Baskervilles hund (1912)/Kapitel 15

←  Familjen Baskervilles hund

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare En återblick

FEMTONDE KAPITLET.
EN ÅTERBLICK.

Det led mot slutet av november, och Holmes och jag sutto en rå och dimmig afton på ömse sidor om en flammande eldbrasa i vårt vardagsrum vid Baker Street. Min vän var vid ett förträffligt lynne, ty en följd av invecklade och viktiga undersökningar hade krönts av framgång, och jag ansåg därför stunden lämp­lig att bringa detaljerna av Baskerville-mysteriet på tal. Jag hade tåligt avvaktat ett gynsamt tillfälle därtill, ty jag visste, att han aldrig ville blanda ihop skilda uppgifter och att hans klara, logiska huvud aldrig lät avvända sig från ett föreliggande arbete genom att dväljas vid minnen från det förflutna. — Sir Henry och doktor Mortimer voro emellertid i London och stodo färdiga att anträda den långa resa, som avsåg att återställa den förres hårt angripna nervsystem. De hade på efter­middagen gjort oss ett besök, och samtalsämnet bjöd sig alltså självmant.

— Hela förloppet, sade Holmes, var från den sig så kallande Stapletons synpunkt enkelt och följdriktigt, ehuru det föreföll oss, som till en början inte kände hans bevekelsegrunder och blott delvis kunde få reda på fakta, ytterst inveckladt. Jag har två gånger varit i tillfälle att samtala med fru Stapleton, och hela saken synes mig nu så fullkomligt utredd, att jag inte kan inse, att det återstår något, som är dunkelt. Under bokstaven B på mitt sakregister kan du finna några anteckningar rörande denna kasus.

— Skulle du inte vilja vara god och ur minnet ge mig ett utkast över händelsernas förlopp?

— Jo, gärna, men jag går inte i borgen för att jag ej glömmer något. Intelligensens koncentration på stundens uppgift har en märkvärdig förmåga att utplåna det förflutna. Vad Baskervillernas hund angår, skall jag dock så gott jag kan framlägga detaljernas utveckling, och du får göra frågor, om du märker att jag ute­lämnar något.

— Mina efterforskningar ha till full evidens lagt i dagen, att familjeporträttet talade sanning och att man­nen verkligen var en Baskerville, Han var en son till den Rodger Baskerville, sir Charles’ yngre bror, som med fläckat rykte rymde till Amerika och sades där ha dött ogift. Han var emellertid gift och hade ett enda barn, denne man, som verkligen har rättighet till sin fars namn. Han gifte sig med Beryl Garcia en skönhet från Costa Rica, och sedan han försnillat en betydlig penningsumma av offentliga medel, änd­rade han sitt namn till Vandeleur och flydde till Eng­land, där han grundlade en skola i östra delen av Yorkshire. Anledningen till att han just ägnade sig åt denna affär var den, att han på hemresan formerat bekantskap med en lungsiktig privatlärare och att han begagnade sig av denne mans duglighet för att få före­taget att lyckas. Fraser, privatläraren, dog emellertid, och skolan, som börjat väl, sjönk från klent anseende till vanrykte. Paret Vandeleur fann det lämpligt att ändra sitt namn till Stapleton, och han förflyttade sig och sin återstående förmögenhet, sina framtidsplaner och sin smak för entomologi till södra England.

— Nu komma vi till den del av hans liv, som ådra­git sig vårt speciella intresse. Mannen hade utan tvivel anställt förfrågningar och funnit, att endast två per­soners liv lågo mellan honom och ett värderikt arvgods. Då han begav sig till Devonshire, voro antagligen hans planer mycket svävande, men att han från början hade ont i sinnet framgår av det faktum, att han utgav sin hustru för att vara en hans syster. Tanken att begagna henne som lockfågel var redan då för handen, ehuru han kanhända inte hade klart för sig, hur han skulle ordna detaljerna av sin plan. Han hade föresatt sig att till sist komma åt egendomen, och för att vinna det målet var han färdig att begagna varje verktyg, utsätta sig för varje fara. Hans första åtgärd var att bosätta sig så nära fädernegodset som möjligt och hans andra att söka tillvinna sig sir Charles Baskervilles och de andra grannarnas vänskap.

— Baroneten själv berättade honom om spökhunden och beredde dymedelst vägen till sin död. Sta­pleton — jag fortfar att kalla honom så — visste, att den gamle hade något hjärtfel och att en häftig sin­nesrörelse kunde döda honom. Detta hade han fått höra av doktor Mortimer. Han hade även hört, att sir Charles var vidskeplig och att han lagt den gamla hemska sägnen på sinnet. Fintlig som Stapleton var, hittade han snart på ett sätt att göra sig av med baro­neten utan att det gärna bleve möjligt att upptäcka den verklige mördaren.

— Sedan idéen var funnen, fortskred han med myc­ken slughet till dess utförande. En vanlig bov skulle ha nöjt sig med att använda en ilsken hund. Använ­dandet av konstlade medel för att giva djuret ett diabo­liskt utseende var ett snillrikt drag. Hunden köpte han i London hos Ross & Mangles vid Fulham Road. Det var den starkaste och vildaste de hade. Han förde den med sig på norra devonlinien och gjorde en lång vandring över heden för att kunna få den hem utan att väcka uppmärksamhet. Redan under sina insekts­jakter hade han banat sig väg genom Grimpens träsk och på så sätt funnit ett säkert gömställe för djuret. Här band han det och såg tiden an.

— Men tillfället lät vänta på sig. Den gamle herrn kunde icke förmås till att lämna hemmet sedan det blivit mörkt. Åtskilliga gånger smög Stapleton förgäves omkring med sin hund. Det var under dessa fruktlösa vandringar som han, eller rättare sagt hans verktyg, blev sett av bondfolket och som sägnen om helveteshunden fick ny bekräftelse. Han hade hoppats att kunna förmå sin hustru till att locka den gamle herrn i för­därvet, men härvidlag visade hon sig helt oväntat själv­ständig. Varken genom hotelser eller slag lyckades han tvinga henne därtill. Hon vägrade att befatta sig med saken, och till en tid stod Stapleton rådlös.

— Hans svårigheter löste sig dock genom den om­ständigheten, att sir Charles, som fattat vänskap för honom, begagnade honom som mellanlänk, när det gäll­de att hjälpa den stackars olyckliga Laura Lyons. Ge­nom att giva sig ut för ungkarl vann han inflytande över henne och lät henne förstå, att om hon lyckades att utverka skilsmässa från sin man, så skulle han gifta sig med henne. Hans planer påskyndades plötsligt, då han fick veta, att sir Charles på doktor Mortimers inrådan ämnade resa bort. Han låtsade som om han delat doktorns åsikt men såg sig nödsakad att genast skrida till handling, så vida icke hans offer skulle undgå honom. Han förmådde alltså fru Lyons att skriva och utbedja sig ett möte med den gamle mannen, afto­nen innan denne skulle resa till London. Genom ett listigt påfund hindrade han emellertid henne från att komma till mötesplatsen och beredde sig alltså det till­fälle han eftertraktat.

— Då han på aftonen åkte tillbaka från Coombe Tracey hann han nätt och jämt att hämta hunden, stryka den med fosforsmet och föra den till grinden, invid vilken han hade skäl att tro, att den gamle herrn stod och väntade. Hunden, hetsad av sin herre, hoppade över grinden och satte efter den olycklige baroneten, som skrikande flydde framåt idegransalléen. Det måtte ha varit en hemsk scen i den täckta gången, då det väldiga, svarta odjuret med sina flammande käftar och glödande ögon störtade efter sitt offer. Hunnen till slutet av alléen, föll den gamle till marken, dödad av hjärtfelet och fasan.

— Detta vad angår sir Charles’ död. Den demo­niska list, som här verkade, inser du nog; det var ju omöjligt att formulera någon anklagelse mot den verk­lige mördaren. Hans enda medbrottsling kunde alldrig vittna emot honom, och det groteska och obegripliga i anslaget gjorde det blott så mycket mera verknings­fullt. Båda de i saken invecklade kvinnorna, fru Stapleton och fru Laura Lyons, misstänkte starkt Stapleton. Fru Stapleton visste, att han hade ont i sinnet mot den gamle mannen, och hundens tillvaro var henne även bekant. Fru Lyons visste intet om dessa förhål­landen, men det hade gjort ett underligt intryck på henne, att dödsfallet inträffat på den för mötet utsatta tiden, vilken ej var känd av någon annan än honom. Båda stodo de dock under hans inflytande, och han hade intet att frukta av dem. Första hälften av hans föresats var lyckligt utförd, men den svårare hälften återstod ännu.

— Det är möjligt, att Stapleton inte hade reda på, att det fanns en arvinge i Canada. Snart skulle han dock fått höra det av sin vän, doktor Mortimer, vilken senare meddelade honom alla detaljer, som hade av­seende på Henry Baskervilles ankomst. Stapletons första tanke var, att den unge främlingen från Canada möjligen skulle kunna förgöras i London utan att alls behöva komma till Devonshire. Han misstrodde sin hustru, alltsedan hon vägrat lägga ut en snara för den gamle sir Charles, och han vågade ej lämna henne länge ur sikte av fruktan att förlora sitt inflytande över henne. Det var av detta skäl han tog henne med till London. De bodde, som jag sedan fann, på Mexboroughs pri­vathotell vid Craven Street, vilket verkligen var ett av dem som besöktes av mitt ombud, då det gällde att få reda på tidningsnumret. Här höll han sin hustru in­stängd på ett rum under det att han, försedd med lösskägg, följde efter doktor Mortimer till Baker Street och sedan till stationen och hotell Northumberland. Hans hustru hade en liten aning om hans planer, men hennes på hugg och slag grundade fruktan för honom var så stor, att hon inte vågade att skriva och varna den person, som hon visste var i fara. Om brevet fölle i Stapletons händer, kunde hon inte vara säker för sitt eget liv. Slutligen tillgrep hon, som vi veta, den utvägen att klippa ut tryckta ord och av dem bilda den varning hon tillsände honom. Utanskriften skrev hon med förställd handstil. Brevet kom fram och gav baroneten en första aning om att fara hotade.

— Det var av vikt för Stapleton att komma i be­sittning av någon sir Henry tillhörig klädespersedel, på det att han måtte kunna hetsa hunden på hans spår, i händelse det bleve nödvändigt. Med karak­teristisk snabbhet och djärvhet grep han verket an och mutade troligen borstpojken eller städerskan för att driva sin vilja igenom. Den första stövel han fick råkade dock att vara ny och kunde icke användas för hans syfte. Han skickade den tillbaka och skaffade sig en annan — en för mig mycket upplysande omständighet, som bevisade, att det här var fråga om en verklig hund, ty intet annat kunde nöjaktigt förklara en sådan smak för en gammal stövel och ringaktandet av en ny.

— Vidare ha vi att beakta det besök vi följande morgon mottogo av våra vänner, på något avstånd följda av Stapleton i sin droska. Av hans kännedom om min bostad och mitt utseende sluter jag mig till, att hans bana som brottsling visst icke begränsas av denna Baskervilleaffär.

— Vi fingo ett exempel på hans snarfyndighet, då han lyckades undkomma oss den där morgonen, och även på hans djärvhet, då han genom droskkusken skic­kade mig mitt eget namn. Från den stunden begrep han, att jag motade honom i London och att han följaktligen inte hade någon utsikt att lyckas här. Han for tillbaka till Dartmoor och avvaktade där baronetens ankomst.

— Stapletons begåvo sig alltså ned till Devonshire, och sir Henry och du reste snart efter. Och nu ett ord om min egen uppfattning av förhållandena vid den tiden. Du minnes kanske, att när jag undersökte pap­peret, på vilket de tryckta orden voro uppklistrade, granskade jag särskilt vattenstämpeln. När jag gjorde det, höll jag brevet blott några få tum från ögonen och kände i detsamma en svag lukt av den parfym, som kallas vit jasmin. Det finnes sjuttiofem slags par­fymer, som det är nödvändigt för en expert i kriminal­mål att lära sig skilja emellan, och det har givits fall inom min egen praktik, där allt berott på snabb upp­fattning i den vägen. Lukten förde tanken på en dams medverkan, och redan började mina funderingar att riktas på Stapletons. Jag hade alltså kommit till viss­het om hundens tillvaro och gissat mig till vem brotts­lingen var, innan jag begav mig väster ut.

— Vid den tidpunkt, då du upptäckte mitt tillhåll på heden, hade jag full kännedom om hela saken, fastän icke under formen av ett mål, som kunde före­läggas en jury. Icke ens Stapletons mordförsök mot sir Henry, som slutade med den olycklige fångens död, bidrog i någon nämnvärd grad till att överbevisa mannen om mord. Det tycktes ej finnas något annat val än att gripa honom på bar gärning, och för att detta skulle lyckas, måste vi använda sir Henry ensam och sken­bart värnlös som lockbete. Vi gjorde det, och på be­kostnad av en svår chock åt vår klients nervsystem av­rundade vi vår kasus och drevo Stapleton till hans undergång. Att sir Henry blivit utsatt för detta svåra obehag innebär, det erkänner jag, en anklagelse mot mitt sätt att sköta saken, men vi kunde ju inte förutse, att odjuret skulle uppträda så förlamande hemskt, ej heller kunde vi tänka oss, att en tät dimma skulle hindra oss att se det förrän i sista ögonblicket. Vi lyckades vinna vårt mål till ett pris, som så väl specia­listen som doktor Mortimer anse vara av tillfällig na­tur. En lång resa torde verka ej blott lugnande på vår väns uppskakade nerver utan även helande på hans sårade känslor. Hans kärlek till den fagra kvinnan var djup och uppriktig, och det för honom mest på­kostande låg i, att han bedragit sig på henne.

— Återstår endast att antyda den roll hon spelat hela tiden. Det lider intet tvivel, att Stapleton övade ett inflytande på henne, som kunnat bero på kärlek eller fruktan eller möjligen bådadera, enär sådana käns­lor ingalunda äro oförenliga. Alltnog, inflytandet var en verklighet. På hans befallning gick hon in på att gälla som hans syster, om han ock fann gränsen för sin makt över henne, när han försökte att förmå henne till direkt medverkan vid ett mord. Hon var redo att varna sir Henry, så vitt hon kunde det utan att blottställa sin man, och hon försökte gång på gång att göra det. Stapleton tycktes själv ha varit tillgänglig för svart­sjuka, ty när han såg baroneten närma sig hans hustru, så kunde han icke, ehuru detta närmande ingick i hans plan, underlåta att träda emellan med en häftig­het, som röjde den eldiga passion, vilken han vanligen så väl förstod att dölja under en behärskad yta. Genom att uppmuntra förtroligheten dem emellan försäkrade han sig om att sir Henry ofta skulle komma till Merripit House och att han, Stapleton, förr eller senare skulle få det tillfälle till handling, som han eftersträvade. Men då den avgörande dagen till sist kom, reste sig plöts­ligt hans hustru emot honom. Hon hade hört något litet om fångens död, och hon visste, att hunden var instängd i uthuset den afton, då sir Henry väntades på middag. Hon anklagade sin man för det brott han planlagt, och en förtvivlad scen följde, under vilken han för första gången lät henne veta, att hon hade en rival om hans kärlek. Hennes trohet förvandlades ögonblickligen i bittert hat, och han insåg, att hon skulle förråda honom. Han band henne följaktligen på det att hon inte skulle komma i tillfälle att varna sir Henry, och han hoppades nog, att när hela lant­befolkningen komme att skriva sir Henrys död på räk­ningen av den förbannelse, som vilade över familjen, så skulle han kunna förmå sin hustru till att tiga med vad hon visste. I detta tror jag allt att han tog fel, och även om vi icke varit där, hade säkert hans dom varit beseglad. En kvinna med spanskt blod i ådrorna förlåter inte lätt en sådan skymf. Och nu, min käre Watson, kan jag inte utan att slå upp mina anteck­ningar förse dig med någon mera detaljerad skildring av denna underliga historia. Jag tror inte, att något av vikt blivit lämnat oförklarat.

— Men inte kunde han väl tänka, att han skulle skrämma ihjäl sir Henry med den spöklika hunden, fastän detta lyckats med den gamle onkeln?

— Hunden var uppretad och uthungrad. Även om dess utseende icke kunde skrämma ihjäl det stackars offret, kunde det dock förlama dess motståndskraft.

— Ja visst. Blott ännu en fråga! Om Stapleton befunnits vara närmaste arvingen, hur hade han då kunnat förklara, att han, som var en så nära släkting, bott i grannskapet av godset utan att giva sig till känna och under ett antaget namn? Hur hade han kunnat göra sina anspråk gällande utan att framkalla misstanke och undersökning?

— Den svårigheten är ej lätt att lösa, och jag är rädd att jag inte kunnat det. Det förflutna och det närvarande ligga under min forsknings område, men att handskas med framtiden står knappt i mänsklig makt. Fru Stapleton hade emellertid flere gånger hört sin man tala om saken. Han ansåg sig ha tre sätt att välja emellan. Han hade kunnat resa till Syd­amerika och därifrån gjort anspråk på egendomen samt bevisat sin identitet inför de engelska myndigheterna därstädes och således kommit i besittning av förmö­genheten utan att ens fara över till England; eller han hade kunnat uppträda under förklädnad den korta tid han nödgats uppehålla sig i London; eller han hade kunnat förse en medbrottsling med bevisen och pap­peren, låtit denne gälla som arvinge och nöjt sig med en del av inkomsten. Efter vad vi känna om honom, ha vi ej skäl att betvivla, att han inte rett sig på något sätt. Och nu, min käre Watson, så ha vi arbetat strängt i flera veckor och må gärna sysselsätta våra tankar med angenämare ämnen. Jag har tagit en loge på operan och man ger »Hugenotterna». Har du hört De Reszkes? Får jag då bedja dig vara färdig om en halvtimme, så gå vi på vägen in hos Marcinis och få oss litet middag?

---