Baskervilles hund (1912)/Kapitel 6

←  Tre brustna trådar

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Baskerville Hall

Syskonen Stapleton på Merripit House  →

SJÄTTE KAPITLET.
BASKERVILLE HALL.

Sir Henry Baskerville och Doktor Mortimer voro färdiga på utsatt dag, och som överenskommet var, begåvo vi oss till Devonshire. Herr Sherlock Holmes åkte till stationen med mig och gav mig vid avskedet sina sista föreskrifter och råd.

— Jag vill inte inverka på ditt omdöme genom att framställa mina teorier och meddela dig mina miss­tankar, Watson, sade han. Jag ber dig endast så full­ständigt som möjligt delgiva mig alla fakta, och över­lämna gärna teoretiserandet åt mig.

— Vad slags fakta menar du?

— Allt som kan stå i ringaste sammanhang med saken i fråga, framför allt vad som förekommer mellan unge Baskerville och dennes grannar samt de detaljer, som ytterligare kunnat komma i dagen rörande sir Charles död. Jag har själv under de senaste dagarna anställt några efterforskningar, men, jag fruktar, med negativt resultat. Blott ett tyckes vara alldeles säkert, nämligen att herr James Desmond den närmaste ar­vingen, är en äldre herreman med fogligt sinnelag, och att denna förföljelse icke satts i scen av honom. Jag tror verkligen, att vi helt och hållet kunna utesluta honom ur våra beräkningar. Återstår emellertid de gran­nar, som omgiva sir Henry Baskerville på heden.

— Skulle det inte först och främst vara klokt att göra sig av med paret Barrymore?

— Nej, för ingen del. Ett större misstag kunde man ej begå. Om de äro oskyldiga, så vore det ju en grym orättvisa, och om de äro brottsliga, så avsade man sig varje möjlighet att överbevisa dem därom. Nej, vi låta dem stå kvar på vår förteckning över de misstänkta. Om jag inte minns orätt, finnes det vidare en stallknekt anställd vid gården, och så ha vi två farmare på heden. Så ha vi vår vän doktor Mortimer, som jag tror är fullkomligt hederlig, och hans hustru, som jag inte vet någonting om. Vidare märka vi naturforskaren Stapleton och hans syster, som säges vara en ganska intagande ung dam, och herr Frankland på Lafter Hall — även han en okänd stor­het — och ett par grannar till. Alla dessa personer måste du ägna ett omsorgsfullt studium.

— Jag skall göra mitt bästa.

— Du tog väl vapen med dig?

— Ja, jag ansåg det klokast att göra det.

— Naturligtvis. Laga att du har revolvern till hands natt och dag, och vidtag alla möjliga försiktighetsmått.

Våra vänner hade redan valt ut en första klassens vagn och inväntade oss på plattformen.

— Nej, vi hava inga nyheter av något slag att meddela, sade doktor Mortimer till svar på min väns frågor. Ett kan jag svära på, och det är, att under de sista dagarna har ingen bevakat våra företag. Vi ha aldrig gått ut utan att noga se oss omkring, och ingen kunde ha undgått vår uppmärksamhet.

— Ni har väl alltid hållit ihop?

— Alltid, utom i går eftermiddag. Jag ägnar alltid en dag uteslutande åt nöjet, när jag är i London, och jag tillbragte den på kirurgiska kollegiets museum.

— Och jag gick och tittade på folket i parken, sade Baskerville. Men intet ont hände oss.

— Oförsiktigt var det i alla fall, sade Holmes myc­ket allvarsamt och skakade på huvudet. Jag ber er, sir Henry, att inte gå ut på egen hand. Det kommer att drabba er någon stor olycka, om ni gör det. Fick ni tillbaka er stövel?

— Nej, den är nog förlorad för alltid.

— Verkligen? Det var besynnerligt. Farväl, far­väl! ropade han, ty tåget hade börjat sätta sig i gång. Glöm inte, sir Henry, ett ord som står i det där gamla dokumentet, som doktor Mortimer läste upp för oss, och färdas icke över heden ’under dessa mörka timmar, då ondskans makt når höjdpunkten’.

Jag böjde mig ut genom fönstret sedan vi passerat plattformen och såg länge Holmes’ gestalt, där han högväxt och allvarlig stod och blickade efter oss.

Resan gick fort och var angenäm. Jag tillbragte den med att göra mig närmare bekant med mina båda reskamrater och leka med doktor Mortimers hund. Inom några timmar hade den bruna jorden vikit för den rödaktiga, teglet för graniten, och röda kor betade på häckomgärdade ängar, där ett saftigare gräs och en yppigare växtlighet vittnade om ett mildare om än fuk­tigare klimat. Unge Baskerville såg ivrigt ut genom fönstret och skrek högt av förtjusning då han iakttog det devonshirerska landskapets alla egendomligheter.

— Jag har sett mig ganska mycket om i världen sedan jag reste härifrån, doktor Watson, sade han, men något jämförligt detta har jag aldrig sett.

— Jag har aldrig träffat på någon Devonshirare, som inte varit förtjust i sitt grevskap, anmärkte jag.

— Det beror på rasen lika mycket som på trakten, sade doktor Mortimer. Vi behöva blott kasta en blick på vår vän här för att upptäcka keltens runda huvud, inom vilket bor keltisk hänförelse och förmåga av hän­givenhet. Sir Charles’ huvud var av en ganska egen form, halvt gälisk, halvt irländsk till sina kännetecken. Men ni var väl mycket ung, när ni sist såg Baskerville Hall?

— Jag var en pojke, som inte kommit över ton­åren då min far dog och hade aldrig sett stamgodset, ty vi bodde i en liten villa vid södra kusten. Därifrån begav jag mig direkt till Amerika. Ni skall veta, doktor Watson, att allt det här är lika nytt för mig som för er, och jag kan inte beskriva vad jag är nyfiken att få se heden.

— Jaså, är ni det? Då blir er nyfikenhet snart till­fredsställd, ty där skymtar den redan, sade doktor Mor­timer och pekade ut genom fönstret.

Över fältens gröna rutor och en på sluttningen växande låg skog höjde sig på avstånd en grå, melankolisk kulle med en underlig, tandad topp, dunkelt och för­tonande, som ett sagans landskap, skådat i drömmen. Baskerville satt länge med ögonen fästa därpå, och jag läste i hans spanande blick hur mycket den betydde för honom, denna första åsyn av den plats, varest männen av hans släkt så länge härskat och lämnat ett så djupt märke efter sig. Där satt han i sin tweed-dräkt och med sin amerikanska brytning i hörnet av en van­lig prosaisk järnvägsvagn, och dock, när jag betraktade hans mörka, uttrycksfulla ansikte, kände jag mer än någonsin, vilken sann ättling han var av denna långa rad aristokratiska, eldiga och härsklystna män. Det låg stolthet, mod och styrka i dessa tjocka ögonbryn, dessa känsliga näsborrar, dessa stora, nötbruna ögon. Om den frånstötande heden bar på en svår och farlig gåta, var denne man åtminstone en kamrat för vilken man kunde våga en dust, säker om, att han modigt skulle dela den.

Tåget stannade vid en liten anspråkslös station och vi stego alla av. Utanför det låga, vita staketet höll en med ett par klippare förspänd char-à-bancs. Vår an­komst väckte ett visst uppseende, ty stationsmästaren och stationskarlarna trängdes omkring oss för att bära vårt resgods. Det var en liten täck och behaglig plats, men jag iakttog med förvåning, att vid grinden stodo två vaktposter i mörka uniformer, som stödde sig på sina korta bössor och skarpt betraktade oss då vi gingo förbi dem. Kusken, en ful, otrevlig liten karl, skyldrade med piskan för sir Henry Baskerville, och inom några minuter rullade vi i rask fart framåt den breda, vita landsvägen. Böljande betesmarker höjde sig på ömse sidor om oss, och gamla hus med spetsiga gavlar skym­tade fram mellan det tjocka, gröna lövverket, men över det fredliga, solljusa landskapet höjde sig städse mörk mot skyn den långsträckta, dystra konturen av heden, bruten av de vilda, skräckinjagande bergen.

Åkdonet svängde in på en sidoväg, och så bar det uppför genom långa byvägar, sedan århundraden nötta av hjul och på sidorna begränsade av höga bankar med drypande mossa och köttiga mjältbräken. Gul­nande ormbunkar och fläckiga björnbärsbuskar glänste i den nedgående solens sken. Alltjämt gick vägen uppåt. Vi foro över en smal granitbro och sedan utmed kan­ten av en brusande bäck, som med fart kastade sig nedåt, fradgande och fräsande mellan de väldiga sten­blocken. Både vägen och vattendraget gingo genom en dal, där dvärgek och gran förekommo i mängd. Vid varje krök ropade Baskerville högt till av för­tjusning, såg sig omkring och gjorde oräkneliga frågor. I hans ögon var allt vackert, men nog tyckte jag, att det vilade någonting vemodigt över hela landska­pet, som bar omisskännliga spår av den framskridna årstiden. Gula löv lågo som en matta över vägarna och fladdrade ned på oss från träden. Bullret av vagns­hjulen förtogs av den multnade vegetationen. Mig syn­tes naturen ägna en sorglig hyllningsgärd åt arvingen till Baskerville, då denne för första gången kom till sitt stamgods.

— Vad i all världen är det där? utbrast doktor Mortimer.

En skarp ljungbevuxen brant, en utstickare från heden, låg framför oss. På dess krön, skarpt tecknad som en ryttarestod på sin piedestal, syntes en beriden soldat, mörk och sträng, med bössan vilande mot un­derarmen. Han bevakade vägen som vi färdades fram på.

— Vad skall det där betyda, Perkins? frågade dok­tor Mortimer.

Kusken vände sig om på kuskbocken.

— Det är en straffånge som rymt från Princetown, herr doktor. Han har nu varit lös i tre dagar, och vakt är utsatt på alla vägar och vid alla stationer, men ännu ha de inte fått spaning på honom. Lantbrukarne här i trakten tycka inte om det, det är san­ning det.

— Men är det inte vanligt, att de få fem pund, om de kunna lämna några upplysningar om den förrymde?

— Jo, det är nog så, men möjligheten att förtjäna fem pund är klen betalning för möjligheten att få halsen avskuren på sig. Den här straffången var inte av det vanliga slaget. Han är en sådan, som inte drar sig för något.

— Vad är det då för en?

— Det är Selden, Notting Hill-mördaren.

Jag kom mycket väl ihåg hela målet, ty Holmes hade särskilt intresserat sig därför på grund av brottets sällsynta grymhet och den omänskliga råhet, som utmärkt mördarens alla handlingar. Att dödsdomen för­vandlats till livstidsfängelse hade haft sin grund i vissa tvivel med avseende på mannens tillräknelighet, så ohyggligt hade hans tillvägagångssätt varit. Vår char-à-bancs hade nu hunnit uppför backen, och framför oss reste sig heden i sin stora utsträckning, här och där beströdd med stenrösen och skrovliga klippor. En kall vind blåste emot oss därifrån och kom oss att rysa. Någonstädes på denna ödsliga högslätt lurade den djävulske mannen, gömd i en håla, likt ett vild­djur, och med hjärtat sjudande av illvilja mot hela det släkte, som förskjutit honom. Det fattades blott detta, för att det hemska intrycket av den ödsliga heden, den kyliga vinden och den mörknande himmelen skulle bli fullkomligt. Till och med Baskerville kände sig visst litet kuslig till mods, ty han drog till överrocken om sig.

Vi hade lämnat den fruktbara trakten bakom och under oss. Nu skådade vi ut över den. Solen stod lågt och dess sneda strålar förvandlade bäckarna till gyllne trådar och glödde mot den nyss upphöjda rödaktiga jorden samt på den breda skogsremsans löv­massor. Framför oss blev vägen allt ödsligare och ledde genom i rött och oliv skiftande sluttningar, här och där avbrutna av väldiga klippblock. Allt emellanåt pas­serade vi en och annan stuga med murar och tak av sten, utan en enda slingerväxt, som kunnat mildra det frånstötande intrycket. Plötsligt blickade vi ned i en skålformig dal, fläckvis bevuxen med dvärgekar och granar, snodda och vridna av åratals strid med stor­men. Två höga, smala torn höjde sig över träden. Kusken pekade på dem med piskan.

— Baskerville Hall, sade han.

Ägaren till godset reste sig upp med flammande kinder och stirrande ögon. Några minuter därefter voro vi framme vid parkgrindarna — ett fantastiskt galler­verk i drivet järn med höga stolpar på ömse sidor, bevuxna med mossa och prydda med det Baskervilleska vapnets vildsvinshuvud. Grindstugan var en ruin av svart granit och blottad takresning, men mitt emot den låg en ny byggning, endast till hälvten uppförd — första frukten av sir Charles’ sydafrikanska guld.

Vi passerade genom grindarna och kommo in i alléen, där åter hjulen rullade fram på vissnade löv, och de gamla träden räckte ut sina grenar, som bildade ett dystert valv över våra huvud. Baskerville ryste, då han såg framåt den långa, mörka uppfartsvägen, från vars ändpunkt huset spöklikt glimmade emot oss.

— Var det här? frågade han med låg röst.

— Nej, i idegransalléen på andra sidan om byggningen.

Den unge arvingen såg sig omkring med mulen min.

— Det var inte underligt, om min farbror anade, att han skulle träffas av olyckor på ett sådant ställe, sade han. Här kan vem som helst bli rädd. Inom mindre än ett halvt år skall här bli elektrisk belys­ning längs hela vägen, och en ljuskastare av betydlig kraft skall stå framför dörren till hallen.

Alléen mynnade ut vid en stor gräsplan, och huset låg framför oss. I skymningen kunde jag se att mittelpartiet var stort och tungt med utskjutande pelargång. Byggningens hela framsida var draperad med murgröna, utklippt här och där, då ett fönster eller en vapen­sköld bröt den mörka slöjan. Från detta väldiga mittelparti höjde sig tvenne torn, ålderdomliga, krenelerade och försedda med många skottgluggar. Till höger och vänster om tornen sträckte sig modernare flyglar av svart granit. Ett dunkelt ljus trängde genom de med poster försedda fönstren, och från skorstenarna över det spetsiga, högvinkliga taket steg en enda svart rökpelare.

— Välkommen, sir Henry, välkommen till Basker­ville Hall.

En lång karl hade trätt fram ur pelargångens dun­kel för att öppna vagnsdörren. En kvinnas bild teck­nade sig mot hallens gulaktiga belysning. Hon kom ut och hjälpte mannen att taga ned våra resväskor.

— Jag hoppas, sir Henry, att ni inte har någon­ting emot, att jag nu far hem, sade doktor Mortimer. Min hustru väntar mig.

— Nog stannar ni väl kvar till middagen?

— Nej, det kan jag inte. Troligen väntar mig nog också arbete där hemma. Jag skulle gärna stanna för att visa er rummen, men det kan Barrymore göra bättre än jag. Adjö så länge och tveka inte att natt eller dag skicka efter mig, om ni behöver mig.

Hjulen rullade bort, under det att sir Henry och jag gingo in i hallen och porten slog igen efter oss. Det var ett vackert rum, som vi nu befunno oss i, stort, högt och försett med präktiga bjälkar av till följd av ålder svartnad ek. I den stora, gammaldags spisen sprakade och gnistrade en stockeld bakom höga järn­bockar. Sir Henry och jag sträckte fram våra händer, ty vi voro litet frusna efter den långa åkningen. Och så sågo vi oss omkring och beundrade det höga, tunna fönstret av gammalt kulört glas, ekpanelerna, hjorthuvudena, vapensköldarna på väggarna, alltsammans så dun­kelt och dystert i det dämpade skenet från lampan mitt i hallen.

— Alldeles som jag tänkt mig det, sade sir Henry. Är det här inte typen för en gammal familjs hem? Nog är det underligt att tänka sig, att i denna samma hall vistades medlemmar av min släkt för femhundra år sedan. Det är riktigt gripande att föreställa sig det.

Hans mörka ansikte strålade av ungdomlig hän­förelse då han såg sig omkring. Ljuset föll på honom, där han stod, men långa skuggor sänkte sig kring väggarna och svävade likt en svart tronhimmel över honom. Barrymore, som burit upp resgodset på våra rum, hade kommit tillbaka. Han stod nu framför oss och iakttog en väl inövad tjänares hållning. Hans ut­seende var ganska ovanligt. Lång till växten, såg han ganska bra ut, hade svart, tvärklippt skägg, var blek och hade distinguerade drag.

— Skall middagen serveras genast? frågade han sin husbonde.

— Är den färdig?

— Om några minuter. Det finnes varmt vatten uppburet på rummen. Min hustru och jag stanna med nöje kvar hos er, sir Henry, tills ni vidtagit nya an­ordningar, men det faller av sig självt, att huset under dessa förändrade förhållanden kommer att tarva en an­senlig tjänstepersonal.

— Vilka förändrade förhållanden?

— Jag menade endast, att sir Charles levde mycket indraget, och vi räckte till att ombesörja vad han ford­rade. Ni kommer naturligtvis att ha större umgänge och behöver därför ställa det på annat sätt.

— Menar ni, att ni och er hustru vilja flytta?

— Inte förr än det faller sig lägligt för er, sir.

— Men er släkt har ju tjänat här i många gene­rationer, inte sant? Det skulle kosta på mig, att börja mitt liv här med att skilja mig från gamla trotjänare.

Jag tyckte mig märka en viss rörelse i hovmästarens bleka drag.

— Jag känner det också svårt, och det gör min hustru med. Men om jag skulle vara uppriktig, så voro vi båda mycket fästade vid sir Charles, och hans död skakade upp oss och gjorde det smärtsamt för oss att stanna här. Jag tror aldrig, att vi kunna få något lugn på Baskerville Hall.

— Men vad ämnar ni då företaga er?

— Jag tror nog att vi skola kunna öppna någon affär. Sir Charles’ ädelmod har satt oss i stånd därtill. Och nu får jag kanske visa herrarna till sina rum?

Från den gamla hallen ledde tvenne trappor till ett fyrkantigt med balustrad omgivet galleri, och från i denna senare medelpunkt sträckte sig genom hela byggningens längd tvenne korridorer med dörrar till sov­rummen. Mitt rum låg i samma korridor som Baskervilles och nästan alldeles bredvid detta. Dessa rum föreföllo mycket modernare än husets midtelparti, och de glada tapeterna och talrika ljusen skingrade till en viss grad det dystra intryck vi fått vid ankomsten.

Men matsalen med dörr från hallen var ett dunk­lets och dysterhetens hemvist. Den var ett långt rum, i vilket ett trappsteg skillde den avdelning där familjen satt från den, varest de underordnade intogo sina mål­tider. I ena ändan fanns en musikläktare. Mörka bjälkar gingo i kors över våra huvuden, och över bjälkarna höjde sig ett rökigt tak. Belyst av flammande facklor och genljudande av den munterhet, som fordom rådde vid festliga lag, kunde det tagit sig annorlunda ut, men nu, då två svartklädda herrar sutto inom den ljuskrets, som bestods av en med skärm försedd lampa, sänktes rösten och man blev icke vidare uppspelt. En dunkel rad av förfäder i varjehanda dräkter, från riddarens på drottning Elisabets tid till bockskinnet under förmyn­dareregeringen, stirrade ned på oss och imponerade genom tystnadens vältalighet. Vi sade inte många ord, och åtminstone jag var glad, då vi till sist fingo gå in i det mera tidsenliga biljardrumet och röka en ciga­rett.

— Det här är sannerligen inte något muntert ställe, sade sir Henry. Jag förmodar att man vänjer sig vid det, men ännu är jag inte i stycke med det hela. Det förundrar mig inte, att min farbror blev en smula nervös, då han bodde ensam i ett sådant hus. Om ni ingenting har däremot, tror jag, att vi gå tidigt till sängs i afton, så torde allt taga sig gladare ut i morgon.

Innan jag gick och lade mig, drog jag undan gar­dinerna och såg ut genom fönstret, som vette åt den stora gräsplanen framför ingången. Bortom gräsplanen syntes tvenne trädgrupper, som klagande vredo sig för den växande stormen. Halvmånen tittade fram genom remnorna i de framåtjagande molnen. Vid dess kalla ljus såg jag bortom träden några brutna klippåsar och den melankoliska hedens långa, låga kurva. Jag drog åter för gardinen och tyckte, att mitt sista intryck var i stil med de föregående intrycken.

Det sista var det ändå icke. Jag var visserligen trött men spritt vaken och kastade mig oroligt av och an i sängen, längtande efter den sömn som flydde mig. Någonstädes i fjärran markerade en gäll klocka timmarnas alla kvarter, men för övrigt rådde dödslik tystnad i huset. Men plötsligt nåddes mitt öra mitt i natten av ett ljud — klart, skärande, omisskänneligt. Det var en kvinnas kvävda snyftningar och så det oemotståndliga utbrottet av en okuvlig sorg. Jag satte mig upp i sängen och lyssnade. Ljudet var icke avlägset, bestämt kom det inifrån byggningen. En halvtimme väntade jag under stark spänning att få höra mer, men nu kunde jag intet förnimma utom klockans slag och prasslet av murgrönan mot väggen.

---