Hoppa till innehållet

Baskervilles hund (1912)/Kapitel 8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Syskonen Stapleton på Merripit House
Baskervilles hund
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Barrymore vid fönstret
Ljuset på heden  →


[ 80 ]

ÅTTONDE KAPITLET.
(Doktor Watsons första rapport.)
BARRYMORE VID FÖNSTRET.

Hädanefter ämnar jag följa händelsernas gång ge­nom att avskriva mina brev till Sherlock Holmes. De ligga nämligen framför mig på bordet. En sida fattas, men för övrigt äro de i samma skick som då de skrevos och framställa de tankar och känslor jag hyste vid deras avfattande, tydligare än mitt minne, ehuru i vissa avseenden mycket gott, förmår göra det.

Baskerville Hall, den 13:de oktober.

Min bäste Holmes! De brev och telegram jag till­sänt dig ha givit dig en tämligen noggrann föreställ­ning om allt det som tilldragit sig i denna ganska ruskiga avkrok av världen. Ju längre man vistas här, dess mer känner man sig genomträngd av hedens anda, hedens vidd och även av dess trolska tjusning. När man väl vågat sig ut på dess buktiga stigar, har man lämnat alla spår av det nutida England bakom sig, [ 81 ]men på samma gång får man ett ständigt växande medvetande om ett förhistoriskt folks bostäder och verk­samhet. Varhelst man vandrar fram ligga dessa för­gätna stammars hus, man ser deras gravar och dessa väldiga monoliter, som anses ha omgivit deras tempel.

Allt detta är emellertid främmande för det upp­drag du gav mig, då du skickade mig hit, och förefaller troligen ditt strängt praktiska sinne ganska oin­tressant. Jag vill därför återkomma till de fakta, som beröra sir Henry Baskerville.

Om du inte fått någon rapport från mig under de allra sista dagarna, så beror detta på, att det tills i dag icke varit något av vikt att berätta. Nu har emel­lertid någonting högst förvånande inträffat, och jag skall i sinom tid meddela dig det. Dessförinnan måste jag dock göra dig förtrogen med några andra faktorer, som ingå i situationen.

En av dessa, som jag icke sagt mycket om, är den förrymde straffången på heden. Man har nu stark an­ledning att förmoda, det han begivit sig ifrån trakten, vilket kännes som en riktig lättnad för distriktets fatti­gare befolkning i de spridda stugorna. Fjorton dagar ha förgått sedan han rymde, och han har varken synts till eller låtit höra av sig. Det vore alldeles obegrip­ligt, om han under hela denna tid kunnat hålla till på heden.

Här i huset äro vi fyra duktiga karlar, men jag erkänner, att jag har mina kusliga stunder, när jag ibland tänker på Stapleton och hans syster. På flera mils omkrets ha de inga grannar, och hela hushållet utgöres av en tjänsteflicka, en gammal betjänt, systern och brodern, vilken senare icke kan anses särdeles stark. De skulle vara alldeles hjälplösa, om de råkade ut för en sådan där ärkeskurk som den beryktade Notting Hill-boven. Både sir Henry och jag voro oroliga för dem, och vi satte i fråga att Perkins, stallknekten, skulle tillbringa nätterna där, men det ville inte Stap­leton höra talas om.

Första dagen vi voro här, gjorde han, som jag redan sagt dig, besök på Baskerville, och redan morgo­nen därpå kom han och hämtade oss för att visa oss [ 82 ]platsen, där den ondskefulle Hugo säges ha råkat ut för sitt tragiska öde. Vi fingo vandra några mil på heden, innan vi kommo fram till stället, som var så hemskt och dystert, att det väl kunde giva upphov till hela historien. Mellan skrovliga klippblock vandrade vi fram i en liten dalsänka, som förde till en öppen, gräsbevuxen plan, här och där fläckad av vit ängsull. På planens mitt reste sig två stora stenar, nötta och väs­sade i topparna, så att de sågo ut som de väldiga hugg­tänderna på något oerhört stort djur. Till punkt och pricka överensstämde alltsammans med scenen för det gamla sorgespelet. Sir Henry blev mycket intresserad och frågade upprepade gånger Stapleton, om denne verk­ligen trodde på möjligheten av övernaturliga ingrepp i människornas öden. Han låtsades skämta, men det märktes tydligt, att han menade allvar. Stapleton sva­rade mycket reserverat, men det var lätt att se, att han sade mindre än han menade, och att han icke ville uttala sig tydligare av finkänslighet för baroneten. Han berättade flera exempel på fall, där familjer fått lida till följd av onda andars inflytande, och då han läm­nade oss, hade vi fått det intrycket, att han delade den gängse folktron.

På återvägen intogo vi lunch på Merripit House, och det var då, som sir Henry gjorde fröken Stapletons bekantskap. Från första ögonblicket han såg henne, tycktes hon öva en stark dragningskraft på honom, och jag skulle nästan tro, att böjelsen var ömsesidig. På hemvägen ville han oupphörligt tala om henne, och sedan dess har knappast en dag förgått utan att vi träffat både brodern och systern. De dinera här i afton, och det talas om, att vi skola komma till dem i nästa vecka. Man hade kunnat förmoda, att Stapleton med nöje skulle se, att ett sådant giftermål komme till stånd, och dock har jag flera gånger iakttagit tecken till det största ogillande hos honom, när sir Henry ägnat hans syster någon uppmärksamhet. Han är tvivelsutan mycket fästad vid henne, och hans liv skulle bli ganska ensligt, om hon gifte sig, men nog vore det höjden av själviskhet, om han lade hinder i vägen för ett för henne så briljant parti. Jag är dock alldeles säker om, att han icke vill, att deras förtrolighet skall övergå till [ 83 ]kärlek, och flera gånger har jag observerat, att han sökt förekomma varje téte-à-téte dem emellan. Apropos det, så blir det för mig mycket svårare att följa dina föreskrifter och inte låta sir Henry gå ut ensam, om till våra övriga svårigheter nu också sällar sig en kärleksaffär. Min popularitet skulle lida ett betydligt avbräck, om jag efter bokstaven utförde dina order.

Häromdagen — i torsdags för att vara riktigt nog­grann — var doktor Mortimer här på lunch. Han hade anställt grävningar i en kummel i Long Down och hittat en förhistorisk dödskalle, som väckt hans stora förtjusning. Aldrig har jag sett någon som så helt går upp i sin vurm. Stapletons kommo hit längre fram på dagen, och den gode doktorn tog oss på sir Henrys begäran med sig till idegransalléen för att visa oss hur allt gått till den sorgligt minnesvärda kvällen. Idegransalléen är en lång, dyster gång mellan tvenne väggar av klippt häck, på ömse sidor kantad med en smal gräsremsa. Vid alléens bortersta ända ligger grin­den, vid vilken den gamle mannen stått och rökt och cigarraskan fallit. Den är av vitmålat trä och försedd med klinka samt leder till den vida heden. Jag drog mig till minnes den teori du uppställt rörande förloppet och försökte tänka mig tilldragelsen så som den ägt rum. Då den gamle stod där vid grinden, fick han se någonting närma sig från heden, någonting som skrämde honom till den grad, att han förlorade all besinning och började att storspringa, tills han föll ned, död av fasa och utmattning. Genom denna långa, dystra gång hade han flytt — för vad? Månne för en av hedens vallhundar? Eller för en spöklik hund, svart, tyst och övernaturligt stor? Hade mänsklig ondska varit vid verket här? Visste den bleke, vaksamme Barrymore mera än han fann för gott att tala om? Allt var så dunkelt och svävande, men så hägrar ju också alltid brottets mörka skugga i bakgrunden.

Ännu en granne har jag träffat, sedan jag sist skrev, nämligen herr Frankland på Lafter Hall, beläget om­ kring fyra eng. mil söder om Baskerville. Han är en äldre man, har rött ansikte och vitt hår samt är mycket kolerisk. Han vurmar på den brittiska lagen och har ödat en stor förmögenhet på processer. Han bråkar för [ 84 ]blotta nöjet att bråka och är lika färdig att försvara vilkendera sidan som helst av ett mål, så inte är det underligt, om nöjet blivit honom tämligen dyrbart. Ibland händer det, att han stänger av en farled och på trots hindrar sockenborna att färdas fram där. Ibland faller det honom in att med egna händer riva ned en annans stängsel under försäkran, att där har vägen gått fram sedan urminnes tider. Han är väl bevandrad i skiftes- och kommunalstadgan, och ibland använder han sin kunskap till fromma, ibland till skada för byfolket i Fernworthy, så att han ömsevis bäres i triumf genom bygatan eller brännes in effigie, alltefter det sätt, varpå han utfört sin sista bedrift. För närvarande anses han ha omkring sju processer i gång, och dessa komma troligen att uppsluka resterna av hans förmögenhet och dymedelst draga ut hans gadd samt göra honom oskadlig för framtiden. Frånsett processlystnaden, tyckes han vara en välvillig och beskedlig man, och jag nämner honom endast därför, att du uttryckligen bad, att jag skulle sända dig en beskrivning på människorna här i närheten. För tillfället har han en mycket egendomlig sysselsättning. I egenskap av stjärnkikare har han för­sett sig med ett förträffligt teleskop, och med detta i handen ligger han nu hela dagarna på taket av sitt hus och spanar ut över heden, i hopp att uppfånga en skymt av den förrymde brottslingen. Om han inskränkte sin verksamhetslust till detta, ginge det väl an, men det påstås, att han ämnar stämma doktor Mortimer för att han öppnat en grav utan tillstånd av den dödes närmaste släktingar. Han syftar därmed på att Mortimer grävt upp en dödskalle från stenåldern ur en ättehög på Long Down. Tack vare honom, förefaller livet här icke så enformigt. Han ger det en viss komisk anstrykning, som är ganska välbehövlig.

Och sedan jag nu meddelat dig, vad jag haft att säga om den förrymde fästningsfången, om Stapletons, doktor Mortimer och Frankland på Lafter Hall, så över­går jag slutligen till det viktigaste och skall berätta dig någonting mer om Barrymore och hans hustru, framför allt om det som tilldrog sig förliden natt.

Först några ord om det där telegrammet du av­sände från London för att förvissa dig om, huruvida [ 85 ]Barrymore verkligen fanns här. Jag har redan med­delat dig, att enligt postmästarens egen förklaring hans intyg befunnits värdelöst och att det varken bevisade det ena eller det andra. Jag talade om för sir Henry hur det förhöll sig med den saken, och på sitt rättframma sätt skickade han genast efter Barrymore och frågade honom, om han tagit emot telegrammet. Barrymore svarade, att det hade han gjort.

— Lämnade gossen det i era egna händer? frå­gade sir Henry.

Barrymore såg litet förvånad ut och funderade på saken.

— Nej, sade han till sist, jag var för tillfället uppe på vindskontoret, men min hustru kom och lämnade mig det.

— Besvarade ni det själv?

— Nej; jag sade min hustru hur hon skulle skriva, och hon gick ner och avsände svaret.

På kvällen återkom han alldeles frivilligt till ämnet.

— Jag förstod egentligen inte vad ni åsyftade med de där frågorna ni gjorde mig i förmiddags, sir Henry, sade han. Jag hoppas, att de inte inneburo en antydan om att jag gjort något, som rubbat er tillit till mig?

Sir Henry måste försäkra honom, att så icke var fallet och blidkade honom ytterligare genom att på ho­nom överlåta en betydlig del av sin gamla garderob. Den nya utstyrseln från London hade nämligen nu anlänt.

Fru Barrymore intresserar mig ganska mycket. Hon är en tämligen tungrodd, solid personlighet, betydligt inskränkt, ytterst aktningsvärd och av något puritanska tendenser. Man kan knappast tänka sig en för sinnes­rörelser mindre åtkomlig varelse, och likväl har jag berättat dig, att första natten jag var här, hörde jag henne gråta bittert, och sedan dess har jag ofta obser­verat märken efter tårar i hennes ansikte. Det är nå­gon djup sorg, som tär henne. Ibland undrar jag, om hon förföljes av brottsliga minnen, ibland tror jag, att Barrymore är en verklig hustyrann. Jag har alltid miss­tänkt denne man för att ej vara fullt renhårig, men den sista nattens äventyr har fört mina misstankar till sin spets.

[ 86 ]Och dock kan saken förefalla ganska obetydlig. Du vet, att jag aldrig sover särdeles tungt, och sedan jag ställts på vakt här i huset har min sömn varit lättare än någonsin. Förliden natt vid tvåtiden vaknade jag av, att någon smög sig förbi mitt rum. Jag steg upp, öppnade dörren och tittade ut. En lång svart skugga drog sig sakta utefter korridoren. Skuggan framkallades av en man, som med ett ljus i handen helt försiktigt vandrade framåt gången. Han var klädd i skjorta och byxor, men gick barfotad. Jag kunde blott se konturerna av hans gestalt, men av längden slöt jag mig till att det var Barrymore. Han gick mycket långsamt och varligt, och det låg någonting brottsligt och förstulet i hela fö­reteelsen.

Jag har sagt dig, att korridoren avbrytes av ett gal­leri, som svänger om hallen, men att den fortsattes på andra sidan. Jag väntade tills mannen kommit ur sikte, och sedan följde jag efter. Då jag passerat galleriet, hade han hunnit fram till slutet av den andra korridoren, och det svaga ljusskenet från en öppen dörr sade mig, att han gått in i ett av rummen. Nu är förhållandet det, att alla de där rummen stå omöblerade och obe­bodda, så att den nattliga expeditionen föreföll mera mystisk än någonsin. Ljuset lyste stadigt, som om han stått orörlig. Jag smög mig så ljudlöst jag kunde det till gångens ände och tittade in genom dörren.

Barrymore stod lutad mot fönsterplattan och höll ljuset mot rutan. Hans profil var till hälften vänd åt mig, och dragen vittnade om spänd väntan, då han stir­rade ut åt den mörka heden. Under några minuter stod han där och väntade, men så uppgav han en stö­nande suck och släckte med synbar otålighet ljuset, ögonblickligen vände jag om till mitt rum, och kort därefter hörde jag de smygande stegen — nu stadda på återtåg. Långt senare, då jag fallit i en lätt slum­mer, hörde jag hur en nyckel vreds om i ett lås, men varifrån ljudet kom visste jag icke. Betydelsen av allt detta är mig oklar, men i detta dysterhetens hemvist pågår någonting hemlighetsfullt. som vi förr eller senare skola utrannsaka. Jag vill icke besvära dig med mina teorier, ty du har bett mig att blott [ 87 ]förse dig med fakta. Jag har i dag på morgonen haft ett långt samtal med sir Henry, och vi ha utstakat en fälttågsplan, grundad på mina iakttagelser från förliden natt. Jag skall inte tala om den nu, men nog torde den göra min nästa rapport ganska intressant att läsa.