Berättelser/Utmed Andelfven
| ← Sag-Sara och hennes dotter |
|
Prinsessan Killinkas väninna → |
Utmed Andelfven.
Jag skall skaffa er sagor, säger ni, Asbjörnson, eller i brist derpå vill ni hålla till godo med en liten skizz häruppifrån till tröst och vederqvickelse för er, beklagansvärde, som är fastkedjad vid staden; »en sådan der liten skizz som handlar om ingenting, men som klingar af koskällor och doftar klöfver och barrskog, med ett ord lika harmlös som naturen sjelf och den stämning hon uppväcker hos oss.» Javisst, men det är dock lättare sagdt än gjordt, fast Gud skall veta att nog är här vackert! Vormen och Andelfven utbreda sina herrligheter rundtomkring sig. Ni känner ju äfven sjelf litet till trakten; om jag ej missminner mig var det just samma år vi blefvo studenter som vi togo vägen häröfver på vår stora, minnesrika Mjös-tur. Harmlös skulle en sådan skizz åtminstone blifvit. Jag har ingenting att förarga eller förundra mig öfver. Till och med vädret, denna gamla syndabock för allt landtligt missmod, uppför sig detta år exemplariskt, blott alltför exemplariskt. I en temperatur sådan som denna är man visserligen ej böjd för att ströfva omkring på fjell och i koja efter genrescener och intressanta typer. Hvad jag har att meddela berättar jag helst, likasom Virgilii herde: »recubans sub tegmine fagi.»
Ja, riktigt: recubans sub tegmine fagi. Den största delen af dagen tillbringar jag också, dåsig som en pascha, i skuggan af närmaste skog.
Men sagor! Det kunde låta höra sig. De äro helgjutna och färdiga som de äro; de erfordra hvarken någon vidare möda eller studium. En sådan kan man be komma till sig, och är man riktigt höflig, så möter man henne på halfva vägen, och det är så jag nu gjort. Jag har stämt möte med henne här ute vid brynet af min skog, och jag inviterar er nu att göra mig sällskap till detta möte. Jag har, enligt er önskan, stämt dit Lisbeth-Maria, traktens bästa berätterska. Det skulle i sanning vara underligt, om i hennes nästan otroliga förråd ej skulle finnas åtminstone en som undgått era efterforskningar och för er är ny. Skulle det dock slå felt, så har jag en i reserv, som åtminstone har den förtjensten; ty det kan jag tryggt försäkra er att ni aldrig hört den förr. Nå har ni lust, så kom! Det kostar ej mycken ansträngning; man kan omöjligt lättare komma öfver en saga. Vi skola helt makligt luta oss mot en bred granstam och blåsa röken från våra cigarrer uppåt i den blå luften; emellertid sätter Lisbeth-Maria sig på närmaste stubbe och begynner: »Det var en gång.» Har ni mod att göra en liten omväg utmed elfven så får ni en bit af landskapet på köpet? Vi behöfva inga paraplyer; de der molnen känner jag; när vår Herre vill låta oss må riktigt väl, så betäcker han dermed sin himmel. Se bara! Hela himlahvalfvet är ett enda luftigt sidentält i alla möjliga färgnyanser, och derunder hvilar den vackra trakten som en slumrande skönhet. Solljuset strömmar ingenstädes starkt igenom, utan utgjuter sig dampadt och mildt öfver det hela. Hvad denna belysning passar väl för trakten! Den gifver dessa höjder och trädgrupper det drömmande och alplika uttryck, som redan ligger antydt i deras former. Se, dernere ha vi Andelfven! Sällan hittar vinden vägen till den, men då får den också ny skönhet, då får ormen lif, då reser den alla sina blixtrande stålfjäll i solskenet och skjuter med hastig fart genom dalen; i dag ligger den dåsig och liksom gömmer sig under gräset. Hör! från närmaste dal ljuda röster, dock se vi ingen. Dessa dalar sluta sig som länkar i en kedja i en ofantlig sträcka till hvarandra, liksom celler, afdelade genom de branta skogkrönta bergväggar, hvilka sänka sig ned mot elfven och som knappt lemna rum för den lilla väg vi nu vilja följa. Hvilken rik mångfald i detta oafbrutna upprepande af dalar och höjder; hvilken omvexling i den skenbara enformigheten! Der på andra stranden har naturen varit långt kargare. Ser ni det lilla inhägnade stället midtemot, med de ljungartade småbuskarna på den mossiga marken? Detta ställe kallas Hundbettet. Historien förmäler, att här för många år sedan en karl blef biten af en galen hund, och att han i ersättning fordrade af hundens egare ett så stort stycke jord, som han kunde utstaka genom att kasta en sten åt alla sidor. Om han sedan blef galen förmäler ej historien, och denna dunkelhet har gifvit min fantasi, då jag var barn, mycket att beställa. Huru ofta har jag icke grubblat öfver slutet på denna historia! Ännu kan jag ej gå förbi stället utan att tänka: var mannen galen eller blef han det kanske innan han kastat den sista stenen? — — Hvad tror ni, Asbjörnson? Ni tror kanske att icke ens hunden var galen, men att karlen var klok nog att sätta värde på en liten jordlapp. Visst är dock, att han ej byggt något Carthago här, och att den lilla jordlappen ådragit honom mycket arbete och liten glädje. Stället stod dessutom länge i rop för spökeri. Smågossarne från närmaste gårdar gingo alltid en omväg när det mörknade, för att slippa passera Hundbettet, och den gamla gumman på Blegedammen försäkrade ofta, att hon under den svala sommarnatten hört ett doft ljud af röster och hundbjefs. Men numera hör man derom ingenting; i våra dagar äro Blegedamms-gummorna alltför upplysta att tro på slikt.
Här kröker sig elfven plötsligt i en annan riktning; terrängen blir brantare och tätare bevuxen, löfvegetationen förlorar sig med ens i den mörka barrskogen. Hvad här är mörkt och svalt! Stigen smyger sig tätt intill klippväggen och får knappt rum; nedanför skummar elfven. Hvilken öfvergång! Hvar är nu dess stilla blomsterlopp. Ju längre vi följa den, desto vildare och ostyrigare rusar hon fram. De gamla krokiga björkarne på branterna stå helt förskräckta öfver denna lättsinniga förvandling; ett par af dem sträcka varnande ut sina långa gröna armar efter henne: »das sind die Muhmen und die Basen» — — — Men hon skyndar förbi, orolig och drifven af sin längtan; ty der bakom höjderna kommer Vormen tågande från norr, stolt, myndig och vidtberest, och ropar henne med hög röst, och Andelfven tror att det är för hennes skull Vormen kommit den långa vägen; Andelfven skyndar sig att lemna sina gamla, blomsterbevuxna stränder och att möta den mäktige friaren. Den beklagansvärda! Und die Muhmen und die Basen ha märkt det, derför runka de snusförnuftigt och sladdrande på sina mossbevuxna hufvuden. Här vid forsen är föreningen nära att ske, men då skjuter en lång, brant skogsrygg liksom gäckande fram emellan dem. Detta oväntade hinder har brutit Andelfvens mod; hon saktar sitt lopp och glider stilla och resignerad fram emellan de qvästa bräddarne. En pinsam, offentlig förlofning! Och de små bondstugorna med sina hvita skorstenar titta näsvist efter henne.
Nu äro vi straxt framme i vår skog. Vi befinna oss nu på sluttningen af den obarmhertiga landtunga, som fördröjde föreningen af våra elfvar. Den utgör således en lång halfö och är alldeles bevuxen med tät och skuggrik skog; man skulle knappt ana att man befunne sig på en så inskränkt terräng, om icke här och der utsigter öppnade sig ned till elfven än åt den ena än åt den andra sidan. Hvad som ger denna skog dess egendomliga dragningskraft är den djupa frid och enslighet som herrskar här, under det dagens oro omger oss på alla sidor. Nere i dalen bullra såg och qvarn, men alla dessa förvirrade ljud bryta sig dämpade och afväpnade mot vår lilla skogsasyl och försvinna bland granarnes susande. Emellanåt brakar det i snåret, en ko sticker nyfiket fram hufvudet, men drager sig lika hastigt tillbaka; de stackars kreaturen få understundom dyrt betala skönheten på detta ställe; det händer emellanåt att de störta ned i remnor och skred. På en och annan af dem, som ha en alltför stor böjelse för det romantiska och dristiga, är man nödsakad att binda en brädlapp för ögonen: de hålla sig då uppe på den hala, branta stigen. Dessa brädlappar äro en ypperlig uppfinning; man begagnar dem äfven med framgång på andra slags pannor. På denna lilla plats vilja vi hvila och invänta vår berätterska, som säkert straxt skall infinna sig. Solen har trädt fram ur molnbädden och sänder en glödande kopparglans in emellan de låga trädstammarna; solljuset hoppar derinne som om alferna lekte guldäple med det. Är här icke vackert såsom i en saga, och isynnerhet som i sagan om den öfvergifna prinsessan? Var bara stilla så skall ni få se henne komma vandrande på sitt sökande efter den flydde älskaren. På detta ställe skall hon trött slumra in och de lekande elfvorna skola skocka sig omkring henne, aftorka hennes kinder och hviska henne tröstefulla saker i örat, ja, kanske skola de säga henne hvar hennes älskare är. Känner ni den vackra sagan om den öfvergifna prinsessan? Ja, visst finns det många sådana, men ser ni det förunderliga är att hon här återfinner honom. Denna saga har jag sjelf kunnat i min barndom, men jag har aldrig riktigt vetat slutet på den. Godt! optata venisti — der ha vi henne — väl icke prinsessan sjelf, men en som vet godt besked om henne, Lisbeth-Maria, berätta! . . . Goddag Lisbeth, här skall jag presentera för dig din mästare, den store, berömde, den riktige sagomannen, han som kan alla sagor innan han ännu hört dem. Han reser omkring blott för att höra om vi också kunna dem riktigt. Ja, nig du, men du behöfver inte vara rädd; berätta nu bara frimodigt; han är mycket öfverseende och hör tåligt på, om än sagan är aldrig så lång. Berätta nu den der vackra sagan, du vet, som vi tyckte så mycket om att höra då du berättade den i prestgården.
— Åh, ni menar visst den om presten, som aldrig visste när söndagen kom? . . .
— Nej, nej för all del, inte den.
— Jo, nu vet jag hvilken ni menar. Historien om klockarn som stal prestens fläsk. . . .
— O Lisbeth, har du hjerta att på detta ställe och i sådan belysning tala till mig om klockare, som stjäla fläsk! Minns du då inte sagan om kungadottern, som sökte efter sin älskare?
— Jo, gudbevars, den minns jag visst. . . Önskar ni höra den der han är en björn, eller den der han är en varg?
— Hm, det vet jag icke . . . En björn kanske . . . Icke sannt, Asbjörnson? Jag tror att de sagor der älskarne äro björnar äro de mest nationella.
Under det Lisbeth-Maria tar fram sin stickstrumpa och sätter sig på en stor trädstubbe, för att samla sina tankar, gå vi några steg framåt. Jag ville gerna göra er litet bekant med denna varelse, som på min vink låtit så beredvilligt förmå sig att berätta sagan. Jag ser att ni inte rätt vet hvem ni skall taga henne för. Hennes yttre har långt ifrån någonting märkvärdigt. Det gör mig ondt, om ni hade väntat er en af dessa skrynkliga, inspirerade hexor, som blifvit stående typer. Icke derför att dessa, ehuru de förlorat sin kredit i romaner, likväl taga sig friheten att existera i verkligheten; vår sagoberätterska är emellertid ingen sådan. Hon är, dessvärre, icke lastgammal, spår hvarken i kort eller kaffe, hon kan icke en gång trolla. Hvad som kan vara märkvärdigt hos henne, skall jag berätta er en annan gång, om ni har lust. Vi vallfärda gerna en gång om året upp till hennes stuga, som ni kan se högt uppe på skogsåsen der borta i fjerran. Men hvad ni genast skall upptäcka hos henne är någonting bildadt i hennes sätt ett uttrycka sig. Gif blott akt på huru fint hon modererar rösten, och dessa milda, ödmjuka ögon, som hon nästan ej vågar fästa på folk, hvilken liflighet få de icke! Ni skall märka en viss elegans i formen hos hennes sagor, och likväl äro de lika norska som era egna, Asbjörnsen, der den ursprungliga enkelheten är bibehållen jemte den vackraste konstmessighet. Jag ser Lisbeth otåligt rycka på ullstrumpan; det betyder att hon är färdig.
Historien om den öfvergifna prinsessan.
Det var en gång en kung som hade tre döttrar. En dag då han var på jagt kom han att förfölja en hjort så länge, att han alldeles tappade spåret af sina svenner, och hur mycket han än sökte efter någon väg eller gångstig, kom han allt djupare in i den, vilda skogen. Det blef allt mörkare och mörkare derinom, och hvarken hus eller skjul stod att upptäcka. Slutligen blef han mycket modfälld och satte sig trött och utmattad på en tufva samt beredde sig att dö. Då brakade det i buskarne och en stor, hvit björn kom springande rakt fram till honom. Den stackars kungen var så matt, att han ej orkade lägga an på björnen; han förblef derför sittande och väntade att han skulle döda honom. Men i stället satte björnen sig på bakbenen framför honom och sade. »Var ej rädd för mig, jag skall ej göra dig något ondt; jag vill tvärtom föra dig på rätt väg igen, om du lofvar att gifva mig den yngsta af dina tre döttrar.» Kungen undrade nog hvad en björn skulle göra med hans dotter, men han lofvade det likväl slutligen. Då sade björnen: »Sätt dig nu upp på min rygg och håll dig fast i min pels.» Och nu bar det af öfver stock och sten, till dess kungen kunde se grinden vid kungsgården, »I dag om ett år kommer jag och hemtar din dotter», sade björnen och ilade åter in i skogen. Från den dagen var kungen tyst och sorgsen; han tänkte ofta på hvad han lofvat björnen och motsåg med ängslan den tid då han skulle infria sitt löfte.
Året hade redan förflutit, det var sista dagens afton, och kungen gladde sig redan till hälften åt att björnen kanske ej erinrade sig dagen så noga. Men i detsamma kom en vagn, beslagen med guld och silfver, inkörande på kungsgården och höll utanför dörren. Kungen hade ej hjerta att skicka ut sin yngsta dotter, som var honom kärast, utan befallde den äldsta att gå ned och sätta sig i vagnen, men vagnen rörde sig ej ur stället. Då befallde han den andra i ordningen att gå ned, men vagnen förblef ännu orörlig. Slutligen måste han bemanna sig och skicka ned den yngsta dottern, och genast for vagnen bort med henne. Hennes systrar samt kungen och drottningen greto och sörjde. Men vagnen flög dag och natt framåt med prinsessan, tills den slutligen höll utanför ett stort slott. Hon steg ur och gick in. Aldrig hade hon sett sådan prakt och rikedom förut; allting var af rent guld och kristall: den ena salen var präktigare än den andra, men ingen enda varelse var någonstädes att se. Något hvar kan förstå att prinsessan ej kunde ha sinne för denna herrlighet; hon satte sig i en vrå och tänkte på sin fars kungsgård, på sina föräldrar och systrar, som hon kanske aldrig skulle återse.
Slutligen lade hon sig till sängs och gret, ty hon var så ensam. Men så snart det blifvit mörkt kom någonting med mycket buller in i rummet. Det stönade och pustade; prinsessan trodde att hennes sista stund var kommen. Men i stället sade en mild stämma till henne: »Var icke rädd för mig, vackra prinsessa, jag vill dig väl. Var välkommen i mitt slott. Allt som här finnes skall vara ditt, om du blott vill lyda mig. Du är från denna stund min hjertans kär. Hvar afton kommer jag till dig och hvar morgon går jag åter bort; men fråga mig aldrig hvarifrån jag kommer eller hvart jag går och försök aldrig att få se min gestalt. Annars skall en stor olycka träffa dig. Som han hade sagt så skedde; hvar afton sedan det blifvit mörkt kom han in i hennes rum med larm och buller och suckade tungt, och hon tyckte då att någonting ludet föll på golfvet; och hvar morgon, då dagen grydde, skyndade han åter ut. När prinsessan stod upp och sprang till fönstret, såg hon ingen, men långt bort på fjellet tyckte hon sig se liksom en stor, hvit björn, som sprang undan så att snön yrde omkring honom. Då gret hon åter, ty hon var så ensam, och ingen af slottets herrligheter och de dyrbara sakerna som hon hade att fördrifva tiden med roade henne. Hon längtade åter efter aftonen, och först mot den tid, då hennes hjertanskär skulle komma hem, blef hon lugnare till sinnes.
Ett år hade sålunda förflutit, då födde hon en prins. Hon kunde knappt vänta till aftonen, så längtade hon efter att få berätta för sin hjertans kär om barnet, men hon väntade och väntade, och han kom icke; slutligen sprang en svart hund in genom dörren, tog barnet och ilade bort dermed. Prinsessan jemrade sig och vred sina händer; men det hjelpte icke. Tiden förflöt, men hon blef snarare värre än bättre; då sade hennes hjertanskär en natt till henne: »Hvarför sörjer du så? Säg mig hvad du önskar dig; jag vill uppfylla din begäran, hvilken den än må vara.» »Ack», svarade prinsessan, »jag längtar efter mina föräldrar och syskon, gif mig tillåtelse att resa hem, så blir jag åter glad.» Han tycktes icke väl upptaga denna begäran, men sade dock: »Följ ej din mors råd, blott hvad din far säger skall du göra.» Prinsessan lofvade det och reste. På hennes fars slott blef det öfvermåttan stor glädje; hon måste berätta allt som händt henne sedan hon reste bort i den guldbeslagna vagnen. Men då hon slutligen sade huru tungt det var att hon aldrig fick se sin hjertans kär, sade hennes mor, drottningen: »Här har du ett litet stycke ljus; tänd det en natt medan han sofver och betrakta honom.» Men kungen ogillade detta råd och sade: »Haf tålamod så får du nog se honom.» Prinsessan erinrade sig hvad hon lofvat och tog sig väl till vara att göra hvad hennes mor hade sagt.
Efter ett år födde hon åter en prins; men den aftonen blef hennes hjertans kär åter borta, och då det blef afton kom en varg och tog barnet. Hon sörjde såsom förra gången, och icke ens hennes älskade kunde trösta henne, förrän han lofvade uppfylla hvad hon än bad honom om. »Ack», sade prinsessan, »mina två barn har jag förlorat och alltid är jag så ensam; låt mig besöka mina föräldrar.» Då blef han illa till mods, men svarade likväl: »Efter jag lofvat det, så res, men kom ihåg att lyda din far, men icke din mor. Äfven denna gång gaf hennes mor henne det rådet att lysa på honom, men fadren bad henne ha tålamod, och då hon återkom gjorde hon som han hade rådt henne.
Tredje gången födde prinsessan en dotter, men denna gång kom en hisklig drake och tog barnet. Hon sörjde ännu mera än någon af de förra gångerna, och då hennes hjertans kär slutligen lofvat att bevilja det hvarom hon bad, sade hon: »Mina tre barn har jag förlorat, och dig får jag aldrig se; låt mig resa hem till mina föräldrar.» Då blef han mycket bedröfvad och sade: »Om allting annat borde du hellre bedt mig. Men lägg väl på minnet hvad din far förmanar dig till. Prinsessan reste och fick samma råd af sina föräldrar. Men denna gång kunde hon ej styra sin nyfikenhet. Den första aftonen sedan hon kommit hem steg hon upp; då hon märkte att hennes älskade sof, tände hon ljuset som hennes mor lemnat henne, och såg nu den vackraste prins man någonsin kunde se. Men bredvid sängen låg en hvit björnhamn. Af förskräckelse häröfver kom hon att spilla en droppe het talg på hans bröst och genast vaknade han. »Ack, hvad har du gjort!» ropade han, »om du blott kunnat denna gång afhålla dig från att se mig, skulle jag blifvit frälst; nu är allt förbi och du får aldrig mera se mig.» Genast förvandlades han till en stor, hvit björn. Prinsessan grät och knäföll; hon bad så innerligt att han skulle taga henne med sig. »Så sätt dig då på min rygg», svarade björnen, »men skynda dig», och han var nu så vild att han knappt kunde styra sig. Prinsessan satte sig på hans rygg, och nu bar det af öfver land och sjö, genom skog och mark och djupa dalar, utan rast eller ro. Slutligen såg hon långt borta någonting skimra, likasom en liten stjerna. »Hvad är det som lyser?» frågade hon. »Der bor min äldsta syster», svarade björnen, »och der är ditt äldsta barn; gå dit upp och be henne att hon skickar mig en oxe att med den stilla min hunger, så att jag ej må äta upp dig. Men kom snart igen, eljest ger jag mig af utan dig.» Hon gjorde som björnen önskade och gick upp till hans syster. Denna nedskickade genast en oxe, men för henne dukade hon ett präktigt bord, satte de läckraste rätter derpå och bad henne äta. Prinsessan afslog det, men huru mycket hon än skyndade sig, fnös björnen redan af harm då hon kom ned igen. Och nu bar det af öfver land och sjö, genom skog och mark och djupa dalar, utan rast eller ro, tilldess prinsessan långt borta såg någonting som lyste likt en måne. Då hon frågade hvad det var, brummade björnen: »Der bor min andra syster och der är ditt andra barn: gå upp dit och bed henne skicka ned till mig två oxar. Men kom genast åter om du vill följa med.» Nu skedde som första gången; björnens syster dukade bordet för henne och lofvade visa henne hennes barn om hon ville dröja qvar och äta. Det var med svårighet som hon kunde komma derifrån, och då hon kom ned till björnen fnyste han af raseri och sade: »Om du ej nu kommit, hade jag gifvit mig af och du skulle aldrig mera sett mig.» Och åter bar det af öfver land och sjö, genom skog och mark och djupa dalar, utan rast eller ro, tilldess prinsessan på långt afstånd såg någonting som lyste likt en sol. Då hon denna gång frågade hvad det var, svarade björnen: »Der bor min yngsta syster, och der är ditt yngsta barn; gå dit upp och bed henne skicka ned tre oxar, ty jag är mycket hungrig. Men skynda dig ännu mera än de förra gångerna.» Det skedde som de förra gångerna, att björnens syster dukade bordet och bad henne dröja qvar samt lofvade att visa henne hennes barn. Men hon stod redan på trappan och ville gå; då hörde hon sitt barn gråta. Nu kunde hon ej beherrska sig längre, men ehuru hon skyndade sig så mycket, att en liten fogel, som flugit upp från marken för att sätta sig på taket då hon sprang in, ännu ej hunnit dit då hon kom ut, var dock björnen redan borta då hon kom ned i skogen; långt borta på ett fjäll kunde hon se björnens ljusa pels framskymta.
Hon sprang så länge hon förmådde och trodde sig kunna upphinna honom, men innan kort var han försvunnen. Likväl fortfor hon att gå; hon ville upphinna honom om hon än skulle vandra till verldens ända. Slutligen kom hon till ett högt glasberg, der det ej fanns något spår eller någon remna att sätta sin fot uti; här måste hon stanna. Under det hon stod der och vred sina händer, kom en gammal qvinna fram till henne. Hvarför gråter du, mitt barn? frågade qvinnan. Prinsessan omtalade allt för henne och bad om hjelp. Gråt icke, sade qvinnan, måhända kan jag hjelpa dig; här har du en påse med ben: af dem skall du lägga det ena efter det andra uppåt glasberget, så kommer du öfver det, och då du kommit öfver det, skall du söka tjenst i det första hus du träffar på. Prinsessan tog påsen, och för hvarje ben hon utlade blef det ett spår i berget. Slutligen kom hon till en port. Hon klappade på, och en ful hexa kom ut. »Hvad vill du?» sade trollet argt. »Jag vill gerna ha tjenst,» svarade prinsessan. »Kom in så får jag se om du duger till något» sade hexan, och då hon kom in gaf hon henne en korg svart ull, »Denna ull skall du tvätta tills den blir hvit; kan du det inte, så tar jag lifvet af dig.» Prinsessan började tvätta, men det hjelpte icke; hon tvättade tills hennes fingrar blödde, men ullen förblef lika svart. Då kom en främmande prins bort till henne och sade: »Om du vill kalla mig din hjertans kär, så skall jag hjelpa dig,» »Ack, nej,» svarade prinsessan, »en hjertans kär har jag haft, men honom får jag aldrig mera återse.» Då prinsen hörde detta, var det liksom det gjort honom ondt om henne; han rörde blott vid ullen och genast blef den hvit som snö. Prinsessan gick till hexan dermed och då denna såg ullen, blef hon vred och sade: »Det der har du ej gjort sjelf.» Derpå gaf hon henne ett stort skrin och sade: »Det här skrinet skall du bära hem till min syster, som bor i nästa gård, men akta dig väl för att öppna det under vägen.» Prinsessan tog skrinet och gick, men då hon kom ut i skogen, fick hon en ofantlig lust att se hvad det innehöll. Hon satte sig då på en tufva och tänkte: Jag vill bara titta litet i det, men då hon helt litet öppnade det, kröp en mängd maskar och grodor ut derifrån. De kröpo mot söder, norr, öster och vester, och försvunno för hennes ögon. Af förfäran slog hon händerna tillsammans, men de voro och blefvo borta. Då kom prinsen åter till henne och bad åter om hennes kärlek, men hon svarade som förut, och åter tyckte han att det var synd om henne och tog skrinet, men knappt hade han öppnat det, förrän alla maskarna och grodorna kommo krypande och hoppande från norr, söder, öster och vester och kröpo in i skrinet igen. Prinsen tillslöt det och sade: »Ehuru du ej vill uppfylla min önskan, vill jag dock gifva dig goda råd. Här har du en näsduk och ett köttstycke, och han lärde henne hvad hon skulle göra dermed. Prinsessan gick nu till gården, men då hon skulle passera genom en port, slog den igen och ville klämma henne; hon stack genast näsduken emellan och sade: »Kläm detta och icke mig,» och porten gjorde så. Då hon kom in på gården rusade en stor hund emot henne, men hon kastade köttstycket åt honom och sade: »Bit detta och icke mig.» Hunden började nu äta det. Då hon kommit in till hexan som bodde der, och som var ännu styggare än systern, bjöds hon att sitta ned, hvarpå hexan kokade en korf, som hon satte fram åt henne och bad henne äta. Men prinsessan aktade sig väl derför, och kastade korfven under bordet. Då hexan kom in igen, frågade hon: »Har du nu ätit?» »Pip, pip! Här är jag under bordet,» sade korfven. »Hå, hå,» sade hexan och satte den åter framför henne. Denna gång kastade prinsessan den bakom bänken, men korfven sade åter hvar den var. »Ratar du ännu en gång min mat, så kör jag ut dig till hunden,» sade hexan. Denna gång tog prinsessan korfven och stack den i barmen. Då hexan kom in, sade korfven: »Pip, pip! Här är jag i barmen.» »Är du i barmen, kommer du väl i tarmen,» sade trollet, som nu trodde att hon hade ätit, och lät henne gå. Då hexan, hos hvilken hon tjenade, såg att hon så väl hade sluppit ifrån alla de för henne utlagda snarorna, sade hon förargad: »Det der har du icke gjort sjelf.» Hexan började nu studera på annat otyg. Om aftonen, då hon satt till bords med prinsen, gaf hon prinsessan ett vaxljus och sade: »Du skall lysa oss, du, håll detta!» och prinsessan gjorde så. Men ljuset blef allt kortare och kortare, och icke heller kunde hon slippa det, ty hennes fingrar hade blifvit styfva. »Aj, jag bränner mig!» ropade hon. Då gick prinsen till henne och sade: »Om du vill kalla mig din hjertans kär, skall jag hjelpa dig.» »Nej,» svarade prinsessan, »du vet att jag har en hjertans kär,» och ljuset fortfor att brinna. »Aj, jag bränner mig, hjelp mig!» skrek prinsessan ånyo. »Vill du då kalla mig din hjertans kär?» frågade prinsen. »Nej, visst icke,» svarade hon och ljuset brann allt djupare ned — då det i detsamma föll liksom fjäll från hennes ögon och hon kände igen sin förre älskares röst. »Så hjelp mig då, min hjertans kär!» ropade hon, och då hexan hörde detta, sprack hon af harm. Då var prinsen frälst för beständigt och nu berättade han, att denna hexa hade förtrollat honom och förvandlat honom till en björn. Blott om natten och när han var i hexans gård, föll björnhamnen af honom, men då dagen grydde och han lemnade hennes gård, blef han förvandlad till ett vilddjur, som måste springa omkring i skogen och döda allt hvad det påträffade, till dess han kunde finna någon som kunde lösa trolldomen. Allt det guld och silfver som fanns hos hexan samlade de ihop och reste derefter hem till prinsens slott. På vägen togo de barnen med sig och lefde sedan i glädje och kärlek. Och då hennes far dog, ärfde han riket. Snip, snap, snut, här är sagan slut.
— Mycken tack, Lisbeth. Det var en vacker saga; icke sannt Asbjörnsen? Vår nordiska Psychesaga.
— Min, säger ni? Ja, jag vet icke om den skall smaka er ofvanpå denna. Lisbeth skall alls icke tycka om den. Hvad landsman den är, om den är nationel? Ne-j, det är den just icke. Spansk, fransk, persisk, mohrisk, magyarisk? Icke heller. Alltså icke europeisk? Nej. Så är den väl då från den andra hemisferen. Icke det heller. Åh för tusan, är den då inte från vårt jordklot? Ja, det är just det jag inte är rätt säker på. Jag skall berätta för er, huru jag egentligen kommit öfver den. Ni erinrar er väl det märkvärdiga naturfenomenet förlidet år, som satte alla våra naturforskare och geologer i extas, jag menar månstenarne. Alla hade redan tillfredsställt sin nyfikenhet på dessa gåtfulla prof från ett annat verldsklot, läkare och lärde hade disputerat och skrifvit derom, då äfven jag en dag gick för att taga dem i skärskådande, och här gick det verkligen som det står i visan: Was das Aug’ des Verständigen nicht sieht, das schauet in Einfalt ein kindlich Gemüth. — Just som jag står och vänder och vrider på en af dessa stenar, märker jag, då jag håller den mot dagern, en mörkare fyrkant af ungefär en tums diameter, som tycktes vara af ett olikartadt ämne. Ganska riktigt! Den gaf efter då jag knackade derpå, och det lyckades mig att med tillhjelp af en nål uttaga den. Stenen var ihålig, men i tomrummet låg en rulle, icke större än ett sammanrulladt blomsterblad, så fint och hvitt som om det nyss blifvit bortrifvet från en rosenhäck. Jag smög mig hem med mitt fynd, och här bråkade jag nu min hjerna natt och dag i lång tid med att söka utfundera huru det lilla gåtfulla bladet kommit dit och hvad det månde betyda, tills det föll mig in att lägga det under ett mikroskop. Döm om min förvåning, då der visade sig den sirligaste, tydligaste skrift! Jag genomläste det lilla manuskriptet med stigande förundran; ty hvarifrån det än förskref sig, så härrörde det otvifvelaktigt från en varelse som haft tillfälle att emottaga inflytande af vårt språk och vår kultur. En hel liten saga, som jag genast afskref, och denna saga, Asbjörnsen, kan jag då med visshet påstå, att ni ännu ej känner till. Om ni vill upptaga den i er samling, må bero på er sjelf. Jag vill nu förtälja den ordagrannt. Så här lyder den: