Hoppa till innehållet

Berättelser/Prinsessan Killinkas väninna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Utmed Andelfven
Berättelser
av Camilla Collett

Prinsessan Killinkas väninna
Ett återseende  →


[ 68 ]

Prinsessan Killinkas väninna.




Det var stor sorg i fékungens gård: hans dotter, hans enda dotter, den oförlikneliga Killinka Misselina, hade förlorat sin käraste väninna och ville icke låta trösta sig. Allt var försökt: resor, baler, torneringar, lustbarheter, charader och gåtor, intet ville hjelpa. Resor voro besvärliga och förenade med faror, ty kungens besittningar intaga ju den enda gröna fläcken som finns på vårt klot; det öfriga företer blott obanade trakter, med högst bristfälliga kommunikationsmedel, och förlustelser erinrade henne blott alltför mycket om hennes kära Lilili, som öfverallt varit hennes oskiljaktiga följeslagerska. Huru högt prinsessan älskat denna väninna kan man döma deraf, att hon saknade henne vid festerna! Då sände kungen bud efter den gamle Alpino, stjerntydaren, den visaste mannen i hans rike; kanske visste han råd. Den gamle Alpino skakade länge på hufvudet, men menade dock slutligen tro på att man borde försöka skaffa prinsessan en annan väninna.

— Ack, svarade kungen, det ha vi länge föreslagit henne, men hon vill ej ha någon.

— Härifrån kanske icke, men om vi skaffade henne en från ett annat klot, t. ex. från jorden?

— På jorden skall det vara så dåligt folk, invände kungen.

[ 69 ]— Både dåligt och icke dåligt, både ondt och godt; de äro intressanta, försäkrade den vise. Han kunde af egen erfarenhet tala derom, ty han hade en gång i sina yngre dar varit på jorden, hade rest mycket der och han kände menniskorna. Ännu mången jordskensnatt kunde han hålla sin kikare riktad mot det stora, sköna, lysande klotet, uppsöka de ställen han der besökt och försjunka i vemodiga minnen.

Kungen måste gifva efter. Det är värdt att försöka, menade han. Och så blef Blixten, den raskaste, dristigaste och fintligaste af alla féernas sändebud, utskickad i detta vigtiga och grannlaga ärende. Blixten skulle resa omkring jorden, för att bland dess döttrar utsöka den som visade det största och sällsyntaste bevis på vänskap och som derigenom gjorde sig värdig att föras upp till vårt rike och blifva den sköna Killinka Misselinas väninna.

Som man lätt kan tänka sig, var Blixten genast färdig att resa, och han skulle redan varit på väg, om icke en af dessa oberäkneliga händelser inträffat, för hvilka icke en gång féer kunna vara säkra.

Osynlighetsbältet, som förvarades i kungens palats tillika med de andra regalierna och klenoderna, kunde ej fås reda på. Det måste ha blifvit bortstulet. Den skyldige blef visserligen upptäckt och straffad, och det var ingen mindre än en af hofvets damer, som hade begagnat det vid en tur utåt landet. Men hon hade kanske ej vetat eller tänkt på att blott vid ett enda tillfälle dylika bälten förlora sin kraft, och att det är när damer göra turer till landet. Hon hade således ej vårdat sig om det och det hade gått förloradt. Att anskaffa ett nytt osynlighetsbälte tillät ej tiden, ty nu var [ 70 ]prinsessan invigd i saken; hon intresserade sig lifligt derför och påskyndade resan otåligt. Den gamle Alpino visste åter råd.

— Jag känner en man dernere, sade han, som eger några par galoscher, kallade lyckans galoscher, hvilka ha samma egenskap. Det är egentligen två par han har: ett par som han lånar ut åt andra och dessa blifva då osynliga; det andra paret begagnar han mest sjelf på sina många resor; de ha den motsatta egenskapen: med dem blir man dubbelt så stor som man är. Han har haft mycken beröring med féverlden och känner oss mycket väl; om du artigt ber honom låna dig osynlighetens galoscher, så gör han det med nöje; men i månens och alla kometers namn, tag ej miste!»

Månader förflöto, då det en vacker morgon spordes öfver hela kungens rike: Blixten är återkommen! Kl. 10 dagen derpå skulle han i högtidlig audiens afgifva berättelse om resultatet af sin beskickning.

Den beramade timman slog och Blixten inträdde ensam. På tronen, omgifven af sin förnämsta, förtroligaste hofkrets, satt fékungen i all sin prakt; vid hans sida satt prinsessan, från topp till tå insvept i en svart slöja, fin som spindelväf, ty denna ville hon aflägga först på den dagen då hon fick den nya väninnan. Vid kungens venstra sida hade den vördnadsvärde Alpino intagit ett lägre säte.

— Och du har ingen väninna med dig tillbaka; hela den dyrbara expeditionen skulle således ha varit förgäfves? frågade kungen med mörk blick, som han med särskilt betydelse fästade äfven på den gamle Alpino, hvilkens råd och alltför stora anseende föranledt försöket.

[ 71 ]— Ers majestät må allernådigst höra sin tjenares förklaring innan han dömer honom. Om jag kommer ensam tillbaka är det ej derför att jag ej bland jordens döttrar funnit både rörande och upphöjda drag af vänskap! Jag har tvärtom upplefvat så många sådana drag — ja det ena förekom mig alltid skönare än det andra — att jag blef villrådig och icke vågade påtaga mig ansvaret att välja. Jag ville heldre återvända och förelägga min rapport, så att prinsessan, när jag meddelat det märkligaste af hvad jag hört och sett, kunde sjelf öfverväga saken och göra sitt höga val.

— Blixten har tillegnat sig mycket af jordinbyggarnes sätt att uttrycka sig, sade kungen, synbart blidkad, vändande sig till den gamle Alpino.

— Mycket, sade denne rörd, mycket.

— Berätta, sade kungen, berätta allt hvad du upplefvat.

— Lyckans galoscher hade jag mycken möda att erhålla. Den omtalade mannen träffade jag visserligen, men han sade mig temligen förnämt, att han på sednare tiden afbrutit alla förbindelser med féerna, och det var blott då jag framtog Ers kongl. majestäts allernådigste rekommendationsbref — —

— Icke för långa inledningar, afbröt kungen, som såg att prinsessan hade största möda att betvinga sin otålighet. Till saken!

Jag framtog då min reskarta, som den vise och höglärde mäster Alpino hade utarbetat till detta ändamål. Sedan jag derpå utmärkt de vigtigaste punkter der han trodde att jag med största framgång kunde göra mina efterforskningar, företog jag först en utflykt i ostlig riktning öfver stora verldshafvet bort till en [ 72 ]grupp af öar, som hette Vänskapsöarna. Jag kunde ej tvifla på att dessa öar hade en synnerlig, för mig gynnsam orsak att bära detta namn och jag steg rakt ned i kung Ohuhaohutututus palats. Men himmel, hvilket misstag! Prinsessan hade visserligen väninnor, men hon åt hvar morgon en af dem till frukost. Femtio sådana väninnor inspärrades till denna sorgliga bestämmelse under uppsigt af öfverhofmästarinnan, hvilken hvar morgon afhemtade en af dessa olyckliga. Några af dem hade försökt svälta sig för att åtminstone vinna något uppskof, men prinsessans smak var så nyckfull att hon understundom just föredrog de magra. Den milda hängifvenhet hvarmed de funno sig i sitt öde rörde mig djupt; blott vänskap, tyckte jag, kunde gifva dem styrka att göra sådana offer. Jag frågade då om ej någon af dem kunde ha lust att följa mig och intaga en plats som väninna hos en ädel, högboren person, som haft den stora sorgen att förlora sin. Dertill voro de alla mycket villiga, men då de hörde att det var en prinsessa fingo de betänkligheter och menade, att det ungefär kunde komma på ett ut, om de blefvo uppätna af den ena eller andra prinsessan; ja, om det så nödvändigt skulle vara, föredroge de sin egen; de blefve då åtminstone anrättade på fosterländskt vis.

— Nissar och troll! ropade kungen och prinsessan förfärade. Den gamle Alpino teg med drömmande min. — Alldeles som jag hörde dem tala, alldeles som jag hörde dem, mumlade han.

Jag lemnade detta fruktansvärda hof, fortsatte Blixten, och styrde kosan till Europa, der jag hoppades finna mildare seder, och en dag vid solnedgången sänkte jag mig ned på en kyrkogård i en tysk stad. En [ 73 ]grafhög utmärkte sig i hög grad framför de andra genom det skönhetssinne, den ömma omsorg, hvarmed den var vårdad. Det var en hvit marmorsten, med en vissnad ros i relief på ena sidan och på den andra en uppflygande fogel; på stenen voro blott inristade ett qvinligt namn, två data, fyra uttrycksfulla rader och orden: »Öm vänskap reste denna åt henne.» Hvad behöfdes också mera! Här såg man tydligare än alla granna epitafier kunna förmäla, att den som slumrade derunder hade varit ung, vacker, själfull och älskad! Då inträdde en sorgklädd gestalt genom porten och närmade sig grafven. Det var väninnan, ett fruntimmer i sina bästa år, liten, men af mycken korpulens. Länge stod hon lutad öfver grafven med pannan stödd mot den kalla marmorn; på armen hade hon en krans, en underbart skön krans af törnrosor och tulpaner.

Kungen torkade sina ögon. — Min dotter, tulpaner! Just dina älsklingsblommor. Tänk, att få en sådan tulpankrans på sin graf!

— På grafven bryr jag mig ej det ringaste om dem, svarade prinsessan trumpet.

— Hvilken väninna hon måtte ha varit!

— Hon var förmodligen något slags testamente.

Men ingen förstod hvad prinsessan menade. Kungen skakade blott på hufvudet, såsom han brukade när den sköna Killinka talade i gåtor, och han gaf Blixten tecken att fortsätta:

— Jag gjorde flera utflykter i södra delen af Europa, dock utan någon synnerlig framgång. Vänskapen tycktes ej trifvas i dessa heta trakter, der passionen och jalusien hade ett alltför stort spelrum. Jag tog en nordostlig riktning och uppnådde en afton ett af dessa flacka, [ 74 ]sandiga länder, som omsluta den östra smala viken af hafvet. Länge flög jag öfver de öde, vinterliga skogstrakterna, i hopp att träffa på en stad eller ett slott. Mörkret inföll, jag var trött, och jag sänkte mig ned i en usel bondkoja, belägen på det vildaste och ensligaste stället af skogen. Hvilken scen blef jag ej der vittne till! På rummets enda torftiga säng låg en ung qvinna; vacker var hon ännu, men hon var nära döden; redan hade döden berört pannan och munnen; den sistnämnde var tillsluten, blott i ögat lyste ännu lifvets sista gnista, och hon höll det stelt fästadt på en annan qvinna, som stod framför henne i helsans och skönhetens fulla glans. Denna egde en hög, imponerande gestalt, och var klädd i en rik, med pelsverk bebrämad sammetskappa, och hon fyllde med sitt ballongartade omfång nästan hela rummet. Bakom hufvudgärden stod en medelålders bondhustru med simpla, hårda drag; hon höll med ena handen ett ljus; med den andra sökte hon lyfta den döendes hufvud litet från den låga bädden.

— Dö i ro, arma Naritska, sade damen, ingen skall ana det, ingen skall få veta det.

Den döende gaf intet tecken; kanske brydde hon sig ej mera om att någon fick veta det.

— För den lilla skall jag sörja, som om hon vore min egen. Hör du Naritska, som mitt eget barn.

En smärtsam dragning på ögonlocket antydde att hon förstått det.

— Och förlåter du honom . . . Naritska, förlåter du? frågade väninnan, mera tyst, och böjde sig ned till henne.

Då flög ett leende öfver Naritskas drag, som om lifvet höll på att återkomma, men i detsamma berörde döden hennes ögon.

[ 75 ]Den förnäma damen lade hennes händer i kors, kysste henne på pannan och tog sedan sin fina, rikt broderade näsduk och bredde den öfver den dödas ansigte. Ett sakta läspande hördes mellan hennes egna hoplagda händer, en framträngande, en — lättande suck; derpå tog hon något som såg ut som ett bylte, och som låg vid den dödas fötter, insvepte det omsorgsfullt i kappan, kastade en fylld börs på hufvudgärden och gick hastigt ut ur kojan. Utanför stampade hästarne i is-sörjan, så att det stänkte omkring dem; det rykte af dem, de hade gjort en lång resa och skakade otåligt på bjellrorna. Kör fort, ropade hon och drog floret tätare omkring ansigtet, likasom hon ej tålde att se huset, och snart bortdog bjellerklangen i den snötyngda skogen.

Det blef en lång tystnad. Kungen såg med spänd uppmärksamhet på sin dotter. Alldeles som hennes egen historia!

— Den höga, präktiga damen hade förmodligen tagit älskaren ifrån henne! sade prinsessan.

Kungen skakade åter djupt suckande på hufvudet. Han började tvifla på ett lyckligt resultat af Blixtens beskickning, ty ännu hade hans berättelse, hans underbara berättelse ej förmått väcka spår af deltagande hos den sköna Killinka.

Blixten fortsatte: Jag lemnade denna mörka, ödsliga skog och flög med den inbrytande våren mot vester, der fastlandet skjuter ut mot det stora verldshafvet. På långt afstånd varseblef jag i ett hörn af detta några fläckar, hvilka glimmade i solskenet och liknade en bundt gröna blad, men på närmare håll befunnos vara öar. Men hvilka öar! Den ena vackrare än den [ 76 ]andra, grönare än den andra. De lågo der med sina slott, trädgårdar och skogar, speglande sig i den blanka sjön. Fördjupad i denna syn följde jag långsamt stranden af den längsta och ansenligaste af dessa öar. Icke långt från norra udden af ön låg ett palats. Det höjde stolt sina tinnar öfver skogen. Tre sidor af byggningen speglade sina röda torn och gaflar i den breda kanalen. Invid den fjerde sidan, den ljusa solsidan, låg trädgården, hvilken sträckte sig ned till fjorden. I lusthuset, bygdt af rosor och murgrön, stod en man och en qvinna, begge i lifvets blomstertid. Han var en stolt, herrlig gestalt, i sina bästa år: hon, i sin ljusblå, rika klädning, med det bleka, fina hufvudet litet framsträckt, liknade denna pyramidformiga praktblomma, som kallas Arons staf, när den i middagssolen något lutar sin blomkrona.

— Lucie, sade han, och höll hennes händer . . . låt det vara sista gången . . . Låt oss skiljas, Lucie, medan vi ännu äro utan skuld. Vid Evelina är jag bunden med tacksamhetens och pligtens band. Vi måste skiljas, Lucie — vi måste.

— Efter du vill det! . . . Farväl då, sade hon och försökte göra sig lös.

— Vänta, Lucie . . . det är sista gången vi se hvarandra. Grymma, dyrbara Lucie! Dina ögon äro bruna, som jag sade . . .!

— O, Armand, att du kan skämta i en stund sådan som denna!

— Jag skämtar icke, Lucie, det är mitt allvar, mitt fulla allvar, mitt verkliga, verkliga . . . Lucie! Han betraktade henne hänryckt.

[ 77 ]Åter talade de om att skiljas, men aldrig på samma gång; sålunda blef det ingenting deraf. När den ena ville släppa, höll den andra fast.

Då prasslade det i buskarne. Framför dem stod en smärt, högvuxen dam, alldeles utan krinolin. Lucie uppgaf ett skrik, hon gjorde en rörelse, som om hon ville knäböja. Men hon tog väninnans hand, lade den i hans och sade: Lucie, Armand, varen lyckliga!

— Nå ändtligen, min dotter, sade kungen, i det han drog ett djupt andetag. Det der kan man då kalla vänskap!

— Huru gammal var hon? frågade prinsessan. — Ja, huru gammal var hon? frågade äfven kungen.

— Jag har upptecknat alla tal, Ers Maj:t, svarade Blixten, Jag förstår dem icke riktigt sjelf, men jag var viss på att vår vise och lärde mäster Alpino känner alla menniskornas chiffer och tecken.

— Låt se, sade den vise och påsatte sina glasögon, 5 — 0, fem . . . femtio år var denna högsinnade väninna.

— Var hon femtio? Nå-ja, då kunde hon gerna afstå honom! Och det der skall vara det bästa beviset på vänskap du vet att förtälja.

— Nådigsta prinsessa, jag hörde också omtalas ett fruntimmer, som hade bevarat sin väninnas hemlighet ett helt år.

— Ett år, huru lång tid är det? Huru många minuter?

Den vise Alpino måste åter fram och räkna. Det är 60 minuter på en timme, 24 timmar på ett dygn. Dessa tal multiplicerade utgöra 1430 minuter på dygnet; ett år eller 12 månader består af 365 sådana [ 78 ]dygn, 365 gånger 1440 minuter gör således en summa af 525,600 minuter.

— 525,600 minuter? Alla goda alfer! och under hela den tiden skulle hon varit sin väninna trogen och bevarat hennes hemlighet! Det allralängsta en féväninna kan bevara en sådan är 12 minuter! Hvar är hon? Hvar kan man få tag i detta sällsynta exemplar?

— Ack, svarade Blixten, jag hade äran säga Ers Kongl. Höghet, att jag ej sjelf sett henne, blott hört henne omtalas.

— Din narr, ropade kungen, man har tillåtit sig att drifva gyckel med dig. Och slika historier har du låtit inbilla dig. 12 månader! Har man väl hört någonting så galet?

— Och detta är således allt hvad du fått reda på, sade prinsessan föraktligt, och någon bättre än dessa känner du icke?

— Nådigsta furstinna, sade Blixten, alltmera modfälld, ty han märkte väl att det var en omöjlighet att göra prinsessan till lags. Hvad jag sedan upplefde är helt obetydligt och skulle knappt kunna blifva föremål för Ers Kongl. Höghets allernådigsta uppmärksamhet.

— Låt höra, berätta blott!

— Ja, berätta, återtog kungen mekaniskt. Han hade uppgifvit allt hopp.

Blixten fortsatte: Der nere på de gröna öarne hade jag hört sägas, att det första land man kom till då man öfverfar den stora sjön i nordlig riktning var Ultima Thule, och att man ej skulle träffa på språk och kultur förrän man nådde Grönland. Jag blef derför icke litet förundrad, då jag, i stället för den väntade snö- och isöknen, såg under mig ett stort vildt [ 79 ]bergland med de besynnerligaste, underbaraste former. Det såg ut som om en gång, medan det var flytande lava, en jättearm hade med en eldtång rakat ut det åt alla sidor, sedan låtit det stelna och slutligen huggit af det på kanterna, så att ingen främmande skulle kunna intränga dit och jättarne få ha det för sig. I början trodde jag att det var obebodt, men vid närmare skärskådande upptäckte jag att de ljusa strimmorna voro lika många dalsträckningar, hvari menniskor bodde; småningom varseblef jag äfven broar och städer, tillika med flera tecken till ett slags civilisation. Jag flög till den vackraste och betydligaste af dessa städer vid ändan af en lång fjord. För att vara riktigt säker på min sak, påtog jag den skepnad fader Alpino lånade mig, och hvilken jag begagnat vid alla tillfällen då jag måste personligen uppträda, och frågade en karl på gatan om det verkligen var Ultima Thule. Han betraktade mig förundrad och skakade tyst på hufvudet, hvilket åter bekräftade min misstanke att der ej finns något språk. Tiden tillät mig ej att ingå i någon undersökning härom; jag utvalde mig ett af de hus, hvilkas yttre tillät de fördelaktigaste slutsatser i afseende på innevånarne. Jag gled osynlig in i familjens hvardagsrum. Ny förvåning! Äfven här var spår af kultur, ja, till och med af en viss komfort: glasfönster, gardiner för fönsterna, eldtänger, blomkrukor, fogelburar och flera sådana lyxartiklar öfverraskade mig så mycket behagligare som jag ej väntat det. I midten af salen stod ett bord, omkring hvilket åtta damer sutto; de drucko kaffe och chocolad. Den ena af dessa damer reste sig under de öfrigas vänskapliga beklaganden, tog afsked och gick. Nu följde en [ 80 ]paus af några sekunder, så lång stund som hon kunde behöfva att hinna utför trappan. På jorden har jag hört sägas, att när det uppstår en plötslig tystnad i ett sällskap, går en engel genom rummet; jag såg ingen; han måtte ha haft ofantligt brådtom att komma ut. Då nämnde den af damerna, som ljudligast hade beklagat att hon gick, hennes namn med en betoning och på ett sätt, hvaröfver hennes närmaste granne smålog. En af de andra tillade en något plump anmärkning, hvilken damerna n:o 4 och n:o 5 upprepade och pepprade, och nu föllo alla dessa damer samfäldt öfver den stackars bortgångna. Jag vill ej säga att allt hvad de sade om henne var ondt och giftigt; de sade blott så mycket, ja nästan allt hvad som kan sägas om en menniska. Det gick som kuggarna i ett hjul; den ena tog vid der den andra slutade, och så föllo de allesammans in i chorus. Då de affärdat hennes yttre menniska, togo de ihop med hennes inre väsen, tänkesätt, temperament, religion, husliga förhållanden, allt hvad som plägar vara féers och menniskors heligaste egendom, allt anfölls och undersöktes grundligt. Ja, den menniskoätande prinsessan på Vänskapsöarne kunde ej lemna mindre qvar af sina offer, än dessa damer, i figurlig mening, lemnade qvar af sitt.

— Nissar och tomtar! ropade prinsessan med afsky. Och ingen försvarade henne?

Blixten fortfor: Då reste sig den sjette damen. som hittills hade varit tyst, och gendref i ett föredrag, hvars värma och vältalighet jag ej skall söka beskrifva, allt hvad de hade sagt. Hon påpekade ej blott det osanna och skefva, motsägande och inhumana i beskyllningarna, utan hon visste äfven att med [ 81 ]en lika grundlig noggrannhet i detaljer framhålla den förtalades goda och älskvärda egenskaper. Der kom nu fram på duken en helt annan bild, ett helt annat temperament, en annan religion, ett annat slags hjerta, med ett ord en alldeles ny menniska... Jag ber Ers Höghet betänka: en mot fem anfallande! Dertill fordras ett mod, en sjelfförsakelse, som, om den än icke blir värdig den högsta belöningen: min nådigsta prinsessas val, dock alltid förtjenar att med loford omnämnas.

— En mention honorable kalla de det, suckade den vise.

— Men det var ju sju damer; den sjunde, hvad sade hon?

— Ingenting.

— Ingenting?

— Nej, ingenting, Ers Kongl. Höghet.

— Sade hon ingenting, frågade kungen, var hon stum, mållös?

— Visst icke, Ers Maj:t, hennes talorganer voro tvärtom i bästa skick. Detta fruntimmer hade en gång blifvit djupt förorättadt af den bortgångna. Då nu det sista lofordet lades i vägskålen, vippade den ett ögonblick, sedan stod den alldeles stilla — nej — den började sjunka åt den onda sidan, det behöfdes blott det ringaste grand, så sjönk den. Då uppsteg ett ord på detta fruntimmers läppar, ett af dessa bitande, blixtrande ord, som flyga bort med vinden, och som blifva en qvickhet som går hela staden omkring, en samfält egendom, men hon undertryckte detta ord och teg.

— Ha! ropade prinsessan med blixtrande ögon, henne vill jag ha! Att berömma en väninna när andra slita [ 82 ]henne i stycken, det kunna vi alla, det är så vackert; man blir varm, man blir intressant! Men att undertrycka ett stickord, ett qvickt och roligt stickord och bli tråkig, det kan ingen, det är öfverféiskt, det är öfvermenskligt! Henne utkorar jag till min väninna! Fort åstad!

Som en blixt försvann Blixten.