Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Messenius, farfadern
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Om Arnold Johan Messenius, fadern
Om Arnold Messenius, sonen  →


[ 138 ]

NITTONDE KAPITLET.
OM ARNOLD JOHAN MESSENIUS, FADERN.

År 1608 föddes uti Danzig Johan Messenii och Lucia Grothusens äldsta son, Arnold Johan, så kallad, efter morfar och far. Han följde föräldrarna till Sverge och der till Uppsala, Stockholm och sist till Kajaneborg, hvarest han någon tid åtnjöt undervisning af fadern. Man fruktade likväl, att den gamle skulle uppföda sonen i katolska läran, hvilket också var händelsen. Enligt då rådande tidsanda ansågs detta vara en stor synd, hvilken [ 139 ]ingalunda borde tillåtas. Gustaf Adolf lät derföre 1621 taga barnen från fadern och föra dem till Stockholm, der de skulle erhålla luthersk uppfostran. Detta verkställdes; men Arnold Messenius var redan så invigd i förställningskonsten, att han, ehuru katolik, dock visste dölja dessa tänkesätt och låtsa tillgifvenhet för lutherska läran. Först längre fram och under sin lyckas dagar öfvergick han verkligen till svenska kyrkan. I anledning af några då förefallande jesuitiska och sigismundianska stämplingar, blef den fjortonårige ynglingen förhörd, vid hvilket tillfälle han lärer hafva angifvit åtskilliga för fadern menliga förhållanden.

Emellertid fruktade Arnold Messenius ytterligare förföljelser och rymde derföre år 1623 ur riket. Detta förvärrade saken. Gustaf Adolf misstänkte nya stämplingar och lät hålla en sträng ransakning hos fadern, utan att likväl kunna någonting finna. Underrättelsen härom förorsakade hos Arnold Messenius en liflig ånger deröfver, att han genom sin flykt ökat den förut nog olyckliga faderns börda För att godtgöra detta fel och visa den gamles och sin egen oskuld, skyndade han med sonlig ömhet tillbaka och öfverlemnade sig frivilligt i svenska regeringens våld. Detta verkade likväl ingen förskoning. Man anställde med honom nya förhör, hvarvid han lärer återigen hafva framkommit med en och annan för fadern ofördelaktig bekännelse. Hans vid detta tillfälle aflaggda vittnesmål bidrogo äfven att öfverbevisa de båda studenterna Campanius och Antelius, hvilka för stämplingar med jesuiterna och med polska Wasarna blefvo i Stockholm vid samma tid afrättade.

Oaktadt dessa Arnolds bekännelser, oaktadt hans frivilliga återvändande till Sverge, oaktadt den sextonårige ynglingen hvarken blifvit anklagad, än mindre öfverbevist om något förräderi, beslöt dock Gustaf Adolf att för längre tid innesluta honom i fängelse. För denna dom finnes intet annat skäl uppgifvet, än att gossen fört upproriskt tal. Egentliga orsaken tyckes hafva varit Gustaf Adolfs ovilja mot fadern, och hela åtgerden [ 140 ]om den verkligen varit så beskaffad, som vi den efter andra beskrifvit, är en bland fläckarna på den store konungens lysande minne.

Från 1624 till 1626, satt Arnold Messenius fängslad i Stockholm. Sistnämnde år blef han förd till Kexholm. Enligt konungens befallning skulle han der hållas i så strängt förvar, att han hvarken kunde rymma eller med någon samtala. Genom denna hårdhet retades ynglingen så, att han i fängelset tillät sig flere våldsamma uppträden. År 1634 inberättade ståthållaren sådant till regeringen och begärde tillåtelse att flytta fången till Nöteborg. Detta vägrades; ty äfven der vore han ej i säkrare vård. Ville han ej hålla sig i tukt kunde man skrämma honom med bojor och hårdare fängelse.

Det tyckes, som Arnold Messenius sedermera uppfört sig lugnare och äfven åtnjutit bättre behandling, än föreskrifvet var. Man finner nämligen, att han under fängelsetiden inträdt i formligt äktenskap och erhållit flere barn. Likväl kunde han ej återfå friheten. Först när Per Brahe tillträdde styrelsen öfver Finnland, uppgick dager för den olycklige. Brahe, underrättad om hans förbättrade uppförande, utverkade hos regeringen först tillsägelse om mildare fängelse, slutligen år 1640 tillåtelse att lemna Kexholm och vistas i Åbo, likväl under uppsigt. Arnold Messenii fängelse hade varat sexton år; det vill säga halfva hans då varande lifstid.

Vid hemkomsten till Stockholm föreslog Brahe, att Arnold Messenius borde helt och hållet frigifvas och få i uppdrag att återföra samt fullfölja faderns efterlemnade arbete. Men Axel Oxenstierna fruktade, att Messenius vore en lättfärdig man, den der skulle sprida smädeskrifter kring landet och dermed uppvigla allmogen. Brahe deremot ansåg honom icke farlig. Oxenstierna gaf med sig och tillstyrkte sjelf, att man borde lemna Messenius penningar till resan och löfte om en god gård, i fall han lyckades[1]. Detta blef beslutadt. Messenius kallades från Åbo till Stockholm, erhöll [ 141 ]föreskrift och penningar samt afreste till Polen, sedan han likväl måst i Sverge qvarlemna hustru och barn som pant för sin trohet.

Underhandlingen i Polen blef ej lätt; ty Lucia Grothusen hade åt konung Uladislaus skänkt alla Johan Messenii efterlemnade skrifter. Ändteligen efter många böner och omvägar lyckades det att erhålla så väl dessa som åtskilliga andra svenska handlingar, med hvilka Messenius återvände till fäderneslandet. Nu blef han välkommen, och den gamla oviljan tycktes försvunnen. Axel Oxenstierna bibehöll dock något af sitt förra misstroende. Sådana lynnen som Messeniernas, sade han, likna elden. Man skall gifva dem något nyttigt att arbeta på; eljest gripa de kring sig och anställa förödelse. I följe deraf uppdrogs åt Messenius att fullborda faderns verk, och dessutom att utarbeta en historia öfver konung Karl den nionde. Som lön anslogos trenne hemman och derjemnte något penningar.

Snart uppgick öfver honom lyckans sol med än klarare strålar. Kristina, kommen till myndiga år, omfattade Messenius med utmärkt bevågenhet. Redan år 1646 utnämndes han till rikshistoriograf och erhöll i uppdrag att skrifva en historia om tiden från 1592 till 1600; hans förfäder voro sigismundianare, han sjelf god svensk; han borde derföre med så mycket mera oväld[2] teckna ifrågavarande tid. År 1645 erhöll han som löneförhöjning ett hemman till de förra tre; och år 1647 i vederlag för de gods, som fordom togos från morfadern, sexton hela gårdar i Uppland, alla under frälsefrihel. Samma år blef han också adlad. Af Gyllenhielm erhöll han dessutom andra sexton hemman som ytterligare uppmuntran att skrifva Karl den niondes historia ; och efter sin första hustrus död inträdde han i nytt äktenskap med enkan efter den bekante biskop [ 142 ]Johannes Botvidi i Linköping, hvilket var ett både ansenligt och rikt gifte. Det tyckes, som lyckan ville nu på en gång godtgöra alla Messeniernas förut lidna missöden.

Men olyckan ville deremot, att Arnold Messenius ärft sin faders icke blott lärdom och snille utan ock hans trätlystnad, häftighet och vankelmod. Visserligen hade han ingen af dessa egenskaper, hvarken de onda eller goda, i så hög grad som fadern, likväl nog af för att derigenom både väcka uppseende och blifva olycklig. Hans oroliga ande kunde ej längra trifvas med häfdatecknarens stilla och enformiga sysselsättning. Han började snart försumma detta sitt egentliga uppdrag och kastade sig i stället in i de politiska stämplingarna, och blef en lycksökare först på hofvets, sedan på folkpartiets sida; i båda fallen genom opålitlighet och öfverdrift skadande både sig sjelf och sitt parti. Också i det enskilda lifvet har man efter honom några mindre hedrande drag. Mot sin sednare maka och sina stjufbarn uppförde han sig med en hårdhet, som var allmänt känd, och som han sjelf i dödsstunden ångrade och afbad. Hans bönder klagade formligen inför rådet, att han behandlade dem med obillighet, pålade dem olagliga skatter, hotade dem med knektutskrifningar o. s. v.; men hans dåvarande gynnare, Bengt Skytte, ledde vid den tiden rådsöfverläggningarna, och undersökningen[3] slutade till Messenii fördel. Ledsammare blef ett annat förhållande. Messenii syster fordrade sin del i de hemman, som Kristina gifvit i vederlag för de från morfadern af Karl den nionde borttagna. Messenius afslog hennes billiga begäran. Rättegång uppstod, och drottningen tillerkände systern laglig arfvedel i vederlaget; en dom, som Messenius aldrig kunde förlåta. Äfven med Axel Oxenstierna var han i fiendtligt förhållande. Det berättas, att denna herre en gång yttrat till Messenius: jag tror, ni sträfvar efter [ 143 ]kanslersämbetet. Messenius skall hafva svarat: jag tror, ni sträfvar efter hela riket[4]. Han skyllde också Oxenstierna och Jakob De la Gardie för allt ondt, som i landet skett och ännu skedde. På riddarhuset var Messenius illa anskrifven, och då han, af Kristina adlad, begärde derstädes inträde, fick han afslag. Kristina blef uppbragt och utfärdade till ridderskapet formlig befallning att mottaga honom. Endast på sådant sätt kunde hans adelskap drifvas igenom. Han hade vunnit denna Kristinas ynnest dels genom sin lärdom, dels genom sitt kunskaperi; men i sista hänseendet sprang han med så mycket sqvaller och hemliga angifvelser, att slutligen också Kristina blef ledsen och missnöjd med honom, likasom han med henne för ofvannämnde till systerns fördel fällda dom. Med Bengt Skytte var han någon tid i godt förstånd; men sedan denne, ovisst på hvad sätt, erhållit några af de hemman, Messenius förut bekommit, byttes den fordna vänskapen till ett hat, så häftigt, att de icke ens helsade på hvarandra. Så hade Messenius kommit till regeringen och till de mägtigaste personerna uti ett förhållande, som stängde vägen till ytterligare framsteg på lyckans bana. Han öfvergick nu på en gång till motsidan, och blef en af dennas häftigaste partigängare. Han, som nyss med Bengt Skytte och dess vänner sqvallrat och smickrat för Kristina; han som nyss förtryckt de bönder, hvilka blifvit honom förlänade; han kastade nu inom ett års tid kappan på andra axeln och klagade högt öfver Kristinas regering, öfver kronogodsens förskingring och öfver adelns tyranni. Han ansågs vara författaren till den namnlösa skrift, som under 1649 års riksdag i böndernas namn utkom; likaså till åtskilliga uppsatser under 1650 års riksdag. Vid denna sednare var han i fråga att blifva [ 144 ]sekreterare hos bondeståndet, men Kristina ville ej tillåta det. Hans strid mot ridderskapets föresträdesrättigheter väckte de adliga ståndsbrödernas bittra hat. De förklarade, att de af lydnad för drottningen mottagit honom på riddarhuset, men att de icke kunde gilla hans stämplingar med bönderna. Kristina gillade deras ord och tillade, att Messenius , icke vore värd något rum bland ridderskapet[5]. Det var likväl icke fullt ett år, sedan hon mot ridderskapets vilja sjelf trugade honom dit in.

Som författare hade Messenius på långt när icke sin faders snille eller arbetsamhet. Det finnes exempel, att man förebrått honom lättja och uppmanat honom, att med mera nit sköta sitt uppdrag. Men det tycktes ock som Kristina fruktat en ohöljd framställning af Karl den niondes historia. I slutet af 1649 begärde Bengt Skytte och Messenius att för ifrågavarande arbete utbekomma handlingarna om de år 1600 aflifvade herrarna. Ämbetsmännen vid riksarkivet vägrade, och Kristina gillade denna deras åtgerd.


  1. Rådsprot. d. 18 Sept. 1640.
  2. Brah. Fol. n:o 58. Messeniernas lefverne.
  3. Rådsprot. den 8 Maj 1649.
  4. Arnold Messenius berättar, att denna ordvexling förefallit mellan hans far Johan och rikskansleren; men den sista beskyllningen skulle då, före 1646, sakna till och med den aflägsnaste rimlighet. Axel Oxenstierna nekar till hela samtalet.
  5. Uppsala. Grahms samling. Historiographi T. H. Vita Johannis Arnoldi Messenii, sammanplockad af Gahm. Utdrag ur riddarhusprotokollerna; samt de om farfadern anförda källorna.