Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-18

←  Kristinas första försök att nedlägga regeringen

Berättelser ur svenska historien Drottning Kristina första afdelningen av Anders Fryxell Om Messenius, farfadern

Om Arnold Johan Messenius, fadern  →

ADERTONDE KAPITLET.
OM MESSENIUS FARFADERN.

År 1579 föddes i en by nära Wadstena den ryktbare häfdatecknaren Johan Messenius. Enligt ovännernas uppgift var fadern Johan Tordsson mjölnare och hästtjuf, modern spinnerska från någon backstuga utanför Örebro. Den förre blef invecklad i partistriderna under Johan den tredjes tid samt omkring 1588 halshuggen för stämplingar mot fäderneslandet.

Det var vid denna tid, som påfvarna Paul den fjerde och Pius den femte, sjelfva hänförde af brinnande nit för katolska läran och af fast öfvertygelse om dess sanning, sökt befria henne från flere villfarelser och bland dess presterskap sprida renare tänkesätt och seder, samt en varmare håg för de affallna protestanternas omvändelse. I följe af denna uppifrån gående förnyelse blefvo katolska undervisningsverken förbättrade, hvarjemnte en mängd nitiska och sjelfuppoffrande män utskickades för att arbeta på lärans spridande. Genom det föråldrade påfveväldet gick åter en flägt af anda och lif, hvilken uppfordrade alla dess anhängare till kraftfulla bemödanden. Dessa ansträngningar kröntes till en tid med framgång. Det var nu, som katolikerna voro nära att genom Johan den tredje återvinna Sverge; och som i Tyskland den protestantiska läran blef såväl genom predikningar som genom svärd år för år tillbakaträngd, nästan till stränderna af Östersjön; tills ändteligen dels Gustaf Adolfs segrar, dels en hos påfvarna åter inträdande förslappning samt uppkommande oenighet med Österrike om igen vände bladet.

Ett medel, som för ofvannämnde afsigter ej sällan begagnades, var att från de länder, som skulle bearbetas, taga snillrika gossar eller ynglingar och under uppfostran i jesuitiska läroverk ingjuta hos dom så väl varm öfvertygelse om katolska lärans sanning, som brinnande nit för dess utbredande; och att sedermera skicka dem tillbaka till fäderneslandet för att arbeta på dess omvändelse. Sådana voro utom många andra Kloster-Lasse under Johans tid, Petrosa m. fl. under Karl den nionde; och under Gustaf Adolf, studenterna Campanius och Antelius, hvilka blefvo halshuggna för hemliga stämplingar med katolikerna och med den afsatta Wasagrenen. En sådan blef också den unga faderlösa Johan Messenius. Han sattes vid 10 års ålder i Wadstena skola, och väckte der genom lyckliga natursgåfvor uppmärksamhet hos sina lärare, hvilka synas hafva hyst hemlig tillgifvenhet för katolska bekännelsen; ty det var i och omkring det gamla Birgittiner-klostret, som denna längst bibehöll sig i folkets sinnen. Troligen var det genom dessa lärare, som jesuiterna fingo anvisning på den qvicka gossen. Vid 16 års ålder blef han utförd till den bekanta jesuiter-skolan i Braunsberg, hvilken var anlaggd förnämligast med beräkning på nordens återomvändande. Hastigt och med beröm gick Messenius genom hela läroverket, vistades sedermera någon tid dels i Danmark, dels vid hofvet i Krakau; besökte derpå Rom och Ingolstadt, der han utnämndes till doktor i filosofien, likasom i Prag af kejsaren till Poëta Cæsareus. Slutligen återvände han till Danzig och öppnade der en undervisningsanstalt.

Johan Messenius hade eldigt lynne, snabb fattningsgåfva och mycken lätthet att uttrycka sig, i synnerhet på latinska språket, och det både i vers och prosa. Historia, talarekonst samt tidens filosofiska och teologiska lärobyggnader kände han ganska väl, såsom det höfdes en blifvande apostel. Derjemnte hade han otrolig både förmåga och lust till arbete. Men bredvid dessa förtjenster funnos stora fel; en gränslös och löjlig sjelfkärlek, hvilken i allt, som rörde egen person, ledde till de orimligaste påståenden, till verkeliga osanningar; ytterligere en oärlighet, eller åtminstone opålitlighet både i ord och gerning, en följd, som det tyckes, af både egna anlag och af jesuiternas vacklande sedolära; slutligen en oro, en bitterhet, en trätlystnad, hvilken aldrig lemnade hvarken honom eller andra i fred, och som i förening med hans vankelmod och oärlighet förr eller sednare skulle störta sin innehafvare i olyckan. Sådan var mer eller mindre hela slägten; och alla dess öden hafva tillsammans blifvit kallade en förklaring öfver det gamla ordspråket: arga kattor få rifvet skinn.

I Danzig inträdde Messenius i äktenskap med Lucia Grothusen, dotter af konung Sigismunds aflidne lärare Arnold Grothusen. Lucia var en ganska egensinnig och häftig qvinna; hvarförutan Tegel påstår, att hon före äktenskapet fört ett lättfärdigt lefverne och skaffat sig flere oäkta barn. Hennes far hade af konungarna Johan och Sigismund erhållit många hemman i förläning. Sedermera blef han inför Karl den nionde anklagad för förräderi samt ohörd dömd från alla sina gods, hvilka skänktes åt konungens gunstling, Chesnecopherus.

År 1608, således medan Karl den nionde ännu lefde, beslöto Messenius och Lucia Grothusen att flytta tillbaka till Sverge; några säga derföre, att Messenius icke i Polen gjort så stor lycka, som han väntat; och måhända hade han också der genom besynnerligt uppförande ådragit sig ovänner och laggt hinder i vägen för sin framgång. Men i det strängt lutherska Sverge och under Karl den nionde var för honom, jesuiternas lärjunge, och för Grothusens dotter än mindre lycka att vänta. Afsigten synes hafva varit den hos jesuiterna vanliga, att med fördöljande af verkliga tänkesätt insmyga i landet, vinna antingen öfverhetens eller ungdomens förtroende och sålunda komma i tillfälle att förbereda katolska lärans återinträde. Redan i yngre år hade Messenius sjelf skrifvit smädeverser mot Karl den nionde och sedermera, efter sin ankomst till Danzig, umgicks han förtroligt med denne konungs bittraste fiender, de båda Possarna, Göran Knutsson och Göran Nilsson, af hvilka den sednare författat den ryktbara smädeskriften Hertig Karls slagtarebänk. Samma år Messenius reste till Sverge, stodo dessa bägge herrar fadder åt hans äldsta son. Också vågade han sig icke in uti landet, förrän Lucia rest förut och åt honom utverkat konungens tillåtelse.

Vid ankomsten till Stockholm uppvisade han hedrande kunskapsbetyg och gjorde dessutom allt för att ställa sig in hos den tidens mägtiga. Han uppsatte ett slägtregister, hvaruti påstods, att Karl den nionde härstammade från den ryktbare Antenor i Troja. Han sammandrog i Karls anda en afhandling om orsakerna till tvisten mellan denne och Sigismund, samt öfversatte på latin och utgaf från trycket den i Linköping 1600 fällda dödsdomen öfver Sigismunds anhängare. Äfven sökte han den mägtige Erik Tegels ynnest; tillegnade en bland sina böcker åt honom, en annan åt hans hustru; uppsökte bref och handlingar til! faderns, Göran Perssons försvar^[1], och skref öfver gunstlingens vapen, de tre tegelstenarna, följande vers:

Strictus calce later, trinus tostusque probatam
In regem signat in patriamque fidem^[2].

Oaktadt alla dessa Messenii bemödanden fruktade likväl Karl den nionde en dold tillgifvenhet för Sigismund och katolska läran. För att lugna dessa farhågor aflade Messenius trohetsed mot konung Karl, och utfästade sig dervid att aldrig mer hafva gemenskap med katolikerna eller med de polska Wasarna. Tillika utgaf han tvänne serskilda skrifter, i hvilka han mot jesuiterna framkastade hårda beskyllningar och bittra ord. Den ena har rimmad titel så lydande:

Retorsjon och gensvars-skrift
Emot den lögn och skamlig dikt,
Som Lucifer med sitt samfund
Hafver utsändt af helvetsgrund,

Och genom den jesuitiske orden
Sverge till spott är spunnen vorden.
o. s. v.

Det är svårt att säga, om Messenii omvändelse var sann eller låtsad; om hans smicker mot Karl och hans bitterhet mot jesuiterna var verklig öfvertygelse, eller verkligt lycksökeri på svensk protestantisk botten, eller ock blott förställning för att dölja den hemliga jesuiten. De två sista gissningarne äro troligast. I alla händelser var dock hans uppförande föraktligt; antingen en falskhet och förställning nästan utan exempel; eller ock en mot fordna vänner och välgörare visad otacksamhet, värdig en politisk vindfångare.

Emellertid lyckades det honom att insöfva konungens misstroende och i följe deraf vinna befordran till professor vid Uppsala högskola. Här utmärkte han sig i många hänseenden på ett ganska berömligt sätt. Hans flit var outtröttelig. Inom kort utgaf han i sin vetenskap en mängd skrifter, hvilka då för tiden spridde mycket och nytt ljus. Derjemnte meddelade han undervisning nära åtta timmar hvarje dag; och det med sådan liflighet, att en mängd åhörare strömmade till lärosalen. Uppsala hade förut knappast varit vittne till en sådan verksamhet. Messenius syntes ensam arbeta mer både för vetenskaperna och för ungdomen, än alla de öfriga professorerna tillsammans.

Men snart uppstodo obehagliga tvister. En mängd af högadeln hade satt sina barn under Messenii vård. Han lät dem med försummande af grundligare vetenskaper förnämligast undervisas i lättare ämnen samt i dansa, rida, fäkta, äfven spela komedier. Sedermera ville han, i strid mot stadgad lag, att dylika ynglingar skulle antagas till studenter utan föregången vederbörlig examen; ty, sade han, de, som jag vill inskrifva, äro lika så skickliga, som de förut gillade. Äfven tillät han sina lärjungar mycket sjelfsvåld. Åke Tott, den sedermera så bekanta Gustaf Adolfs snöplog, sprang ostraffad med dragen värja kring gatorna. Han och hans kamrater sönderslogo fönster, öfverföllo fredliga menniskor, togo bönder och spände dem för kärror; till och med att de en gång med våld befriade några fångar ur slottshäktet. Stundom blefvo de väl af Messenius straffade; men deremot hände ock, att han tog i försvar både sina lärjungar och andra studenter, som för osedligt lefverne blifvit från högskolan förvisade. När konsistorium sände bud efter de oroliga piltarna för att varna eller straffa dem, svarade Messenius, att ynglingarna voro lemnade i hans enskilda vård; konsistorium hade med dem ingenting att göra. Om de skulle anklagas och dömas, borde och kunde sådant ske, endast af rikets råd^[3]. Detta Messenii sätt att behandla adelsgossarna stämde alldeles öfverens med jesuiternas samtida uppförande i andra länder, der de genom smicker, egennytta eller hänförelse sökte för sig och sina planer vinna, efter olika omständigheter, än folkpartiet, än hofvet, men oftast adeln.

Också i andra förhållanden gaf Messenius anledning till klagomål. Han yttrade offentligen, att han i lärdom vore alla de andra professorerna öfverlägsen. Han påstod, det han af kejsaren blifvit adlad; och ehuru det ej kunde bevisas, fordrade han dock i stöd af samma adelskap plats öfver icke allenast alla de andra professorerna, utan ock öfver akademiens rektor. Han till och med vägrade att åtlyda hvad erkebiskopen och konsistorium befallt; och när han kallades att i domkapitlet infinna och förklara sig, svarade han: jag gifver både erkebiskopen och hela konsistorium sju tusan d—r.

Då Messenius 1609 kom till Uppsala, fann han der före sig som professor den ryktbare Johannes Rudbeckius. De voro båda unga, Messenius 30, Rudbeckius 28 år, dertill lifliga, verksamma, och hvar och en med sin dryga del af egensinnighet och sjelfförtroende. Mellan tvänne dylika personer, ställda vid sidan af hvarandra, kunde tvister ej länge uteblifva. Sådana började också genast efter Messenii ankomst. Rudbeckius utgaf en afhandling, i hvilken han angrep jesuiterna. Messenius, och måhända ej utan skäl, ansåg den rigtad också mot sin person. Han blef missnöjd och drog sig tillbaka från de andra professorerna. Kort derefter ville han under Distings marknad hålla en disputation. Den skulle försiggå på ovanlig dag och beledsagas af musik, allt, som det tycktes, för att väcka uppseende hos det församlade folket. Konsistorium bad honom icke införa några nyheter. Han svarade, att man hade öfver honom ingenting att befalla. Konsistorium frågade, om icke äfven han vore en akademiens medlem? Jo, svarade Messenius, det är jag visst, och dertill just den förnämsta, och jag borde derföre här icke lyda, utan befalla. Rudbeckius sade: i skolen icke förhäfva eder; ty eget beröm luktar illa. Slutet, nämligen för denna gång, blef, att Messenius och Rudbeckius af kansleren förmanades till förlikning och förliklighet, och tvisten skulle anses bilaggd.

Men elden glödde under askan. Rudbeckius, sporrad af Messenii exempel, antog också en hop enskilda lärjungar, hvilkas tillgifvenhet han genom nit och skicklighet visste i hög grad vinna. Mellan de tvänne goss-svärmarna uppkommo esomoftast trätor och slagsmål, dels å lärarnes vägnar, dels för piltarnes eget gnabb; och Rudbeckianer och Messenianer, så kallades de, störde med sitt oväsende högskolan länge och på ett obehagligt sätt. Konsistorium ville göra slut på bullret, och förbjöd både Messenius och Rudbeckius att hafva några enskilda lärjungar. Den sednare lydde; men när den förre blef genom vaktmästaren kallad för att få del af beslutet, svarade han: jag gifver både erkebiskopen och alla professorerna sju tusan d—r. När vaktmästaren återkom med detta besked, sände konsistorium tvänne prestmän att för Messenius tillkännagifva det fattade beslutet; men äfven dessa fingo ordagrannt samma svar.

Vid denna tid hade akademien en beständig rektor och styresman vid namn Raumannus, Denne var dock i allmänhet svag och eftergifvande, serdeles vid ifrågavarande tillfälle, då han visade allt för mycken partiskhet för Messenius. Det härutaf förorsakade missnöjet mot Raumannus sträckte sig snart till högre ort. Han blef afsatt och akademien befallles sjelf välja årlig rektor. Det berättas, att Messenius då for till Stockholm för att åt sig utverka detta ämbete, men förgäfves. Efter något tvistande valdes Rudbeckius. Messenius blef deröfver mycket uppbragt och påstod, att rektor borde väljas af studenterna sjelfva; eljest vore dess ämbete icke lagligt. Utnämningen blef det oaktadt beståndande. Kort derefter och vid anträdet till sysslan höll Rudbeckius ett tal, hvari han för studenterna förklarade innehållet af deras ed, samt förmanade dem till ett stilla och sedligt lefverne. Deras trätor, slagsmål, öfvermod och omåttlighet, sade han, passade mer för vilda djur än förståndiga menniskor. Messenius, hvilken, åtföljd af en hop lärjungar, infunnit sig som åhörare, afbröt talet flere gånger med hvisslingar och annat buller samt ropade vid ofvannämnde uttryck: du skymfar mina lärjungar och rikets ungdom. Du ljuger, du är en åsna, en narr, en galning, en Jute, en bottenjute! Rudbeckii far var nämligen född uti Holstein, och detta uppträde tilldrog sig 1612, då det under kriget rådde en häftig förbittring mot danskarna. Ett så oanständigt beteende kunde ej lemnas utan åtal. Messenius kallades inför konsistorium och kom. Man ärnade gifva honom en allvarsam skrapa, men det blef tvärtom han, som företog sig att utdela skraporna. Han började berömma sina arbeten och sade, att de öfriga professorerna gjort ingenting. Han framkastade mot Rudbeckius flere beskyllningar, bland hvilka några voro eller tyckas hafva varit alldeles osanna, t. ex. att Rudbeckius som student i Wittenberg slagit ihjel en menniska; att han till följe af förra tvisten med Messenius 1609 måst göra afbön o. s. v. Då erkebiskopen yrkade straff öfver de brottsliga lärjungarna, svarade Messenius: det mägtar du icke åstadkomma, om du också vägde tio gånger så mycket, som du gör. Ordvexlingen blef slutligen så häftig, att Messenius till Rudbeckius utropade: du förrädare, du skurk, du erkejute. Rudbeckius svarade: du sjelf är en förrädare, en skurk, en jesuit. Messenius, utom sig af raseri, utmanade på stående fot den andre till envig och sände bud efter sin värja. Rudbeckius ville som prest icke mottaga utmaningen; men hans broder Jakob, hvilken ej af kragen hindrades, erbjöd sig i broderns ställe. Striden blef dock hindrad, och Messenius aflägsnade sig. Men Lucia Grothusen, när hon af budet, som skulle hämta värjan, fick höra tvisten omtalas, skickade genast efter Messenianerna, som voro ute på Kungsängen och lekte. Sjelf skyndade hon till konsistorium, trängde ditin, fann professorerna ännu tillsammans och öfveröste dem med ovett. De svarade lugnt och förmådde henne slutligen lemna rummet. Men emellertid hade Messenianerna återkommit och väpnat sig med värjor och bössor, hvarefter de anställde mycket buller och oro i staden.

Det skamliga uppträdet blef snart och allmänt bekant samt väckte missnöje hos alla förståndigare, serdeles hos regeringen. Om jag, sade Gustaf Adolf, icke genom egen erfarenhet visste, huru nyttiga och nödvändiga vetenskaperna äro, skulle jag genast upplösa hela högskolan. Han sände oförtöfvadt Axel Oxenstierna och Johan Skytte jemnte några biskopar för att anställa undersökning. Messenius blef då af erkebiskopen, af Rudbeckius och af de andra professorerna anklagad för ofvannämnde förseelser, samt dessutom af Oxenstierna beslagen med några under försvaret gjorda falska uppgifter. Han var illa deran, och måste af biskoparna mottaga allvarsamma föreställningar. Angående lärjungarna fällde Oxenstierna på stället den dom: att de, som blifvit studenter, borde efter akademiens lag straffas, och de andra piltarna läggas under skoleferlan. För öfrigt lemnades åt konungen sista afgörandet.

Detta var ej lätt. Båda hufvudmännen för trätan voro i andra hänseenden ovanligt skickliga och dugliga män; Messenius den mest felaktige, kanske ock den mest förtjente. Man fruktade att, i händelse af hårdare straff, gå miste om den nytta, riket kunde hemta af deras utmärkta egenskaper. Man hoppades, att år och andra förhållanden skulle lugna sinnena. Gustaf Adolf stannade derföre vid mildare åtgerder. De båda felande varnades och skildes från högskolan. Rudbeckius kallades till hofpredikant och blef sedermera biskop i Westerås; och hafva vi uti föregående berättelse anfört mycket om hans sednare lefnad. Messenius fick riksarkivet i Stockholm under sin vård och utnämndes året derpå till ofrälse bisittare i Svea hofrätt.

Gustaf Adolf hoppades genom denna åtgerd tillbakaföra lugnet inom Uppsala högskola. Så skedde ock, men endast småningom; ty ännu under flere år fortforo dyningarna efter den föregående stormen.

Knappt hade Messenius varit två år i Stockholm, förrän han också der invecklat sig i flere häftiga tvister; i synnerhet emot just de Karl den niondes gunstlingar, hvilka han vid sin ankomst till riket mest smickrat, näml, en Tegel, Chesnecopherus, Sven Månsson Eketrä m. fl., derjemnte med åtskilliga andra män. Redan strax efter Karl den niondes död gjorde Messenius anspråk på de gårdar, Arnold Grothusen fordom innehaft, men Chesnecopherus sedermera erhållit. Gustaf Adolf kunde ej återkalla sin fars gåfva; men erbjöd andra hemman i stället. Lucia Grothusen afslog denna ersättning, hvarvid saken förblef. Likväl skänkte konungen åt Messenius en i Stockholm belägen byggning, som Grothusen förut innehaft. Tvisten mot Chesnecopherus fortfor likväl, och kunde ej bringas till något slut.

Än mera uppseende väckte rättegången mot Tegel. Denne hade hos Karl den nionde föregifvit, att en hop i Stockholm varande husgeråd tillhörde konung Sigismund, på hvilken grund Karl skänkte det alltsammans åt Tegel. Nu påstod Messenius, att uppgiften varit falsk, och att lösörena tillhört Grothusen, hvarföre han fordrade dem tillbaka. Rättegången fördes med bitterhet och vanhedrande smädelser å ömse sidor, så att domstolen förklarade sig aldrig hafva öfvervarit sådana uppträden. Serdeles lärorikt var att höra, huru Messenius och Tegel ömsesidigt beskyllde hvarandra att genom osanningar hafva uppretat konung Karl mot de år 1600 aflifvade herrarnas enkor och anhöriga. Gustaf Adolf, harmsen öfver den förargelse, som härigenom föranleddes, ålade båda parterna tystnad. Men i Theatrum Nobilitatis, en bok, som Messenius året derpå utgaf, begagnade han tillfället till hämnd och inryckte allehanda förklenande uppgifter mot Tegels far, den bekante, af Messenius förut berömde Göran Persson. Tegel deremot uppsatte om Johan Messenius en berättelse, hvilken innehåller flere äreröriga beskyllningar.

Våren 1616 upptäcktes åtskilliga förrädiska stämplingar med den fördrifna grenen af Wasahuset. En vid namn Jöns Hansson, vanligen kallad Jöns Papista, blef jemnte några andra öfverbevist om förbjuden brefvexling med nämnde parti, samt att hafva infört och kringspridt flere nidskrifter mot Karl den nionde och Gustaf Adolf^[4]. Af dessa och deras anhängare blef Messenius angifven som delaktig i nämnde stämplingar. De påstodo, att han till Polen utsändt en hop vigtiga handlingar; att han hållit hemliga sammankomster med åtskilliga i Stockholm dolda katoliker och andra missnöjda; att han genom berörde Jöns Papista trenne serskilda gånger haft bud till polska Wasarna; att han uppmanat dem till fiendtligt infall i Sverge m. m. Messenius deremot påstod, att han brefvexlat endast med några slägtingar, och om enskilda angelägenheter; och att han sökt genom Jöns Papista till Sverge återbekomma flere historiska skrifter, som biskop Brask vid sin flykt medfört till Danzig. Handlingarna vid den långvariga undersökningen härom hafva vi ej sett, och kunna således icke afgöra, till hvad grad Messenius var skyldig. Oskyldig var han icke; ty han blef öfverbevist om den förbjudna brefvexlingen, och dessutom anträffades i denna sednare en hans skrifvelse, hvilken försäkrade, det han ännu i själ och hjerta vore katolska läran tillgifven, fastän förhållandet i Sverge tvungit honom till låtsad afsägelse. Hela brefvexlingen och i synnerhet detta sista yttrande stod i rak motsats till den ed, han 1609 aflagt. Efter en lång rättegång och flere förhör, blef han den 20 Augusti 1616 af hofrätten dömd, att, såsom den der brutit mot sin trohetsed och mot rikets antagna stadgar, straffas till lifvet. Dock tillstyrktes mildring, i fall han med tolf manna ed gitte styrka, att berörde brefvexling icke blifvit förd i ond afsigt. I sådant fall öfverlemnades till konungens godtfinnande att efter omständigheterna bestämma straffet. Utslaget är underskrifvet af tio domare, deribland Magnus Brahe, Axel Oxenstierna och Johan Skytte.

Den försäkran, de tolf edgerdsmännen skulle underskrifva, innehöll, att de läst alla de bref, Messenius till utrikes ort afsändt, och att i dessa funnes ingenting mot konungen och riket. Messenius klagade, ehuru förgäfves, att dessa ordalag vore alldeles för stränga. De ändrades ej, och Messenius lärer ej heller kunnat framställa det erforderliga antalet af borgesmän^[5].

Ännu låg afgörandet hos konungen. Efter åtskilliga, i egen person anställda förhör, beslöt Gustaf Adolf att inspärra Messenius i lifstidsfängelse. Hustru och barn bådo om nåd, men fåfängt. Äfven några bland rådsherrarna talade om den dömdes lärda förtjenster och tillstyrkte mildare straff. Men Gustaf Adolf var mot honom ganska uppbragt. Han är visserligen en lärd man, sade konungen, och har som sådan gjort och kunde måhända ännu göra mycken nytta. Men f—n hänger i både honom och i hustrun; derföre skall man sätta dem så, att det onda gryet icke skadar.

Händelsevis skulle denna tiden ståthållaren öfver Uleå och Kajaneborgs län, herr Erik Hare, från Stockholm återvända till Österbotten. Han fick befallning att medföra Messenius med hustru och barn, och att sätta dem i fängsligt förvar på Kajaneborg. Den 15 Oktober 1616 seglade de från Stockholm, och anlände till Wasa den 21 i samma månad. Sedan frost och snö banat skogsvägarna, anträddes resan derifrån mot Österbottens vidsträckta ödemarker. Den 30 November anlände Messenius till Kajaneborg.

Sexton mil öster om Uleå, långt upp i skogarna mellan Uleåträsk och ryska gränsen, låg Kajaneborgs fästning. Inga andra vägar än rid- och gångstigar ledde dit. Inga eller få grannar funnos och innebyggarne, af ursprungligen finsk stam, förstodo icke det svenska språket. Midt i en brusande och aldrig tillfrusen slakfors, och med vattenfall ofvan och nedan, låg fästningsborgen, uppförd dels på en liten ö, dels på pålar, så att vattnet strömmade under några dess rum. Sådan var den ort, som åt den lärde och eldige Messenius anvisades till lifstidsfängelse.

I början fick han behålla sin son jemnte en annan gosse, med hvilkas undervisning han sysselsatte sig; men efter några år blefvo också de bortförda. Gustaf Adolf misstänkte honom äfven i denna ensamhet, och lät derföre anställa forskningar efter förbjuden brefvexling, samt gaf slottsbefälet förnyad tillsägelse om noga uppsigt öfver fången. I allmänhet tyckes det, som konungen numera mot Messenius hyst en häftig och djupt rotad ovilja.

Det dröjde ej länge, förrän Messenius också här råkade i häftiga tvister med sin omgifning.

Ståthållaren, Erik Hara,
Red mig värre än en Mara

skref han i en af sina versböcker. Genom Helge, ståthållarens måg, blef behandlingen än svårare. Messenius anför deröfver följande klagomål. För att öka ensamheten och obehaget bortförde man icke blott hans barn utan ock hans tjenare och till och med de vaktkarlar, som visade mildare sinnelag. Af rått timmer byggdes öfver strömmen ett nytt fängelse, så lågt, att vattnet ofta steg upp under golfvet. På ena sidan var ladugården, hvars gödselhög låg under Messenii fönster; på andra sidan anvisades till skafferi en brädskrubb, förut af soldaterna använd till det smutsigaste ändamål. Då Messenius ej kunde förmås att godvilligt flytta till detta nya fängelserum, blef han med våld ditburen, hvarvid kläderna sönderrefvos och ena refbenet skadades. En annan gång borttog Helge den yxa, hvarmed Messenius sjelf huggit sin ved, samt bannade en soldat, som lånade honom sin täljknif i stället. Helge uppmanade knektarne att som tidsfördrif kasta stenar på Messenius. En rusig soldat sårade en gång pigan, Helge sjelf hustrun, Det gör ingenting, sade Helge, om till och med Messenius i egen person skulle tillsätta lifvet. De bref, i hvilka denne sednare klagade för regeringen, lät Helge hela åren ligga vid dörren, utan att vilja upptaga än mindre framskaffa dem.

Från 1616 till 1635, det vill säga i nitton år, satt Messenius innestängd på Kajaneborgs fästning, blottställd för de obehagligheter, som hårdhet i luftstreck, fängelse och behandling medförde. Att han dervid icke helt och hållet dukade under, för detta har han att tacka dels sin maka, hvilken med berömvärd trohet följde och vårdade honom i fängelset, dels sin beständiga verksamhet. Man hade tillåtit honom medtaga en mängd böcker och handskrifter, samt begagna papper och bläck, så mycket han ville. Detta medförde lyckliga följder för honom och för Sverge. Han föll på den tanken att använda sin ensamhet till författandet af fäderneslandets historia. Före honom funnos endast spridda, ofullständiga försök; han ville sammansmälta dem till ett enda stort arbete, egnadt att sprida ljus öfver fosterlandet och öfver dess öden. Också skulle det heta: Scondia Illustrata^[6]. Oförtruten började han genast sitt stora arbete, och det blef hans tidsfördrif, hans lust, hans ära. Under fängelseåren fulländade han icke blott sjelfva rikshistorien intill sin egen tid, utan ock en mängd andra arbeten, rörande fäderneslandet, så att hela verket tillhopa utgjorde tjugu böcker. Många förut gängse villomeningar blefvo rättade, och fastän dess äldre historia var mycket felaktig, hade han dock rörande sista århundraden iakttagit en berömd noggrannhet och oväld, så att hans skrift ännu utgör för nämnde tid en bland de förnämsta källorna. Den egde dessutom förtjensten af en lätt och redig framställning, så att hon med nöje begagnades. Då arbetet skrefs hade man i Sverge icke haft något dermed förlikneligt. Messenius tillade, att dess like skulle ej heller någonsin komma. En annan gång, och vid annan sinnesstämning yttrade han: Gud har ålaggt mig detta svåra fängelse, dels som straff för mina synder, dels på det Svea rikes historia sålunda en gång skulle blifva skrifven.

Mot slutet af fängelsetiden och vid annalkande ålderdom återbekände Messenius öppet sin ungdoms tro, den katolska. I ett bland sina då skrifna arbeten säger han. Jag erkänner härmedels offentligt inför Gud och menniskor, att jag med min tro omfattar den romersk-katolska bekännelsen, såsom varande den enda sanna, samt den, utom hvilken ingen menniska kan blifva salig. Jag tackar Gud, att han ryckt mig, såsom ett får bland de nittionio, ur ödemarken till det lefvande ordets källa och till den sanna tro, i hvilken jag vill både lefva och dö. Jag förklarar också härmedelst, att, hvad jag mot nämnde bekännelse talat, skrifvit och gjort, det har alltsammans skett af nödtvång och skrymteri samt mot min bättre öfvertygelse; ty beder jag alla himmelens helgon att hos Gud mana godt, för mig och utverka förlåtelse så väl för denna, som andra mina synder. Åren förut hade han i Gustaf Wasas och Karl den niondes historia likväl yttrat sig fördelaktigt för lutherska bekännelsen. Man vet ej orsaken till denna hastiga omvändning, denna sista bekännelse; om den var verklig ånger och öfvertygelse, eller om den står i sammanhang med Gustaf Adolfs just då inträffade död, och med hoppet, att polska Wasagrenen och katolska läran skulle nu återigen blifva rådande i Sverge. Märkligt är ock, att då han förut med mycket smicker tillegnat hvarje sin bok åt Gustaf Adolf, vände han efter dennes död genast bladet om, klagade öfver sitt oförskyllda fängelse, och kallade den afsatte Sigismund för Sverges värdigaste konung. Mannens opålitlighet visar sig i hela hans uppförande.

Flere gånger hade Messenius till Gustaf Adolf afskickat skrifteliga klagomål, dock utan att dermed någonting hufvudsakligt uträtta. Först året efter konungens död fick han genom förmyndarestyrelsen någon lindring i sitt fängelse. Emellertid hade han i flere bref talat om sitt nu färdiga arbete, om dess nytta, dess förträfflighet, samt begärt, att regeringen måtte taga kännedom, till och med afskrift deraf, och till belöning återgifva honom friheten. Ståthållaren Wernstedt, en bland Erik Hares efterträdare, yrkade i synnerhet härpå. Regeringen lät derföre i slutet af 1635 föra Messenius från Kajaneborg fram till Uleå, samt der tilldela honom dubbelt underhåll mot förut. Tillika ditskickades en kunnig man att öfverse och afskrifva arbetet, på det man måtte få någon säker kännedom om dess värde. I början gick allting godt och väl; men snart föll Mesenius på den misstanken, att regeringen ämnade sjelf utgifva arbetet och sålunda taga äran och lönen från författaren. Han började derföre, att som villkor för fortsatt afskrifvande fordra frihet för sin fängslade son, och äfven tillstånd för sig sjelf att resa, hvart han ville. Regeringen, förtretad öfver dessa nya fordringar, hotade att åter sända honom till Kajaneborg, derest han ej bättre hölle sitt löfte och värderade den redan åtnjutna välgerningen. Midt under brefvexlingen härom kom döden och gjorde slut på både denna och alla andra Messenii tvister och motgångar, Han afled i Uleå mot slutet af år 1636. Lucia Grothusen begärde tillstånd att föra stoftet till Wadstena, de svenska katolikernas käraste hviloplats. Regeringen hade ej mycket deremot; men, som inga lik numera begrofves i Wadstena kloster, och dessutom jorden öfver allt hörde Herranom till, så ansåg man bäst, att Messenius jordfästades i Uleå. Så skedde. Öfver grafven sattes hans porträtt och följande af honom sjelf författade rader:

Här under hvila sig Doctoris Johannis Messenii ben:
Själen i Guds rike, men ryktet kring hela verlden.

För det nämnde historiska arbetet bjöd regeringen Lucia Grothusen femhundrade riksdaler; men hon afslog anbudet, skyndade med handskriften ur riket och ville sedermera ej återlemna den utan mot sonens frihet. Endast på detta villkor och efter mycket besvär kunde man bekomma arbetet tillbaka. Det blef dock länge outgifvet, dels kanske af motvilja för den oupphörligt stämplande slägten; dels emedan Messenius icke gjort svenska folket så gammalt, som snart derefter rådande tänkesätt fordrade. Olof Rudbeck, han som utgaf den beryktade Atlantican, och som påstod, att Adam och Eva lefvat i Sverge, afstyrkte i ämbetsväg tryckandet af Messenii Scondia, emedan hon i fäderneslandets historia kullstötte, hvad man med så mycket arbete uppfört. Först år 1700 blef den laggd under pressen. Detta sena utgifvande samt det latinska språket äro orsaker, hvarföre boken icke väckt så mycken och så allmän uppmärksamhet, som den förtjenat.

Efter Messenius har man från trycket utgifna ej mindre än 58 serskilda skrifter. Mycket ryktbara äro hans dramatiska arbeten. Meningen var att uti 50 serskilda skådespel framställa hela svenska historien; men endast sex hunno fullbordas, bland hvilka de flesta blefvo af hans lärjungar uppförda och den tiden mycket omtyckta^[7].

---

1. Enligt uppgifter af Tegel.
2. Tegelstenarne tre, eldhärdade, fasta, beteckna
   Pröfvad trohet emot konung och fädernesland.
3. Köpenhamn. Kongl. Bibl. Handlingar. Fol. n:o 1414. Flere bref af Kenicius skrifna till Axel Oxenstierna 1613, innehållande åtskilligt, rörande denna sak.
4. Svea Hofrättsarkiv. Domboken för år 1616.
5. Uti en af sina skrifter säger dock Messenius, att edsgerdingsmännen förklarat sig villiga till ofvannämnde ed.
6. Det belysta Scandien.
7. Som källor till J. Messenii lefverne har författaren begagnat utom tryckta arbeten. 1:o En lefvernesbeskrifning öfver alla tre Messenierna i Brah. Fol. n:o 58, kanhända samma handskrift som Warmh, n:o 9525. 2:o Sverges rikes lagvunne menedige Ertsförrädares Joh. Messenii oredliga bedrifter m. m. af Erik Tegel. Se Warmh. 9519. Denna finnes i Celseska samlingen i Uppsala och i Wexiö gymnasii-bibliotek. 3:o Annotationes de vita Johannis Messenii ex libello ejus autographo memoriali, quem filia, Anna Messenia exhibuit mihi Johanni Heysigio (adlad Riddarstierna) Holmiæ 1675. Detta hufvud-dokument (se Warmh. n:o 9521) finnes i Celseska samlingen fullständigare, än det i Wervings Karl IX, pag. 191, tryckta utdraget. 4:o Anonymi cujusdam vita Johannes Messenii senioris; finnes i Gahms samling i Uppsala och innehåller uppgifterna om Helges hårda uppförande. — För öfrigt är svårt om ej omöjligt, att med full säkerhet teckna Johannis Messenius, ty hans egna uppgifter äro ej pålitliga; och bland andra menniskor skaffade han sig många ovänner, som angrepo, inga vänner, som försvarade. Kanske ligger just i detta förhållande hans mest träffande dom.