Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-28
| ← Om Corfitz Ulfeld |
|
Magnus Gabriel De la Gardie i onåd → |
TJUGEÅTTONDE KAPITLET.
OM RADZIEJOWSKY[1].
En Ulfelds like till egenskaper, lynne och öden var polacken Hieronymus Radziejowsky. Öfverdrifven lättretlighet och egenkärlek hade redan i Polen gjort honom hatad af många. Genom drottningens understöd hade han dock blifvit upphöjd till vice kronkansler, en af de mest ansedda sysslorna der i landet. Tillika gifte han sig med Anna Slusczanska, en högättad, rik, skön och blott tjugutreårig enka efter Uladislai gunstling, Kazanow. Hon befanns dock vara af ett sinnelag, mycket lika hans eget, hvarföre också dem emellan uppstodo häftiga tvister. Dessa ökades än mer genom Radziejowskys svartsjuka. Hans maka, talsam och liflig, hade flere gånger samspråkat med Johan Kasimir. Några säga, att förtroligheten gick längre; att konungen sökte med indrägtiga sysslor muta den förolämpade mannen, men fåfängt; likaledes, att den ärelystna qvinnan syftade på framtida drottningkrona o. s. v. Slutligen föranleddes ganska obehagliga uppträden; så att Radziejowsky till och med för drottningen sjelf upptäckte sina betänkligheter. I allmänhet yttrade han bitterhet mot konungen och missnöje med hela dennes förvaltning.
Radziejowskys gemål fattade ändteligen det afgörande beslutet att helt och hållet bryta med sin man. Det hus, hon bebodde, var hennes eget. En gång under Radziejowskys frånvaro samlade hon sina enskilda underhafvande och förjagade alla mannens. Sedermera, af fruktan för vedergällning, flydde hon till ett kloster, detta allt i sjelfva Warschau. Mannen, hemkommen, föraktade lagens hjelp; men samlade deremot fyra eller femhundrade sina underhafvande, med hvilka han begynte löpa storm emot klostret. Detta blef dock af Anna Slusczanska, af hennes bror och af deras folk försvaradt med så mycken tapperhet, att Radziejowsky måste afstå från sitt företag, sedan han dervid förlorat flere man[2].
Ett sådant uppträde, tillställdt i sjelfva hufvudstaden samt inför konungen och den församlade riksdagen, väckte mycken ovilja samt en allvarsam rättegång mot båda parterna. Dessutom finnes en berättelse, att man upptäckt förrädiska bref, vexlade mellan Radziejowsky och de upproriska kosackernas anförare, Chmielnicki. Radziejowsky, kallad till rättegång, höll sig undan; men dömdes från gods, ära och lif. Hans maka och svåger blefvo för de begångna våldsamheterna fällda till ett års fängelse och fyratusen mark silfver i böter. De två sednare underkastade sig domen; men Radziejowsky rymde först till Siebenbürgen, sedermera till Wien; och när han derstädes icke fann sig säker, till norra Tyskland, hvarest Königsmarck lärer hafva rådt honom söka Kristinas skydd. Han gjorde det och kom till Stockholm i slutet af April 1652.
Mellan hofven i Warschau och Stockholm rådde vid denna tid mycken spänning; emedan Johan Kasimir till följe af sina arfsanspråk antagit titteln: konung af Sverge. Man blef fördenskull i Stockholm glad öfver Radziejowskys ankomst; ty man hoppades af honom både upplysningar och kanhända hjelp. Kristina säges dock hafva i början gifvit polska sändebudet tillkänna, att hon ämnade behandla Radziejowsky som rymmare. Det oaktadt lät hon efter några dagar högtidligen hämta honom till helsningsföreträde, hvarvid också han blef mottagen med samma heder som ett främmande sändebud. Under ett tämligen långt samtal lyckades han tillvinna sig drottningens ynnest. Han erhöll genast en betydlig penningesumma och derjemnte tillstånd att för sin enskilda gudstjenst införa katolsk prest. Likasom Ulfeld fick han vid högtidligheter stundom taga sin plats närmast drottningen och framför rikets högsta ämbetsmän.
Det vunna inflytandet sökte Radziejowsky begagna som medel till hämnd. Öfverallt och öppet talade han illa om sitt fäderneslands styrelse, samt uppmanade Sverge till krig. Ett sådant företag, sade han, vore enda sättet att trygga Liffland och tvinga Johan Kasimir att nedlägga sina arfsanspråk på Sverge. Dervid skulle äfven möta föga motstånd; ty polackarna vore oeniga och med sin konung missnöjda samt dertill invecklade i ett ganska svårt krig mot upproriska kosacker. Johan Kasimir låg vid denna tid i en farlig sjukdom. Radziejowsky påstod sig hafva underrättelse om, att konungen redan vore af läkare öfvergifven, och att polackarna ämnade ställa sin republik under Sverges beskydd. Många trodde, att Radziejowsky hade från siebenbürgska fursten Ragotzky och från de missnöjda i Polen hemligt uppdrag att vinna Kristinas hjelp till Johan Kasimirs afsättande och till Ragotzkys upphöjande på polska tronen; likaså, att Bengt Skytte fått i uppdrag att härom i Siebenbürgen öfverlägga under den turkiska resa, han vid denna tid hade, som det skulle heta, mot drottningens vilja företagit.
Kort derefter kom från Polen följande underrättelse. Jasinsky, en af Radziejowskys förtrognaste tjenare, hade nära kosackernas gränsor blifvit fasttagen. Han befanns då medföra tvänne af Radziejowsky, kort efter ankomsten till Sverge, skrifna bref, det ena till Chmielnicki, anföraren för de upproriska kosackerna; det andra till dennes handskrifvare. Innehållet i båda var beröm öfver Kristina, serdeles för hennes frikostighet, ädelmod och ordhållighet och tillika en lysande beskrifning på den allmänna kärlek, hon bland svenskarna förvärfvat. Vidare skref Radziejowsky, att bemälte drottning hade med smärta förnummit, huru konung Johan Kasimir förorättat både Chmielnicki och kosackerna, och detta med glömska af så väl sitt kungliga löfte som de stora tjenster, hvilka Chmielnicki och kosackerna gjort Polen. För att afhjelpa dessa orättvisor ämnade hon förena sina vapen med kosackernas. Svenska troppar vore för sådant ändamål vid liffländska gränsen i beredskap. Chmielnicki borde härom träffa närmare öfverenskommelse genom ett till Stockholm affärdadt sändebud. För närvarande gällde visserligen det mellan Sverge och Polen 1635 afslutade stilleståndet; men detta hade af Johan Kasimir blifvit så ofta våldfördt, att Kristina kunde med all rättvisa när som häldst detsamma bryta, o. s. v. Dessa bref blefvo inför polska riksdagen framlaggda och en anklagelse derpå grundad. Radziejowsky sökte förneka dem. Han påstod, att han med Jasinsky skickat så kallade hvita fullmagter med sitt namn under. Dessa hade ovännerna begagnat och inskrifvit det för honom ofördelaktiga innehållet. Han vore oskyldig; men konungen hatade och förföljde honom, ty han vore en försvarare af fäderneslandets frihet, o. s. v. Polska riksdagen svarade, att brefven vore skrifna med hans af alla igenkända stil, och förseglade med hans sigill, samt att Jasinsky erkänt förräderiet. I följe häraf blef Radziejowsky ånyo, och denna gången af polska rikets samlade ständer, dömd från lif, ära och gods; hvarförutan riksdagen, uppbragt öfver de nedriga stämplingarna, gaf konungen en ansenlig bevillning i både mynt och manskap.
Vid samma tid kom till Warschau som svenskt sändebud en fransman vid namn Kock. Han medförde till konungen ett bref, hvari Kristina anhöll, att Radziejowsky måtte åter tagas till nåder. Men på samma gång lät Kock under sin resa genom Polen hemligt utsprida en hop mot konungen upproriska kungörelser samt tillika flere bref från Radziejowsky, hvari denne sökte uppvigla adeln till resning. Man berättade, huru en person, hvilken ämnat för konungen visa det åt sig öfverlemnade brefvet, blifvit af Kock mutad att derifrån afstå. Johan Kasimir, med någon spaning om dessa stämplingar, lyckades att i handom bekomma ett bland brefven, öppnade det och fann så väl kungörelsen som Radziejowskys skrifvelse. Saken var tydlig och bevisad.
Johan Kasimir uppförde sig vid detta tillfälle med köld och undfallenhet. Han låtsade taga för afgjordt, att drottning Kristina vore alldeles okunnig om ofvannämnde hemliga stämplingar, så väl de af Radziejowsky, som de af Kock. Ehuru denne sednare brutit mot folkrätten, blef han dock, som det hette, af aktning för Kristina, behandlad som ett främmande rikes undersåtare och sändebud, och fick derföre oantastad återresa till Sverge. Men på samma gång skref Johan Kasimir till Kristina ett bref af följande innehåll. Det tillhör ädla och stora själar att gerna tro andra om godt. Det är visserligen med beräkning på denna eder egenskap, som den för flere brott sakfällde Radziejowsky har med sin vanliga list och falskhet sökt föra eder bakom ljuset och vinna edert beskydd. Jag hoppas dock, att eder egen skarpsinnighet snart nog skall af sig sjelf upptäcka hans verkliga egenskaper. Som upplysande bidrag dertill skickar jag härmedelst en afskrift af hans bref till Chmielnicki. Ni skall deraf finna, huru han gjort allt för att genom de gröfsta osanningar fläcka edert anseende. Han vill nämligen inbilla verlden, att på samma gång, som vi båda lefva i godt förstånd och broderlig vänskap med hvarandra; att på samma gång, som våra sändebud underhandla om stilleståndets förvandlande till evig fred; han vill, säger jag, inbilla verlden, att ni midt under dessa vänskapliga förhållanden frivilligt och i hemlighet har åt upprorsmakaren Chmielnicki föreslagit att mot oss förena edra vapen med hans. Ett sådant bedrägeri, en så svart trolöshet, en inför Gud och menniskor så förhatlig gerning har han med sin vanliga djerfhet och otacksamhet diktat på eder person. Jag behöfver visserligen blott helt enkelt lemna eder kännedom af dessa förhållanden; och ni skall utan min uppmaning rättfärdiga eder sjelf och låta all verlden se, att det icke är i edert hof, man får ostraffadt begå så afskyvärda nedrigheter. — Deremot anhåller jag om allvarsam räfst med edert sändebud Kock. Hans uppförande har varit sådant, att endast aktning och vänskap för eder kunnat hindra mig från att ställa honom till redogörelse, medan han ännu befann sig inom mitt rikes gränsor. Han anlände som edert offentliga och fredliga sändebud; men tillät sig att i hemlighet utsprida en af Radziejowsky från trycket utgifven skrift, hvilken innehåller de svåraste smädelser mot mig och mina förnämsta ämbetsmän; derjemnte bref från Radziejowsky, med uppmaningar till uppror. Detta var af Radziejowsky ett majestätsbrott, ett det svartaste förräderi, som en undersåtare kan företaga. Edert sändebud har till dess utförande lånat sitt biträde. Utan tvifvel har han egt kunskap om Radziejowskys hela företag; ty han utdelade brefven endast i smyg, samt uppmanade att efter läsningen bränna dem, hvarjemnte han sökte ordna en hemlig brefvexling mellan Radziejowsky och några dennes vänner. Det är derföre sannolikt, att han för detta ändamål låtit muta sig, hvilket var så mycket ovärdigare, som han hade den äran att vara edert sändebud. Jag är öfvertygad, att ni gör allt för att upptäcka sanningen, och att, om Kock befinnes skyldig, han blifver belaggd med ett straff, svarande till hans förbrytelse mot både mig och eder.
Johan Kasimirs uppförande var tydligen beräknadt derpå, att just genom visadt ädelmod och förtroende sätta Kristina i en så mycket ofördelaktigare dager. Detta inträffade ock. Hennes förhållande blef öfverallt ogilladt, ja bittert tadladt; och dessa ofördelaktiga omdömen ökades än mer genom hennes sednare behandling af målet. Hennes svar till Johan Kasimir var nämligen slingrande och utan ord och afsked. Man finner ej heller spår, att hon mot Kock visat något tecken till missnöje, och Radziejowsky fick fortfarande åtnjuta hennes ynnest och välgerningar.
Det är ganska sannolikt, ehuru ej fullt bevisligt, att det var med Kristinas vetskap, som Kock och Radziejowsky företogo ofvannämnde stämplingar. Några neka; ty, säga de, man finner af andra förhållanden, att drottningen vid samma tid önskade fred med Polen. Några deremot jaka; ty, säga de, osammanhang i Kristinas åtgerder är ej ovanligt. Måhända ville hon också blott genom andra oroa, ej sjelf bekriga Polen. Att Kock förblef ostraffad och Radziejowsky i fortfarande nåd, vittnar om drottningens bifall till deras företag.
Radziejowsky fortfor sålunda att ännu någon tid lysa i Kristinas hof. De tre utländningarna, han, Pimentelli och Ulfeld, utgjorde tillsammans ett parti, som en längre tid nästan mer än andra var i bisittning af drottningens förtroende och välgerningar. Svenskarna hatade dem med yttersta bitterhet och gåfvo dem spenamnet Triumvirerna. I synnerhet för Ulfeld och Radziejowsky hyste hvarje redlig man ett djupt förakt. Jag, sade Axel Oxenstierna till en förtrogen vän, jag har också varit i onåd och hade då både många och stora skäl, att såsom denne Ulfeld eller denne Radziejowsky öfvergifva fosterlandet och gå till främlingen; men jag ville och jag vill än i denna dag häldre med min oskuld räcka hufvudet åt bödeln än för fienderna yppa mitt fäderneslands svaga sidor och sålunda störta detta i förderf och mig i evig vanära.
Radziejowsky mägtade ej bibehålla Kristinas ynnest så länge som de andra två främlingarna. Också var han fattig och behöfde penningeunderstöd, hvilket Kristina hade svårt att gifva. Något missförstånd väcktes måhända äfven deraf, att Radziejowsky hade, som bemäldt är, för danska sändebudet yppat Ulfelds och svenska hofvets stämplingar. Tvisten blef dock snart bilaggd, och Kristinas nåd återvunnen. Slutligen, och när ingenting mer var att i Sverge vinna, lemnade Radziejowsky Stockholm, vid hvilket tillfälle han återigen af drottningen erhöll en betydlig summa penningar, några säga 10.000 r:dr.