Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-29
| ← Om Radziejowsky |
|
Om Kristina vid slutet af hennes regering → |
TJUGENIONDE KAPITLET.
MAGNUS GABRIEL DE LA GARDIE I ONÅD.
En bland de märkvärdigaste tilldragelserna under Kristinas skiftesrika regering var, då grefve Magnus, den fordom allsmägtige gunstlingen, icke blott förlorade sitt inflytande utan ock föll i djupaste onåd. De inre orsakerna härtill voro följande.
Först, Kristinas tilltagande ombytlighet. Det var redan mycket, att grefve Magnus kunnat bibehålla sig under hela sju år, nämligen från 1645 till 1651. Efter honom byttes gunstling med hvarje år.
Det är äfven troligt, att grefve Magnus, öfvermodig af sin lycka, stundom spänt bågen för högt. Man finner verkligen några spår af ett sådant förhållande. Kristina hade t. ex. åt sin mor gifvit nästan hela ön Wollin i lifstidsförläning; men derjemnte lofvat, det samma ö skulle efter enkedrottningens död tillfalla grefve Magnus. Denne sednare anhöll i slutet af 1651 att genast, och oaktadt enkedrottningen ännu lefde, komma i besittning deraf; dock naturligtvis mot erläggande af en viss penningesumma. Detta förslag syntes närgånget och blef ej heller beviljadt. Man gissade, att grefve Magnus velat genom innehafvandet af Wollin bereda sig väg till furstevärdigheten; ty fordom hade på denna ö bott herrskare med sådan tittel. Någonting dylikt tyckes äfven hafva varit i farvattnet; ty man finner, att kejsaren vid eller strax efter denna tid lät erbjuda grefve Magnus värdigheten af tysk riksfurste, förmodligen för att till det blifvande valet af romersk konung vinna honom och genom honom Kristinas röst för erkehertigen af Österrike. Grefve Magnus bad om drottningens tillstånd att mottaga den erbjudna värdigheten; men hon vägrade; hon ville ej tillåta någon bland sina undersåtare gifva trohetsed åt en främmande herrskare. Grefve Magnus blef ledsen öfver afslaget, och ett missnöje uppkom, hvilket dock snart skingrades. Med dessa uppdrifna anspråk sammanhängde hans otålighet, så snart någon annan i utmärktare grad tillvann sig drottningens ynnest; det tycktes, som grefven ville ensam innehafva hennes förtroende, åtnjuta hennes nådebevisningar. Detta lyckades i början, och Salvius och Bengt Skytte måste för hans skull vika från hofvet. Men i längden blef ett sådant förhållande för den frihetsälskande Kristina ganska obehagligt. Derföre, och när grefve Magnus ville på samma sätt störta Bourdelot och Pimentelli, förlorade han mot den förra sitt inflytande, och föll i striden mot den sednare i djupaste onåd.
Till denna olycka bidrog äfven grefvens eget uppförande vid stormens utbrott. Han kunde ej förmå sig att tåla, tiga och afvakta Kristinas återkommande nåd. Tvärtom, genom allehanda stämplingar och genom ofta upprepade klagomål öfver sina medtäflare, öfver drottningens köld o. s. v. gjorde han sig obehaglig, uttröttade Kristinas tålamod och gaf sålunda sjelf vapen i händerna åt sina fiender.
Dessa voro många. Dels afund, dels rättskänsla hade hos många alstrat ovilja öfver den stora och oförtjenta lycka, grefve Magnus gjort. Äfven andra och mägtiga driffjedrar tillkommo. De la Gardie var i följe af börd och förhållanden Frankrike tillgifven. Bourdelot och Pimentelli, som arbetade för Spanien, måste derföre också arbeta mot nämnde herre, och understöddes dervid af hela spanska och engelska ligan samt af grefvens många afundsmän inom svenska hofvet.
Samtidens författare berätta följande händelse, såsom den der också bidragit till ökandet af Kristinas ovilja. En på den tiden ryktbar författarinna, vid namn Scuderi, hade utgifvit en roman, i hvilken hon framställde några prins Condés lefnadshändelser. Schlippenbach skall hafva inbillat Kristina, att hon vore i nämnde roman utpekad under namnet Cleobuline; och att detta skett enligt De la Gardies tillställning, på det hela verlden måtte få veta, huru många och stora ynnestbevis han af Kristina erhållit.
Bourdelot var dock den, som först och egentligen bröt gunstlingens magt. Tvisterna dem emellan och grefvens upprepade klagomål hafva vi redan omtalat; likaså, huru denne sednares anseende och magt blefvo genom nämnde brottningar nästan helt och hållet förlamade. Under början af 1653 sågs han sällan vid hofvet; och bland folket omtalades, huru Bourdelot genom sina piller föranledt och förlängt den svåra sjukdom, som 1652 höll De la Gardie en längre tid vid sängen. Det var förmodligen under och med hänseende till dessa brytningar, som följande händelse inträffade. De la Gardie var vid någon bland baletterna klädd som Apollo. En af de åskådande fransmännen upprepade vid hans förbigående dessa ord: non semper ridet Apollo[1]. Grefve Magnus svarade genast med ett annat ordspråk: post nubila Phæbus[2].
Den sista spådomen tycktes gå i fullbordan; ty efter Bourdelots bortresa började grefve Magnus åter stiga i anseende, och det i samma mån, som Bourdelot sjönk. Kristina förärade De la Gardie hans faders af henne förut inköpta vackra hus; hon intog i rådet hans bror Jakob Kasimir och hans vän grefve Thurn, och hon förklarade grefvens alla fiender för skurkar, dem hon skulle straffa. Detta gällde Bourdelot i främsta rummet. Hon lofvade ej vidare understödja, utan tvärtom motarbeta dennes ansökningar i Frankrike. Några säga, att hon till och med yttrat, det grefve Magnus gerna kunnat gifva Bourdelot några tjog käpprapp. Fransmannen hade dem nog förtjent.
Grefve Magnus ville nu begagna sitt återvunna förtroende för att i samråd med fransyska sändebudet störta Pimentelli, och sålunda befordra både sin och Frankrikes fördel. Men motståndaren var mägtigare än man trodde; och Kristina tyckes under skenet af välvilja hafva fortfarande hyst ofördelaktiga tänkesätt mot De la Gardie.
Emellertid syntes allt vara godt och väl, när det egentliga utbrottet oförmodadt skedde på följande sätt. Under vistandet i Uppsala i slutet af November 1653 lät Kristina en dag efter slutad rådsöfverläggning tillsäga grefve Magnus stanna qvar; hon önskade nämligen rådpläga med honom om drätselverket. Sedan de blifvit ensamma, ville grefven iakttaga tillfället att genom åtskilliga förklaringar än mera befästa sitt anseende; och kanhända alldeles störta medtäflarne. Han började derföre tala om den vördnad och orubbliga trohet, han mot Kristina alltid visat, och hvarmed han ådragit sig mycken fiendskap. Med smärta hade han likväl förnummit, huru drottningen misskände denna hans tillgifvenhet; huru hon yttrat, det grefven begått ett förräderi, hvilket hon hoppades, prinsen skulle en gång bestraffa; huru hon sagt sig gerna se, om andra derföre gjorde grefven allehanda förtreter, o. s. v. Han erkände visserligen med tacksamhet hennes stora välgerningar. Men då äfven han å sin sida varit en så trogen och tillgifven tjenare som möjligt, hade drottningens anförda yttrande smärtat honom på det ömmaste. Grefven tillade slutligen, att han fått dessa underrättelser af en, som hört alltsammans ur drottningens egen mun. Kristina frågade: men hvem är det, som kunnat pådikta mig sådana yttranden? Grefve Magnus anhöll, att slippa nämna sin sagesman. Men när Kristina enträget och bestämdt yrkade derpå, uppgaf han förste hofstallmästaren Anton Steinberg[3]. Det är omöjligt, sade Kristina; Steinberg är för hederlig karl att sammansätta dylika lögner. Jag har om honom så god tanke, att, om han påstår, det jag yttrat dessa ord, så vill jag också sjelf åtaga mig dem. Emellertid skall jag på stående fot undersöka målet. Derpå ringde hon och befallte hämta Steinberg samt inkalla de rådsherrar, som ännu voro qvar i förmaket. Dessa kommo genast. Grefven bad drottningen icke för andra yppa, hvad han mellan fyra ögon i förtroende sagt; men Kristina svarade, att den angifnes heder förbjöde henne tiga; hvarpå hon för de inkomna rådsherrarna omtalade hela förhållandet. Nu inträdde äfven Steinberg och underrättades om allt. Jag tror, sade slutligen Kristina, att ni är en ärlig man, som säger sanningen rent ut. Bekänn nu, om ni någonsin hört mig yttra något sådant, som grefve Magnus anfört! Steinberg svarade: jag är ytterst förvånad, att grefve Magnus, för hvilken jag hyst så mycken högaktning, velat på detta sätt förtala och störta mig. Jag bedyrar heligt, att jag aldrig från hennes majestäts mun hört någonting sådant, som grefven föregifvit. Dessutom känner jag min pligt att ej förråda öfverhetens anförtrodda hemligheter; och ingen skall bevisa, det jag varit en sådan sqvallrare. Grefve Magnus invände nu, att det icke var han sjelf, som hört det ur Steinbergs mun, utan att underrättelsen blifvit honom meddelad genom en tredje person. Man frågade då, hvem denna tredje person vore? men grefve Magnus kunde ej förmås uppgifva dess namn, och blef dessutom vid den oförmodade vändning, saken tog, mer och mer förvirrad. Drottningen, nöjd med Steinbergs förklaring, ville ej pina grefven längre, utan upplöste sammanträdet.
Steinberg deremot var ingalunda nöjd med det tvetydiga sken, saken hade, så länge grefven icke uppgifvit rätta sagesmannen. Jag kan, sade han till drottningen, ej visa mig för eders majestäts ögon, om jag icke använder alla möjliga medel att upptäcka och vederlägga en sådan förtalare. Drottningen gillade hans beslut. Det är, tillade hon, ej första gången, som grefve Magnus sökt genom grundlöst sqvaller störta mina tjenare. Jag ser derföre icke ogerna, om ni håller efter honom; på det jag sjelf måtte hädanefter blifva befriad från hans onda lynne och klagovisor.
På dessa ord gick Steinberg till grefve Magnus och framställde om igen sin anhållan att få veta sagesmannen. Grefven svarade med allehanda artigheter; han värderade Steinberg högt; vore öfvertygad om sanningen af dess ord; och att berättaren varit en bedragare, o. s. v. Men alla dessa grannlåter oaktade yrkade Steinberg lika envist, att grefven skulle uppgifva den bedräglige berättarens namn; eljest blefve Steinberg tvungen att tro, det grefven icke hade någon sagesman, utan sjelf uppdiktat alltsammans endast för att störta Steinberg. Grefve Magnus fortfor likväl i sin vägran. Då återvände Steinberg till Kristina och bad henne tvinga grefven att komma fram med sanningen. Hon sjelf ansåg både grefvens och Steinbergs heder fordra denna förklaring och skickade i sådan afsigt hertig Adolf Johan. Dock äfven inför detta sändebud vägrade grefve Magnus; men helsade deremot och bad, att drottningen måtte nedtysta hela saken, och Steinberg nöjas med sin erhållna upprättelse. Man borde ej begära, att grefven skulle förråda den, åt hvilken han lofvat tysthet. Men Kristina skickade genast Adolf Johan tillbaka med den helsning, att hon ej kunde vägra rättvisa åt Steinberg, och att grefvens egen heder fordrade den begärda redovisningen. Hon befallde honom derföre att antingen uppgifva sin sagesman, eller ock för alltid undvika hennes åsyn. Nu måste De la Gardie deran. Han bad, att drottningen icke måtte tillfoga sagesmannen något ondt, och uppgaf derpå Kristofer Karl Schlippenbach, då för tiden öfverstemunskänk hos drottningen. Denne vistades i Stockholm. Kristina kallade honom genast till Uppsala. Tidigt morgonen efter sin ankomst besöktes han af fyra De la Gardies vänner, hvilka frågade, om han ej ville stå vid sina ord, nämligen att Steinberg berättat honom ofvannämnde yttrande efter drottningen. Men han svarade bestämdt nej! Han såge nog, att man ville störta honom; men han skulle inför drottningen tala sanning och bevisa sig vara en redlig man. Kort derefter lät Kristina förekalla rådet, de förnämsta vid hofvet samt De la Gardie, Steinberg och Schlippenbach. Hon framställde sammanhanget och tillsade derpå grefve Magnus att ånyo upprepa sin beskyllning mot Schlippenbach. På samma gång tog hon denne sednare i rockknappen, sägande: vet, att, om Steinberg har sagt det, så vill också jag hafva sagt det! Schlippenbach svarade: jag vet ej, hvad grefven menar. Jag har aldrig för honom yttrat, ej heller af Steinberg hört någonting sådant. Jag har icke ens talat med grefven om Steinberg, mer än en enda gång, då grefven anmärkte, att Steinberg stigit, men han sjelf fallit i drottningens förtroende; öfver hvilket förhållande han ofta beklagat sig. Grefve Magnus inföll: att Schlippenbach talade som en slyngel och ljöge som en skurk. Schlippenbach svarade: jag är en hederlig karl; men ni uppför eder icke som sådan. De ta Gardie invände: hvad jag sagt, är sannt; fastän jag icke kan med vittnen bevisa det; ty samtalet föreföll mellan fyra ögon. Schlippenbach svarade: jag har aldrig någonsin talat med eder mellan fyra ögon. Grefve Magnus blef härvid mycket förvirrad; och drottningen, antingen af medlidande med honom, eller emedan ingenting vidare kunde för tillfället vidgöras, upplöste församlingen.
De la Gardie lät genast derefter bedja Kristina om tillåtelse att stämma Schlippenbach till laglig domstol; grefven ville der med ed bekräfta sin uppgift. Kristina svarade: att hon af godhet för grefven afrådde från nämnde utväg, hvilken endast kunde lända till hans ytterligare förnedring. Andra och bättre medel funnes; dock skulle grefven ingalunda fördrista sig att behandla Schlippenbach annorlunda än som hederlig karl. Detta var en tydlig vink till envig. Grefve Magnus upptog den ej; utan framställde redan samma afton genom hertig Adolf Johan följande böner till Kristina. Först: att sjelf få resa till landet för att der öfverse sin hushållning; för det andra, att Schlippenbach måtte aflägsnas från hofvet. Kristina svarade: jag icke allenast tillåter, utan befaller honom resa till landet, eller hvart han vill; men på hofvet får han icke visa sig, förrän han med heder afslutat denna sak. Att deremot förjaga Schlippenbach, innan denne blifvit öfverbevist, är en obillig begäran, som jag ingalunda kan bifalla. Efter detta svar ämnade grefven först resa samma afton; men sedan uppskjöt han affärden i hopp om förändring. Under loppet af följande dagen sökte hertig Adolf Johan blidka drottningen, men fåfängt. Om qvällen skedde sista försöket. Efter aftonmåltiden framlemnade hertigen ett bref från grefve Magnus. Kristina öppnade och genomläste det, gick sedan fram och tillbaka på golfvet och uttalade derunder blott de orden: den stackars grefven! den stackars grefven! Derpå genomläste hon brefvet omigen och yttrade ånyo på samma sätt: den stackars grefven! Något annat svar kunde Adolf Johan icke utverka. Morgonen derpå afreste den stackars grefven till Ekolsund.
Förmodligen var det till svar på detta eller något dylikt bref, som Kristina vid denna tiden skickade till den fordne gunstlingen följande märkeliga skrifvelse. Min herre![4] Emedan ni åstundar att se mig ännu en gång, så måste jag säga eder, både att ett sådant återseende skulle blifva eder obehagligt, och skälen, hvarför jag ej kan bifalla dertill. Det är ej jag, utan ni sjelf, som måste upprätta eder ära. Jag kan ej göra annat än ogilla och beklaga edert uppförande. Jag kan hädanefter för eder icke hysa någon annan känsla än medlidande; men äfven denna gagnar till ingenting, sedan ni sjelf förintat den välvilja, som jag fordom för eder hyst. Ni är densamma icke värdig. Enligt eder egen bekännelse, och enligt flere af de vid tillfället närvarande herrarnas omdöme, har ni sjelf uttalat eder förvisningsdom. Jag bekräftar den, ty jag finner den rättvis; och jag tager ej mina ord tillbaka så lätt, som ni tyckes tro. Efter allt, hvad ni gjort och eder underkastat, hur skulle ni våga visa eder för mig? Jag blyges å edra vägnar, då jag besinnar, hvilka lågheter ni tillåtit eder; huru ni förnedrat eder inför just dem, som ni förut velat störta. Vid denna olyckliga tilldragelse har man ej kunnat hos eder upptäcka någonting stort, vackert eller ädelt. Om jag kunde känna ånger, så skulle jag sörja öfver att hafva stått i vänskapsförbindelse med en själ, så svag, som eder. Detta förhållande var mig ovärdigt; men som jag alltid handlat efter förnuftets föreskrifter, hade jag likväl ämnat vårda skenet oss emellan, så länge jag lefde; eder oklokhet tvingar mig dock att afkasta slöjan. Hedern ålägger och rättvisan befaller mig göra det offentligt. Under nio års tid har jag allt för mycket gynnat, allt för mycket försvarat eder. Nu kan jag det ej längre. Ni har sjelf röjt den hemlighet, jag ämnat förtiga; den nämligen, att ni är ovärdig allt det goda, jag eder gjort. Om ni har mod att höra förebråelser, så kan ni komma hit; men hoppas ej att med tårar eller undergifvenhet kunna någonting vinna. Det enda, jag för eder kan göra, är att sällan tänka på eder, än mindre tala om eder; ty jag har beslutat aldrig tala om er, utan att tillika tadla er. Se der, hvad som återstår mig göra för eder! Kom för öfrigt ihåg, att ni är sjelf orsaken till eder olycka, och att jag är rättvis mot eder, likasom jag skall vara det mot hela verlden. Uppsala den 8 December 1653. Kristina. Brefvet var skrifvet på fransyska. Drottningen lät Heinsius genast öfversätta det på latin, så att det skulle obehindradt kunna spridas öfver hela Europa.
De la Gardies mor och maka kommo vid samma tid till staden. Modren, den fordom beprisade Ebba Brahe, var nu af sorg, sjukdom och ålder så svag, att hon knappt kunde utan stöd vandra öfver golfvet. Men det gällde hennes äldsta, mest älskade son, och hon beslöt söka företräde hos drottningen. Genom Ebba Sparre hade visserligen förut kommit de helsningar, att drottningen alldeles icke ville se Ebba Brahe; men denna sednare misstänkte budskapet, och beslöt i alla fall våga ett försök. På sin begäran fick hon äfven företräde och blef nådigt mottagen. Den sörjande modren bad med knäfall och tårar om nåd för sin son. Kristina svarade: att hon för sin egen person icke hyste någon onåd mot grefve Magnus; hon såge gerna, att allt ställdes återigen till rätta; men endast grefven sjelf var den, som kunde göra det. Ebba Brahe, ännu på knä, kysste drottningens fötter och bad henne vara nådig och uppgifva, på hvad sätt grefven skulle ställa det till rätta? Kristina svarade: det anstår icke mig, hans öfverhet, att gifva anvisningar för sådant. Grefvinnans son måtte väl sjelf finna medlen. Ebba Brahe svarade: det vet jag, att, om så fordrades, skulle min son icke undandraga sig att med värja i hand utföra saken; ty han har efter sina förfäder ärft ett likaså käckt hjerta, som någon annan; men jag kan ej tro, att eders majestät skulle tillåta något dylikt, sedan eders majestät benådat honom med så höga äretjenster. Kristina svarade: Gud gifve jag kunde med mitt eget blod ställa det till rätta; ty jag har mot honom ingen onåd och vill ej göra honom något ondt. Då föll Ebba Brahe åter på knä, tackade för dessa ord och bad, att sonen måtte få återkomma till hofvet. — Nej! svarade Kristina, den jag tillskrifvit ett sådant bref, vill jag aldrig mer se för mina ögon. Nu utbrast Ebba Brahe i högljudd klagan öfver sin och sin sons olycka, öfver ovännernas stämplingar, m. m. Kristina afbröt henne slutligen och sade: fru grefvinnan får gifva sig tillfreds. Tiden kan allt förändra; och eder son måhända finna rätta medlen. Jag kan emellertid ingenting annat göra, än hvad jag gjort. Derpå bjöd hon grefvinnan farväl och aflägsnade sig. Så slutade detta samtal mellan Gustaf Adolfs dotter och hans ungdoms trolofvade älskarinna.
Flere Kristinas yttranden tycktes gifva tillkänna hennes önskan, att grefve Magnus skulle utmana Schlippenbach till envig. Grefven ernade ock slutligen tillgripa denna utväg. Men Schlippenbach, blott öfverste och simpel adelsman, var ingalunda vederlike åt grefven, riksrådet och riksskattmästaren Magnus Gabriel De la Gardie. Enligt tidens tankesätt ansågs derföre ett envig dem emellan mindre passande och för grefven nästan förnedrande. Emedan saken således angick både grefve- och riksrådsvärdigheten, frågade De la Gardie ämbetsbröder och anhöriga; men erhöll från alla sidor afrådande svar. Prins Karl Gustaf yttrade till och med, att, om De la Gardie inläte sig i envig mot Schlippenbach, skulle prinsen ej mer erkänna honom för sin vän. Det blef ingen strid utaf. Några veckor derefter mötte Kristina en bland De la Gardies tjenare. Hon frågade genast: hvad gör eder herre? Mannen sade: han är ganska ledsen och bedröfvad. Kristina frågade ytterligare: men vill han ej slåss? Tjenaren svarade: det tror jag icke! — Ack, utropade drottningen, den stackaren, den krukan!
Karl Gustaf iakttog i denna kinkiga ställning all möjlig försigtighet. Å ena sidan kunde han ej öfvergifva den olyckliga svågern, utan sökte medla försoning, dels sjelf, dels genom Johannes Matthiæ; ehuru fåfängt. Å andra sidan måste han undvika allt, som kunde stöta drottningen för hufvudet och fortfor derföre att visa mot henne samma undergifvenhet och mot Schlippenbach samma nåd som tillförene. Allmänhetan, ja sjelfva de deltagande personerna kunde derföre icke utgrunda, om han gillade drottningens eller De la Gardies uppförande. Måhända ogillade han bådas.
Mången rigtade och rigtar frågande blickar på Axel Oxenstierna vid denna hans förra fiendes olycka. Strax under första dagarna af misshälligheten sände De la Gardie sin slägtinge, Forbus, med bref och, som det tyckes, muntliga helsningar till rikskansleren. Grefve Magnus påminte i sin skrifvelse om den trofasta vänskap, som varit mellan hans far och rikskansleren, och huru den sednare vid den förres dödsbädd lofvat fortfarande vänskap och goda råd åt de efterlemnade barnen. Nu, i nödens stund, begärde grefve Magnus ett sådant råd, ett sådant handtag. Om rikskansleren ville genom sin bemedling hjelpa grefve Magnus ur olyckan, skulle visserligen Gud i nödens stund likaså hjelpa både rikskansleren och hans barn. När Oxenstierna läst detta bref, satt han först några ögonblick stillatigande; började derpå beklaga grefvens olycka; det vore, som den händt hans eget barn. Råd hade han nu mera intet att gifva; grefven hade alltför mycket litat på drottningens ynnest och på den frihet, han haft att med henne samtala. Man måste likväl se sig före, innan man angriper öfverhetens närmaste. Jag har, tillade han, i tjuguett år tjenat högstsalig konungen; men aldrig varit angifvare, ej heller behöft förebedjare. En gång hade man med åtskilligt sqvaller lupit till hans majestät, så att han blef orolig och ville af mig veta förhållandet. Då svarade jag, att jag häldre ville begära mitt afsked, än störta en medtjenare. När Forbus ytterligare anhöll om råd, svarade Oxenstierna: jag är nu mera af ålder och sjukdom så försvagad, att jag som ett barn talar i vädret och kan ej gifva något råd. Jag hade tänkt, att det förr skulle blifva jag, som begärde stöd af grefve Magnus, än han af mig. Forbus frågade, om grefve Magnus borde tilläfventyrs vika undan! Oxenstierna afbröt och sade: nej! Han skall ej göra som Ulfeld och Radziejowsky. Om jag varit i deras kläder, så hade jag stannat qvar i mitt fädernesland, ehvad jag också måst undergå. Forbus anmärkte, att det ej var fråga om dylik flykt, utan blott om återvändande till landtlifvet. Men äfven detta ogillades af Oxenstierna, ty som riksskattmästare behöfdes De la Gardie i staden, och skulle genom frånvaron endast lemna sina fiender friare fält. Med ungefär detta svar återvände Forbus. Hvad Oxenstierna yttrade om sin ålderdomssvaghet och om sin oförmåga att gifva råd, ansågs hafva varit ett upprepande af hvad grefve Magnus sjelf i lyckans och öfvermodets dagar om rikskansleren yttrat; och man trodde, att denne sednare ville genom ordens användande vid detta tillfälle utöfva en liten hämnd på sin förra föraktare. Äfven Kristina vände sig till den gamle statsmannen, skickade honom en afskrift af det anförda brefvet till grefve Magnus och tillade sjelf följande ord. Jag har alltid i mitt uppförande sökt först och främst förnuftets, och dernäst hvarje redlig mans bifall. Jag skickar eder derföre mitt bref till grefve Magnus, på det ni må kunna detsamma bedöma; och jag åstundar ingenting högre, än edert bifall, eller ock eder rättelse. Rikskansleren tackade för drottningens förtroende och tillstyrkte nåd; som skäl hvartill han förnämligast åberopade den trogna tjenst, som grefve Magni far, rikskanslerens gamle vän, salig riksmarsken hafver bevisat fäderneslandet, o. s. v. Uti förtrogna bref till sonen Erik yttrade sig den gamle sålunda: att det med grefve Magnus går så besynnerligt, och snarare till sämre än bättre, sådant är mig ledt, och känner jag medlidande med hans galenskap och olycka. Oförsigtigt har han störtat sig i villan, och nu snärjer han sig deri mer och mer. Man ser tydligen, att han förmår bära hvarken medgång eller motgång.
Det godtyckliga sätt, hvarpå Kristina behandlade De la Gardie, väckte emellertid något missnöje. Han var dock riksråd och innehade ett bland de fem höga riksämbetena; men blef det oaktadt utan dom och ransakning och blott genom ett magtspråk drifven från hofvet, från rådet och från sin tjenstgörning. Detta tycktes alltför mycket smaka af envälde och tyranni. Axel Oxenstierna utlät sig ogillande derom. Sådant uppförande, sade han, duger ej, och drottningens salig herr far skulle aldrig hafva tillåtit sig något dylikt. Det är för rådet och för de höga riksämbetsmännen både skam och fara; ty ingen är säker, när det brinner i grannens vägg. Det synes, som rådet till en tid legat stilla, i hopp att saken skulle som en personlig misshällighet snart kunna biläggas. Men sedan all sådan utsigt var förbi, tog man bladet från munnen. I sittande råd och på allas vägnar föreställde Axel Oxenstierna, att De la Gardie icke bort utan lagliga skäl förvisas från hof och tjenst. Ehvad han också kunde hafva brutit, bad dock rådet på det enträgnaste, att drottningen måtte före sin tronafsägelse åter upptaga honom till nåd. Men Kristina svarade, att det var gjord gerning; hon bad dem ej mer tala derom; hon skulle snart lemna kronan och hade andra saker att tänka på; efter hennes utresa kunde Karl Gustaf göra, hvad honom godt syntes, o. s. v. Rådet gaf sig härmed till tåls och afbidade det inom några veckor förestående regentbytet.
Så blefvo alla förböner och medlingsförsök helt och hållet fruktlösa. Kristina visade mot grefve Magnus en ihärdig och häftig förbittring; hon till och med sökte tillfällen att både skada och skymfa den fordna gunstlingen. Då Karl Gustaf arbetade för sin svåger, svarade Kristina, att grefve Magnus icke af prinsen förtjenat sådan godhet. Hon kunde nämligen nu mera låta prinsen veta, att ingen annan än grefve Magnus varit orsaken dertill, att den föreslagna giftermålsförbindelsen mellan henne och prinsen aldrig gick i verkställighet. Hon hade några gånger varit så böjd derför, att äktenskapet visserligen blifvit fullbordadt, om blott grefven velat för sådant ändamål använda sitt inflytande; men han hade tvärtom ledt hennes sinne derifrån, och till och med sökt ingifva henne ovilja för så väl äktenskap i allmänhet, som för prinsens egen person. Äfven vid andra tillfällen hade grefven motarbetat prinsens bästa; denne vore honom sålunda ingen vänskap skyldig, o. s. v. — En fransysk författare, vid namn Scudery, bror till den förut omtalade skaldinnan, hade skrifvit en roman, kallad Alarik, och framför densamma låtit trycka en tillegnan till Kristina, i hvilken han talade till hennes beröm och äfven till den dåvarande gunstlingens, De la Gardies. Men denne sednare hade just vid samma tid fallit i drottningens onåd. Hon ville derföre ej se hans beröm eller namn bredvid sitt; utan lät tillkännagifva för Scudery, att hon till belöning för hans tillegnan hade i beredskap en guldkedja om tusen pistolers värde; men fordrade, att Scudery skulle för att erhålla densamma först borttaga de rader, som voro till De la Gardies beröm. Scudery svarade: om också kedjan är så tung, som de peruanska konungarnas, vill jag likväl icke för dess skull nedrifva det altare, på hvilket jag en gång offrat. — Oaktadt bitterheten mot grefve Magnus fortfor drottningen i sin välvilja mot hans mor och gemål och gaf dem äfven nu de vanliga nyårsskänkerna. Någon, som förmodligen ville till grefvens fördel bearbeta dessa tänkesätt, begynte omtala, huru nämnde fruntimmer vore otröstliga öfver den olycka, som träffat grefve Magnus. Kristina svarade: det är icke underligt; ty de hade i honom, den ena en son, den andra en man, som ingalunda var dem värdig. — En annan gång berättade Erik Oxenstierna, att folket i staden trodde, det grefve Magnus skulle snart återigen komma i nåd; men att gamla rikskansleren hade dervid yttrat: »de känna ej drottningen rätt. Hon är ej den, som så snart ändrar sitt beslut.» Kristina blef öfver detta omdöme ganska glad och sade: eder far har aldrig gjort mig en större tjenst än med detta sitt yttrande. Jag ber eder, helsa honom detta från mig! — I Januari 1654 reste Kristina från Uppsala för att besöka sin mor i Nyköping. Det qvarlemnade hoffolket iakttog hennes frånvaro och gjorde derunder ett besök hos grefve Magnus på Ekolsund, för att antingen roa sig sjelfva, eller trösta den olycklige, eller ock smickra den blifvande konungens svåger. Äfven Karl Gustaf Wrangel och hertig Adolf Johan voro med i sällskapet. Man trodde, att drottningen skulle blifva borta vid pass åtta dagar; men hon återvände redan på den fjerde. Alla utom hertigen ilade tillbaka till Uppsala. Kristina var förtretad och dolde ej sin harm. Då Wrangel framträdde för att helsa, drog hon handen tillbaka och frågade: hvar har ni varit? Wrangel svarade: jag har varit hos grefve Magnus på Ekolsund. Kristina frågade: hvad hade ni der att göra? Wrangel svarade: jag gjorde honom ett besök, likasom många andra af hofvet, och deribland också hertig Adolf Johan. Drottningen sade: hertig Adolf Johan är grefvens svåger och dessutom en yngling, som kunde fara dit för att äta syltsaker hos sin syster. Men ni, som har så hög plats i mitt hof, ni hade aldrig bort tillåta eder besöka den, som ni visste vara min fiende. Dock för denna gång förlåter jag eder; hvarpå hon räckte honom handen att kyssa. Försoningen tyckes likväl icke hafva varit serdeles upprigtig. Kort tid derefter bad Wrangel om afväntningsbref på några gods, hvilka den barnlöse Johan Oxenstierna hade i förläning. Kristina, som man tror, af harm öfver besöket på Ekolsund, icke blott afslog hans begäran, utan till och med yppade densamma för Johan Oxenstierna och erbjöd denne att sjelf få föreslå sin blifvande efterträdare i förläningen. Oviljan ökades ömsesidigt. Kristina ville behålla Wrangels syster vid hofvet; Wrangel ville taga henne derifrån. Det gick slutligen så långt, att Wrangel sjelf drog sig undan till landet. Första orsaken till hela denna spänning ansågs vara besöket på Ekolsund. — Äfven på andra sätt sökte Kristina att förtreta eller skada den fallne gunstlingen. Steinberg och Schlippenbach hade vid detta tillfälle varit hans förnämsta motståndare. Kristina utnämnde den förste till grefve, och den andre inom fyra månaders tid först till friherre, sedermera till grefve. Ingendera hade någon serdeles förtjenst; man kunde derföre till deras brådstörtade befordran icke finna annat skäl än begäret att dermed såra grefve Magnus. När slutligen statens uttömda tillgångar nödgade till indragning af åtskilliga förläningar, i synnerhet för att sålunda erhålla länderier till Kristinas framtida underhåll, så anställdes denna räfst förnämligast på sådana egendomar, som voro gifna åt samma grefve Magnus. En mängd pommerska gods samt hela ön Ösel blefvo vid detta tillfälle honom fråntagna och till underhållsländer åt Kristina anvisade. De la Gardie sjelf uppgifver sig hafva genom denna åtgerd förlorat 15- till 20,000[5] riksdalers årlig inkomst.
Drottningens häftiga och ihärdiga bitterhet väckte sluteligen hos grefven samma tänkesätt tillbaka. Han och hans gemål yttrade öppet sin glädje öfver Kristinas snart förestående afsked, och sitt hopp om förändring under den nya styrelsen. Grefven sammanskref ett försvar, i form af vederläggning mot Kristinas anförda bannebref. Denna hans uppsats har ej kunnat återfinnas; men lärer hafva varit skarp nog, emedan Kristina blef öfver densamma ganska uppbragt.
Onådens tid tillbragte De la Gardie på Ekolsund, Höjentorp eller Leckö, under jagande, läsande och umgänge med kringboende adel; hvilket dock allt föreföll den hofvana gunstlingen som ett dåligt tidsfördrif. Dessemellan sökte han genom läkemedel, filosofi och åderlåtande besegra sinnesrörelserna; äfven genom läsning af den heliga skrift dervid likväl enligt sitt lynne vacklande fram och åter. Ena gången sökte han tröst i bön och undergifvenhet. En annan gång och omedelbart derefter utbröt hämndlystnaden. Jag önskar, skref han, att Gud måtte ur himmelen borttaga mina fienders del. Samma sinnesstämning röjes i de språk, hvilka han framför andra utvalde och upprepade, t. ex. Herren är med mig, jag vill se min lust på mina fiender. — Det är godt att förtrösta på herran och icke på furstar. — Ve dig, du förstörare! menar du icke, att du skall förstörd vara? och du föraktare, att man icke skall förakta dig? När du fullbordat förstöringen, skall du sjelf förstörd varda; och när du fullkomnat föraktelsen, skall du sjelf föraktas. Dessa språk skulle utgöra hans tröst. Han tycktes icke besinna, att de tillika innehöllo hans egen förbrytelse och dess nu inträffade straff.
Efter dessa uppträden lefde Kristina och hennes förra gunstling, Magnus Gabriel De la Gardie, ännu vid pass trettio år; dock utan att kunna med hvarandra försonas. Hvarje sammanträffande dem emellan utmärktes af fiendtliga tänkesätt. Till och med efter De la Gardies död fortfor Kristinas bitterhet, och i sina lefnadsteckningar anklagar hon grefven för dryckenskap; en beskyllning, som var helt och hållet ogrundad.