Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Magnus Gabriel De la Gardie i onåd
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Om Kristina vid slutet af hennes regering
Drottning Kristinas gudsfruktan  →


[ 220 ]

TRETTIONDE KAPITLET.
OM KRISTINA VID SLUTET AF HENNES REGERING.

Tio år förflöto mellan Kristinas uppstigande på och nedstigande från tronen. På den korta tiden undergick hon en märkbar förändring; äfven i yttre hänseenden. Hyen mörknade, växten blef mera satt, röst, gång och umgängessätt antogo mer och mer likhet med karlarnas; och icke de bästas. Sjelfsvåldiga åtbörder och svordomar undföllo henne ofta nog. Klädseln vårdslösades, linnet var ej sällan nedbläckadt, stundom söndrigt, och kam nyttjades mindre ofta, än tillbörligt var. När man fästade uppmärksamheten på dessa förhållande, svarade hon: de, som icke hafva någonting annat att göra, må sysselsätta sig med dylikt lappri.

I sammanhang med denna slags karlaktighel tilltog äfven hennes ovilja för qvinnokönet. Denna känsla gick så långt, att hon sista åren hade få och, med undantag af några holländska kammarjungfrur, nästan inga fruntimmer vid sitt hof, och när sådana voro uppkallade, talade hon med dem nästan icke ett enda ord. Man upprepade efter henne följande infall: jag tycker om karlar, icke derföre, att de äro karlar, utan derföre, att de icke äro qvinnor.

Detta öppet visade fruntimmersförakt retade mot henne tadlet och qvinnotungorna. Hennes oförsigtiga [ 221 ]och sjelfsvåldiga uppförande gaf dem sysselsättning nog. Med oförställdt nöje hörde hon oanständiga verser upprepas och tillät sig sjelf tvetydigheter och opassande skämt. En gång t. ex. sade hon till den unga lärda Huet: jag har i dag läst om en grek, som öfverraskade sin hustru med en älskare. Den äkta mannen hade samma namn som ni; och det är ett ondt tecken. Jag tycker derföre, att ni borde aldrig gifta er! En annan gång gick hon, åtföljd af den vackra Ebba Sparre, för att besöka Salmasius. Denne låg och läste i en bok, hvilken han dock vid drottningens inträde gömde undan. Hvad var det för en bok? frågade Kristina. Salmasius tillstod, att innehållet vore något fritt. - Aha! sade drottningen, låt mig se den och slå upp något af de ställen, som äro muntrast. Salmasius lydde. Kristina tog boken och läste tyst men småleende. Derpå räckte hon den till Ebba Sparre, sägande: se här, min kära Sparre, är en vacker uppbyggelseskrift! läs upp för ro skull den här sidan! Ebba började läsa, men rodnade snart och teg. Kristina befallte henne att läsa upp hela sidan, hvilket hon med blossande kind och stapplande tunga måste göra till drottningens och Salmasii förlustelse. Man tror, att detta Kristinas tycke för oanständigheter först blifvit utveckladt af de samtal och den läsning, som Vossius och Salmasius föranledde; sedermera och förnämligast genom Bourdelot. Vid afsägelsetiden berättade man efter henne några infall, så grofva, att de ej för anständiga öron kunna upprepas.

Också i andra hänseenden började Kristina att djerft såra den qvinliga blygsamheten. Man såg henne fatta karlarnas händer under förtroligt skämt och högljudda skratt. Gunstlingarna öfverhopades med ynnestbevis och skulle till och med bo på sjelfva slottet; så grefve Magnus, så Bourdelot, så och mest Pimentelli. Det hände ej sällan, att hon i enrum med någon bland dessa sednare tillbragte hela qvällen och stundom en betydlig del af natten.

Alla dessa omständigheter sammanlaggda gåfvo rika [ 222 ]ämnen till sqvaller och vanrykten. Och sådana funnos i mängd. En myckenhet både böcker och sägner beskyllde Kristina för de gröfsta utsväfningar, och det på nästan alla möjliga sätt. Dessa rykten hafva vunnit trovärdighet hos många författare både då och allt sedermera; ty ännu i denna dag hör man flere bland dem upprepas med anspråk på tillförlitlighet. Vid första blicken tyckas de äfven ganska sannolika; men icke så vid närmare undersökning. Ingen enda pålitlig samtida författare, till och med bland Kristinas bittraste fiender, har framkastat en sådan beskyllning. Tvärtom, ehuru de häftigt tadla hennes sjelfsvåld, oanstädigheter, skryt, slöseri, ombytlighet och öfriga fel, erkänna de likväl på samma gång, att hon aldrig tillät sig några verkliga utsväfningar, och de omtala med förvåning, huru hon, oaktadt sin mot karlarne visade förtrolighet, likväl visste hålla dem på vederbörligt afstånd. Samma författare anmärkte äfven, att hennes sjelfsvåld var af det slaget, som visserligen stöter ögat, men som ock genast visar alla sina fel.

I sjelfva verket tyckes det ock som ofvannämnde beskyllningar och rykten varit grundlösa. Från råare utsväfningar skyddades Kristina af sin utomordentliga stolthet; från en varm och allt hängifvande kärlek till någon annan skyddades hon genom en allt uteslutande kärlek till sig sjelf. Man finner hos Kristina intet spår af hjertats innerligare tillgifvenhet för någon enda menniska, hvarken man eller qvinna, och hennes bref till gunstlingarna för året visa hos författarinnan lynnets häftighet och snillets eld, men aldrig tillgifvenhetens värma eller lidelsens glöd. Äfven må anmärkas, att ehuru Kristina var en ung qvinna med ganska behagligt utseende, finner man dock, med undantag af en förälskad romersk kardinal och en fransysk gissning om De la Gardies tillgifvenhet, icke det minsta spår, att någon enda mansperson hyst för henne ömmare känslor. Detta ovanliga förhållande kan endast förklaras derigenom, att hennes oqvinnliga väsende gjorde henne i männernas ögon [ 223 ]obehaglig; en omständighet, som äfven i sin mån bidrog att skydda henne för kärlekens förvillelser. - För öfrigt har Kristina sjelf gifvit i detta hänseende en förklaring, som tyckes komma sanningen ganska nära. I den lefvernesbeskrifning hon författat, talar hon sålunda: mitt häftiga och brinnande lynne lockade lika mycket till kärlek, som till ärelystnad. I hvilka olyckor skulle ej den förra hafva störtat mig, om ej Du, o Herre, just genom mina fel motarbetat en sådan svaghet. Min stolthet, som aldrig ville erkänna sig fästad vid någon menniska, mitt högmod, som föraktade alla andra, och derjemnte min ytterliga finkänslighet, hvilken genast hos en hvar, som nalkades, upptäckte fel och obehag; se der de egenskaper, som skyddat mig från faran! Jag har varit nära branten; din mägtiga hand har dragit mig derifrån, och jag är oskyldig till alla de vanrykten, med hvilka man velat svärta mitt namn.

Kristinas från mödernet ärfda och tidigt framstickande benägenhet för gunstlingar utvecklade sig mycket och till skadlig höjd Hon hade sådana både många och af många slag. Först hofgunstlingar, männer, hvilka med sina behagliga umgängesgåfvor roade drottningen samt ledde hofvet och dess nöjen, någon gång äfven riket och dess angelägenheter. Sådana voro först grefve Magnus från 1645 till 1651, sedermera Bourdelot 1652, Pimentelli 1653 och Klas Tott de sista regeringsmånaderna 1654. Mindre betydande, men af samma art voro Steinberg, Ulfeld och Radziejowsky, samt bredvid dessa herrar, den vackra Ebba Sparre. - Gunstlingar af ett annat slag voro de lärda främlingarna efter hvarandra, Freinshemius, Cartesius, Vossius, Salmasius, hvilka med sina vederlikar vanligtvis voro högst i nåd, alltefter som de sist ankommit; tills Bourdelot slutligen vände Kristina från både vetenskaper och vetenskapsmän. - Ett tredje slags gunstlingar voro de statsmän, åt hvilka hon anförtrodde ledningen af löpande regeringsärender. Till sådana draghästar använde hon 1645 Axel Oxenstierna, dock mer af undseende och tvång än af förtroende; 1646 och [ 224 ]en del af 1647 var det Per Brahe. Sedermera sökte hon fram Lennart Torstenson; men denne drog sig snart undan, kanske för sjuklighet, kanske för bristande kännedom af inre angelägenheterna, kanske ock af andra skäl. Efter honom användes Bengt Skytte och Salvius åren 1648, 1649 och en del af 1650. Grefve Magnus och Herman Fleming hade sedermera åren 1651 och 1652 ledningen af ärenderna, tills Kristina allt mer vände i detta hänseende sitt förtroende tillbaka till gamla rikskansleren, så att denne och hans son Erik under sista åren nästan ensamme bestredo de vanliga göromålen. Dock i vigtigare fall samt eljest, när det föll henne in, blandade sig drottningen i styrelsen och det ända till sista ögonblicket med afgörande beslutsamhet.

Hennes deltagande i dessa besvär blef dock mer och mer sällsynt. Den utomordentliga ifver, den outtröttliga ihärdighet, hvarmed Kristina först omfattade sina regentpligter, slappades i början småningom, på slutet brådstörtadt och i samma mån, som föresatsen att nedlägga kronan mognade. Hon längtade efter frihet från regeringsbesväret; till och med, som man tyckte, efter slut på arbetstimmarna vid rådsbordet. Ack, utropade hon vid föredragningarna, det är blott ett och detsamma, som jag i evighet får höra. En annan gång, just under det hon talade med Karl Gustaf, nalkades två statssekreterare med handlingar till föredragning. Se, sade drottningen och pekade på ämbetsmännena, det är, som jag såge den onde sjelf komma för att plåga mig. Också hände stundom, att rådet icke på flere veckor sammankallades. De angelägnaste sakerna blefvo i drottningens smårum och i några af gunstlingarnas närvaro hastigt och lustigt afgjorde; hvarefter hon vanligen skyndade ut till Jakobsdal och dess nöjen. Här är, skref danska sändebudet, den galnaste regering i verlden.

I de fordna allvarsamma sysselsättningarnas ställe kommo nämligen mer och mer lustbarheter och förströelser. På bröllop och andra gästabud hos högadeln infann sig drottningen esomoftast: och dansade der mången gång [ 225 ]hela nätterna igenom. Dessemellan gaf hon sjelf baler, skådespel och värdskap; allt med stor förspillning af både mynt och möda. Ämnet och tiden för dessa nöjen väckte mången gång mycken ovilja. I ett skådespel uppträdde den onde anden i egen person; i ett annat fann man spår af sodomitiska seder; ett tredje uppfördes på sjelfva Långfredagsaftonen; allt till stor harm för de allvarsamma svenskarna. Än mera retades man af det förakt, som drottningen lät påskina mot fäderneslandet och mot allt hvad detsamma tillhörde. Hon försummade modersmålet; men vinnlade sig i stället om de främmande språken. Hon satte Scipio, Cyrus, Alexander och Cæsar högre än hjeltekonungen sin fader, likaså fransmannen Condé öfver svensken Torstenson. Man såg henne sista året nästan uteslutande sällskapa med utländningar, Pimentelli, Ulfeld, Radziejowsky, Steinberg, Dohna m. fl. Klas Tott var den enda svenske man, som fick deltaga i hennes förtroligaste krets. För det mesta höll sällskapet till ute på Jakobsdal för att vara fredadt från ansökningar och allvarsamma göromål. Kristina hade nämligen strängt förbjudit att derstädes med sådana hemsöka henne. Gamla Oxenstierna sade: jag törs icke dit för 10,000 riksdaler. Sönerna, yngre och djerfvare, vågade försöket; men kommo snästa tillbaka. Drottningen lefde nästan endast för samtal och nöjen. Ofta sent om nätterna, till och med midt i den kallare årstiden, företog hon än till fots, än åkande, långa så kallade lustfärder. Stockholmsboarna hörde med förvåning hennes vagn midt i vinternätterna rulla genom stadens öde och mörka gator[1]. Hon åker, skref holländaren, hela natten som en galning gata upp och gata ned. För att äfven i Stockholm så mycket möjligt skydda sig mot de besvärliga regeringsärenderna, införde Kristina åtskilliga förändringar. Förut stodo hennes likasom faderns och förfädernas rum öppna nära nog för hvem som häldst. De [ 226 ]hade ej heller mer än en utgång, så att regenten var ofta likasom belägrad af sökande, utan möjlighet till undflykt. Vid pass år 1653 lät Kristina upphugga nya dörrar, anvisa nya förmak, antaga en mängd nya hofherrar, samt enligt fransyska och österrikiska hofvens sed införa stränga ordningar, hvarigenom tillträdet till hennes person betydligen försvårades. På slutet var det blott Pimentelli, Tott och Steinberg, som hade tillåtelse att oanmälda inträda i hennes inre rum.

Sista vintern tillbragtes på samma sätt, men i Uppsala; som det hette för att undvika pesten, hvilken under eftersommaren visat sig i Stockholm. Troligen var egentliga afsigten att undvika det missnöje, som i hufvudstaden mer och mer gjorde sig mot Kristinas och hennes styrelse gällande.


  1. De la Gard. Ekebl. bref.