Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-31
| ← Om Kristina vid slutet af hennes regering |
|
Kristinas öfvergång till katolska läran → |
TRETTIEFÖRSTA KAPITLET.
DROTTNING KRISTINAS GUDSFRUKTAN.
I början af sin regering talade Kristina om Gud; längre fram om Försynen; sist deremot om Ödet. — Dessa tre ord och den ordning, hvari de följa hvarandra, framställa i korthet utvecklingen af hennes religiösa öfvertygelse. Den lemnar ett lärorikt profstycke på menniskoandens utbildning åt den sidan. Man skönjer tre serskilda utvecklingsgrader, visserligen i öfvergångarna mer eller mindre sammanflytande, dock alla med sin bestämdt olika färg. Vi skola närmare teckna hvar och en bland dem.
Efter båda sina föräldrar hade Kristina ärft anlaget eller åtminstone efterdömet af en oskrymtad och innerlig gudsfruktan, och hon leddes fortfarande på samma väg af sin fostermoder pfaltsgrefvinnan Katrina, af sin lärare Johannes Matthiæ samt af sin förmyndare Axel Oxenstierna. De första åren var drottningens uppförande också i öfverensstämmelse dermed. Efter gammal sed höll hon dagliga bönstunder, deltog i allmänna gudstjensten och begick nattvarden offentligt och vid samma tillfälle, som de öfriga af församlingen. Adelns tilltag att draga sig från kyrkorna och genom egna prester hålla enskild gudstjenst bestraffade hon såsom ett ogudaktigt öfvermod; och uppmanade till och med sjelfva rådsherrarna att begå nattvarden, icke som några brukade enskildt, utan i församlingens närvaro och till ett godt exempel[1]. Om evangelii lära talade hon med vördnad. Ofta och gerna deltog hon i filosofiska undersökningar om dylika ämnen; men ville dervid icke höra omtalas någon annan hvarken grund eller slutföljd än den, som var i det uppenbarade ordet gifven. Kristendomen stod i hennes ögon högt öfver all hedningarnas vishet. Hon beundrade kejsar Antonius och valde hans regering till föredöme. Men, sade hon, jag borde med rätta uppföra mig än bättre, efter jag har den fördelen att vara kristen. Denna hennes varma öfvertygelse var dock förenad med mycken fördragsamhet, troligen en följd af Johannes Matthiæ undervisning; kanske ock af vistandet hos pfaltsgrefvinnan Katrina; emedan denna sednare följde lutherska, men gemålen Johan Kasimir kalvinska bekännelsen, och likväl lefde med hvarandra i endrägt och fred. I denna rigtning utvecklade sig Kristinas andeliga verksamhet. Det var någon tid en hennes älsklingsplan att i Tyskland upprätta en akademi af endast teologer, hvilkas sysselsättning skulle uteslutande blifva att arbeta på de kristna bekännelsernas förening. Sjelf visade hon vid flere tillfällen sin fördragsamhet, hvilken dock ännu var långt skild från likgilltighet och köld. Flere gånger yttrade hon, att menniskans heder är så nära förbunden med den trosbekännelse, hvari hon blifvit uppfödd, att ingen kan byta om tro utan att också förspilla sin ära. Detta var första skedet af Kristinas andeliga utveckling. Det sträckte sig till omkring 1648.
Från fördragsamhet är öfvergången till likgilltighet, stundom lätt nog. Den, som tror alla bekännelser saliggörande, känner sig äfven snart frestad att tro, det ingen bekännelse är sann. Tviflet angriper och störtar hvarje bestämd läroform; någon gång till och med sjelfva tron på det öfvernaturliga och lemnar qvar endast de i samvetet djupast inpräglade sedebuden. Snart infördes Kristina på denna bana, dels af sitt eget forskande, tviflande och oroliga lynne; dels af de författare, hon läste, de lärda, med hvilka hon umgicks. Studerandet af alla tiders lärobyggnader gjorde henne villrådig och tveksam; och man hörde henne yttra: att de gamla grillerna vore lika goda, som de nya. Kristendomen blef nu mera i hennes ögon en mensklig vishetslära, uppförd på ungefär samma grund som de öfriga. På hennes bord såg man betydelsefullt Epictets sedebok bredvid Nya Testamentet. Man märkte äfven, att hon under de lärda samtalen började fästa mindre uppmärksamhet vid kristna bekännelsernas inbördes tvister, än vid de hedniska lärarnes inkast mot kristendomen i allmänhet. Hon blef kallare i sin dyrkan och började införa det bruket att låta predika för sig på matsalen, i stället för den gamla plägseden att bevista församlingens allmänna gudstjenst. Sjelf utan fast öfvertygelse, trodde hon ej heller någon sådan finnas hos andra, utan påstod envist i sittande råd, att farfaderns Karl den niondes krig mot Polen och faderns Gustaf Adolfs mot kejsaren blifvit företagna icke för lärans utan för landskapernas skull; och att bekännelsen varit endast en förevändning, en regnkappa, hvarunder man dolde sina verkliga tänkesätt. Sedan trosöfvertygelsen var förlorad, fästade sig Kristina i dess ställe vid sedebuden. Salomos ordspråk och predikare, mente hon, var i bibeln det bästa; det enda, som dugde. Med någon likhet af de gamla Stoikerna satte hon menniskans enda värde, också hennes enda hopp, hennes enda sällhet i dygden och i dess utöfning. Det var i denna anda, som hon för både Freinshemius och Cartesius uppgaf till behandlingsämne Det högsta goda. Stundom hörde man henne bland förtrogna vänner yttra sig om dygdens öfverträffande värde. Hon ådagalade då en hög vältalighet. Det var hänförande att se, huru hon likasom lade kronan för sina fötter samt förklarade den och alla jordiska fördelar vara ett intet i jemnförelse med dygden. Detta var andra skedet, hvilket räckte till omkring 1651. Beklagligtvis finner man, att Kristina, i trots af de vackra talen och sedespråken, just under denna samma tid började visa mer och mer likgilltighet för sina regentpligter, mer och mer benägenhet för nöjen, oanständigt skämt och slöserier. Det märkeliga regeringsåret 1651 med Messeniernas afrättning till slutet inföll just under denna tidrymd.
Utan bestämd öfvertygelse blifver menniskoanden snart vacklande. Bilden af det högsta väsendet oupphörligt förändrad, oupphörligt förtunnad och afklädd all bestämning, försvinner snart likt en dimma, och med densamma äfven tron på själens odödlighet och på domen efter döden. Utan dessa stöd tycker menniskan snart, att dygdens värde är tvifvelaktigt, och att den högsta lefnadsvishet består i den angenämaste lefnadsnjutning. Äfven till dessa rymder, till detta tredje skede, förirrade sig Kristinas mångfrestande och djerfva ande. Vossius och Salmasius förberedde, Bourdelot fullbordade hennes uppfostran dertill. Hon intalades att för helsans skall undfly alla ledsamma sysselsättningar. Sedan kastades gäckeriets åtlöje öfver hvarje allvarligare åsigt och bemödande, öfver hvarje tanke eller tro på någonting öfver eller utom sinneverlden. Detta frambragte åsyftad verkan. De sista lemningarna af Kristinas så väl religiösa som moraliska öfvertygelse ramlade. För lutherska läran, för hvarje trosbekännelse i allmänhet visade hon nu mera nästan öppet förakt. Tvungen att för syns skull öfvervara gudstjensten, läste hon derunder ofta helt andra skrifter, stundom af orent innehåll; så fann man henne i kyrkobänken sysselsatt med Virgilius, ja med Catullus, Tibullus och Propertius. Hon dolde ej mer sin ledsnad, sin otålighet. Genom att smeka knähunden, hviska vid grannarna, skrapa med stolen m. m. tillkännagaf hon sin längtan efter predikans slut. Hon sökte med serdeles ifver sådana böcker, som angrepo kristendomen, ja alla religioner. Salvius hade en dylik, utgifven af det redan då uppväxande fransyska fritänkeriet. Den hette: De tribus impostoribus[2], och anställde en jemnförelse mellan Moses, Mahomed och Kristus, förklarande dem alla tre för bedragare. Vid underrättelsen om Salvii död skickade Kristina genast bud för att bekomma denna bok; men Salvius, oroad af ånger och samvetsqval, hade på dödsbädden låtit densamma uppbränna. Hos Kristina voro likväl dess grundsatser redan inrotade. Hvad tror ni, sade hon en gång helt oförmodadt till Bochart; hvad tänker ni i sjelfva verket om en viss bok, som man kallar bibeln? Bochart tog saken som lärdt allvar och började utbreda sig öfver skrifternas förträfflighet, till dess han märkte de kringståendes hånlöje. — För Chanut genomhäcklade hon en gång alla trosbekännelser och slutade med det infallet: jag skulle i sanning blifva mycket öfverraskad, om det verkligen funnes en Gud till. Efter afsägelsen, och då hon under ständiga förströelser vistades i Brüssel, skref hon till Ebba Sparre sålunda. Min sällhet skulle ej hafva sin like, ja den skulle väcka Gudarnas afund, om jag också hade den lyckan att få se eder, att hafva eder som vittne dertill. Mina sysselsättningar äro att äta väl, sofva väl och studera litet; men deremot prata, skratta och se fransyska, spanska och italienska skådespel. Med ett ord, jag fördrifver min tid rätt angenämt; jag slipper höra predikningar; jag föraktar alla predikanter utom Salomo. Allt det öfriga är bara dumheter, ty enhvar bör lefva nöjd, då man får äta, dricka och sjunga. Farväl, min vackra Ebba, kom ihåg eder Kristina!