Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-11
| ← De nyvunna landskapen |
|
Sverges förhållande till utländska magter → |
ELFTE KAPITLET.
OM SVERGES ÖFVERSJÖLÄNDER.
FINNLAND.
Per Brahes första vistelse i detta land hade uträttat mycket godt; men långt mer återstod att göra. Klagomålen öfver liderlighet, vildhet, sjelfsvåld och egennytta, så hos folk som ämbetsmän, fortforo nästan oafbrutet. Biskop Terserus i Åbo och hans ämbetsbroder i Borgo tillkännagåfvo, att det lägre presterskapet begick en mängd oordningar, hvilka biskoparna icke mägtade hvarken förekomma eller bestraffa, om de också blefve underrättade om förbrytelserna[1]. Flere bland krigsbefälet begagnade sin riksdagsrätt på sådant vis, att de tvingade hvar sina rotehållare att betala riksdagsresan[2]. Våldsbragder efter de finska herrarna Maurits Horn, Per Dufva m. fl. omtalas äfven under närvarande regering.
Värst var tillståndet i de östliga, de mest aflägsna delarne af landet, nämligen i Kexholms och Nyslotts län. Genom afståndet och genom innevånarnes så väl råhet och laster som okunnighet i svenska språket, ansågo många ämbetsmän sig i det närmaste skyddade mot alla efterräkningar och begingo derföre hejdlöst grofva orättvisor och pressningar. Kronans inkomster stannade till betydlig del i deras fickor. Icke nöjda med hvad således undansnillades, pålade man folket flere olagliga skatter, hvilka sedermera delades mellan uppbördsmännen och landshöfdingen. Det hände t. ex., att den sednare af hvarje inhyseshjon inom länet utkräfde en egen och olaglig skatt af en rubel på personen. En annan pålaga var sammanskottet till landshöfdingens underhåll på dess resor. Det hände, att en Mörner [3] på sådant sätt blott för en enda natt uppbar 1293 daler. Det hände, att landshöfdingar utkräfde af hvarje fogde årligen en silfverkanna af 100 lods vigt och af häradshöfdingen 80 eller 90 rubel för hvart ting. På sådant sätt blefvo landshöfdingens inkomster af länet större än kronans; och hvad han tog af sina underlydande tjenstemän, utpressade dessa af folket och naturligtvis än mera dertill.
Förtrycket och orättvisorna gränsa till det otroliga. Det sades hafva i nämnde trakter varit ett allmänt bruk, att domaren tog mutor af båda partierna, och att dessa inför domstolen med fingrarnas uppräckande gåfvo tillkänna, huru många riksdaler de ville gifva, hvarefter utslaget också lämpades. Att söka upprättelse hos högre domstol eller hos landshöfding var fåfängt; alla ämbetsmänen höllo tillhopa i ett enda stort förbund till främjande och skyddande af hvarandras rofferier.
Personer, som föregingo med sådant exempel, saknade naturligtvis både vilja och magt att hålla folket till ordning, till sedlighet och till ärligt fullgörande af sina pligter mot det allmänna. Sjelfsvåld, dryckenskap, utsväfningar och undansnillande af kronans skatter hörde derföre äfven bland allmogen till ordningen för dagen; och den kronobetjent, som ville mot båda sidorna allvarligt fullgöra sin pligt, blef hatad, kanske lika mycket af det vid sjelfsvåld vana folket, som af de till rofferier sammansvurna ämbetsmännen. Många bland innevånarne funno dock ingen trefnad i det vilda lifvet, under de hårda pressningarna, utan flyttade hoptals öfver till Ryssland.
Regeringen i Stockholm kom någon gång dessa förhållanden på spåren och ditsände fiskaler att framdraga och bestraffa brottslingarna och försvara kronans och den enskildes rätt. Men sådana blefvo dels mutade dels skrämda till tystnad. En deribland, vid namn Samuel Cröll, har dock år 1649 inlemnat den teckning af tillståndet i Kexholms län, hvarur ofvanstående är taget. Han blef derföre misshandlad och förföljd af det mägtiga bandet, hvari ock den eljest berömlige Per Brahe säges hafva deltagit. Den undersökning, som Crölls afgifna berättelse föranledde, afstannade snart och utan påföljd.
Huru Per Brahe för andra gången skickades som generalguvernör till Finnland, och hvad han der uträttade, hafva vi redan omtalat. Efter hans hemkomst ville Kristina ditsända Johan Oxenstierna, som man trodde, för att från hofvet aflägsna nämnde herre, hvilken hon aldrig rätt kunde fördraga. Men fadern, rikskansleren, afböjde förslaget.
För öfrigt klagades, att den nästan uteslutande stapelstadsrätt, som förmyndarestyrelsen gifvit åt Stockholm, var hinderlig för finska städernas uppkomst.
ESTLAND OCH LIFFLAND.
Deras förhållande till Sverge blef ungefär lika obestämdt som förut. De styrdes af svenska generalguvernörer i Rewel och Riga, understödda af svenska troppar i fästningarna. Man ditskickade äfven en mängd andra svenska ämbetsmän, dels till hofrätten, dels till kyrkan, dels till högskolan. Också gjordes försök att småningom införa svenska lagar och sedvänjor; men dermed gick trögt, emedan innevånarne af alla klasser vidhängde sina förra vanor eller ovanor och ville ej afsäga sig den gamla tyska lagstiftningen och det derunder rådande sjelfsvåldet. Svenska regeringen gjorde ej heller något kraftfullare försök att sammansmälta ifrågavarande länder med den egentliga rikskroppen.
I följe af detta vacklande tillstånd, likasom af innevånarnes olika språk och gamla sjelfsvåld och af landets aflägsenhet, fortfor det att vara en tummelplats för oordning, sedeslöshet, våldsgerningar; på samma sätt, som vi det tillförene omtalat [4]. Djerfheten gick så långt, att man icke skyggde för någonting. En Patkull skaffade sig genom falska framställningar förläningsbref på andras gods; och nedsatte genom samma medel sin rusttjenst till en och en half häst, i stället för tolf, som den varit och borde vara [5]. En annan vid namn Paikull, hvilken till och med var ledamot i landtrådet, vågade genom falska handlingar rycka till sig något af Axel Oxenstiernas jord, utan att denne sednare kunde det hindra. Icke nöjd med denna vinst, lät samme man flytta råstenarne än längre in på Oxenstiernas egor. Denne klagade vid landträtten och vann. Då gjorde Paikull ett väpnadt infall och borttog säden från den omtvistade delen [6]. När sådant vågades mot rikets anseddaste man, kan man dömma till förhållandet. Svenska regeringen sökte visserligen medelst så väl högskolan som hofrätten i Dorpt sprida ljus och ordning. Erik Oxenstierna, under den tid han var guvernör i Rewel arbetade också i denna väg [7]. Men förderfvet var alltför djupt rotfäst att kunna snart afhjelpas.
- ↑ Rådsprot. den 17 Mars 1647.
- ↑ S. st. den 10 Mars 1649.
- ↑ Finnes ej i Stiernemans höfdingaminne.
- ↑ 8:de del. pag. 162, 207.
- ↑ Rådsprot. d. 13 Oct. 1651.
- ↑ S. st. d. 18 Nov. 1652, enligt Axel Oxenstiernas egna uppgifter.
- ↑ Falk. En samling bref från Axel Oxenstierna till Erik Oxenstierna 1646, 1647.