Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Bondeståndet
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

De nyvunna landskapen
Om Sverges Öfversjöländer  →


[ 94 ]

TIONDE KAPITLET.
OM DE NYVUNNA LANDSKAPEN.

Jemtland och Herjedalen erhöllo genast efter Brömsebrofreden svenska styresmän och lades till det vid samma tid inrättade nya stiftet i Hernösand. Axel Oxenstierna tillstyrkte mild behandling mot innevånarne, för att vinna deras tillgifvenhet [1]. Man följde hans råd och lyckades. Båda landskapen hade redan förut under längre tiderymder hört till Sverge och sammansmälte nu med detta rike lätt nog.

Med Gottland var i många fall samma förhållande; likväl tycktes man här mindre säker på sin sak. Svenska befälhafvare och öfverdomare blefvo visserligen genast ditsatta; men danska kyrkolagen vågade man ännu icke förändra; ehuru sådant blef 1646 föreslaget [2] och 1654 beslutadt. För öfrigt spordes bland öns innevånare ingen ovilja mot föreningen med Sverge. Redan vid 1647 års riksdag fingo de liksom jemtländningarna skicka egna ombud.

[ 95 ]

HALLAND,

ehuru blott för trettio år lemnadt som pant åt Sverge, erhöll dock genast svenska domare och befälhafvare, så säker var man om den nya landvinningen. Folket visade också i början mycken benägenhet för föreningen med Sverge, troligen i hopp att derigenom blifva mindre blottställdt för fiendtliga infall och härjningar [3]. Till lättnad för handeln vidtogos äfven flere åtgerder. Men snart inkom halländska adeln med begäran om tullfrihet, såsom den förut haft. Detta nekades, ty de sökande hade ej heller under Danmark haft laglig, utan blott genom sjelfsvåld tagen tullfrihet; och om en sådan nu formligen beviljades, skulle derigenom på de många halländska frälsegårdarna föranledas ett omåttligt lurendrejeri [4]. Afslaget togs ganska illa af den under danska styrelsen vid sjelfrådighet och oordningar vana adeln; och den klagade, att Sverge ville utsuga landet, emedan det snart borde lemnas tillbaka åt; Danmark. Många vände sig till hofvet i Köpenhamn och begärde samt erhöllo bemedlingsbref till svenska regeringen. Andra gingo helt och hållet öfver till Danmark, sedan de sålt sina gods, stundom för ovanligt godt pris. Vi hoppas, sade de, att återfå dem för än bättre [5]. Det var en tydlig hotelse att med värjan i hand taga dem tillbaka.

Å andra sidan bör anmärkas, att Kasper Otto Sperling, hvilken var den första svenska befälhafvaren öfver Halland, finnes uti den tidens handlingar någon gång omtalad som en egennyttig, hård och orättvis herre.

Halland blef i afseende på kyrkostyrelse förenadt med Göteborgs stift. Inom landet funnos en hop gårdar, så kallade kanikegods, hvilka varit anslagna till Lunds domkyrka. Danska biskopen i sistnämnde stad gjorde anspråk på räntorna af samma gods, fastän landet blifvit öfverlemnadt till Sverge; men regeringen i Stockholm behöll, hvad den redan i handom hade.

[ 96 ]

POMMERN,

var bland alla den förnämsta landvinningen; men om gränserna för densamma uppstodo mot Brandenburg långa tvister. Enligt fredsslutet skulle Sverge till trygghet för sin handel erhålla högra stranden af Oderströmmen. Kurfursten ville deraf lemna blott några få famnars bredd; men Sverge fordrade mera, ty eljest vore nyttan ingen och besittningen svår att bibehålla. — Fredsslutet tillerkände åt Sverge Stettin, Gartz, Damm och Golnau. Kurfursten förstod dermed endast sjelfva städerna; Sverge deremot äfven de underliggande amten. — Enligt fredsslutet skulle Brandenburg bekomma biskopsstiftet Cammin; Sverge förstod derunder ock sjelfva hufvudstaden, emedan den låg på stranden af Oder. — Svenskarna fruktade, att Hinter-Pommerns handel skulle blifva menlig för deras egen rörelse i För-Pommern. För att kunna hindra sådant, fordrade man, att en hop tullar i Hinter-Pommern skulle åt Sverge öfverlemnas. Brandenburg stretade emot. Sverge vidblef dock hufvudsaken af sitt påstående, ehuru det åt Brandenburg erböd hälften af tullinkomsten. — Sådana voro de hufvudsakliga tvistefrågorna. Den unga kurfursten, Fredrik Wilhelm, var en kraftfull och ihärdig man, den der ifrigt och så länge som möjligt försvarade hvarje punkt. På svenska sidan fördes kampen förnämligast af Johan Nicodemi, adlad Lilieström, en trogen och pålitlig ämbetsman ur Axel Oxenstiernas skola. Underhandlingarna drefvos å ömse sidor med yttersta ihärdighet och varade nära fem år. Men Sverge hade besittningar öfver hela Hinter-Pommern och således magten i sin hand. Brandenburg nödgades gifva efter. Det erbjöd slutligen stiftet Minden, först i stället för Stettin, sedermera i stället för Wollin, Golnau och Gartz; men Sverge vägrade, och Brandenburg kunde ej komma längre. Underhandlingen blef ändtligen afslutad och den 14 Maj 1653 underskrifven; hufvudsakligen så, som Sverge önskat.

[ 97 ]Några författare berätta, att under slutet af sin regering var Kristina mot Brandenburg till den grad uppbragt, att hon ville med tagen anledning af dessa gränsetvister öfverfalla nämnde granne med krig; men att Axel Oxenstierna med sitt parti inom rådet den gången öfverröstade och nästan tvang henne till fredlig förlikning; en sak, hvilken skall hafva på det högsta harmat henne och påskyndat nedläggandet af en krona, som ej gaf sin innehafvare större magt.

Den siste hertigen öfver Pommern egde en systerson, grefve De Croy, hvilken i följe af arfanspråk hade efter morbrodrens död innehaft biskopsstiftet Cammin. När detta vid freden indrogs och delades, begärde de Croy ersättning. Kristina gaf för sin del 40,000 ecus i handom, samt ett gods af 2000 riksdalers afkastning och ett årsunderhåll af 2000 ecus. Ersättningen var riklig. Den gafs vid slutet af det genom frikostighet märkvärdiga året 1651.

I det sålunda både med svärd, ord och mynt eröfrade hertigdömet tillsattes visserligen svenska besättningar och högre svensk förvaltning; men i öfrigt blef det för sitt nya hufvudland tämligen främmande. Det betraktades fortfarande som en del af tyska riket och behöll i det närmaste sin förra författning.

Pommern, likasom det öfriga Tyskland, var af den långvariga fejden så utledset, att det i första rummet längtade efter fred, lika godt under hvad spira som häldst. Man gaf sig derföre någorlunda tillfreds med svenska herraväldet. Naturligtvis hade man dock häldst önskat förening med språk- och stamförvandterna i Tyskland. Stralsund, med sina gamla minnen, hade vid fredsunderhandlingarna begärt att framdeles likasom hittills få höra till Hanse-förhundet, hvilket dock vägrades. Missnöjet häröfver växte och utbildades än mer; dels genom svenska tullförfattningen i allmänhet, mot hvilken till och med presterna från predikstolarna utforo; dels ock än mer genom Kristinas försök alt utanför Stralsund anlägga en [ 98 ]ny tull. Utgången af detta företag hafva vi redan omtalat. Mellan hennes regering och Pommern rådde icke någon rätt förtrolighet.

Besättningarna och försvarsverket i nämnde land fordrade så stora utgifter, att svenska kronan hade vanligtvis af detsamma ingen behållning; utan måste tvärtom esomoftast sjelf lemna betydliga bidrag till förvaltningskostnaden.

DAGÖ OCH ÖSEL

lades till Estland och Liffland och sammansmälte med dessa sina grannar och stamförvandter både lätt och snart; och naturligtvis mer än med det nya och främmande hufvudlandet.

WISMAR.

Genom westfaliska freden tillerkändes åt Sverge de dåvarande sjötullarna i Pommern och Mecklenburg. Ombudet från sistnämnde hertigdöme anförde häftiga och oupphörliga insagor mot denna punkt; men förgäfves. Uttrycket var i sig sjelft obestämdt och kunde anses gällande antingen för hela kusten af bemälde länder, eller för blott de delar deraf, som afträddes till Sverge.

Regeringen i Stockholm tycktes erinra sig de fordom indrägtiga, men år 1635 förlorade preussiska tullarna, och nu, vid westfaliska freden, söka ersättning för deras mistning. Huru det gick i Pommern, är redan berättadt. I Mecklenburg gjorde Sverge anspråk endast på tullen vid Warnemünde. Denna var dock den vigtigaste, såsom belägen vid inloppet till Rostock, landets bästa och, efter förlusten af Wismar, nästan enda hamn. Hertigen prutade emot och påstod, att de anförda orden rimligtvis aldrig kunde åsyfta andra tullar, än sådana, som vore belägna i de till Sverge afträdda orterna. Tvisten fördes med envishet. Omkring 1652 väcktes [ 99 ]fråga om ett giftermål mellan Karl Gustaf och en mecklenburgisk prinsessa; hvarvid man också förmodade, att hertigen skulle, i hopp om en dylik förbindelse, låta sina påståenden falla. Men han fortsatle dem lika ifrigt. Vid samma tid afbröt Karl Gustaf frieriet och vände sig till Holstein. Warnemünde skans och tull, hvilken var i svenskarnas händer, behöllo de, oaktadt hertigens oupphörliga insagor.

Alla de till Sverge afträdda tyska landskapen hade vid fredsunderhandlingarna fordrat bibehållandet af sina förra lagar och författningar. Sverge deremot önskade införlifva dessa orter så nära som möjligt med det nya moderlandet. Aldraminst ville det afstå från högsta domsrätten öfvor dem. Efter mycket tvistande blef i fredsslutet bestämdt, att ifrågavarande länder verkligen skulle styras efter sina egna lagar; men att svenska regeringen skulle i Tyskland tillförordna en öfverrätt, hvilken, utan högre vad, egde afgöra alla mål, som från de svensk-tyska landskapen dit förvisades. Kristina valde Wismar till säte för en sådan domstol; hvilken också blef i Maj 1653 med mycken högtidlighet invigd. Denna inrättning är det sedermera ofta omtalade tribunalet i Wismar. Dess första president var riksskattmästarens son, Bengt Oxenstierna, densamme, som deltog i nürnbergska fredsunderhandlingarna. Sysslan blef sedermera ofta begagnad såsom tillflykts- eller förvisningsort för de utmärktare statsmän, hvilka fruktades af eller ej kunde förlikas med det rådande partiet.

BREMEN OCH VERDEN.

Året efter westfaliska fredens afslutande infunno sig i Stockholm några från Bremen och Verden utskickade ombud för att uppvakta deras nya öfverhet. Allt var då färskt och gäft; sändebuden blefvo med mycken välvilja mottagna och fingo i allmänhet goda svar på sina framställningar. De lemnade Stockholm, öfverhopade af skänker och fulla af glada förhoppningar.

[ 100 ]Sedan i Nürnberg freden blifvit fullkomligen stadfästad, beslöt Sverge att ordna styrelsen öfver ifrågavarande landvinningar. Den derstädes tillämnade regeringen skulle hafva sitt säte i Stade, och Königsmarck utnämndes till general-guvernör, enligt derom redan 1648 gifvet löfte [6]. Riksrådet Shering Rosenhane ditskickades för att mottaga trohetsed och vidtaga de första åtgerderna. Svenska regeringens fordringar voro dryga, serdeles i afseende på knektutskrifningar. Landtständerna beqvämade sig dock slutligen till bifall och aflade hyllningsed i Juli 1651.

Men i afseende på Bremen, landets egentliga hufvudstad, mötte svårigheter; i synnerhet följande tvänne. Den första, att flere andliga ämbetsmän innehade sedan katolska tiden ganska betydliga löner och gods. Kristina lofvade i början, att hvar och en bland dem skulle få i sin lifstid behålla, det han innehade. Sådant oaktadt hände, att många andra personer sökte och fingo förläningar bland just dessa gods. Kristina, inseende obilligheten deraf, gjorde med domherrarna någon öfverenskommelse om ersättning. Denna blef ej tillfredsställande. Domherrarna och de öfriga klagade högt, atl deras inkomster blefvo mot löfte och billighet borttagna.

Andra och kinkigare punkten var stadens förhållande i allmänhet till svenska regeringen. Bremen hade af ålder varit en så kallad medelbar landtstad, lydande under sin landsherre, erkebiskopen af Bremen, hvilken sjelf deremot såsom riksfurste var omedelbar undersåtare under kejsaren. Men emedan borgrarna blifvit genom sin handel både rika och stolta, önskade de, att Bremen måtte upphöjas till värdighet af fri riksstad; d. v. s. blifva omedelbart hörande under kejsaren, och således befriad från sin lydnadspligt mot erkebiskopen. Ett sådant försök hade redan omkring 1630 blifvit af kejsaren afslaget. Men längre fram under kriget, och när i landet icke fanns någon laglig öfverhet, hade staden Bremen blifvit kallad [ 101 ]till riksdagarna och äfven deltagit i westfaliska fredsunderhandlingen; allt på samma sätt som de verkligt fria riksstäderna, dock utan att ännu vara dertill formligen utnämnd. Men, just när man började förutse, att hela erkebiskopsdömet skulle blifva öfverlemnadt åt svenskarna, beviljade kejsaren den af borgrarna länge åstundade utnämningen till fri riksstad. Afsigten var tydligen att minska Sverges blifvande fördel af landvinningen och att dit insmyga ett frö till framtida tvister. Staden betalade dessutom en summa af 100,000 gulden. I westfaliska fredsslutet ville tyskarna uttryckligen åt Bremen tillerkänna egenskapen af omedelbar och fri riksstad; men svenskarna utströko de derom införda orden. Frågan lemnades oafgjord, antingen för att undvika fredsfördröjande trätor eller förbehålla sig utrymme för allehanda tydningar; kanske af båda skälen De olika tydningarna uteblefvo ej heller. Sverge påstod, att Bremen varit en vanlig landtstad under erkebiskopsdömet och derföre numera vore detsamma under Sverge, och borde alltså aflägga trohetsed mot sistnämnde land och lyda under dess krona. Bremen svarade, att det numera vore en fri riksstad, och hade som sådan ingenting att göra hvarken med erkebiskopsdömet Bremen eller med konungariket Sverge. Kejsaren vore stadens enda och omedelbara öfverhet.

När derföre svenska ombuden infunno sig och fordrade hyllningsed, åberopade staden ofvannämnde skäl och svarade nej! samt förblef dervid. Till och med när svenska ämbetsmännen ville uti Bremen sammankalla landtständerna till hyllningens firande, blef sådant af stadens både styrelse och befolkning afslaget. Högtidligheten måste hållas i Stade, och Bremen förböd alla sina underhafvande att aflägga den ifrågavarande eden.

Just vid denna tid inföll S:t Kristinas dag, eller den 24 Juli. Königsmarck och Rosenhane, hvilka då uppehöllo sig i Bremen, ville på nämnde dag låta till drottningens ära anställa en lysande högtidlighet och inbjödo stadsstyrelsen till deltagande deri. Men borgmästrarna svarade: att sedan lutherska läran blifvit införd, [ 102 ]hade staden ej mer någon kunskap om helgonet Sancta Christina; och hvad drottningen af Sverge beträffade, hyste man för henne visserligen mycken vördnad; men ej derhän, att vilja till dess betygande anställa sådana offentliga högtidligheter, som man var skyldig sin öfverhet, d. v. s. kejsaren ensam. Menighetens ovilja var så stor, att svenskarna afstodo frön försöket och beslöto att bloit hemma hos sig och med sitt folk fira dagen och namnet. Under den sålunda i deras boning anställda högtidligheten läto de gång efter annan aflossa några små der befintliga kanoner. Stadsfolket tog sig deröfver mycken förargelse och strömmade i flockar till rådshuset med klagomål, att svenskarnas skjutning väckte oro och oordning; stadsstyrelsen borde förbjuda dylika upptåg; drottning Kristina hade öfver Bremen ingenting att säga; derföre borde svenskarna ej heller uppföra sig som stadens herrar, o. s. v. Borgmästrarna sökte lugna folket och föreställde, huru saken vore endast en enskild högtidlighet, af svenskarna i deras enskilda boning firad, och sålunda för Bremen af ingen betydelse. Men hoparna läto ej säga sig, utan ropade än mer: vi hafva ingenting att göra med hvarken svenskarna eller deras drottning; de skola genast laga sig ur staden, o. s. v. Den upproriska rörelsen växte hvarje ögonblick, och man begynte rusta sig till strid, i synnerhet kring det qvarter, der svenskarna bodde. Borgmästrarna, som sågo, att folket i stället for att taga skäl blef än mer uppretadt, sände bud till Königsmarck med berättelse om förhållandet och begäran att upphöra med skjutningen, hvilket sednare också genast skedde. Detta uppträde retade sinnena å ömse sidor. Kristina begärde upprättelse; men bremrarna ville ej höra något sådant omtalas. De begynte deremot om nätterna hålla vakt på sina murar och spänna kedjor öfver gatorna, allt i afsigt att skydda sig mot öfverraskning. Domherrarna begärde och erhöllo för sig och sina lägenheter kejsarens skyddsbref och uppfästade det på domkyrkodörren. Svenskarna nedrofvo det och uppsatte i stället både der och i gatuhörnen en af [ 103 ]regeringen i Stade utfärdad kungörelse mot samma skyddsbref och tillika en sträng befallning, det ingen skulle understå sig att åt ifrågavarande andliga herrar utbetala de räntor, som af dem begärdes, men nu mera egentligen tillhörde svenska kronan. Denna kungörelse blef deremot af bremrarna genast nedrifven; hvarefter svenskarna af hämnd tillspikade domherrarnas i kyrkan varande bänkar. Just under denna spänning kom en svensk ämbetsman, vid namn Wolfsberg, försedd med Kristinas förläningsbref på några lägenheter i eller kring Bremen, af hvilka han derföre ville sätta sig i besittning. Men pöbeln gjorde upplopp och hindrade företaget; hvarpå rådet befallte honom innan solgången lemna staden. Han hotade att klaga för drottningen; det hjelpte ej, och han måste hals öfver hufvud skynda sig undan.

Dessa stridigheter väckte naturligtvis mycken uppmärksamhet. Kristina lät den lärde, af Sverge besoldade, professor Conring uppsätta och trycka en skrift till försvar af hennes påståenden; men afund och fruktan för svenska öfvermagten skaffade Bremen många anhängare bland de tyska staterna. Äfven Holland, som nu mera råkat i mindre vänskapligt förhallande till Sverge, försvarade och uppeggade Bremen; likaså kejsaren, hvilken följande året utfärdade ett allmänt skyddsbref för nämnde stad och gaf densamma säte och stämma bland de vid då varande riksdag församlade fria riksstäderna; och detta allt oaktadt svenskarnas ihärdiga och högljudda insagor. Af så allmänt medhåll ökades bremramas mod och anspråk, och saken fick ett för Sverge betänkligt utseende.

Hans Kristofer Königsmarck, den stolte och djerfve krigaren, hvilken ofta trotsat och betvingat mägtiga furstar och stater, kunde ej annat än harmas, då han såg sig och sin regering på så trotsigt sätt bemött af en enskild handelstad. Han befarade dessutom, att bremrarnas öfvermod skulle locka dem till infall i sjelfva det obestridda svenska området. Med förebärande af detta skäl, troligen också med afsigt att skrämma borgrarna, begärde han i slutet af 1653 Kristinas [ 104 ]tillstånd att anlägga några fästen mot gränsen af stadsområdet. Drottningen lemnde härtill sitt bifall, utan att öfver den vigtiga frågan hafva inhämtat rådets betänkande. I början af 1654 ämnade Königsmarck sålunda begynna anläggningen af en skans vid Burg, hvilken ort svenskarna mente höra till deras område. Bremrarna anade afsigten och läto i förväg besätta platsen under påstående, att den hörde till staden. Detta förklarade Königsmarck som ett fiendtligt angrepp, tågade derföre dit, eröfrade efter kort motstånd den af borgrarna uppförda skansen samt förbättrade och besatte den med svenska troppar. Tillika intog han flere staden tillhöriga orter och lät befästa Lehe, en plats, som genom sitt läge vid mynningen af Weser kunde jemnte Burg beherrska Bremens hela handel. Till dessa fästningsverk tog han timmer på borgrarnas skog och arbetare från deras underlydande byar, allt med hot och tvång. Bremrarna vredgades, rustade och tågade ut för att återtaga skansen. Königsmarck lät då genomskära dammarna, så att vattnet flödade öfver slättlandet och bremiska soldaterna måste skynda tillbaka. Han började nu oroa handeln, och Kristina befallte honom söka med list bemägtiga sig staden. Något sådant var äfven å bana. En mutad borgare skulle på flere ställen anlägga mordbrand, och under eldsvådan och deraf följande villervalla ämnade svenskarna börja sitt angrepp och hoppades på framgång. Anslaget blef dock upptäckt och förrädaren halshuggen, sydd i en säck och på galgbacken nedgräfd. Königsmarck hade ej krigsstyrka nog till en ordentlig belägring och kunde alltså för det närvarande ingenting vidare företaga.

Sålunda hade det nyss afslutade kriget åter brutit ut och hotade med enskilda och allmänna olyckor. Allmän blef också oron deröfver; och ej minst i Sverge, För drottningen, hvilken inom några veckor skulle nedlägga regeringen, var visserligen hela saken af föga betydenhet; men för rådet icke så. Förvånade öfver Königsmarcks djerfva åtgerder, frågade man, hvarföre han sådana vidtagit utan att förut söka i fredlig väg bilägga tvisten. Königsmarck [ 105 ]svarade, att allting skett enligt Kristinas egen befallning, hvilken han trott vara grundad på formliga rådsbeslut. Karl Gustaf, rådet, och i synnerhet Axel Oxenstierna, blefvo ganska uppbragta, häldst man trodde sig veta, att Pimentelli var den, som lockat drottningen till så våldsamma och sjelfrådiga åtgerder [7]. Men i anseende till hennes snart förestående afsked, var det ändamålslöst att ytterligare röra vid saken. Man nöjde sig med att befalla Königsmarck för närvarande afstå från alla fiendtliga åtgerder.

Ordtvisten fortgick emellertid med yttersta häftighet. Sverge påstod, att det var Bremen, som genom besättandet af Burg begynt fiendtligheterna, och som således vore den egentliga fredsbrytaren. Borgerskapet svarade, att Bremen egde rättighet att besätta Burg; och att Sverge i alla händelser vore den egenteliga fredsbrytaren; emedan det med våld borttagit nämnde ort, och ej sökt fredlig förlikning, såsom föreskrifvet var<. Nästan hela Tyskland tog parti för Bremen och ropade högt öfver Sverges krigslystnad och rofgirighet. Kejsaren utfärdade ett hotande varningsbref till svenska regeringen i allmänhet och till Königsmarck i synnerhet; derjemnte, fast i hemlighet, till Bremens borgerskap en uppmaning till tappert motstånd samt löfte om skydd. Äfven Holland förde ungefär samma språk.

Uppmuntrade af sådana förhållanden, värfvade bremrarne en hop troppar och började gå anfallsvis tillväga. Detta inträffade just inemot Kristinas afsked, så att i Sverge hvarken den gamla regeringen ville eller den blifvande kunde vidtaga några kraftiga åtgerder till Königsmarcks förstärkande. Bremrarna hade derföre mycken framgång; de återtogo Burg och flere andra orter samt plundrade en del af svenska området.

Vid denna tidpunkt nedlade Kristina regeringen. Vi kunde derföre afbryta berättelsen om bremiska [ 106 ]stridigheterna; men vilja dock för sammanhangets skull här och på en gång följa händelsernas utveckling till deras snara slut.

Underrättelsen om Bremens sistnämnde krigsrörelser och framgångar kom til1 Sverge första veckorna af Karl Gustafs regering. Genom Kristinas förvållande var brytningen engång ohjelpligen skedd, och ytterligero olyckor kunde nu mera blott genom krafliga åtgerder förekommas. Utan dröjsmål skickades derföre troppar till de angripna orterna, så att der inom kort fanns en betydlig styrka, hvilken dessutom anfördes af sådana män, som Königsmarck, Karl Gustaf Wrangel, Gustaf Otto Stenbock med flere i tyska kriget uppammade härförare. Innan kort hade Königsmarck återtagit alla de af borgerskapet eröfrade orterna. En bremisk bonde, mutad med femtio dukater, visade en förut okänd väg genom de omgifvande morasen. Den bestod af en dam, så smal, att på densamma rymdes blott två man i bredd. På denna väg framtågade Königsmarck, och helt oförmodadt sågo bremrarna hela den svenska hären framför sig på ett berg, beläget knappt två kanonskott från sjelfva staden. En just då från svenska sidan utkommande partiskrift använde på dessa förhållanden orden i konung Davids andra psalm och utropade: hvarföre vredgas bremrarna och resa sig upp? Hvi tala de fåfängt mot Sverges krona och mot dess smorda, den mägtige Hans Kristofer Königsmarck? o. s. v.

När saken antog så allvarsamt utseende, drogo sig Bremens samteliga vänner tillbaka. Ingen ville för dess skull våga ett krig mot Sverge; och Holland erbjöd icke hjelp, utan endast bemedling. Bremrarna, öfverlemnade åt sig sjelfva, beslöto visserligen göra motstånd; men ledsnade snart vid de svårigheter, de uppoffringar, kriget medförde. Pöbeln, hvilken varit i ordom stoltast, och som nästan tvungit sin styrelse till kriget, var ock den, som tröttnade först. När ett förslag till stillestånd misslyckades, emedan stadsstyrelsen icke ville bifalla Sverges stora fordringar; blef stadsfolket öfver denna ihärdighet och [ 107 ]öfver det i följe deraf fortfarande kriget så misslynt, att ett uppror var nära att utbrista. Ändtligen ingick man stillestånd, hvarunder dock svenska tropparna skulle af staden bekomma inqvartering och underhåll. Snart följde fullkomlig fred och det på följande villkor: 1:o Frågan, huruvida Bremen vore medelbar eller omedelbar stad, uppsköts. 2:o Med detta förbehåll skulle borgerskapet aflägga till Sverge samma trohetsed, som förut till sina erkebiskopar. 3:o Burg, Lehe och andra omtvistade orter lemnades åt Sverge, och derjemnte 15,000 riksdaler till soldaternas aflöning. 4:o Sverge fick utnämna och hafva en i Bremen varande stadsfogde, hvilken der i vissa fall egdo domsrätt.

I början af December 1654 anlände Königsmark och Rosenhane med troppar och lysande sällskap till Bremen. Magistraten och de förnämsta köpmännerna mötte en half mil utanför vallarna under kanonsalvor och granna tal. Från tullen ända till de svenska herrarnas boning stodo icke blott stadens knektar utan ock dess borgare i gevär. Domherrarna dels rymde, dels sökte genom afbön blidka segrarna; men alla deras gods indrogos. Königsmarck och Rosenhane blefvo af det ödmjukade borgerskapet emottagna med dyrbara pokaler till vängåfvor och firade med det ena gästabudet efter det andra. Några dagar efter intåget aflade staden sin ofvannämnde trohetsed mot Sverge och dess krona.

För öfrigt märktes äfven bland landtfolket missnöje mot svenska styrelsen; ty vid en år 1654 hållen landtdag reste ständerna med oförrättade ärender hem; antingen de voro dertill lockade af Sverges fiender, eller drifna af några den svenska regeringens allt för stora fordringar.


  1. Rådsprot. d. 19 Dec. 1645.
  2. S. st. d. 26 Mars.
  3. Falk. Fol. 7. Israel Lincopensis (adlad Lagerfeldt) till Ax. Oxenstierna d. 17 Sept. 1645.
  4. Rådsprot. d. 24 Juli 1646.
  5. De la Gard. Ekebl. bref d. 9 Mars 1653.
  6. Rådsprot. d. 2 Maj 1649.
  7. Haag. Geh. Arch. Holl. min. br. från Stockholm d. 23 Maj 1654.