Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas hushållning
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Lefnadssättet och sederna
Missnöjen under drottning Kristina  →


[ 163 ]

SEXTONDE KAPITLET.
OM LEFNADSSÄTTET OCH SEDERNA.


Kristina bibehöll i början det gamla bruket att stiga tidigt upp, och gick deri kanske längre än företrädarne. Redan klockan fyra om morgnarna, och det både vinter och sommar, var hon klädd och i full sysselsättning. De andra måste följa hennes sed, hvilken också i det närmaste var tidens. Man kunde klockan fem på morgonen gå på uppvaktning, till och med hos prinsar. Dagens måltider rättade sig derefter, och hofvet åt sin middag på slaget elfva samt qvällsvarden mellan sex och [ 164 ]sju. Men äfven i detta hänseende inträffade hos Kristina en stor och hastig förändring, föranledd, som det synes, af Bourdelot, Pimentelli och andra sydländningar. De sista tvänne åren öfvergick hon nämligen till motsatt ytterlighet. Icke blott att baler och hofnöjen upptogo halfva, stundom hela nätterna och det ofta flere qvällar å rad; äfven i hvardagslag kunde hon den ena gången under samtal med gunstlingarna, den andra gången under så kallade lustvandringar till fots eller i vagn tillbringa mer än halfva natten.

Under förmyndarestyrelsen hade man ofta velat genom förordningar mot öfverflöd i mat och klädsel hämma den förderfliga praktsjukan. Man hade nämligen i flere land företagit sig att till besagde ändamåls vinnande noggrannt och i de minsta småsaker bestämma, hvilka slags tyger och drägter hvarje stånd skulle nyttja; likaledes sättet, långvarigheten och kostnaderna vid hvarje särskildt slag af gästabud och högtider inom hvarje serskild medborgareklass. Någonting dylikt fanns äfven i Sverige. Axel Oxenstierna ogillade dock sådana åtgerder; ty mången förnäm hade ej råd att begagna den åt honom förbehållna klädseln; mången borgare kunde deremot bekosta den. Dylika bestämda drägter skulle äfven vid umgänget med utländningarna synas underliga och dessutom aldrig blifva iakttagna [1]. Kort efter Kristinas anträde till regeringen utfärdades likväl för adeln en dylik öfverflödsförordning, full af småaktiga bestämningar om bruk, förplägning och omkostnader vid barnsöl, bröllop, begrafningar och andra gästabud. Men redan 1647 tillkännagaf Kristina omöjligheten af att densamma upprätthålla [2]. Öfverflödet växte med förvånande hast. I min ungdom, klagade den gamle rikskansleren, kunde en hederlig slägt vara belåten med gångare och sadel; nu mera måste en hvar hafva hästar och vagn. Lars Kagg knotade mot öfverdådet i Westergötland, hvarest brudgummarna ofta åtföljdes af fyratio ända till 70 ryttare, [ 165 ]när de kommo inridande i bröllopsgården. Förut hade hvarje till högtid bjuden gäst medtagit sin egen knif, sked och gaffel; nu införde grefve Magnus bruket, att värden skulle sjelf låta med dylika förse hela sitt bord. Utländningarnas plägseder och ståt apades i nästan alla förhållanden. En mängd byggnader af förut osedd prakt uppfördes, och kläder, möbler, matanrättningar, nöjen och sällskapslif blefvo år för år mera fina och kostsamma.

Orsakerna till detta brådväxande öfverflöd voro talrika; t. ex de många från Tyskland hemförda, med plundrande svärd lätt vunna rikedomarna; egarnes vana vid fältlefnadens öfverdåd och njutningar för dagen; exemplet af sydländningarnas rikare lefnadssätt i en rikare natur; slutligen de nybakade grefvarnas och friherrarnas bemödande att genom praktfullt lefnadssätt vinna uppmärksamhet och anseende. Ojemnförligt mest bidrog likväl Kristinas efterdöme. Den utomordentliga prakt, de kostsamma lustbarheter, hvilka hon så mycket älskade och så ofta anställde, efterapades snart och måste efterapas af gunstlingarna och af de förnämsta i staden, häldst drottningen ofta och gerna deltog i dessas enskilda gästabud. Det är väl sannt, att Axel Oxenstierna, Per Brahe med flere af det gamla högadliga partiet visade ovilja för så öfverdådigt lefnadssätt; åtminstone finner man ingenstädes spår, att de med egna tillställningar verksamt deltagit deri; utan tvärtom, att de likasom dragit sig undan i en frivillig skugga. Men just derföre inverkade deras efterdöme föga på den stora hopen, hvilken löper efter det lysande och äflas att apa en hvar sin mägtigare öfvermans lefnadssätt, steg för steg uppföre, ända till tronen. Och hurudant efterdömet härifrån var, hafva vi tillräckligen ådagalaggt. Den mer och mer inträdande penningebristen förorsakade dock någon inskränkning i hoffesterna. Det var troligen derföre, som Kristina under de sista regeringsåren i dessa lysande högtiders ställe tillgrep jagter, lustvandringar, resor, förtroligare sällskapskretsar samt dylika mer lättköpta tidsfördrif.

[ 166 ]Exemplet af drottningens misshushållning smittade folket, och det blef en vana att sträcka utgifterna öfver inkomsternas gräns, hvaraf som vanligt följde fattigdom och vinglerier. Kristina, sjelf med samma fel, kunde eller ville icke bestraffa det hos andra. Hon var i allmänhet icke nogräknad i fråga om stadgadt och sedligt uppförande. Många hennes gunstlingar utmärkte sig genom öfversitteri, trätlysnad, prålsjuka och oordningar, några genom fräck gudlöshet; och likväl bibehöll hon dem i sin omgifning, till och med i sin ynnest, så att exemplet af deras laster och dock fortfarande lycka spridde sin förgiftande smitta vida omkring.

Gustaf Adolf och förmyndarestyrelsen hade motarbetat och i det närmaste afskaffat det gamla men blodiga bruket af envigen. Under Kristinas regering kommo de åter i full fart. Hon ansåg dem som bevis på hjeltemod, hvarföre de blefvo stundom uppmuntrade, ofta öfversedda, sällan med allvar bestraffade. Den största gunstlingen, Klas Tott, var också den största slagskämpen; de andra, en Steinberg, en Dohna m. fl i förhållande derefter. Också förflöt vid hofvet och i de högre kretsarna nästan ingen månad utan något envige, i synnerhet de tre sista åren. Det gick slutligen så långt, att tolf- och trettonåriga kammarpager utmanande drogo värjan [3].

En odygd kunde Kristina aldrig förlika sig med, och det var dryckenskap. Hon hyste för nämnde last en djup och verklig afsky, och man har efter henne mångfaldiga utbrott af harm öfver svenskarnas ovanor i detta fall. Hennes bemödande mägtade likväl icke öfvervinna den i folket och tiden djupt rotade oseden; och resande utländningar talade i detta hänseende med förvåning och med förakt om hela svenska folket. Under sista åren och sedan alla band blifvit upplösta, kunde Kristina ej längre hålla ens sin egen omgifning i styr. Det hände ej sällan, att hofherrar och unga adelsjunkare, rusiga och skrålande, ströko gatorna omkring; någon gång, att de medförde [ 167 ]buteljerna och derur, stående på knä utefter torgen, drucko sin gynnarinnas den stormägtigaste och durchlauchtigste drottning Kristinas skål.

Hennes förakt för gudstjensten och för det uppenbarade ordet i allmänhet smittade snart den stora hop, som gerna apar efter de höga, och häldst deras fel. Så lossades på en gång banden af tro och sedolära. Förut oerhörda uppträden af otukt spordes gång efter annan, äfven bland borgerskapets qvinnor. Bref öppnades på något hvart ställe, och inom de högre stånden föreföllo afskyvärda lönnmord. Upplösningen sträckte sig äfven till de lägre klasserna, till de aflägsnare landskapen. Man blef på vägar och stigar anfallen af öfvermodiga adelsmän eller öfverlastade bönder, ej sällan af mördande rånare; och i Stockholm hörde inbrott och andra stölder till ordningen för dagen. Regeringen sökte med blodig stränghet bota det onda, och galgarna fylldes med våldsverkare; dock förgäfves, ty tiden var bördig på ämnesvänner, hvilka snart trädde i de bortgångnas spår.

Denna under Kristinas tid inträffade förändring i tänke- och lefnadssätt har blifvit med lifliga färger skildrad af en okänd men snillrik häfdatecknare, hvilkens ord vi till läsarens nöje och upplysning vilja anföra. De lyda sålunda. Drottning Kristinas egenskaper utgingo från hennes förträffliga men förderfvade hufvud ock från hennes kalla hjerta, för att ej gifva det ett ändå sämre namn. Det var från hennes tid, som upplösningen af goda och anständiga seder förskrifver sig; jag menar de moraliska, hvilka ganska väl kunna paras med yttre belefvenhet, när de förra nämligen icke från högsta ort föraktas. Ungdom började nu oförsynt stiga framom de åldriga. Lika lättsinnigt behandlades gudsfruktan. Helgedagarne blefvo dans- och förlustelsedagar. En och annan gjorde i sin tanke qvickt narr af gudstjensten, eller låtsade endast för syns skull sätta foten dit; så gjorde drottningen sjelf till slutet. Högdragenhet blef den unga adelns kännetecken. Supa och frossa var redan inkommet [ 168 ]från trettioårakriget. Detta allt blandades dock med en ridderlig artighet, hvilken gaf åt umgänget en viss anstrykning af ädelt behag. Fruntimren voro dygnets gudinnor.


  1. Rådsprot. den 7 Nov. 1643.
  2. S. st. den 30 Juni 1647.
  3. De la Gard. Joh. Ekeblad till sin far d. 6 Apr. 1653.