Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Missnöjen under drottning Kristina
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Förberedelser till tronafsägelsen
Tvisterna om årsunderhållet  →


[ 173 ]

ADERTONDE KAPITLET.
FÖRBEREDELSER TILL TRONAFSÄGELSEN.

Redan förut hafva vi uppräknat de orsaker, hvilka redan en längre tid tillbaka väckt Kristinas önskan att nedlägga regeringen. Alla dessa anledningar fortvarade i oförminskad mängd, i ökad grad. Det sednare förhållandet gällde i synnerhet landets fattigdom, svenskarnas missnöje, hennes egen trötthet vid regeringen, vedervilja mot Sverge o. s. v. Nya anledningar tillkommo. Det hände oftare än förut, att drottningen blef af oxenstiernska partiet öfverröstad och hindrad från åtskilliga sina föresatser. Sådant harmade hennes stolta sinne, hvilket föraktade en krona, som ej medförde större magt. — En lika om ej mer bidragande orsak var fruktan för prins Karl Gustaf, och att denna herre skulle förr eller sednare förlora tålamodet. Han låtsade visserligen vara nöjd med sitt obemärkta lif; men detta stämde ingalunda öfverens med hans kända ärelystnad och verksamhetsbegär. I händelse af krig var det för Kristina omöjligt att, vid valet af högsta befälhafvare, förbigå prinsen; och lika vådligt att i hans hand lemna rikets beväpnade styrka. Lätt kunde han frestas att begagna den till Kristinas störtande och sin egen upphöjelse. Lätt kunde också en dylik hvälfning lyckas; ty drottningen blef mer och mer hatad, prinsen deremot älskad. Messeniska sammansvärjningen, med all sin orimlighet, gaf dock många och kraftiga bevis på nämnde förhållande, och hvarthäldst prinsen kom, tillströmmade folket hoptals och med alla tecken af vördnad och hjertlig tillgifvenhet. Man såg tydligt, att det var hans återhållsamhet, som hindrade utbrottet af allvarsamma rörelser. Men redan var fråga väckt om giftermål mellan honom och en holsteinsk furstinna. Med maka och barn vid sidan skulle äfven för Karl Gustaf kronans frestelser tillväxa, och på samma gång den för Kristina hotande faran. Utom dessa rent personliga skäl anföras äfven andra, afseende fäderneslandets bästa. Kristina yttrade nämligen, att hon genom sitt [ 174 ]nedstigande från och Karl Gustafs upphöjande på tronen ville förekomma de oredor, som vanligtvis inträffa under sista regenten af en herrskareätt och i synnerhet vid dess frånfälle.

När man besinnar för det första drottningens tidiga och ifriga bemödande att upphöja Karl Gustaf till öfverbefälhafvare och arfprins; för det andra, att hon redan 1648 för Chanut omtalade sin föresats att nedlägga regeringen; för det tredje, att hon frivilligt och nästan helt och hållet af sig sjelf både började och fulländade sin omvändelse till katholska läran; när man besinnar dessa hufvudpunkter och en mängd dithörande omständigheter, synes det ganska sannolikt, att Kristinas afsägelse af sina fäders både tron och tro varit en sammanhängande, alltsedan 1648 hyst och med ovanlig ihärdighet fullföljd föresats. När Kristina 1651 första gången ville nedlägga, men öfvertalades att bibehålla regeringen, yttrade hon till sina förtrogna, att planen vore måhända blott till en tid uppskjuten, men ej för alltid slagen ur tankarna. Under nära tvänne år synes den dock hafva hvilat, så framt ej derom i hemlighet med Pimentelli underhandlades; ty samtidigt med dennes afbrutna hemresa sommaren 1653 började man ånyo hviska om Kristinas tillämnade afsked; och knappt hade nämnde herre kommit tillbaka från Göteborg, förrän det berättades, att drottningen ämnade i denna stad tillbringa nästa vinter, och att derföre hofvets förnämsta tillhörigheter skulle ditföras. Alla undrade och frågade efter orsaken. De flesta trodde, att planen kom från Pimentelli, hvilken önskade undvika Stockholm och den mot honom derstädes allmänt retade oviljan; några tillade, att Kristina ämnade från Göteborg rymma ur riket, likasom modern gjort, o. s. v. Den ändamålslösa resan afstyrktes; men inom kort fick Kristina till densamma ett antagligt svepskäl; ty pesten började visa sig i Stockholm. Det var i början ingen större fara å färde; likväl hette det, att hofvet måste oförtöfvadt sätta sig i säkerhet och för sådant ändamål hasta till det aflägsna Göteborg. Man brådstörtade inpackningen och afsändandet af möbler, böcker, taflor, bildverk, guld, silfver och allehanda dyrbarheter. [ 175 ]Hundrade stora packlårar, värderade af somliga till två millioner riksdaler, af andra till sex millioner livrs, blefvo i största hast afskickade till nämnde stad för sitt, som man föregaf, derstädes till drottningens och hofvets begagnande ordnas. De skarpsyntan anade dock verkliga afsigten [1]; nämligen att under besagde förevändning få ostördt inpacka kronans förnämsta lösören och sedermera afsända dem till en ort, hvarifrån de utan motstånd af någon högre myndighet, eller åtminstone genom öfverraskning kunde lätt skickas till utlandet. Allt detta sattes naturligtvis i förbindelse med Pimentellis besynnerliga Göteborgs-resa veckorna förut. Gissningen slog in. Packlårarna skickades från Göteborg till Flandern; och när pesten nu mera började allvarligen gripa kring sig i Stockholm, öfvergaf Kristina den anstuckna hufvudstaden och det utplundrade och ödsliga slottet, samt reste, dock icke till Göteborg utan till Uppsala, åtföljd af Pimentelli, Tott, Schlippenhach, Steinberg, Dohna och de öfriga denna, den yttersta tidens gunstlingar.

Sedan en betydlig del af kronans lösören sålunda blifvit undanskaffade, gjorde Kristina ej mer någon hemlighet af sin förestående tronafsägelse, utan syntes vilja med flit sprida underrättelsen derom. Många afrådde; i synnerhet Axel Oxenstierna. Han framställde alla möjliga motskäl och försäkrade slutligen, att Kristina skulle ångra sin tronafsägelse och det inom tre månader efter densamma. Då ingenting hjelpte, tog han Gud, samvete och efterverld till vittne, all han fyllt sin pligt och uttalat sin öfvertygelse. Samma afstyrkande råd gåfvos af många andra personer och af många anledningar. Engelska sändebudet Whitelocke erinrade Kristina om kejsar Karl den femtes ånger efter afsägelsen, men förgäfves. Då berättade han följande tilldragelse. Det var i England en gammal lord, som beslöt lemna sin egendom i sonens hand. Medan öfverenskommelse derom höll på att uppsättas, tog fadern efter vana sin pipa och begynte röka och derunder spotta på salsgolfvet. Sonen yttrade då, att detta sednare [ 176 ]borde hållas rent, hvarföre fadern kunde gå ut i köket, då han ville spotta. Den gamle gjorde så; men när öfverenskommelsen skulle undertecknas, sade han: »jag har numera beslutat icke skrifva under; ty jag vill hafva rättighet spotta på mitt salsgolf, så länge jag lefver.» Kristina förstod syftningen; men svarade: jag för min del vill tvärtom spotta i salen endast för att blifva kronan qvitt. Då Whitelocke fällde några ord om i framtiden möjligtvis förknappade tillgångar o. s. v., svarade Kristina: i nödfall är jag nöjd med litet nog, och kan hjelpa mig med blott en dräng och en piga till betjening. Äfven Chanut, nu mera fransyskt sändebud i Holland, skref ett smickrande men afstyrkande bref. Uti Kristinas svar lästes följande rader. Då jag för fem år sedan meddelade eder det beslut, jag nu går att utföra, hade jag nöjet erfara, att ni deruti icke fann någonting mig ovärdigt. Under den långa tiden alltsedermera har intet kunnat förändra min föresats. Alla mina handlingar hafva varit beräknade endast för detta ändamål. Jag har hittills ingen enda gång vacklat; och är nu färdig afsluta min roll och träda från skådeplatsen. Mig bekymra ej ropen af hvarken tadel eller bifall. Enhvar må dömma mig efter sitt lynne; jag hvarken kan eller vill hindra det. Jag vet, att endast få skola dömma gynnsamt; men jag är öfvertygad om att ni är en bland dessa få. Den öfriga hopen af menniskor känner hvarken mitt lynne eller mina skäl; emedan jag aldrig upptäckt dem för någon mer än för eder och en annan vän, hvilken har en själ, nog stor och nog ädel för att kunna, såsom ni, uppfatta min handling. Sufficit unus, sufficit nullus [2]. Jag föraktar resten; och om jag väljer någon deribland till mål för mitt gäckeri, så bevisar jag honom redan derigenom en hedrande uppmärksamhet. De, som dömma efter vanliga grunder, skola visserligen fördömma min handling: men jag ämnar aldrig göra mig besvär med att för sådana personer rättfärdiga mitt uppförande. [ 177 ]Under den myckna ledighet, som jag nu förberedt, blifver jag dock aldrig nog sysslolös för alt hinna tänka på dylika menniskor. Tiden skall användas till all granska mitt förflutna lif och till all rätta mina fel, utan att likväl förvånas öfver dem, utan att ångra dem. Jag skall hafva den trösten, den glädjen att minnas, huru jag villigt bevisat menniskor välgerningar, allvarligt straffat den brottslige, aldrig fällt den oskyldige, utan snarare skonat den skyldige. Jag har städse föredragit statens bästa framför alla andra bevekelsegrunder, och för dess välfärd uppoffrat allt, och det med glädje, och jag kan öfver min statsförvaltning icke göra mig någon enda förebråelse. Jag innehade utan öfvermod; jag lemnar utan saknad. Derföre, frukta ej för mig! Jag är i säkerhet; mitt högsta goda beror ej af omständigheterna, och jag är lycklig, ehvad ock hända må.

Sum tamen, o superi felix, nullique potestas
Hoc auferre Deo
[3].

Ja! jag är, och jag skall alltid vara mer lycklig än någon annan menniska. Jag fruktar ej den försyn, om hvilken ni talar. I fall den gör sig besvär med att ordna mina öden, skall jag med skyldig ödmjukhet underkasta mig. Om deremot ordnandet lemnas åt mig sjelf, skall jag använda alla själsgåfvor för att bereda min sällhet. Jag skall vänja mig vid dessa föreställningar och med dem stärka min själ samt från hamnen betrakta deras vånda, hvilka på verldshafvet blifva af stormarna kastade vind för våg; emedan de ej förmått fästa sin själ vid ankaret af ofvannämnde tankar. Huru lycklig, huru afundsvärd är jag icke? Huru många skulle ej åstunda min sällhet, om de blott kände den? Ni skall ej afundas, dels derföre, att ni älskar mig; dels derföre, att jag upprigtigt bekänner, huru jag just genom eder inhemtat en [ 178 ]del af detta lyckliggörande tänkesätt. Jag hoppas att framdeles kunna i edert sällskap vidare utveckla dem. Jag är nämligen försäkrad om, att ni också efter denna omvexling förblifver min vän; emedan jag icke afsäger mig något af det, som förtjenar eder högaktning. Jag för min del skall städse bibehålla en i alla omständigheter orubbelig vänskap för eder. Ni är visserligen öfvertygad om, att den största säkerhet, som jag om dessa mina tänkesätt kan gifva eder, är den förklaring, att jag alltid förblifver Kristina.

Westerås den 28 Februari 1654.

Fransmannen skref tillbaka, att han för sin person visserligen ännu instämde i mängdens vanliga, af Kristina föraktade omdömen rörande afsägelsen; men han förklarade detta sitt tankesätt såsom troligen en följd af svaghet och inskränkning hos honom sjelf; hvaremot han med beundran talade om den öfverväldigande storheten och majestätet i drottningens åsigter. Sådant blef Chanuts svar på drottningens märkvärdiga och snart öfverallt kringspridda bref. Äfven i Sverge fick man innan kort afskrifter deraf, hvilka förorsakade mycket missnöje. De två vänner, hvilka Kristina förklarat vara de enda, som förtjenade hennes aktning, voro tydligen Chanut och Pimentelli. Detta, jemnte hennes yttrade djupa förakt för alla andra, skulle naturligtvis på det bittraste förolämpa hennes öfriga omgifning, uti hvilken dock voro män sådana som Karl Gustaf Wrangel, Gustaf Horn, Per Brahe, Axel Oxenstierna och slutligen tronföljaren Karl Gustaf sjelf; oberäknadt gunstlingarna för året, en Klas Tott, Steinberg, Dohna med flere. Alla harmades och den gamle rikskansleren kunde ej ens för främlingarna dölja sin förtrytelse.

För att sätta det länge hysta förslaget i verkställighet sammankallade drottningen hela rådet till den 11 Februari 1654, Hon tillkännagaf, att hon ämnade så snart som möjligt öppna en riksdag för att i ständernas [ 179 ]närvaro öfverlemna regeringen åt prins Karl Gustaf. Hon hade nu i förväg sammankallat riksråderna; icke för att inhemta deras mening, utan för att begära deras biträde till verkställigheten. Efter någon tystnad började rådsherrarna, den ene efter den andre, och i synnerhet Axel Oxenstierna, att framställa sina betänkligheter. De kunde ej underlåta denna sin pligt mot både henne ock fäderneslandet, oaktadt hon sjelf dem sådant förbjudit; de hade tryggat sig vid hennes löfte för två och ett halft år sedan; de bådo, att hon icke måtte förhasta sig, utan noga besinna det vigtiga steget o. s. v. Kristina svarade, att hon tillräckligt betänkt förslaget och visste förut allt, hvad rådet kunde deremot invända. Saken hade kommit så långt, att den ej mer kunde omgöras. Som den också berodde endast och allenast af hennes egen vilja, och denna var nu formligen tillkännagifven, så hade rådet deröfver ingenting vidare att öfverlägga utan blott att bestämma dagen för ständernas sammanträde. Efter dessa ord lemnade hon rummet.

Oaktadt rådet förutsåg omöjligheten af att rubba hennes beslut, trodde man likväl anständigheten, kanske ock den egna fördelen fordra några bemödanden i denna väg. De uppvaktade derföre Kristina och framställde munteligen sin ödmjuka bön, att hon måtte bibehålla regeringen; men fåfängt. Då uppsatte rikskansleren i allas namn en vidlyftig skrifvelse af ungefär samma innehåll, som den, han för samma ändamål 1651 författade. Hon blef framlemnad af den just nu till staden komne Per Brahe, i spetsen för några rådets ombud; men Kristina fortfor att vägra. Till yttermera visso och för den sednare ankomne riksdrotsens skull kallade hon hela rådet upp till slottet tidigt om morgonen den 15 Februari. Hon upprepade nu sina förra ord och förklarade, att hon ej begärde deras råd utan blott ville kungöra dem sitt eget beslut. Gud kände rätta orsaken dertill; med tiden skulle den ock blifva för menniskor uppenbar o. s. v. Nar alla de öfriga riksråderna, hvilka redan förut sagt sin mening, nu mera förblefvo tysta, tog Per Brahe till orda. Han påstod, att [ 180 ]tronafsägelsen vore stridande mot Gud, mot naturen, mot drottningens ed och majestät samt mot folkets rätt; den, som dertill rådt, hade uppfört sig, icke som en ärlig man, utan som en skurk. — Det är mycket sagdt, inföll drottningen; mången högt uppsatt man har densamma icke blott bifallit, utan ock understödt. Brahe svarade: jag har om sådana redan fällt mitt omdöme och det på goda skäl; de må gerna taga det åt sig. Kristina svarade ej på denna punkt utan anmärkte blott, det saken anginge endast henne och icke rådet. Brahe svarade: jo, den angår både oss och hela riket. Eders majestät är vald, hyllad och krönt till vår drottning och har inför Gud lofvat oss efter lag styra, men icke öfvergifva. Wi alla rikets innevånare hafva ock så väl under förmyndaretiden som under eders majestäts egen regering visat så mycken trohet, flit och uppoffring, att eders majestät icke har orsak klaga öfver våra personer eller längta från vårt rike. Å en annan sida hafva eders majestäts fader och förfäder af oss helt annat förtjent, än att vi skulle understödja ett för deras ättling så skadligt företag, o. s. v. Kristina invände sluteligen: om ni visste de hemliga skäl, hvilka jag nu måste förtiga, skulle min handling förefalla eder mindre besynnerlig. Det kunnen i likväl förstå, att i händelse af krig skulle jag sjelf råka i förlägenhet och riket i fara, emedan jag som qvinna ej kunde i egen person anföra mina troppar. Brahe svarade: redan förut under eders majestäts regering hafva vi fört sådana krig, att hela verlden vet tala om dem och om deras lyckliga utgång. Det anförda skälet är derföre utan all vigt, och tror jag ännu, att ingen redlig man bifaller detta eders majestäts förslag. Kristina inföll: jag hoppas dock få se edert eget namn derunder. Brahe svarade: det sker aldrig förr, än eders majestät öfvergifvit mig och alla andra svenskar, och saken ej mer kan ändras. Kristina sade: det hjelper ej allt, hvad ni talar. Jag har fattat milt beslut, hvilket ingen skall hindra. Axel Oxenstierna log nu sluteligen till orda och sade: om det ej kan på något sätt hjelpas, utan [ 181 ]drottningen nödvändigt skall nedlägga kronan, så bör det ske ju förr desto häldre. Härtill biföll Christina genast. Saken var afgjord, och riksdagen, som skulle hållas i Uppsala, utsattes till den förstå nästkommande Maj.

Försöken att afråda drottningens tronafsägelse skedde af de flesta endast för sken eller skam skull. Emellertid funnos många, hvilka, ehuru missnöjda med Kristinas regering, likväl fruktade tronafsägelsen; nämligen, att drottningen skulle ångra sig, och att i sådant fall kunde mellan henne och den nya konungen lätt uppstå blodiga tvister till än större olyckor för fäderneslandet. En del af adeln och i synnerhet af gamla rådspartiet voro de enda, som måhända på allvar önskade drottningens qvarblifvande, dels af nämnde oegennyttiga skal, dels emedan de befarade, att Karl Gustaf, sjelf klok och kraftfull, samt derjemnte understödd af ofrälsestånden, lätt skulle återtaga kronogodsen, samt inskränka rådets och till envälde utvidga sin egen magt och å ena sidan således göra hastigt slut på deras visserligen till en del ståndsegennyttiga, men tillika fosterländskt frisinnade planer. Hos en och annan kommo dertill personliga, dock ädlare driffjedrar. För Per Brahe och än mera för Axel Oxenstierna var Kristina dottern af deras högt vördade och varmt älskade konungsliga vän, af honom med förtroende lemnad i deras armar, af dem sjelfva med exempellös framgång vårdad och handledd, derföre ock oaktadt alla sina fel för deras hjerta dyrbar och kär. För hennes far och för henne sjelf hade de offrat sina skönaste dagar, sina bästa krafter. Det var dem en svår tanke, att frukten af alla dessa bemödanden skulle tillfalla ett främmande furstehus; och att Kristina, det fordom så älskade och hoppfulla fosterbarnet, skulle fjerran fäderneslandet tillbringa sina dagar, ett mål för tadel, för åtlöje och måhända för nöd. Hos den sjuttioettåriga Axel Oxenstierna äro dessa på ungdomens minnen och tillgifvenhet grundade känslor en lika om ej mer sannolik driffjeder än blott egennyttiga partiberäkningar.

De ojemnförligt flesta önskade dock ifrigt Kristinas [ 182 ]tronafsägelse, och ville gerna understödja denna hennes afsigt. De voro likväl ganska förlägna om sättet, af fruktan nämligen att genom alltför stor öppenhjertighet reta hennes vrede, stolthet och motsägelselystnad, och såmedelst inleda det besynnerliga lynnet i frestelsen, att just på trots stanna qvar. De, som talade för afskedet, voro derföre ganska få: troligen endast Klas Tott, Herman Fleming, erkebiskop Lenæus, Bengt Skytte och Schlippenbach. Det finnes spår, att några bland dessa herrar spelat med dubbla kort; nämligen, att de, offentligen ansedda som drottningens gunstlingar och handtlangare, likväl hemligt arbetat Karl Gustaf i hand och af sådan beräkning styrkt Kristina i hennes afsigt att nedlägga kronan.


  1. De la Gard. Joh. Ekeblad till sin far den 21 Sept. 1653.
  2. En är nog, ingen är nog.
  3. Lycklig jag är, o Gudar ändå; min sällhet ej någon
    Kan bortrycka från mig
    . –
    Den döende Pompeii ord hos Lucanus.