Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas tronafsägelse
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas afresa från Sverge
Kristinas resa till Nederländerna  →


[ 204 ]

TJUGONDEANDRA KAPITLET.
KRISTINAS AFRESA FRÅN SVERIGE.

Också efter sin kröning fortfor Karl Gustaf att visa Kristina samma undseende och vördnad som förut. Han lemnade henne ständigt högra handen, räckte henne servetten vid bordet, höll bygeln vid hennes upp- och afstigande från hästen och benämnde henne vanligtvis sin fru moder. Oaktadt dessa åtnjutna hedersbetygelser yttrade drottningen den häftigaste åtrå att lemna så väl hofvet som Sverge, och hon ville afresa redan följande dagen. Denna blef ganska regnig; hvarförutan det föll sig svårt att under brådskan och villervallan af ofvannämnde högtidligheter få inom så kort tid alla hennes tillhörigheter samlade och ordentligt nedlaggda. Kristina vidhöll dock sitt beslut. Per Brahe yttrade förvåning deröfver. Huru, svarade hon, huru kan ni tro, att jag, som förut varit ensam allrådande, skulle nu stadna qvar och se hela min fordna magt i en annans hand. Beslutet blef oryggligt, troppar uppställdes, rådet och ridderskapet befalltes ledsaga drottningen vid uttåget ur staden, och konungen lemnade henne i handom 50,000 ecus till respenningar och derjemnte till afskedsgåfva en hårnål, besatt med äkta perlor och värderad till 38,000 ecus.

Först klockan elfva om qvällen blef drottningen färdig, hvarefter aftåget skedde under starkt och länge fortsatt skjutande. Vid Flötsund tog hon med handslag sitt sista afsked af rådet och ridderskapet, icke utan ömsesidig rörelse. Konungen ville följa än längre; men Kristina afböjde anbudet, och efter deras slutliga afsked skiljdes sällskaperna åt; drottningen med de sina for åt söder, konungen med rådet och ridderskapet tillbaka åt norr. Men efter några ögonblick vände Karl Gustaf om, [ 205 ]medtog några herrar och ilade efter drottningen. Rådet och ridderskapet kom klockan fem om morgonen tillbaka till Uppsala, der de emottogos med parad och skjutande; ty alla trodde, att konungen var med i sällskapet. Nu först fick man veta den sista utflygten. Ej förr än klockan elfva på dagen återkom Karl Gustaf sjelf. Han hade följt drottningen ända till Märstad.

Ännu och beständigt fruktade Kristina, att ständerna skulle hindra hennes efterlängtade utresa; i afsigt nämligen att förekomma underhållssummans förskingrande utomlands och drottningens eget öfvergående till katolska läran. För att häfva de befarade hindren vidtog Kristina följande åtgerder. Hon stannade en söndag öfver i Stockholm och gick i Storkyrkan offentligen till nattvarden under iakttagande af alla lutherska bekännelsens bruk; detta skulle undanrödja misstankarna om hemlig benägenhet för katholska läran. Å andra sidan hyrde hon i Stockholm ett hus, för att bebo efter återkomsten från brunnen; ty både nu och under hela sista tiden föregafs, att hon blott ämnade resa till Spaa och efter begagnandet af dess helsovatten återvända till Sverge och der stadna. Till denna föregifna resa hade hon låtit med stor omkostnad för staten utrusta och till Kalmar nedsända tolf örlogsfartyg, hvilka under Karl Gustaf Wrangels befäl skulle derifrän föra henne öfver till Tyskland. Detta gjordes endast, för att inbilla svenskarna, det Kristina ämnade återkomma och hos dem qvarblifva.

Karl Gustaf ansåg artigheten fordra att besöka drottningen äfven i Stockholm. Med uttryck af vänskapligt missnöje förebrådde han henne bemödandet att derstädes hyra enskild boning och han yttrade, att hon kunde hädanefter som hittills befalla, öfver Sverges konungaborg. Drottningen svarade, att hon efter återkomsten skulle med tacksamhet begagna anbudet och det ända till sin död.

Många bland allmänheten, händelsevis underrättade om dessa yttranden, drogo deraf sina beskedliga [ 206 ]slutsatser. Kristina, hette det, ville först upphöja Karl Gustaf på tronen och sedan han sålunda som like blifvit henne värdig, men också först då, hedra honom med sin hand.

Verkliga förhållandet var, att Karl Gustafs frieri till en holsteinsk furstinna blifvit redan nu och med Kristinas bifall beslutadt; men att Karl Gustaf det oaktadt ännu en gång och det just under Kristinas utresa lät genom von der Linde anhålla om hennes hand. Han ville måhända derigenom ådagalägga, att hans förra frieri varit föranledt af verklig tillgifvenhet för personen, icke af egennyttig kärlek till hennes krona. Kristina gaf naturligtvis äfven denna gången ett vägrande svar.

Efter fem dagars dröjsmål i Stockholm anträdde Kristina resan derifrån och blef af konungen beledsagad ett stycke utanför tullen. Sedermera tog hon vägen åt Östergötland, likasom i rigtning till Kalmar och den väntande flottan, och visade dervid så stor brådska, att hon färdades två hela dygn igenom utan att unna sig någon hvila. I Småland uppehöll hon sig sedermera hos en Natt och Dag, och skref derifrån till konungen, att hon varit af sjukdom tvungen stadna några dagar, samt att hon i anseende till denna sin åkomma, och af fruktan för vindarnas opålitlighet icke vågade begagna den väntande flottan, utan ämnade taga vägen öfver Sundet och Danmark. Svenskarna harmades högeligen så väl öfver de på flottans utrustning spillda kostnaderna, som öfver drottningens egen opålitlighet; detta sista så mycket mer, som man snart fick veta, att hon inom Danmark redan länge haft hästar och vagnar i beredskap för den tillämnade landtresan; hvaraf tydligen syntes, att hela tillställningen med flottan endast varit ett bedrägeri med afsigt att föra allmänheten bakom ljuset.

Med hastadt lopp och mer och mer fördunkladt sken, ilade Kristina vesterut från sitt fädernesland. Vägen togs åt Halland. I Halmstad tillbragtes några dagar under skämt och nöjen. Hon skref snillrika bref [ 207 ]till fransyska akademien, till den lärde Gassendi m. fl. och roade sig dessemellan med att låta prälla flere personer och i synnerhet sin omgifning. Denna bestod endast af grefve Sternberg och tre andra herrar. Qvinnor funnos inga, utom två holländska pigor. Lorents von der Linde, hvilken å konungens vägnar beledsagat färden, vände nu om till hufvudstaden; likaså en luthersk prest, hvilken drottningen för sken skull hittills medfört.

Från Halmstad fortsatte Kristina resan åt söder. Om hennes sista afsked från fäderneslandet berättas följande. Vid ankomsten till gränsebäcken, måhända Stensån nära Båtstad, steg hon ur vagnen och sprang med uttryck af den lifligaste glädje öfver till den främmande stranden. Ändteligen är jag i frihet! utropade hon. Ändteligen har jag sluppit från Sverge, dit jag hoppas aldrig mer behöfva återvända.