Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas afresa från Sverge
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas resa till Nederländerna
Kristinas första antagande af katolska läran  →


[ 207 ]

TJUGONDETREDJE KAPITLET.
KRISTINAS RESA TILL NEDERLÄNDERNA.

När Kristina kommit inom danska gränsen, anlade hon genast karlkläder för att kunna färdas mer både vigt och obemärkt. Till följe af sitt uppförande i ulfeldska saken, befarade hon ett mindre vänligt mottagande vid hofvet i Köpenhamn och ville af sådan orsak smyga obemärkt genom landet. Derföre hade hon ej tillkännagivit sin resa, icke ens begärt lejdebref dertill. Hela hennes sällskap, betjeningen inberäknad, utgjorde blott tolf personer. Hon sjelf skulle föreställa en ung grefve Dohna, hvilken anträdde sina utrikes resor. [ 208 ]Drägten var enkel, något efter fransyska bruket; öfver ena axeln bälte med värja i, öfver den andra en bössa. Karlhatt och svart peruk fulländade förklädningen. I denna drägt samt med stöflor och till häst fortsattes resan till Helsingborg. Öfver Seland nyttjades de beställda vagnarna; och grefve Dohna tyckes här eller i Skåne hafva slutit sig till sällskapet. Det finnes en, ehuru ej fullt trovärdig, berättelse, att konungen och drottningen af Danmark, fikna att se Kristina, på följande sätt tillfredsställt sin nygirighet. Under förevändning af en jagt, kom Fredrik den tredje ridande och mötte Krisfinas vagn. Den verklige grefve Dohna, som var personligen känd af konungen, kunde ej på anständigt sätt komma från mötet. Han hoppade ur vagnen, helsade ödmjukt, föreställde sin så kallade son [1] och bad konungen i nåder ursäkta, att denne stadnade qvar i vagnen; ty, tillade Dohna, han hade nyss den olyckan att försträcka ena foten. Konungen låtsade tro uppgiften och fortsatte en stund samtalet. Kristina i mycken förlägenhet lutade hufvudet mot vagnsdörren och sökte, så mycket anständigheten tillät, dölja sitt ansigte bakom hatten, hvilken hon af låtsad vördnad aftagit och höll i sin hand. Ändteligen slutade samtalet, och resan fortsattes. På nästa värdshus skulle middagsmåltid intagas. Der hade drottningen af Danmark infunnit och förklädt sig till värdshuspiga, i hvilken egenskap hon under middagsmåltiden upphöll sig i rummet. Kristina talade vid bordet om del nyss timade mötet samt om danska konungen sjelf och detta sednare icke till hans fördel. Hon anade ej Sofia Amalias närvaro, och en bland hofsvennerna gaf till och med denna sistnämnda en tillrättavisning angående bordets dukande. Efter slutad middagsmållid afreste Kristina utan vidare dröjsmål. Ofvannämnde hofsven var den siste, som lemnade värdshuset. Han fick då se drottning Sofia Amalia, uppvaktad af hennes hof-folk, [ 209 ]Genast igenkände han den förklädda värdshuspigan och bad i ödmjukhet om tillgift för det fel, han af okunnighet begått. Drottningen svarade, jag är eder tvärtom tack skyldig for underrättelsen om, huru fruktkorgar böra sättas på ett väl dukadt bord, och jag ber eder mottaga detta bevis på min erkänsla; hvarvid hon räckte honom en rikt fylld börs; men, tillade hon, helsa eder drottning, att hon icke erhållit tillförlitliga underrättelser om konungen af Danmark. Hofmännen bugade, tackade och skyndade efter sin herrskarinna. Vid underrättelsen om förloppet yttrade Kristina: så går det med de nyfikna; de få ofta höra obehagliga saker. Men det är Sofia Amalias eget fel; ty huru kunde jag ana hennes person under en så ovärdig förklädnad. Nu fortgick resan utan afbrott öfver Fyen och Schleswig. På sex dagar tillryggalades vägen mellan Helsingör och Hamburg.

Enligt en annan berättelse har hvarken konung Fredrik eller hans gemål vid denna genomresa sett Kristina. De hade väl ämnat mottaga henne med några högtidligheter; men kommo försent.

Den tredje Juli anlände drottningen till Hamburg och tog rum hos Antonio Texeira, eller den så kallade rika juden, hvilken sedermera blef förvaltare af hennes penningeangelägenheter. Nu återtog drottningen sitt rätta namn och sin drägt. De öfriga af sällskapet, hvilka farit andra vägar, infunno sig här, så att sviten utgjorde omkring 100 personer. Dessutom ditskyndade många andra svenskar, t. ex. Königsmarck från Bremen och Bengt Oxenstierna från Wissmar. Sluteligen hade till staden anländt flere fursteliga personer, alla drifna af begär att få se verldens underverk, nordens mångbesjungna drottning. Bland dessa ock hertig Adolf Johan från Sverge, samt landtgrefven Fredrik af Hessen Eschwege och dess gemål, Eleonora Katrina, Karl Gustafs syster och Kristinas fostersyster. En mängd besök och motbesök, högtidligheter, gåfvor och nöjen vankades, mer än vi hinna [ 210 ]beskrifva. Under en af dessa tillställningar lärer Kristina haft någon sammankomst med holstein-gottorpska hofvet och dervid sett Hedvig Eleonora, Karl Gustafs blifvande gemål. Det säges, att hon omedelbart derefter rådt honom snarare vända sig till äldre systern, Magdalena Sibylla, sedermera gift med en hertig af Mecklenburg Güstrow. — En annan dag var Kristina med stort sällskap i kyrkan. Presten predikade om drottningen af rika Arabien och det med hänsyftningar på sin höga åhörarinna. Till hennes ära och nöje skulle vid gudstjenstens slut äfven musik uppföras; men till harm för tillställarne lemnade drottningen kyrkan tidigare, än man väntat. Någon hittade i hennes bänk ett qvarglömdt exemplar af Virgilius. På ämbetsmännens befallning blef det tillbaka-återlemnadt åt drottningen. Hon mottog med löje detta vittne om sin kyrkosysselsättning; men skickade till predikanten en guldkedja, som belöning för hans möda.

Ungefär tvänne veckor tillbragte drottningen i Hamburg. Den sextonde Juli var för henne tillställd en lysande fest, som slutade först klockan ett om natten. Äfven för följande dagen voro åtskilliga anordningar gjorda; men redan klockan fyra om morgonen och utan något afsked anträdde Kristina helt oförmodadt sin resa, klädd i karlkläder och beledsagad af Steinberg, Soop och tre betjenter. Det öfriga sällskapet qvarlemnades i Hamburg. Också de två holländska pigorna, de enda qvinspersoner, som hittills medföljt, blefvo afskedade.

Många besynnerligheter under drottningens vistande i Hamburg, likaså omständigheterna vid hennes afresa, tiden, sättet, drägten, sällskapet; allt sammanlaggdt gaf rika ämnen till anmärkningar och stickande skämt.

Staden Wolfenbüttel har en bland de rikaste boksamlingar i Europa. Man väntade derföre, att den lärda drottningen skulle komma dit; men man bedrog sig. Kristina sökte blott genaste vägen till Nederländerna. – I Münster besökte hon jesuiter-kollegium, besåg alla dithörande inrättningar, skämtade med fäderna fritt, nästan oanständigt: men talte tillika om sitt beslut att blifva [ 211 ]katolik och lemnade dem en gåfva af hundrade dukater. – I Deventer bodde Johan Fredrik Gronovius, den lärda fadern till den än lärdare sonen, Jakob. Kristina anlände till staden ej förr än sent på aftonen. Hon skyndade genast till den ryktbare mannen och tillbragte hos honom större delen af natten under lärda samtal och granskning af hans utomordentligt rika bokförråd. – Holländska regeringen hade befallt alla städer mottaga den genomresande drottningen med hvarjehanda hedersbetygelser. Hon visste dock undvika dem och anlände, beledsagad blott af några få personer, till Antwerpen den 5 Augusti 1654.

Här återtog hon namn, värdighet och qvinnodrägt. Sviten kom småningom efter och bildade snart ett litet hof. Några ryktbara personer anlände på besök, t. ex. ståthållaren öfver österriska Nederländerna, den förut ofta omtalade [2] erkehertigen Leopold Wilhelm, den ryktbare fältherren Montecuculi, med flere. Äfven fordna gunstlingar infunno sig. Vossius kom och fick befattning med drottningens bokförråd; äfven Bourdelot, hvilken dock affärdades tämligen kort. På drottningens enträgna begäran skyndade också Pimentelli från Spanien och följde henne sedermera nästan oafbrutet ända till Rom.

Chanut, också en bland de gamla vännerna, vistades då för tiden som fransyskt sändebud i Haag. Kristina anhöll flere gånger om hans besök. Denna hennes önskan blef dock icke lätt att efterkomma ; ty mellan Frankrike å ena sidan samt Spanien och Nederländerna å andra, var för tillfället öppet krig. För att göra drottningen till viljes, lemnade dock båda partierna sitt samtycke. Chanut kom och reste efter några dagar; mottagen och ständigt bemött med alla tecken af fortfarande vänskap och välvilja. Genast spriddes det rykte, att hans resa skett på franska regeringens befallning och i afsigt att bedja drottningen, genom sitt anseende hos spanska hofvet, förskaffa Frankrike en dräglig fred. Detta [ 212 ]sårade fransyska stoltheten. Chanut begärde skrifteligen, det Kristina måtte vederlägga nämnde rykte genom att offentligen och för hofvet i Brüssel tillkännagifva, huru Chanuts resa skett endast på hennes egen begäran, och huru blott enskilda förhållanden varit föremål för deras samtal. Kristina lärer hafva gifvit honom ett oväntadt och stötande svar, måhända lockad dertill af spanska partiet. För att rättfärdiga sitt uppförande lät derföre Chanut till Stockholm och förmodligen till Paris skicka afskrifter af såväl drottningens bjudningsbref, som af sin egen skrifvelse. Tillika underrättade han Kristina om denna sin åtgärd och bad henne icke misstycka, att han på sådant sätt sökte skydda sin och sin konungs ära. Kristina svarade med följande ord. Till svar på edert bref, hvilket ni i afskrifter skickar omkring, får jag säga, att hela dess innehåll saknar all grund. Jag kan försäkra er, det spaniorerna icke söka inbilla någon, att Frankrike beder om fred. Tvärtom, de veta, ganska väl, att hofvet i Paris nu mindre än någonsin önskar slut på kriget; men jag är öfvertygad om, att de hvarken låta skrämma sig af skryt, eller narra sig af bedrägerier. De önska fred, men utan otålighet. För att afsluta den, vänta de kanske blott mera hofsamhet hos Frankrike. Lyckans och fransyska lynnets föränderlighet gifva mig anledning att hoppas något sådant. Om det någonsin händer, att konungen, eder herre, kommer att sjelf bedömma sina angelägenheter, skall han finna, att freden är den bästa gåfva åt hans undersåtare, och att jag, som rådt dertill, är hans sanna vän Kristina.

Chanuts svar blef både vidlyftigt och allvarsamt. Bland annat klagade han öfver den bitterhet, som röjde sig i Kristinas ordalag, hvilka voro skarpare än till och med de, som man brukar använda mot fiender. Hon såge nu Frankrike från Brüssel, d. v. s. likasom genom en tjock dimma, hvilken hindrade hennes naturliga skarpsynthet. Han vädjade derföre från Kristina i Brabant till Kristina i Sverge, tilläggande: jag [ 213 ]anser det icke vara eders majestät, utan spaniorerna, hvilka förebrå oss bristande hofsamhet. Saken är den: i fält äro vi djerfva och tilltagsna, men i ord och rådslag hofsamma och ämna hädanefter behålla, likasom vi hittills behållit dessa våra fäders egenskaper. Eders majestät talar om lyckans och fransyska lynnets ombytlighet. Den förra är gemensam för alla; den sednare bör minst nämnas af eders majestät, som under ett adertonårigt förbund erfarit Frankrikes ihärdiga trofasthet i både motgång och medgång. Hvad mig enskildt beträffar, så är jag genom eders majestäts välgerningar tvungen att, så länge jag andas, förblifva eders majestäts ödmjukaste, lydigaste och mest förbundne tjenare P. Chanut.

Genom dessa uppträden hade sålunda Kristina brutit med sin fordna gunstling och på samma gång med sin fordna och mångåriga bundsförvandt, det mägtiga Frankrike; allt detta för att göra Spanien en obetydlig artighet.

Den ryktbare härföraren prins Ludvig af Condé hade alltid, ehuru personligen okänd, varit föremål för Kristinas beundran och lifliga deltagande. Hon hade sjelfmant öppnat med honom en brefvexling, hvari hon flere gånger uttalade dessa känslor. När Condé öfvergick till sitt fäderneslands fiender, spaniorerna, ogillade Kristina visserligen detta steg; men när hon kort derefter genom Pimentellis bedrifvande sjelf likaledes öfvergick från fransyska till spanska partiet, kom Condé naturligtvis åter i gunsten; hvarföre Kristina också vid tronafsägelsen yttrade, att hon kände sig lika hedrad af Condés högaktning, som af Sverges konungakrona; och den dyrbara hårnål, som Karl Gustaf förärade till afskedsgåfva, blef af henne genast bestämd till skänk åt Condé. Hennes tycke i detta fall var allmänt bekant och gaf naturligtvis anledning till mångahanda tydningar och skämt. Vanligen sade man, att Kristina for till Belgien efter Condé, i samma afsigt som drottning Thalestris efler Alexander den store. Af dessa skäl var allmänna uppmärksamheten lifligt fästad på det blifvande mötet mellan de båda verldskunniga personerna.

[ 214 ]Vid ankomsten till Belgien tillkännagaf Kristina en liflig åstundan att få se sin hjelte, så kallade hon Condé. Äfven prinsen önskade göra bekantskap med det fruntimmer, som haft nog styrka att försaka en krona, och som derjemte visade honom så mycken personlig benägenhet. Så snart krigsrörelserna tilläto, skyndade han derföre till Antwerpen. Men nu uppstodo oväntade hinder. Prinsen, såsom nära anförvandt med fransyska konungahuset, fordrade att blifva mottagen med samma hedersbetygelser, som erkehertig Leopold Wilhelm. Kristina deremot fick det infallet att hålla strängt på sin eller rättare sagdt på habsburgska kejsare- och spanska konungahusets höghet, hvarföre hon afslog prinsens begäran. Ingendera ville gifva efter, och det högtidliga mötet blef icke utaf. Prinsen var dock nyfiken att se Kristina. En dag, när hon gaf offentligt företräde, kom han derföre, klädd som vanlig adelsman, in bland den i hennes förmak uppvaktande mängden. Antingen nu Kristina kände hans porträtt, eller ock att hans stolta utseende ådrog sig uppmärksamheten; allt nog, hon anade förhållandet och började utmärka honom medelst ovanliga hedersbetygelser. Då drog sig prinsen genast tillbaka och lemnade rummet. Kristina följde och ville beledsaga honom trapporna utföre. Prinsen afböjde det kort och bestämdt med de orden: allt eller intet. Man ville åstadkomma försoning och föranstaltade derföre ett möte hos tredje man. Det aflopp höfligt, men kallt och hastigt, och gjorde för alltid slut på den förut så lifliga vänskapen mellan Kristina och prins Ludvig af Condé

Underrättelserna om hennes uppförande på resan kommo emedlertid, den ena efter den andra, till Sverge och förorsakade der mycket missnöje. Från Hamburg hade hon sjelf skrifvit till Karl Gustaf och i obestämda ordalag talat om sin färd och framtid; och tillika yttrat den forhoppning, att man i Sverge icke hädanefter skulle fästa någon uppmärksamhet vid hennes förehafvanden. Detta, tillsammanlaggdt med hvad man förut visste och nu fick veta om hennes umgänge med jesuiterna, [ 215 ]förvandlade nästan till visshet den förra misstanken; näml. att hon ämnade öfvergå till katolska läran och ej mer återvända till Sverge. Sådant var i många fall oroande. Man kände nämligen preste- och bondeståndens bestämda önskningar, att Kristinas årsunderhåll måtte i ofvannämnde händelser indragas. Det blef för regeringen så mycket svårare att göra dessa stånd emot, som deras åsigt understöddes af allmänna tänkesättet, hvilket ofelbart skulle blifva högeligen uppretadt vid underrättelsen om sådana Kristinas företag. Å andra sidan skulle ett vägradt eller minskadt underhåll gifva anledning till mycket och rättvist tadel, måhända till oroligheter och krig. Karl Gustafs belägenhet blef svår. Ju större felsteg Kristina begick, ju mera hon mot sig uppretade svenskarna, desto tryggare satt han sjelf på Sverges tron. Men, emedan just denna tron var en gåfva af Kristina, fordrade tacksamheten, att åtminstone han skulle så länge som möjligt, öfverse med hennes fel. Att underrättelserna om dessa sednare blefvo kring Sverge allmänt utspridda, detta kunde och måhända ville han ej hindra. Men sjelf yttrade han mot henne sällan någon anmärkning, och tillät ej heller sådana af andra i sin närvaro. Tillika höll han samvetsgrannt det gifna löftet att icke på något sätt blanda sig uti hennes sednare förhållanden. Rådet blef deremot och just derigenom tvunget att taga ofvannämnde underrättelser i allvarligt öfvervägande. Det begärde, att någon beskickning måtte till drottningen utsändas för att afböja hennes befarade omvändelse. Konungen gillade förslaget, men ville af ofvannämnde skäl icke personligen deltaga i åtgerden. Rådet öfverlade således på egen hand derom och uppsatte en allvarsam föreställning, hvari de bådo Kristina återvända till fäderneslandet och till sin faders, den store Gustaf Adolfs, grundsatser; tillika att förblifva vid sina fäders och sitt fäderneslands trosbekännelse. Om hon deremot öfvergingo till katolska läran och fortsatte ett lefnadssätt, så stridande på en gång mot hennes egen höga börd och mot hennes förfäders åsigter, så kunde ingen förtänka Sverge, om det gjorde indragningar på [ 216 ]årsunderhållet. För att freda sig sjelft inför Gud, samvete och menniskor, hade derföre rådet genom denna varning sökt, så mycket görligt var, förekomma den hotande faran. Konungen öfversåg utkastet och borttog de skarpaste uddarna. Till framlemnandet af varningen valde man Klas Tott, för att genom budbärarens personlighet minska budskapets obehag. Tott reste till Antwerpen och frambar, icke på konungens, men på rådets och hela rikets vägnar ofvannämnde skrifvelse. Huru den blifvit af Kristina upptagen och besvarad, derom sakna vi närmare underrättelser. Man vet blott, att hon icke i något enda fall afvek från sin tillförene fattade föresats.

Klas Tott medförde dessutom från Karl Gustaf och till konungarna i Frankrike, Spanien m. fl. skrifvelser i hvilka förklarades, att den uppmärksamhet, man visade drottning Kristina, skulle betraktas, som vore den visad svenska konungen sjelf. Kristina, underrättad härom, sade till Tott: jag anser öfverflödigt att framlemna dessa bref; ty jag hoppas, att mina egna förtjenster och min bragdrika styrelse hafva öfverallt beredt mig en passande mottagning.

Vistelsen i Antwerpen blef en kedja af ständigt vexlande nöjen och tidsfördrif. Alla i och kring staden varande märkvärdigheter besågos, i synnerhet de dyrbara tafvelsamlingarna. Det hela var för henne en ny verld; hon sjelf för innevånarne likaså en nyhet, som med sitt snille, sin lärdom, sina ovanliga egenskaper, ja till och med sina besynnerligheter, väckte förvåning, beundran eller åtminstone nyfikenhet. Tillfredsställelsen var ömsesidig och det gick en sägen, att Kristina vid något tillfälle offentligen yttrat: jag vill häldre vara markgrefvinna af Antwerpen än drottning af Sverge.


  1. Dohna sjelf var då ej mer än 26 år gammal; vilket förhållande gör berättelsen om dessa möten mycket misstänkt.
  2. Se 8:de delen, pag. 47.