Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-21
| ← Riksdagen 1654 |
|
Kristinas afresa från Sverge → |
TJUGONDEFÖRSTA KAPITLET.
KRISTINAS TRONAFSÄGELSE.
Den af Kristina och af många ifrigt efterlängtade afskedsdagen uppgick slutligen, och det med en varm, klar och leende himmel. Redan tidigt på morgonen var allt i rörelse. Klockan emellan 7 och 8 samlades i drottningens rum prinsen och riksråderna. Der förelades i renskrifna exemplar såväl drottningens afsägelse, som prinsens försäkran om hennes framtida underhåll m. m., hvilka handlingar nu blefvo upplästa, gillade samt bekräftade med underskrifter och sigill. Derpå beredde man sig att gå till rikssalen. Alla hade prydliga högtidsdrägter, utom prinsen, hvilken var helt och hållet svartklädd, och drottningen, som bar en enkel, hvit taftsklädning. Prinsen bibehöll under hela afsägelseakten sin mörka drägt; men drottningen ikläddes nu för sista gången och till afsked konungadömets alla prydnader. Man fästade öfver hennes skuldror kröningsmanteln af blått sammet, hermelinsfodrad och öfversådd med svenska vapensköldens gyllene kronor. De fem höga riksämbetsmännen framlemnade hvar och en sinnebilderna af sin syssla och af ty åtföljande magt. Svärdet och nyckeln kunde drottningen ej sjelf föra; de buros alltså, det förra af Lars Kagg i stället för den frånvarande riksmarsken Gustaf Horn, den sednare af Herman Fleming i stället för den i ogunst varande riksskattmästaren grefve Magnus. Rikskansleren Axel Oxenstierna lemnade riksäpplet och riksamiralen Gabriel Oxenstierna spiran, hvilka drottningen mottog och sjelf bar, det förra i venstra, den sednare i högra handen. Sist framträdde riksdrotset Per Brahe och fästade på hennes hufvud kronan. Det är nu andra gången, jag gör denna tjenst, yttrade han, men jag blir ej den, som på rikssalen lånar min hand att kronan aftaga; ty jag vill visa för enhvar, huru föga del jag har i detta eders majestäts förehafvande. Axel Oxenstierna hade likaledes och med anförande af samma skäl undanbedt sig ordförandeskapet, hvilket man derföre uppdragit åt Shering Rosenhane. När allt var färdigt, efterskickades adeln, och beledsagad af densamma samt af rådet, gick drottningen klockan mellan 9 och 10 till rikssalen, hvarest de tre ofrälse stånden jemnte en stor mängd åskådare redan länge varit församlade.
Rikssalens nedra del var anvisad åt stånden, sidorna af den öfra åt åskådarne. Längst fram, på en upphöjning af tre trappsteg och under en dyrbar himmel, stod tronen, den af grefve Magnus skänkta silfverstolen. Till höger nedanför tronupphöjningen ställdes en stol för prinsen, och till venster ett bord för rikssinnebilderna. Efter tvänne timmars väntan såg man ändteligen drottningen, prinsen, rådet och ridderskapet inträda. Enhvar tog sin plats. Riksämbetsmännen, en Per Brahe, en Axel Oxenstierna med flere, stodo på betydligt afstånd. De, som vid detta tillfälle närmast och likasom förtroligast omgåfvo drottningen, voro gunstlingarna för året, Tott, Dohna, Steinberg och Schlippenbach. Redan denna syn gaf anledning till många betraktelser.
När alla voro i ordning, framträdde riksrådet Shering Rosenhane och uppläste med ljudelig stämma den skrift, genom hvilken drottningen frisade undersåtarne från deras trohetsed och mot vissa, nu uppräknade villkor, öfverlemnade regeringen åt prins Karl Gustaf. Sedan läsningen var slut, antvardade Rosenhane papperet åt prinsen och mottog af honom ett annat, hvilket han på samma sätt uppläste, och som innehöll prinsens försäkran att samvetsgrannt uppfylla de ofvannämnde villkoren. Efter uppläsandet gaf Rosenhane papperet tillbaka åt prinsen, hvarpå denne under djupa vördnadsbetygelser uppsteg mot tronen och öfverlemnade drottningen detta försäkringsbref, hvarefter han återvände till sin förra plats. Nu framvinkade drottningen de fem höga ämbetsmännen att emottaga rikssinnebilderna. Svärdet och nyckeln blefvo då af sina bärare laggda på det dertill bestämda bordet. Vid ett tecken af riksmarskalken framträdde efter hvarandra Axel och Gabriel Oxenstierna samt mottogo ur drottningens hand, den förra äpplet, den sednare spiran, hvilka lades bredvid nyckeln och svärdet. Man väntade nu, att äfven drotsen skulle framträda och aftaga kronan; men Brahe stod orörlig. Riksmarskalken upprepade till honom tecknet; men förgäfves. Också drottningen vinkade honom flere gånger; men lika förgäfves. Då lyftade hon sjelf kronan af hufvudet, och nu framträdde Brahe och mottog densamma ur drottningens egna händer och satte den på bordet. Slutligen nalkades tvänne kammarherrar och afklädde den konungsliga manteln, hvilken äfven lades till de andra prydnaderna.
I den enkla, hvita taftsklädningen och med blott en solfjäder i hand framträdde nu drottningen från tronen till kanten af upphöjningen, nedgick utföre dess trappsteg långsamt och dröjande på hvart och ett. På det nedersta stannade hon. Riksmarskalken gaf tystnadstecken, och Kristina började sitt afskedstal. Jag tackar, sade hon, den allsvåldige Guden, som låtit mig födas af konungslig ätt och stämma samt upphöjt mig till drottning öfver ett så stort och mägtigt rike; likaledes, att han derunder beskärt mig så ovanligt stor framgång och välsignelse. Jag tackar äfven de herrar, som under mina omyndiga år regeringen förestått, likasom rikets råd och ständer för den trohet och tillgifvenhet, de mig städse bevisat hafva. Hon uppräknade nu, hvad under hennes egen tioåriga regering uträttadt blifvit; och tillade: under denna mängd af göromål har jag dock aldrig begått någonting, hvaröfver jag känner samvetsförebråelser. Så långt mina krafter tillåtit, har jag uppoffrat mitt eget lugn för att befordra edert och för att förskaffa eder de fördelar i för närvarande åtnjuten; så att mitt eget samvete i denna stund fäller ett gillande och frikallande omdöme öfver hela min styrelse. Vidare uppräknade hon faderns, Gustaf Adolfs, förtjenster, samt tillade: jag gifver eder nu uti denne furste, hon pekade på Karl Gustaf, en konung, begåfvad med så stora egenskaper, att han visserligen skall följa min faders fotspår och bereda eder välfärd i än högre grad. Sådan har varit enda afsigten med det steg, jag i dag tagit, likasom jag ock för framtiden vid min ära lofvar, att städse främja Sverges och dess innevånares bästa. Slutligen frisäger jag eder härmedelst från eder åt mig gifna ed, samt tackar på det hjertligaste för den trofasthet, hvarmed i densamma städse fullgjort.
Talet varade nära en half timme och framfördes med utmärkt lätthet och behag; ej heller utan rörelse. Någongång var rösten nära att qväfvas af tårar. Från de flesta andras ögon flöto de obehindradt. Hvad hon felat, hvad hon brutit, till och med det motbjudande i hennes sjelfberöm, allt glömdes i denna stund, och enhvar såg blott den unga snillrika qvinnan, dottern af den älskade Gustaf Adolf, samt ättlingen af den vördade gamle kong Gösta. Sjelfva hennes utseende, hennes fria, men behagliga hållning, hennes enkla men uttrycksfulla vältalighet erinrade om stamfadern, farfadern och fadern, och på samma gång om Sverges räddning, ordnande och förklaring. Och nu skulle hon lemna detta sina fäders sköna verk, sin egen herrliga arfvedel, och Sverge skulle se Wasaätten försvinna från sin konungatron! Det drag af oegennytta och förblindelse, som låg i drottningens handling, blandade till ofvannämnde känslor äfven medlidandets samt farhågor för de missöden, hvilka lifvets skiften eller hennes egen oförsigtighet kunde i framtiden medföra.
Shering Rosenhane svarade å ständernas vägnar, och talade om deras djupa sorg öfver hennes beslut, hvilket de mot sin önskan måst bifalla. Han tackade för det goda valet af efterträdare samt för den myckna möda, hon i regeringen haft; och bad sluteligen, att hon måtte förlåta, om någon bland dem varit nog olycklig att göra henne emot. Efter talet framsteg först Shering Rosenhane och derefter ståndens fyra talemän och kysste drottningens hand.
Nu nedsteg hon också från sista trappsteget och vände sig derefter mot Karl Gustaf, hvilken äfven å sin sida nalkades. Drottningen höll till honom ett tal, med mindre hög men mera säker röst än till ständerna. Hon erinrade om de många och stora konungar, som setat på Sverges tron, samt uppmanade att följa deras exempel. Dock, tillade hon, till eder behöfs icke denna uppmaning. Jag känner nogsamt de höga furstedygder, som eder pryda, och det var på dem, icke på slägtskapen, som jag hade afseende, då jag valde eder till min efterträdare. Den enda tacksamhet, jag af eder fordrar, är ömhet mot min moder och vård om de vänner och tjenare, som jag i detta land qvarlemnar. Derpå fattade hon prinsen vid handen och ledde honom upp mot tronen, anvisade de på bordet liggande kungliga sinnebilderna och uppmanade honom att taga alltsammans i besittning. Prinsen, deremot, bad, att hon ville återtaga sin värdighet och sin plats. Hon nekade och så uppstod ett ömsesidigt krusande, och derigenom, att hvar bland dem ville lemna högsta eller tronplatsen åt den andra, jemnkade de sig utföre och stodo snart bägge två återigen på golfvet nedanför tronupphöjningen. Nu tog prinsen till orda, tackade för hennes godhet och lofvade en städse fortfarande erkänsla. Derpå, vänd till rådet och ständerna, utfästade han sig att hålla dem vid Guds ord och Sverges lag, samt bad, att fridsens Gud måtte välsigna hans regering, så att denna stora och oförmodade förändring icke måtte lända fäderneslandet och dess innebyggare till skada och afsaknad. Prinsen talade i väl valda ordalag och med behag och eftertryck, så att det åstadkom en angenäm känsla hos åhörarna. Shering Rosenhane svarade å ständernas vägnar och lofvade på vanligt sätt deras undersåteliga trohet och lydnad, hvarefter de fyra ståndens talemän framträdde och kysste den nya konungens hand.
Efter sålunda slutad högtidlighet skulle tåget återvända. Emellan konungen och drottningen uppstod omigen mycket krusande; ty hvardera ville intaga venstra sidan och ledsaga den andra till dess rum. Sluteligen segrade dock konungens envisa artighet, och det i båda fallen.
Omedelbart härefter trädde hela rådet under Axel Oxenstiernas ledning in i drottningens enskilda rum till afskedsuppvaktning; efter dem likaledes först hofvet, och sedermera ridderskapet och adeln. Drottningen tog alla i hand, och äfven dessa uppträden framkallade rörelse och tårar.
Fyra timmar sednare, eller på eftermiddagen samma dag blef i domkyrkan Karl Gustafs kröning firad. Kristina ville ej vara vittne dertill. Hon företog under tiden en spatserfärd utanför staden.
Alltså hade ändteligen den märkvärdiga qvinnan fått sin vilja fram och blifvit befriad från Sverges krona och från alla dess mödor och bekymmer. Hon var deröfver mycket både glad och stolt. Den sista känslan uttalades i såväl antalet som innehållet af de skådepenningar, hon lät prägla till minne af händelsen. Alla buru på ena sidan drottningens bröstbild. Andra sidorna visade på den ena en krona med omskriften: et sine te[1]; på en annan solen med omskrift: nec falso, nec alieno[2]; på en tredje Olympen och Pegasus på dess topp, med omskriften: sedes hæc solio potior[3]; på en fjerde jordgloben med omskrift: ni mi bisogna, ni mi basta[4]; på en femte återigen jordgloben med omskrift: non sufficit[5]; på en sjette himmelsgloben med omskrift: sufficit[6].
Den stora massan af Sverges innevånare delade icke Kristinas stolthet, men så mycket mer hennes glädje öfver händelsen. Högtidligheterna vid regentbytet försiggingo under stillhet, ordning och en tyst men allmän tillfredsställelse. Naturligtvis kunde denna sista känsla icke med oförställd öppenhjertighet yttras. Man hörde och såg likväl en och annan med sammanslagna händer och upplyftade blickar säga: Gudi lof! nu hafva vi ändteligen fått oss en konung i landet!
Det förstås af sig sjelft, att tilldragelsen väckte så inom- som utomlands mycket uppseende, mycket både tadel och beröm. En mängd lofsånger utgåfvos af dels besoldad, dels frivillig förtjusning. Dock lät äfven tadlet höra sin stämma. Vanligtvis anmärkte man, att Kristina vid kronans nedläggande förbehållit sig de flesta och bästa af dess företräden, nämligen konungslighetens oberoende, inkomster samt namn och värdighet; och att hvad hon deremot afsagt sig vore kronans olägenheter, dess trägna mödor, svåra bekymmer och vådliga ansvar.