Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gustaf Adolfs förbund med Johan Georg
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Förberedelser till slaget
Slaget vid Breitenfeld  →


[ 292 ]

SEXTIONDETREDJE KAPITLET.
FÖRBEREDELSER TILL SLAGET.

Straxt efter föreningen med svenskarna hade Johan Georg affärdat ett bud med befallning att försvara Leipzig, tills de förenade härarna hunne till undsättning. Budbäraren föll i Tillys händer, hvilken derigenom fick underrättelse om härarnas både förening och antågande: hvilken sednare omständighet af utsända spejare från alla håll bekräftades. Tilly stod på norra sidan om Leipzig uti ett ganska väl förskansadt läger mellan byarna Entriz och Mökern. Fråga uppstod, antingen han der sammastädes borde afbida den angripande fienden eller gå honom på öppna fältet till mötes. För att öfverlägga härom sammankallades de förnämsta höfdingarna fram emot morgonen den 7 Sept. uti ett af de få husen, som händelsevis stodo qvar efter Leipzigs afbrända förstäder. En utmärkt klokhet och försigtighet var egentligen den starka sidan af Tillys krigareförmåga, och den hvarpå han sjelf satte största värde. En fältherre, sade han, bör icke gå längre ut i vattnet, än han ser botten. Han yrkade äfven nu, att man borde gå försvarsvis till väga och hålla sig inom det befästade lägret; man innehade der en fördelaktig ställning, [ 293 ]skyddad på båda sidor af floderna Elster och Parde; i ryggen af Leipzig och med ymnig tillförsel från det rika bakom liggande Meissen. Dessutom kunde man på detta sätt beqämligen invänta de anryckande förstärkningarna, Altringer från Thüringen och Tieffenbach från Schlesien, efter hvilkas ankomst man vore fienden fullkomligt öfverlägsen. — Å andra sidan vore det för de förenade svenska och saxiska härarna nästan en omöjlighet att angripa lägret; de måste derföre icke utan våda draga sig tillbaka, och skulle snart lida brist uti de mera utsugna Elbe- och Hawel-länderna. Uti denna Tillys mening instämde fälttygmästaren Schönburg och största delen af rådet, i synnerhet de gamla wallonöfverstarna. Pappenheim deremot påstod, att man skulle rycka fram ur förskansningarna och söka öppen fältslagtning. Utgången borde ej betviflas, då man kände de kejserligas mod och vunna ära. Länge nog hade krigets afgörande blifvit uppskjutet; länge nog hade konungen inom sina förskansade läger gäckat de kejserligas tapperhet. Nu ändteligen vågade han visa sig och erbjuda ett öppet fältslag. Man kunde aldrig för Gud, kejsaren eller kurfursten af Bäjern ursäkta, derest man af försigtighet, att icke säga feghet, lät gå sig ur händerna ett så härligt tillfälle att med ett enda slag tillintetgöra den gemensamma fienden. Denna mening understöddes af Fürstenberg och af många, serdeles bland de yngre medlemmarna af rådet. Öfverläggningarna blefvo lifliga; Pappenheim försvarade med vanlig ifver sin yttrade mening, och understöddes deruti högljudt af sina anhängare, hvilka, ehuru färre till antalet, öfverröstade de andra. Tilly visste, att hans med åren tilltagande försigtighet ofta af både här och höfdingar ansågs som ålderdomsfeghet, och att den som sådan framställdes af hans afundsmän både uti Wien och München. Harmen öfver detta misskännande, lusten att vederlägga detsamma och slutligen förtroendet på bepröfvad lycka och här lockade honom att slutligen gifva vika för Pappenheims häftighet. Det blef beslutadt att rycka ut emot fienden. Fältropet skulle blifva Jesus Maria! tecknet ett hvitt band om [ 294 ]hatten, allt likasom vid Magdeburg. Morgonen började gry, då öfverläggningarna slutade. Vid utgången ur det lilla huset fingo höfdingarna se uti yttre rummet en mängd dödskallar, likkistor och dylikt måladt på väggarna. Det var händelsevis en dödgräfvares hus, som blifvit begagnadt för krigsrådets öfverläggningar. En mörk aning genomflög mångas sinnen. Innan solen gick ned, vore måhända också deras lycka död och begrafven.

Redan tidigt på morgonen uppbröt hären, anförd af den sjuttioåriga Tilly på sin lilla gråskymmel. Tåget ställdes mot den väntade fienden.

Landet norr om Leipzig utgöres af en enda slätt, öfversådd med skördar och byar, och blott här och der afbruten af några höjder, dock äfven dessa så låga, att de öfverallt blifvit odlade. Mellan byarna Breitenfeld och Seehausen sträcker sig rakt från vester till öster en dylik ås, sakta sluttande mot norden, hvarest byarna Podelwitz och Schelkau äro belägna vid stränderna af den lilla träskiga Loberbäcken. Hit anlände Tilly något efter kl. 8 f. m. och valde sin plats längs efter nämnde ås. Krigshären uppställdes uti en enda linea nedanför höjden, artilleriet bakom på dess spets, så att kulorna skulle gå öfver österrikarnes hufvud for att träffa de antågande svenskarna. Ställningen var så vald, att österrikarna erhöllo både solen och den starkt blåsande sydvestvinden på ryggen; svenskarna deremot midt i ansigtet. Sjelfva hären, både fotfolk och rytteri, var efter gamla bruket uppställd uti stora tertier. Fotfolket, bestående af sjutton sådana hopar, utgjorde bröstet, rytteriet flyglarna, med sju regementer på venstra, tio på högra. Denna sistnämnde fördes af Fürstenberg, på hvars sida märkas regementerna Colloredo, Schönburg, Erwitte, Bernstein och de oöfvervinneliga Cronbergarne; framföre flygeln stodo flere hopar kroater under Isolani. Bröstet fördes af Tilly sjelf och under honom af Schaumburg. Här stod kärnan af gamla wallonska fotfolket, regementerna Holstein, Chiesa, Gallas, Fürstenberg, Didrichstein, Balderon, Tilly, Blankart, Geisa m. fl. Venstra flygeln hade Pappenheim behållit för [ 295 ]egen räkning, i hopp att dymedelst komma i handgemäng med Gustaf Adolf, hvilken vanligtvis ställde sig på högra sidon. Pappenheim hade under sitt befäl det gamla wallonska rytteriet, hvaribland märkas regementerna Piccolomini, Strozzi, Merode, Baumgarten m. fl. Hela hären. bestod i allmänhet af pröfvade, genom långvariga fälttåg härdade kämpar, storväxta, starka, vanda vid den noggrannaste ordning uti fältrörelserna. I deras uppsyn läste man icke blott mod, utan det öfvermod, som beständig framgång alstrar; derjemnte det vilda och fräcka sinnelag, som utbildat sig under deras råa sysselsättning. Trotsiga intogo de sina bestämda platser och kastade stolta blickar utåt fälten kring Schelkau och Hohen Ossig, der svenska och saxiska fanorna började framskymta. Redan kl. 9 f. m. hade Tilly utdelat alla nödiga befallningar angående krigshärens ordnande, och höll sedan till densamma följande tal: Ändteligen, mina barn, har den dagen kommit, som vi högeligen önskat, enträget sökt, hjerteligen åstundat. Vår fiende, hvilken förut beständigt krupit undan uti sina smygvrår och räfhålor, har ändteligen vågat sig fram på fältet. Han har icke nu mera framför sig några djuptgående strömmar, såsom då han gömde sig bakom Peene och Trebel, medan vi med djerft mod angrepo och eröfrade Neu-Brandenburg. Han ligger icke och lurar bakom starka förskansningar, såsom vid Schwedt och Werben, Han kan icke stjäla sig på oss såsom vid Angern. På öppna fältet möter han oss med bröst mot bröst, svärd mot svärd. Det är detta, som jag så länge sökt. Det är derföre, som jag angripit den tyska kättarefursten, Johan Georg, på det jag skulle locka den nordiska kättarekonungen, Gustaf Adolf, ut på fältet. Det har lyckats. Jag har dessutom skaffat mig fördelarna af vind och ställning. Jag har gjort, hvad mig tillkommer, och lemnar nu det öfriga med glad tillförsigt åt edert mod, eder bepröfvade tapperhet. Och hvem skulle tvifla om utgången, som erinrar sig de mångfaldiga segrar, i tillkämpat eder öfver fienderna till vårt fädernesland, vår kejsare, vår heliga tro. Edra svärd hafva kufvat [ 296 ]upproriska böhmare, österrikare, ungrare, pfalzare. Markgrefven af Baden, grefven af Mansfeld, hertigen af Braunschweig hafva blifvit fördrifna; likaså tvenne konungar, böhmaren och dansken, och på samma sätt skall det gå med den tredje, svensken; och sedan, mina barn, skall våra faders heliga lära blomstra upp öfver våra fäders hela land, och i sjelfva af vår belönande kejsare sättas till herrar uti de hedniska kättarnes städer. — Sen dessa granna, prålande saxare, ungt, nyvärfvadt folk, föga dugligt till denna blodiga lek! Vid edert första anfall skola de flyga undan som agnar. Sen på andra sidan de nakna, uthungrade, uttröttade svenskar, med hästar, sämre än edra sämsta trossdragare! Riden rakt på dem, och ryttare och häst skola vanmägtiga störta ned under hofvarna af edra frustande springare. — Om jag i ringaste mån misströstat om eder tapperhet, så hade jag inom mitt väl förskansade läger kunnat invänta våra kamrater under Altringer och Tieffenbach. Men det hade varit orättvist att misströsta om edert mod; det hade varit orättvist att låta kejsarens segerrika soldater försvara sig likasom svenskarna med skansspadar i stället för svärd; det hade slutligen varit orättvist att låta andra troppar dela det byte, som eder med rätta odeladt tillfalla bör. Derföre framåt, mina barn! Ännu aldrig hafva kättarne kunnat mot de trogna katolikerna tillkämpa sig segern i en öppen fältslagtning. Det skall icke heller lyckas dem denna gången. Jesus Maria vare vår hjelp, vårt fältrop, vårt vissa förebud till seger. Härpå red Tilly ännu en gång uppmuntrande igenom lederna, hvarefter hvar och en på sin plats afvaktade den anryckande fienden.

Tidigt om morgonen samma dag uppbröto svenska och saxiska härarna och framtågade mot Breitenfeld, der de redan på långt håll sågo fienden uppställd på höjderna. På ett afstånd af ungefär två kanonskott derifrån flöt Loberbäcken, liten men för sina träskiga stränder svår att komma öfver. Saxarna riktade sitt tåg mot en liten bro vid Schelkau, svenskarna vid Podelwitz. När kejserliga höfdingarna sågo dessa rörelser, yrkade några af de ifrigare, [ 297 ]att man borde passa på och angripa svenskarna, innan de efter öfvergången hunnit komma i ordning. Men Tilly ville alldeles icke lemna sin fördelaktiga ställning. För att dock oroa svenskarna lät han antända Podelwitz. Men Gustaf Adolf verkställde, detta oaktadt, öfvergången. Först kommo trenne skottska regementer, hvilka stannade straxt bredvid, för att skydda de efterföljande. Derpå framtågade de öfriga i en beundransvärd ordning och intogo hvar och en sin bestämda plats, ehuru trångt rummet var mellan bäcken och de österrikiska kanonernas skotthåll. Tilly, omgifven af sina generaler, betraktade från höjden denna svenskarnas rörelse. Det säges, att han vid åsynen af deras förträffliga ordning bleknade och glömde svara på de kringstående generalernas frågor. Genom hans själ flög en mörk aning, ofta förebudet till den kommande olyckan.

Så snart de förenade härarna hunnit öfver bäcken, ordnades de på sätt, som förut var mellan Gustaf Adolf och Arnheim öfverenskommet. De ställdes serskildt, saxarna emot Fürstenberg; svenskarna emot Tilly och Pappenheim. De förra, helt och hållet utgörande en här för sig sjelfva, hade fotfolket i midten och rytteriet på sidorna, alltsammans på två linier och fördeladt uti tertier. Svenskarna deremot ordnades enligt Gustaf Adolfs nya uppfinningar; fotfolket i brigader, rytteriet i mindre sqvadroner med mellanstående musketerare, alltsammans på två linier. På den första och midt emot Pappenheim förde Gustaf Adolf sjelf högra flygeln, bestående af fem regementer rytteri, ytterst Stålhandske med finnarna, derpå Åke Totts regemente, sedan vestgötarna under Erik Soop, smålänningarna under Fredrik Stenbock och närmast midten östgötarna, alla med mellanstående musketerare af östgöta fotknektar eller Johan Banérs regemente. Bakom stodo rhengrefvens ryttare i reserv. Sedan följde midten, bestående af svenska, gula, blå och röda brigaderna, alla tillsammans under Teuffels befäl. Framföre stod en mängd, dels smärre dels större fältstycken under Torstensson; bakom deremot som reserv Uslar med lifregementet till häst och en hop skottska knektar. Venstra flygeln fördes af Gustaf Horn. [ 298 ]Der märktes rytteriregementerna Horn, Callenbach och Baudis. Delta allt var första linien. Uti den andra förde Johan Banér på högra flygeln lifflänningarna samt Damitz och Sperreuters ryttare. Midten under Hepburn bestod af de tre brigaderna Thurn, Hepburn och Witzthum med något rytteri till reserv. Venstra flygeln under Hall utgjordes af Halls och Courvilles ryttare.

Det var konungen sjelf som sålunda uppställt hären, och det icke blott på papperet, utan ock på fältel. Han red omkring, ordnande det hela, tilltalande och uppmuntrande de enskilda. Skjut icke, gossar, sade han åt soldaterna, förr än ni ser hvitögat på fienden; och ryttarna rådde han att icke hamra svärden slöa mot de stålklädda österrikarne, utan stöta ned hästen, så skulle den oviga ryttaren sedan lätt blifva besegrad.

Emedlertid hade också saxarna på sin sida kommit öfver Loberbäcken och utbredde sig öfver fältet. Snart voro härarna ordnade och en betydelsefull tystnad uppstod. Då red konungen till midten af slagordningen, stannade der, aftog med ena handen sin hatt och sänkte med den andra värjan mot jorden, och ovillkorligt följdes denna rörelse af alla de kringstående. Och konungen höjde sin starka stämma, att den hördes nästan öfver hela hären, och bad sålunda: Allgode Gud, som bär seger och nederlag i din hand. Vänd ditt huldrika ansigte till oss dina tjenare. Från fjerran länder och lugna boningar hafva vi kommit hit för att strida för frihet, för sanning, för ditt evangelium. Gif oss seger för ditt heliga namns skull. Amen! — En hög känsla af mod och förtröstan spridde sig vid dessa ord genom hvarje bröst. En hvar var beredd att för den heliga saken segra eller dö, och med dessa känslor var ej segern tvifvelaktig.

Emedlertid skickade konungen efter gammalt bruk. en trumpetare att utmana sin motståndare och dess här till den blifvande striden. Tilly svarade: Jag för min del har aldrig undvikit denna strid, och konungen vet ganska väl hvar jag är att finna.