Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/64
| ← Förberedelser till slaget |
|
Segerns följder → |
SEXTIONDEFJERDE KAPITLET.
SLAGET VID BREITENFELD.
Nu började den förenade krigshären att röra sig. Klockan var vid pass tolf, då tropparna kommo inom skotthåll för de kejserligas kanoner. Straxt dånade från höjden trenne skott och kulorna flögo hvinande igenom svenskarnas leder, dock utan att göra någon skada. Gustaf Adolf svarade med trenne kulor, af hvilka den första kastade kejserliga öfversten Baumgarten död till jorden. Nu följde ett häftigt skjutande från båda sidor, så att hela nejden genljudade deraf. Gustaf Adolf var visserligen öfverlägsen i anseende till kanonernas antal, hafvande deraf icke mindre än nära ett hundrade stycken; och Torstensson gjorde allt hvad i hans förmåga stod. Men Tillys 36 kanoner voro både större och hade fördelaktigare ställning, hvarigenom deras kulor verkade så mycket mera förstörande. Tvenne timmar varade detta skjutande. Gustaf Adolf ville icke rycka fram och angripa Tillys fördelaktiga ställning; hvilken denne sednare af samma skäl icke ville öfvergifva.
Af så många tusende menniskor upprördes emedlertid stora moln af dam, hvilka jemnte den tjocka krutröken drefvo i ansigtet på svenskarna, så att dessa, insvepta uti en fullkomlig natt, icke kunde igenkänna närmaste lederna, än mindre lämpa sina rörelser efter fiendens. För att undvika dessa olägenheter lät konungen hela hären draga mera åt höger, ämnande genom en svängning skaffa sig vinden på sidan i stället för i ansigtet. Tilly och Pappenheim sågo rörelsen och förstodo dess afsigt. Denne sednare föreställde ifrigt nödvändigheten att hindra densamma och erhöll slutligen tillåtelse att med venstra flygeln drifva svenskarna tillbaka. Som en blixt ilade han till sina skaror och ryckte fram. Men redan i de förra striderna hade det kejserliga rytteriet med egen förlust erfarit verkan af svenska fotfolkets eld. Då Pappenheim derföre på närmare håll upptäckte de mellan rytteriet stående östgötaknektarna, vågade han icke angripa, utan drog sig än mera åt venster, red omkring svenskarnas högra flygel och föll den i sidan, ämnande från detta håll likasom rulla upp hela hären. Men konungen, som märkte afsigten, lät på ögonblicket rhengrefvens reservregemente och Banér med andra liniens rytteri göra en svängning åt höger och ställa sig i rät vinkel mot den öfriga svenska hären, men med bröstet rakt mot de anfallande. Pappenheim stötte först mot rhengrefven, sedan mot finnar, lifflänningar och kurlänningar. En mördande fäktning uppstod. Wallonerna störtade den ena gången efter den andra med blindt raseri mot svenskarna; men dessa mottogo dem med orubbeligt mod. Konungen och Banér redo ordnande och uppmuntrande omkring och sände dessutom till de angripnes hjelp flere hopar östgötaknektar, hvilkas musköteld anställde ett förödande nederlag bland fienden. Pappenheim uppmuntrade de sina på allt sätt, störtade sig sjelf midt i den hetaste striden, efter vanan erhållande det ena såret efter det andra. Sju serskilda gånger förde han sina troppar till anfall, alla sju gångerna blefvo de tillbakadrifna, och kunde ej förmås till den åttonde, icke ens af den så älskade och fruktade anföraren. De utbredde sig i vild och oordentlig flykt på vägarna åt Breitenfeld och Hall, och kunde icke mer hvarken af hotelser eller böner förmås att stanna och ånyo ordna sig. Hertigen af Holstein med sitt fotregemente hade vid dessa anfall åtföljt Pappenheim och sålunda kommit att skilja sig från det öfriga fotfolket. Med största tapperhet tillbakaslog han i början svenska rytteriets angrepp. Men sedan hela den öfriga flygeln rymt fältet, blef det ensamma regementet omringadt af östgötar och finnar; det försvarade sig till sista man, liggande på fältet i samma ordning, som det under striden hade intagit. Nu fanns ingen fiende mera på hela denna sidan.
Ungefär vid samma tid, som Pappenheim företog nyssnämnde anfall, började på östra sidan en liflig skärmytsling mellan saxare och kroater, hvarvid de förstnämnde genast började vackla. Tilly såg, att den afgörande striden ej mer kunde undvikas, och ville derföre icke längre lemna flyglarna ensamma uti elden. Han tågade fram med sina sexton stora tertier. Men ju mera de nalkades svenska bröstet, desto mera förhärjande blef också den eld, hvarmed de emottogos. Torstensson hade allt i förträfflig ordning. Läderkanonerna sköto skott på skott med en för de kejserliga förvånande skyndsamhet; de större kartogerna i förhållande derefter. Bakom dessa hotande eldgap väntade de väl kända blå, gula och svenska brigaderna. Tilly vågade icke det vådeliga anfallet, utan drog sig åt höger mot Horn och saxarna. Den ännu tappert kämpande Pappenheim blef härigenom lemnad ensam och öfvergifven. Orsaken gissas olika; dels Tillys afund, dels en hemlig benägenhet att i det längsta undvika striden med den fruktade Gustaf Adolf; dels och troligast hoppet att snart förjaga saxarna och sedan så mycket lättare öfverväldiga de ensamma svenskarna.
Det tycktes i början som denna plan skulle gå i fullbordan. Tilly och Fürstenberg angrepo den saxiska hären med förenade hopar, Cronberg och Schönburg i spetsen. De frambröto oemotståndligt. Vid Schönburgs anfall kastade sig saxiska hästgardet genast och först på flykten. Cronberg störtade mot ett annat regemente, nedsköt med egen hand öfversten, och jagade med sina oöfvervinnerliga bussar hela ryttarehopen på flykten. Saxiska fotgardet och Arnheims folk voro de enda, som gjorde motstånd; med de öfriga saxarna gick det efter Tillys spådom: de flögo undan som agnar utefter fältet; dock i flykten plundrande både egen och svenskarnas tross. Bland de främsta flyende var kurfursten sjelf, hvilken ansåg slaget ohjelpligen förloradt. Först i Eulenburg, två mil derifrån, vågade han stanna och uppfriska sig med en mugg öl, under afvaktan af ytterligare underrättelser från slagfältet.
Då flere af de kejserliga regementerna började dels plundra trossen, dels jaga saxarna, lät Tilly strängeligen befalla dem att skynda tillbaka till striden. Låtom saxarna löpa, sade han, och vändom oss emot svenskarna; eljest hafva vi ingenting vunnit; och nu kastade sig hela den hotande skaran mot svenskarnas venstra flygel. Horn, för att icke omringas, drog sig med yttersta sidan något baklänges, men gjorde derunder ihärdigt motstånd; nära förtvifladt; ty han såg framför sig den både till fot och häst mångdubbelt starkare och genom saxarnas nederlag upplifvade fienden. Dessutom tog Tilly saxarnas kanoner och riktade deras eld mot svenskarna, hvarförutan kroaterna höllo på att kringgå flygeln samt anfalla sidan och ryggen. Detta oaktadt förlorade icke Horn modet eller sansningen. Med yttersta klokhet ordnade han sina fåtaliga troppar, och ingen enda bland dessa tappra krigare tog till flykten. Det var denna Horns kloka vändning och ihärdighet, som räddade svenskarna från det hotande nederlaget.
Då nemligen saxiska hären blef jagad på flykten, skyndade Arnheim till konungen med denna oroande nyhet. Nästan i samma ögonblick, kom Teuffel med underrättelse, att hela kejserliga hären vände sig emot Horn. Konungen, som just nu fullkomligen förjagat Pappenheim, lemnade högra flygeln åt Banér, samt ilade sjelf till den venstra. Här svigtade hela den svaga styrkan under tyngden af det öfverlägsna anfallet. Öfverste Hall låg skjuten och med honom nästan hela hans regemente. Horn, Baudis och Courvilles ryttare ledo förskräckligt och drogo sig småningom tillbaka. Ännu stod Callenbach qvar såsom i reserv. För Guds skull, hugg in, Callenbach! hugg in! ropade konungen och pekade på en öppen lucka, der fienden höll på att tränga igenom. Regementet störtade fram. Redan vid första mötet föll Callenbach genomborrad till marken. Men hans ryttare fortsatte anfallet med lika ordning, med lika mod. Försvara er, gossar, ropade konungen, jag skall straxt sända er hjelp; och han befallte Teuffel rida efter några fotregementer ur andra linien. Men knappt en minut, sedan konungen sagt sista orden, kom en kula och kastade Teuffel krossad till marken. Konungen skyndade då sjelf till bröstet af andra linien och sände derifrån de båda brigaderna Hepburn och Witzthum och sedan från högra flygeln Soop med vestgötarna till Horns hjelp. Dessa regementer ryckte upp på sidan af venstra flygeln, först Witzthum, sedan Hepburn, och ytterst vestgötarna. Hjelpen kom i rättan tid för att möta den kringrännande fienden. Kroaterna störtade mot Hepburn. Han medförde flere läderkanoner dolda inuti brigaden. Vid Hepburns röst öppnades lederna, och ett mördande kulregn mötte och tillbakakastade de angripande. Andra troppar sökte tränga fram, men emottogos med en möskötsalva, af alla tre leden på en gång gifven, med den förskräckliga verkan, att hela rader af de angripande föllo till jorden, liksom gräs för lian. Men Tillys krigare veko icke så lätt tillbaka. Det blef ett kämpande på lif och död, man emot man, med svärd och pik, med musköt och pistol, med kolf och kula. Regementerna blandades i en ryslig förvirring. Cronbergarna och Baudis ryttare bröto hvar på sin sida härjande fram öfver fältet. Hepburn och Witzthum på svenska, Blanchart, Gejsa och Balderon på kejserliga sidan öfverhöljde hvarandra med mördande kulregn. Röken och dammet från hela den öfriga krigshären drefs af vinden nedåt venstra flygeln, och insvepte slutligen alltsammans uti så tjocka moln, att ingen kunde urskilja knappt vän eller fiende. Hepburn måste låta sina trumslagare slå skottska marschen, på det hans troppar i mörkret icke skulle gå vilse och förskingras.
Då Gustaf Adolf återkom till högra sidan, var Pappenheim redan alldeles försvunnen. Konungen lät derföre genast hela flygeln rycka framåt, görande nu alldeles obehindradt den svängning åt venster, hvarigenom han redan i början ämnade undvika krutröken. Först stodo härarna rakt i öster och vester. Nu hade Gustaf Adolfs högra flygel gått framåt, den venstra deremot tillbaka, så att båda härarnas sträckning var från sydvest till nordost, med lika fördel af vinden, heldst den fram på aftonen drog sig än mera åt vester. Genom denna rörelse hade Gustaf Adolf kommit upp på höjden af sandåsen, der Tilly hade qvarlemnat sina kanoner under otillräcklig betäckning. Konungen i spetsen för sitt rytteri, med finnarna främst, skyndade dit, eröfrade efter en kort strid kanonerna och vände dem mot Tillys nedanför på slätten stående skaror. Nu kom Pappenheim med några samlade troppar tillbaka och sökte återtaga artilleriet; men fann snart omöjligheten, hvarpå han ilade ned uti mordhvimlet på venstra flygeln. Äfven Gustaf Adolf lemnade de kejserliga kanonerna åt Horn, och skyndade ned till den sista afgörande kampen. Ännu hade wallonerna underhållit striden med en orubblig tapperhet, men svenskarnas lika tappra motstånd gaf dem tillkänna, att de här funnit andra fiender, än dem de förut besegrat. En mängd ditskickade läder- och fältkanoner spridde fruktan och förstöring uti de täta lederna. När nu dessutom Tillys egna kanoner började spela emot de kejserliga, när konungen sjelf med den segrande högra flygeln föll dem i sidan, då förlorade de med hoppet om seger äfven modet, samt upplöste sig till den vildaste flykt. Förgäfves sökte höfdingarne hejda dem. Pappenheim rasade; fjorton svenskar hade han med egen hand nedhuggit; sjelf helt och hållet betäckt af sår. Den segervane Tilly var utom sig af harm, af förtviflan, då han såg segern ryckas sig ur händerna. Den gamle gråskymmeln blef skjuten; han sprang upp på en ny häst, och ville åter föra sina troppar i elden. Men de lydde honom icke mer; han bad, han bönföll, han hotade, han gret af harm — förgäfves. — Upplöst var all ordning, all lydnad. Soldaterna flydde utåt fältet och Tilly måste följa dem. Han var nära att blifva fången. En ryttmästare vid rhengrefvens regemente, för sin reslighet vanligen kallad långa Fritz, såg och igenkände den flyende. Hastigt skyndade han efter, fattade gubben i kläderna, och befallte honom gifva sig. Tilly sporrade hästen och sökte rycka sig lös; men långa Fritz följde efter och gaf honom med pistolkolfven slag på slag öfver hufvud, skuldra och arm, viljande på detta sätt tvinga honom att gifva sig fången. Den gamle var nära att förlora sansningen, då hertig Rudolf af Lauenburg af en händelse fick se uppträdet. Hastigt red han dit, jagade en kula tvärt igenom hufvudet på långa Fritz, och befriade Tilly. De befunno sig nu längs ned på östra ändan, skilda från de flyende tropparna. Men här mötte dem Cronbergarna, hvilka upptogo Tilly i sina leder och, emedan hela den öfriga hären redan tagit flykten, också anträdde, ehuru ogerna, sitt återtåg. I god ordning och likasom vid en mönstring redo de utefter hela svenska flygeln, helsade skottarna med en salfva, fortsatte derpå ridten framåt vägen till Leipzig. Svenskarna läto dem obehindradt rida fram; ingen ville eller vågade angripa de oöfvervinnerlige.
Men skyddade af dammet och den tjocka krutröken, hade några af Tillys äldsta och bästa fotregementer kommit i temligen godt behåll utur striden. Bakom slagordningen vid kanten af skogen träffade de några andra troppar, tillhörande reserven. De voro nu tillsammans regementerna Balderon, Diedrichstein, Chiesa och Blanchart. Striden var redan ohjelpligen förlorad; men dessa gamla, segervana kämpar ville icke förlora sin förut dyrt förvärfvade ära. De förenade sig och fattade stånd mot de förföljande svenskarna. Gustaf Adolf med högra flygeln, främst Totts ryttare och smålänningarna, kastade sig öfver dem. Striden fördes med den yttersta förbittring. Pardon hvarken begärdes eller gafs. Wallonerna försvarade sig i döden. Man såg dem med afskjutna ben ännu söka resa sig på stumparna och aflossa sina skott. Andra, liggande halfdöda på marken, lyfte vanmäktigt sina svärd för att genomborra de öfverridande svenskarnas hästar. Nattens inbrytande mörker räddade den tappra qvarlefvan, som sjelf hade räddat de gamla wallonernas ära. De drogo sig tillbaka på vägen till Leipzig, och striden var slut. Den hade varat fulla fem timmar.
Gustaf Adolf, som fruktade att genom någon öfverilning förlora den vunna segern, förbjöd allt ytterligare förföljande af fienden. Kl. 7 om aftonen lät han oaktadt det inbrytande mörkret hela hären åter uppställas i slagordning. Han red än en gång genom lederna, tackade alla, så enskilda, som troppar, mest dock Horn och hans flygel, och Hepburn med skottarna. Sedan befallte han folket att tillbringa natten i samma ordning, som de för närvarande innehade. Derpå gick han med några förtrogne till en marketentare och uppfriskade sig med något mat, samt med en hastig och glad öfverräkning af de fördelar, protestantiska saken genom denna seger vunnit. Jag tror knappt, sade han slutligen, att en mera smickrande tillfredsställelse finnes på jorden, än den en general har efter en vunnen fältslagtning. Derpå lät han till främsta lederna framdraga en vagn, uti hvilken han tillbragte denna liksom föregående natten. Morgonen derpå, sedan säkra underrättelser inlupit att de kejserliga voro helt och hållet skingrade, tillät Gustaf Adolf sina troppar att rycka fram till lägrets plundring och fiendens förföljande. För att likväl bibehålla så mycken ordning, som möjligt, indelades det fiendtliga lägret uti vissa skiften, och hvart och ett af de segrande regementerna fick sin del att plundra. Här fanns ett omätligt byte uti guld, silfver, dyrbarheter, granna kläder, läckerheter, hästar, tält, m. m. Ingen blef lottlös; många funno så mycket, som de sedan behöfde för hela sin lifstid.
På fältet lågo vid pass 9000 döda; deraf 6300 kejserliga, 2000 saxare, och 700 svenskar. Bland de kejserliga märkas fälttygmästaren Schönburg, hertigen af Holstein samt öfverstarna Blanchart, Erwitte och Baumgarten. Bland svenskarna, Teuffel, Callenbach, Hall och Damitz. Tjugusju kanoner och öfver 100 fanor och standarer blefvo segrarens rof.