Berättelser ur svenska historien/Hedniska tiden/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Ingjald Illråda
Berättelser ur svenska historien
1. Hedniska tiden
av Anders Fryxell

Om Ivar Vidfamne och hans ätt
Om Ragnar Lodbrok och hans söner  →


[ 77 ]

SJETTE BERÄTTELSEN.
OM IVAR VIDFAMNE OCH HANS ÄTT.

FÖRSTA KAPITLET.
KONUNG IVARS MAGT.

Ivar blef nu konung i Uppsala och stamfader för en ny konungaätt, kallad den Ivarska. I början gaf väl Gyrita honom inga barn, men då reste han till Uppsala och fick af Gudarna det svar, att när han försonat sin mördade broders vålnad, skulle hans önskan gå i fullbordan. Så skedde, och Gyrita födde en dotter, som kallades Öda, d. v. s. den rika. Konung Ivar regerade strängt, och underkufvade fullkomligt de fylkeskonungar, som undsluppit Ingjald. Alllså herrskade han enväldigt öfver hela Sverge; med sin drottning hade han fått Jutland; och sjelf intog han med krigsmagt en del af Saxen, hela Preusiska kusten och en femtedel af England. Af detta vidsträckta rike och sina många härtåg kallades han Ivar Vidfamne och var mycket fruktad.

ANDRA KAPITLET.
OM ÖDA.

Vid denna tiden regerade tillsammans i Lejre på Seland tvenne bröder, som voro af Sköldungaätten. Den äldste hette Helge. Han låg alltid om sommaren ute i härnad, och förvärfvade sig derigenom mycken rikedom och ära, och för sin stora tapperhet skull blef han kallad Helge den hvasse, d. v. s. den raske. Den andre brodren helte Rörek, med tillnamnet Slungering: [ 78 ]han satt mest hemma och styrde landet, och ansågs han i allting vara mindre man för sig, än brodren. Dessas land ville Ivar gerna bemäktiga sig, emedan det låg så passande midt emellan alla hans andra riken. När nu Ivars dotter, Öda, var fullväxt, blef hon mycket beryktad för skönhet och stort förstånd; emedan hon dertill var Ivars enda barn, och skulle en gång ärfva alla hans länder, så ansågs hon mycket rik och kallades derföre Öda, den djup-öda, d. v. s. den mycket rika. — Helge Hvasse for att fria till Öda, och behagade han henne ganska väl. Ivar visade sig äfven vänlig mot honom; men i ett enskildt samtal med sin dotter förböd han henne att äkta Helge. Sedan sade han för denne, att Öda af högmod förkastat hans hand, tvärtemot Ivars enträgna böner. Härpå for Helge hem.

En tid derefter bådo Röreks man sin konung förse sig med ett godt giftermål, och föreslogo dertill Öda. Rörek tvekade vid detta, men hans män uppmuntrade honom. Han talade då med Helge härom, och bad honom fara åstad och fria för sig. Helge svarade, «att förslaget vore godt, samt den lycklig som finge äga Öda. Dock fruktade kan samma utgång nu, som sist. Likväl ville han göra sin broder till viljes». Reste alltså åstad, och frambar ärendet för Ivar, af hvilken han väl undfägnades. Men Ivar sade, «att då Öda försmått Helge, var det oförsigtigt af Rörek att begära henne, då han i allt var sämre, än Helge». Helge deremot påstod «Rörek uti allt vara sig jemngod, fast han ej var så mycket beryktad i vikingatåg». — Ivar låtsade vara obenägen, dock gick han att tala vid Öda. Hon svarade: «att derest hon sjelf finge råda, skulle Rörek aldrig få hennes hand; dock såge hon väl, att hennes vilja nu, som förut, intet betydde, då konungen sjelf annorlunda hade beslutat. Illa!» svarade konung Ivar, «likar mig ditt stolta svar, och ser jag, att du ej längre vill stå under vår lydnad. Men konung Rörek skall likväl blifva din man, ändock du det icke vill». Härpå gick konungen bort till [ 79 ]Helge och sade: «Mycket har jag bedragit mig, då jag härtilldags ansett min dotter som den förståndigaste qvinna; nu må jag bekänna att hon är mycket fåvis; ty eljest skulle hon ej utvälja den sämste brodren framför dig, som är en så förträffelig konung». Alltså blef nu beslutadt, att Öda skulle hafva Rörek, och Helge förde henne ned till Dannemark till sin broder. Men, då de på vägen kommo att talas vid om detta giftermål, uppenbarades Ivars svek, och de förstodo, huru han bedragit dem båda. Vid framkomsten till Dannemark blef ett stort gästabud hållet, der konung Rörek äktade Öda. Den vintern dvaldes Helge hemma i Dannemark; sedan for han ut i härnad, som hans vana var. Rörek fick af Öda en son, som hette Harald. Han vardt stor och stark till växten och skön till utseendet, dock voro hans framtänder mycket utstående, glänsande och färgade som guld, hvaraf han blef kallad Harald Hildetand, d. v. s. med den gländsande tanden.

TREDJE KAPITLET.
KONUNG IVARS SVEK.

En sommar lade Ivar med sina skepp till vid Seland, och begärde, att Rörek måtte komma till samtals med honom på flottan. Öda bad Rörek dröja dermed till andra dagen, samt framsatte midt i rummet åt honom en ensam säng, bäddad med nya kläder, och bad honom ej glömma, hvad han deri under natten drömde. Rörek gjorde, som Öda ville, och följande morgonen berättade han sin dröm sålunda: «att han såg en hjort beta på en fager slättvall. Derpå framsprang ur skogen en leopard, hvars hår var skinande som guld; men hjorten rände sina horn genom leoparden under bogarna, så att han nedföll död. Derpå kom en stor drake flygande, och spände sina klor i hjorten, och ref honom alldeles sönder och till döds. Sedan [ 80 ]såg han en björninna, följd af sin unge, och draken förföljde dem båda, men björnen försvarade dem». Dermed hade Röreks dröm slutat. Då sade Öda: «En märkvärdig dröm är detta, emedan du har sett högdjurshamnar, och de betyda stora konungar. Kanske bebådas ock härmed ett stort krig; dock ville jag, att du ej så mycket må jaga den hjorten. Likligt syns mig också att du sjelf dermed betecknas. Det vill jag ock råda, att du aktar dig för min fader, konung Ivar, att han ej sviker dig». Derpå for Rörek ned till stranden, och steg ombord framför kajutan, helsande på konung Ivar, men denne låddes hvarken se eller höra, och gaf intet svar. Rörek sökte då blidka sin svärfader, och sade sig hafva tillredt ett stort gästabud, till hvilket han på sina och Ödas vägnar nu ämnat bjuda Ivar. Denne svarar «sig i en olycklig stund hafva giftat Öda åt Rörek, och vore intet under, det hon ej är trogen mot honom». Rörek sade, «att han komme väl öfverens med Öda, samt hoppades, att Ivar ej skulle behöfva ångra sitt jaord». Då svarade Ivar vredeliga: «Du lärer litet veta, huru Helge och Öda umgås med hvarandra; men det är i hvars mans mun, att Harald är Helges son, den han ock mycket liknar. Och vill jag heldre, att du afstår henne åt Helge, än af klenmodighet lemnar detta längre ohämnadt». Rörek sade «sig ej detta hört hafva; bad nu derföre Ivar om goda råd. Dock ville han ej mista Öda». Ivar sade då, «att han antingen skulle dräpa Helge; ty förr blefve aldrig rätt väl mellan makarna, eller också afstå Öda». Rörek sade «sig ej vilja mista Öda, men heldre hämnas». Derpå red han bort med sina män, och Ivar seglade också straxt derifrån.

[ 81 ]

FJERDE KAPITLET.
HELGES DÖD.

Om hösten, när Helge kom hem från härnaden, var Rörek mycket olustig och tyst utaf sig. Öda lät tillreda ett stort gästabud mot Helge, då många lekar anställdes. Det likade Helge illa, att Rörek var så ledsen; han uppmanade honom derföre att deltaga i leken, men Rörek sade sig ej vilja leka den gången. Helge uppmuntrade honom ändå, och bad honom rida ett tornerspel med sig, såsom de voro vane. Rörek sprang då upp stillatigande, går till sina män, och låter väpna sig med hjelm, brynja, svärd och spjut, samt rider så ut på tummelplatsen. Helge återkom obeväpnad emot honom, hafvande allenast en tornerstång i handen. Rörek lägger då sitt spjut emot honom, och ränner det tvärtigenom honom, så att han föll död ned af hästen. Männerna redo bestörte till, och frågade, «hvarföre han gjort denna onda gerning?» Rörek sade «sig dertill hafva full orsak, ty han hade försport, att Helge hade förledt hans hustru«. Då sade alla: «att det vore en stor osanning, och Rörek illa bedragen». Men då Öda hörde detta, tyckte hon sig förstå, att det var hennes faders råd, samt att han ej ämnade sluta härmed. Hon tog derföre sin son till sig, och red bort med ett stort sällskap; men Rörek reste kring landet, som hans sed var.

Kort derefter fick Rörek veta, att Ivar återkommit, red derföre honom till mötes. Men då Ivar försport Helges fall, sade han «det vara ett stort nidingsverk, och beder sina män väpnas, för att hämnas hans vän Helges död». Derpå gömde han en del af folket i en skog ett stycke från stranden, der han trodde Rörek skulle rida förbi. När nu Rörek kom till stranden, fann han Ivar med sitt folk i slagordning för sig, och då bakhållet i skogen hörde Ivars krigslurar, rusade de fram, [ 82 ]och angrepo Rörek och hans folk i ryggen, och blef striden ej lång, ty snart föllo Rörek och allt hans folk. — Då påböd Ivar, att hela riket skulle lemnas i hans våld; men om några dagar kom Öda med en församlad krigshär ned af landet emot honom, och som han ej ansåg sig manstark nog, reste han åter till Sverge för den gången. Men samma vinter samlade Öda alla sina dyrbarheter, och våren derpå flydde hon och många förnämliga män med henne till konung Radbjart i Gardarike eller Ryssland, och erhöll hans skydd för sig och sin son mot Ivars stora makt. Men konung Ivar lade då under sig hela det rike, som bröderna Helge och Rörek egt, och hade nu underkufvat ganska många länder.

FEMTE KAPITLET.
KONUNG IVARS DÖD.

Någon tid derefter begärde konung Radbjart Öda sig till äkta, och som han var en rik konung, af hvilken både hon och hennes son kunde hafva tröst och försvar, gifte hon sig med honom; dervid rådfrågande endast sin son, men ej sin fader. När Ivar hörde detta, tyckte han konung Radbjart vara mycket förmäten, som hade äktat Öda, utan att begära Ivars lof. Han samlar derföre ur alla sina länder en krigshär så stor, att ingen kunde räkna hans skepp, och styr dermed österut, ämnande härja och bränna konung Radbjarts hela rike. Konung Ivar var nu mycket gammal och åldrad. När han kom öster i Kyrialabotten[1], der Radbjarts rike vidtog, ämnade han landstiga och börja härjandet. Då drömde han en natt, att öster öfver hafvet flög en stor drake, hvars färg var som guld, och gnistor flögo af honom, som ur en smedjeugn, så att det lyste på [ 83 ]himmelen och alla länder deromkring. Alla foglar, som i Nordlanden voro, följde efter draken. Men på landet uppstod ett tjockt moln med hvasst väder, ljungeld, slagregn och isbark, och så snart draken flög upp på landet, öfverhöljdes både han och foglarna af ovädret, och vardt ett så tjockt mörker, att de ej mer kunde ses; och i detsamma hördes ett stort dån och gny, som gick vester ut öfver alla de riken, Ivar egde. Härvid vaknade Ivar. Han lät kalla till sig sin fosterfader, Horder, och bad honom uttyda drömmen. Horder svarade sig vara så gammal, att han ej mer kunde tyda drömmar. Horder stod på en bergklint vid stranden, men Ivar låg på höfdingsskeppet i sitt tält och hade dragit täckelset undan, medan de taltes vid. Konungen var ängslig och sade: «Kom hit Horder och uttyd drömmen». «Ej går jag dit», svarade Horder, «ej heller behöfs, att jag utlägger din dröm; ty du lär sjelf nogsamt veta, hvad han betyder. Du tänkte att bryta under dig alla riken och besinnade ej, att du en gång måste dö. Nu skall du snart komma till Hels[2] gårdar, och ingen af de dina får riket efter dig». «Kom hit», ropade Ivar, «och säg dina onda spådomar». «Nej», svarade Horder, «här vill jag stå och svara dig». Då frågade Ivar: «Huru var min fader, Haldan Snälle, ansedd bland Asarna i Valhall?» Horder sade: «Han var som Baldur, hvars död alla Gudar greto, och är han dig mycket olik». «Väl talar du», sade Ivar, «kom hit och gör din berättelse». «Här vill jag stå och tala», svarade Horder. Vidare frågade Ivar: «Huru var Rörek bland Asarna?» Horder svarade: «Han var som Hener, den räddaste bland Asarna, men mot dig mycket hämndgirig». — «Huru var Helge Hvasse?» Frågade Ivar vidare. «Han var», svarade Horder, «som Heimdaller, den oförståndigaste bland Asarna, men mot dig mägta vred». «Hur är jag då sjelf ansedd bland Asarna?» frågade ändtligen Ivar. «Du är dem mest förhatlig», [ 84 ]svarade Horder, «och kallas du Midgårdsormen». Då sade konungen med vredt mod: «Om du bådar min död, så bådar jag dig din egen död tillbaka. Jag känner dig nog, lede jätte! Kom nu och kämpa med Midgårdsormen». Härvid blef konungen så förifrad och vred, att han sprang ur tältet öfver relingen i hafvet. Horder störtade sig äfven från berget dit, och ingendera kom någonsin upp igen.

Efter detta läto höfdingarna blåsa till tings, och då folket var församladt på landet, förkunnades konung Ivars död, och rådgjordes, hvad man skulle göra med denna stora hären. Som de nu ingen sak hade mot konung Radbjart, så beslöts att gifva hären hemlof. Och så snart de fingo god vind, seglade hvar och en hem i sitt land igen.

SJETTE KAPITLET.
KONUNG HARALD HILDETAND.

När Radbjart hörde dessa tidender, gaf han skepp och manskap åt sin stjufson, Harald, som med dem seglade till Seland. Der blef han straxt antagen till konung, och sedan bemäktigade han sig alla de riken, hans morfader Ivar hade egt i Sverge och Dannemark. Harald var blott femton år, då han först blef konung. För denna hans ungdoms skull trodde många slägter, att de skulle kunna återtaga de riken, som Ingjald Illråda och Ivar Vidfamne hade ryckt åt sig. Derföre voro många krig och uppror i början af hans regering. Men han besegrade alla, och hade sådan lycka, att han nyttjade hvarken sköld eller harnesk i strid; hvarföre äfven folket trodde, att hans vänner, af fruktan för de många upproren i hans ungdom, hade gjort ett stort blodoffer och trolleri, hvarigenom intet jern skulle bita på Harald. Dessutom berättades också, att Oden sjelf hade lärt Harald att på ett fördelaktigt sätt ordna sin krigshär, [ 85 ]nemligen att dela den i tre hopar, hvilka hvardera voro framtill spetsiga, men bakåt bredare, så att i främsta ledet gick blott en man, i det andra två, i det tredje tre, o. s. v. En sådan slagordning kallades Svinfylking, emedan hvardera hopen var spetsad framåt såsom ett svintryne. Af tacksamhet för denna lärdom säges Harald hafva lofvat åt Oden alla dem, som föllo i hans strider. För allt detta blef Harald slutligen så fruktad, att ingen tordes föra krig emot honom, och han satt 50 år med frid i sitt rike. På det icke hans kämpar skulle förvekligas, höll han beständiga vapenöfningar, och den som blinkade för ett yxhugg, hvilket gick ända förbi ögonbrynen, blef straxt bortkörd från hofvet i Lejre och mistade sin sold, såsom rädd och feghjertad. Konung Harald var dock ganska mild, och återlemnade många fylken åt de småkonungar, som Ingjald och Ivar fördrifvit.

SJUNDE KAPITLET.
HARALD HILDETANDS ÅLDERDOM.

Öda hade med Radbjart en son, som hette Randver. Honom satte Harald till sin underkonung i Uppsala öfver Svearike och Westergötland; men sjelf bodde han i Lejre. Randver dog på ett krigståg till England, hvarefter hans son, Sigurd Ring, blef underkonung i hans ställe.

När konung Harald blifvit 150 år gammal, låg han af ålderdomssvaghet beständigt i sängen, och orkade litet gå. Då var ingen, som försvarade hans rike för de många vikingar, som på alla sidor började anfalla och härja det. Detta likade hans vänner illa, och många andra tyckte också konungen halva lefvat länge nog. Några mäktiga män togo derföre det råd, att då konungen en gång var i karbad, lade de träd och stenar deröfver, ämnande så förqväfva honom. Men då Harald [ 86 ]märkte deras afsigt, bad han dem släppa sig upp, sägande: «Jag vet nogsamt, att för eder tyckes jag vara lastgammal, och det kan ock så vara. Dock vill jag ej dö i ett badkar, utan heldre såsom en konung». Då stego hans vänner till och hjelpte honom upp. Derpå skickade Harald sändemän till Sigurd Ring i Uppsala med ett bud: «att Danskarna tyckte Harald vara för gammal, derföre ville han falla, som en konung anstod, uti strid. Han bad alltså, att Ring skulle samla så stor krigshär, han förmådde, och dermed möta Harald vid Bråviken i Östergötland. De skulle då der försöka, hvem som vore mägtigast». De började således rusta sig, och somliga säga, att de i sju år beredde sig härtill. Det finnes dock andra berättelser, som förtälja, att Haralds krigsöfverste, Brune, hade med sin list uppretat konungarna mot hvarandra till detta krig. Ring hade sitt folk från Svearike, Westergötland, Norge och Helsingland. Der voro också många utmärkta kämpar, i synnerhet Ragvald den rådkloke och Starkotter, som ansågs för den störste kämpe på den tiden. Haralds här var från hela Dannemark, Östergötland och norra Tyskland. Hären samlades i Öresund och var så stor, att man kunde gå på flottan såsom på en bro öfver hafvet från Seland till Skanör. I konung Haralds här var Ubbe från Friesland den namnkunnigaste. Der voro ock trenne sköldmör, Ursina, som bar Haralds banér, Heide och Veborg, och dessutom många andra stora kämpar. Derpå möttes härarna på Bråvallahed i Östergötland. Harald utsände sin fältöfverste Brune för att efterse, huru Ring uppställt sin här. Då han återkom och berättade, att Rings här stod i svinfylking, sade konung Harald: «Hvem hafver lärt konung Ring det? Trodde jag dock, att ingen kunde det, utom Oden och jag. Eller vill Oden nu göra mig segerlös, det jag aldrig förr varit? Vill jag då heldre, att han låter mig falla med hela min här i striden». Derpå lät han Brune uppställa folket, och emedan han sjelf ej förmådde gå, lät han sätta sig i en vagn.

[ 87 ]

ÅTTONDE KAPITLET.
BRÅVALLA SLAG.

(Omkring 740 år efter Kr.)

När allt således var färdigt, läto höfdingarne blåsa i krigslurarna, hvarpå härarna uppgåfvo ett stort härskri, och gingo så emot hvarandra. Det blef nu ett skarpt och träffeligt slag, och de gamla sagor förtälja, att ingenstädes i Nordlanden har så mycket och utvaldt folk stridt tillsammans. När slaget varat en stund, gick Ubbe den Frisiske fram ur konung Haralds krigshär mot fienden. Främst i spetsen af konung Rings fylking gick kämpen Ragvald den rådkloke, och mot honom vände sig Ubbe. Då såg man emellan dessa storhuggande män ett hårdt och märkeligt envig, der många och förfärliga hugg utdelades och uppburos. Dock lyktades det så, att Ragvald måste segna död ned till jorden. Derpå nedhögg Ubbe också kämpen Tryggve, som stod näst Ragvald. När Adils söner från Uppsala sågo detta, vände de sig begge emot honom, men så märkelig kämpe, var han, att han fällde dem båda, och den tredje, Yngve, dertill. När konung Ring såg detta, ropade han högt: «att det vore skam låta en man så förhäfva sig öfver en hel här; och hvar är nu Starkotter, som tillförene aldrig fruktade stiga fram i striden?» Starkotter svarade: «Denne Ubbe är ett hårdt mannaprof, och svårt är det nu att vinna, herre! dock vill jag ej undandraga mig». Derpå gick han mot Ubbe, och skiftade de många och väldiga hugg sinsemellan. Slutligen gaf Starkotter Ubbe ett ganska svårt sår, men hade sjelf förut fått sex stora sår, så att Starkotter tyckte sig aldrig tillförene hafva varit i sådan vånda. Nu trängde krigshoparna fram på båda sidor emellan dem och åtskilde begge kämparne. Ubbe nedhögg då kämpen Agnar, derpå fattade han svärdet med begge händerna, och [ 88 ]röjde sig en bred väg tvärtigenom kung Rings krigshär, varande nu blodig allt upp till axlarna. Bakom Rings krigshär voro Telemarksboarna från Norge uppställda. Deras förnämsta idrott var att skjuta med båge, så att den öfriga hären tyckte sig hafva liten hjelp af dem, derföre hade de fått den bakersta platsen. När de nu sågo Ubbe komma midt igenom hären mot sig, sade de sinsemellan: «Nu skall det rönas, att vi äfven äro tappre män, och icke så ringa, som de andra akta oss före; och vi låta denne vara skottmål en stund för våra pilar». Hadder, Horde och Hroallder ibland dem voro så goda skyttar, att de sköto igenom Ubbe med tjugofyra pilar. Dock felades honom ej frimodighet, utan försvarade han sig tappert, allt tills han föll död ner. Han hade då förut nedlagt sex kämpar och sexton andra män, samt dessutom illa sårat elfva andra kämpar.

Sköldmön Veborg gick nu fram mot Svenskarna och fällde kämpen Sote. Derpå mötte hon Starkotter, och slogos de; men hon var så vig och skicklig att föra vapen, att hon gaf Starkotter ett hugg, hvarmed hon lösskar köttet på kindbenet och hakan. I detsamma kom Torkil djerfve dertill och nedhögg henne; men Starkotter stoppade skägget i munnen och bet deri, qvarhållande sålunda det lösa köttet, och var han nu blefven mägta vred. Han bröt häftigt in i danska krigshären och nedhögg kämparne Hake, Ella, Borgar och Hjorter efter hvarandra. Derpå rusade han mot sköldmön Ursina, som bar konung Haralds banér. Hon sade då: «Visst är det dödsraseriet, som kommit på dig, och lärer nu din dödsdom vara för handen.» «Först skall du fälla konungens banér», sade Starkotter och dermed högg han venstra handen af henne. I detsamma angrep kämpen Brae honom, men Starkotter fällde både honom och kämparne Grepe den gamle och Håte, men han fick också sjelf många och stora sår. När nu Harald såg det myckna manfallet bland sitt folk, ställde han sig på knä i vagnen, emedan han ej förmådde stå [ 89 ]på annat sätt, och tog ett kort svärd i hvardera handen. Derpå lät han köra vagnen midt ibland fienderna, huggande och stickande på båda sidor om sig, och fällde på detta sätt många män, och tycktes han vara mycket manlig samt göra stora bragder efter sin höga ålder. Slutligen slog hans egen fältöfverste, Brune, honom med en klubba på hjelmen så, att hufvudet remnade och konungen störtade död utur vagnen. När konung Ring såg vagnen tom, förstod han, att Harald vore slagen. Han lät derföre blåsa till stillestånd, och erbjöd danska krigshären frid och skonsmål, som den ock antog. Andra morgonen lät konung Ring noga ransaka på valplatsen efter Haralds lik. Först mot middagen fanns det under en stor hög af döda. Ring lät upptaga, tvätta och hederligen sköta det efter gammal sed och lägga det i konung Haralds vagn. Derpå uppkastades en ganska stor hög. Sedan spändes den häst, som dragit Harald under striden, för vagnen, och drogs så konungaliket in i högen. Der slagtades hästen och konung Ring lät bära dit in sin egen sadel, och gaf den åt sin frände konung Harald, bedjande honom med den rida och gästa Oden i Valhall. Derpå lät han göra ett stort gästabud och graföl. Innan det slutades, bad han alla kämpar och förnämliga män, som der voro, att med gåfvor och prydnader hedra konung Harald. Då inkastades dit många dyrbara ting, stora armringar och goda vapen. Derpå blef högen noggrannt tillsluten och förvarad. Men konung Ring blef nu ensam rådande öfver hela både Svea- och Danavälde.

NIONDE KAPITLET.
SLAGET VID JARNAMODIR.

Konung Sigurd Ring egde till drottning Alfhild, dotter af konung Gandalf i Alfhem[3]. Hon var ganska [ 90 ]skön till utseendet, såsom hela hennes slägt. Med henne hade han en son, som kallades Ragnar, hvilken blef mycket stor och stark, liksom hans stamfader Ivar Vidfamne, men dertill bråddes på sitt möderne, emedan han blef den skönaste man.

På denna tiden voro tvenne mycket ryktbara kungar i Tyskland, Gunnar och Hogne. De voro konung Gjukes söner och kallades derföre Gjukungar. Men som Sigurd Ring var en ganska mäktig konung, så trodde han, att ingen tordes stå honom emot. Han skickade derföre sändebud till Gjukungarna, att de antingen skulle betala skatt eller strida emot honom. Gjukungarna valde det sista, och sändebuden utstakade med hasselstänger den blifvande stridsplatsen vid Jarnamodir i Holstein. Sommaren derpå möttes krigshärarna der, och Gjukungarne hade med sig sin svåger Sigurd, som kallades Fafnisbane, emedan han ihjelslagit ormen Fafner. Denne Sigurd var den störste och förnämste kämpe, som omtalas i de gamla sagorna, och hans like säges aldrig hafva funnits. Sigurd Ring var sjelf i krigståg mot Kurerna, derföre anfördes nordiska hären af hans båda svågrar, Alf och Alfarin. Der blef nu ett häftigt fäktande, ty desse bröder gingo manliga fram i striden. Det var ock med dem en stor man, likare en jätte än en karl. Han bröt in i Gjukungarnas här och dräpte hästar och folk omkring sig, så att ingen kunde stå emot honom. Konung Gunnar, den äldste af Gjukungarna, sade detta ej länge duga, utan bad Sigurd gå emot denna mandråparen. Sigurd Fafnisbane gjorde så, och frågade «hvem han vore». «Jag är Starkotter, Storverks son från Norrge», sade den store mannen. «Nog hafver jag hört dig omtalas», svarade Sigurd, «men oftast till det värsta, och bör du derföre ej sparas». «Hvem är du», genmälte Starkotter, «som är så stor i orden mot mig?» «Jag heter Sigurd», sade den andre. »Är det du, som kallas Fafnisbane?» frågade Starkotter åter. «Så är det», svarade Sigurd. Då blef Starkotter rädd och skyndade sig undan, men Sigurd [ 91 ]slängda sitt goda svärd Gram efter Starkotter, så att fästet träffade denne på käkbenet, och tvenne oxeltänder flögo ut dervid, och ansågs detta vara ett ganska nesligt hugg för Starkotter. Men han flydde ur striden, och med honom hela den nordiska krigshären. Gjukungarna foro hem i sitt land igen och sutto der i fred. Men det var en sägen, att dessa Starkotters oxeltänder voro så stora, att en af dem sedan nyttjades till klockkläpp i ett kyrktorn i Dannemark.

TIONDE KAPITLET.
SIGURD RINGS DÖD.

Konung Ring var nedfaren till Viken[4], för att bilägga några tvistigheter mellan underkonungarna, och var han nu ganska gammal. Det hölls då ett stort offer, dit mycket folk kom, och ibland andra konung Alfs dotter från Wendsyssel[5], som för sin skönhets skull kallades Alfsol. Oaktadt sin ålderdom blef konung Ring förälskad i henne och begärde henne sig till äkta; fastän Gudarna sådant vid ett offer hade afstyrkt. Men Alfsols bröder, Alf och Inge, nekade «att gifva en så skön mö åt så gammal och skrynklig gubbe». Ring harmades högeligen, att hans egna undersåtare vågade gifva honom sådant svar; och förkunnade dem derföre krig efter offrets slut. Nu voro väl Alf och Inge tappra män, likväl fruktade de konung Rings öfvermagt; och gåfvo derföre Alfsol förgift, på det hon ej skulle falla i Rings händer. Sedan gingo de mot konungen; men manfallet vände sig snart på brödernas sida. Alf blef nedhuggen af Ragnar, som nu var med sin fader, och häraf fick namnet Alfbane. Inge föll också, och deras [ 92 ]här flydde. Sigurd, som sjelf hade blifvit mycket sårad i striden, befallde uppsöka Alfsol, och då han blott fick hennes lik, ville han ej längre lefva. Han lät derföre bära alla de döda kropparna på ett skepp. Sjelf satte han sig vid styret i bakstammen, och lade Alfsol bredvid sig der. Sedan lät han med svafvel och beck itända skeppet, hissade upp alla segel, och styrde med en stark vind ut till hafs, sägande «sig vilja komma med prakt och såsom en berömlig konung till Oden». Då han kom utom skären, stack han svärdet igenom sig sjelf och föll så död öfver sin älskade Alfsol. Skeppet dref ut till hafs och förgicks der; men Ragnar lät sina män på strandbrädden uppkasta en stor hög.



  1. D. ä. Carelska viken, som nu kallas Finska viken.
  2. Hel. De dödas Gudinna.
  3. Alfhem var Bohusläns gamla namn.
  4. Viken kallades norska och bohuslänska kusterna vid Kattegatt.
  5. Wendsyssel var ett härad på Jutland.