Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Salomos Höga Wisa

←  Salomos Predikare

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Salomos Höga Wisa

Summarisk tidstafla  →

Salomos Höga Wisa.

Inledning.

Höga Wisan, på grundspråket: Sångernas sång, eller Sången framför alla sånger, är en bildrik bok, som med färger, lånade af den ömmaste och renaste jordiska kärlek, nemligen brudkärleken, afmålar den andeliga föreningen emellan Gud och Hans utwalda folk, emellan Christus och församlingen. Höga Wisan har tillämpning särskilt på hwarje enskild själ i alla tider, i den mån själen är förenad med Herran, såsom en sann medlem af Hans hela församling. Men hufwudsakligen är Höga Wisan en prophetisk bok, som beskrifwer Guds folks tillstånd och förhållande till Herran på segrens tid. Bruden är hela Christi kyrka, hela himmelriket i alla tider, och kärnan af denna kyrka är det andeliga Israel, trons barn, Abrahams andeliga säd. Således höra till Christi brud äfwen trogna själar af hedningafolken, men isynnerhet Israels folk, som ännu skall såsom folk blifwa omwändt till Christum och med ny och helig brudkärlek förmälas med den himmelske Konungen. Huru Herren då skall älska sitt omwända folk, och hwilket outsägligt saligt förhållande mellan den himmelske Konungen och Hans församling då skall ega rum, lära wi af många prophetior, både i det Gamla och i det Nya Testamentet. Es. 62: 2–5, 11. Hes. 37. Os. 2: 16–20. Uppb. 12.

Under bilden af en förmälning mellan konung Salomo och den konungsliga bruden Sulamith eller Salomoniskan beskrifwes således föreningen emellan Fridsfursten, Christus, den himmelske Konungen och Hans utkorade från jorden, nemligen de heligas samfund.

Höga Wisan har warit och är en pröfwosten för de menniskors innersta wäsende, som läsa densamma. De, som äro upplysta af Guds Anda, finna deruti den renaste och ljufligaste himmelska wederqwickelse; de, som äro allwarligt sinnade och hafwa någon längtan efter himmelriket, ana i denna bok outsägeliga, gudomliga hemligheter; de, som äro köttsligt sinnade, finna deruti näring och retelse för sitt köttsliga sinne, och bespottare hemta deraf anledning att drifwa gäckeri med Guds uppenbarade ord och att draga Guds största nåd till lösaktighet.

Wid alla förklaringar af bildliga beskrifningar och liknelser så wäl i denna bok, som i hela den Heliga Skrift måste en gång för alla märkas, att aldrig någon liknelse kan till alla enskilda drag öfwerenstämma med det föremål, som genom liknelsen skall afmålas; utan hwarje liknelse, hemtad af den naturliga skapelsen, kan endast i wissa drag öfwerensstämma med de andeliga ting, som derigenom skola upplysas. Alla förebilder af Christus i det Gamla Testamentet, såsom templet, offren, nådastolen och de många personer, som i ett eller annat hänseende woro liksom lefwande prophetior om Honom, såsom Adam, Noach, Abraham, Joseph, David, Salomo och andra, hade blott hwar för sig några särskilda kännemärken och lefnadsdrag, som syftade på Christus och som dessa personer hade, i den mån Han gifwit dem sin Anda och försatt dem i en sådan ställning, att de derigenom, i ett eller annat afseende, blefwo både Hans utmärkta redskap, på den tid de lefde, och prophetiska förebilder af Honom för att meddela ljus åt dem, som trodde, till dess Han sjelf skulle komma. Denna regel gäller också särskilt om Höga Wisan och dess rika sinnebilder, att de icke låter sig göra, att för hwarje särskildt drag af liknelserna finna en motswarande andelig betydelse. Då wår Frälsare säger: warer snälle såsom ormar och enfaldiga såsom dufwor, så är det ingenting mera än snällheten och enfalden, som i denna liknelse kommer i betraktande, icke ormens gift eller krälande på marken, icke heller dufwans flygt eller skiftande färger; så är det också med den Höga Wisans sköna liknelser, att endast wissa drag deraf höra till beskrifningen af den andeliga brudkärleken.

Ingen kunskap eller lärdom, ehuru djup och widsträckt den må wara, kan fatta Guds uppenbarade ord utan upplysning af Guds Ande och detta gäller isynnerhet om Höga Wisan, som är en prophetia både om Christi Kyrkas seger på jorden och om det himmelska bröllopet i härlighetens rike, och det hörer till alla prophetior, att de aldrig äro till alla delar fullkomligt tydliga förr, än då de blifwa till alla delar uppfyllda; men då bidrager uppfyllelsen i ännu högre grad till Guds förhärligande.

Höga Wisan har efter all sannolikhet blifwit skrifwen i Salomos ungdomstid, under det han ännu stod i det innerligaste kärleksförhållande till Herran. Se 1 Kon. 3: 5–15.

I det Nya Testamentet har Höga Wisans betydelse blifwit redan till en stor del förklarad och af Apostelen Johannes uttalad i de ord, som äro grunden till all salighet för skapade wäsen: Gud är kärleken, 1 Joh. 4; den förklaras särskilt af Guds Ande för hwarje trogen själ, som får erfara, och i den får erfara denna kärlek, och den blifwer fullkomligt förklarad en gång, då tron skall förwandlas till åskådande.

1. Capitel.

Brudens längtan efter Brudgummen.

Salomos Höga Wisa.

2. Han kysse mig med sin muns kyssande:* ty dina bröst äro ljufligare än win:† *Ords. 24: 26. †Ps. 45: 3. Högaw. 4: 10. Es. 66: 11, 13. Zeph. 3: 9. 1 Pet. 2: 2, 3.

Bruden nämner icke här sin Brudgummes namn, ty Han behöfwer icke derigenom utmärkas framför andra, Han är hennes ett och allt. Den innerligaste förening med Honom utgör brudens hela längtan. Win är en i den Heliga Skrift wanlig bild af andlig wederqwickelse och är i det Gamla Testamentet äfwen en bildlig prophetia om det Nya. Wår Frälsares första underwerk bestod deruti, att Han förwandlade watten till win, såsom ett tecken, att Guds rike skulle uppenbaras i anda och kraft och att Han wille föda sin församling med dyrbara, himmelska håfwor. Bröst, grt.: kärleksbewisningar. All utgjutelse af Guds kärlek i trogna hjertan är för både själ och kropp en högre wederqwickelse än alla jordiska förmåner.

3. Att man må lukta din goda salfwa:* ditt namn† är en utgjuten salfwa: derföre hafwa pigorna** dig kär. *Ps. 23: 5. Ps. 45: 8. 2 Cor. 2: 14, [et]c. †Matth. 1: 21. Ap.G. 4: 12. **Uppb. 14: 4.

Christus betyder den andesmorda, och Han är till den menskliga naturen utrustad med den Helige Andes oändliga gåfwor, och då Han gör själen delaktig af dessa gåfwor, så blifwer hon delaktig af Hans namn, af Hans wäsende och af Hans natur. Eph. 5: 30. 2 Pet. 1: 4. 1 Joh. 2: 20, 27. Du trogna själ! du är en christen, du har namnet af din Brudgumme! Pigorna, grt.: jungfrurna, äro jungfruliga hjertan, som afsäga sig werlden och wilja tillhöra Christum. 2 Cor. 11: 2. Uppb. 14: 4. Från Christus utgå himmelska lifskrafter, som wederqwicka troende själar, såsom wällukten af en kostelig utgjuten salfwa. Joh. 12: 3.

4. Drag* mig efter dig, så löpe† wi: konungen** förde mig in uti sin kammare;†† wi fröjda oss, och äro glade öfwer dig; wi tänka uppå dina bröst mer än uppå win: de fromme älska dig. *Joh. 6: 44. †Ps. 119: 32. Phil. 3: 14. Ebr. 12: 1. **Ps. 2: 6. ††Joh. 14: 3.

Utan Christi dragande kan ingen själ komma till Honom. Bröst, se v. 2. Ju mera en själ [---] erfara af Christi outsägeliga kärlek, desto mera tänker hon på Honom, och blott så mycket kan hon tänka på Honom, som hon af Honom får erfara, ty hon har intet af sig sjelf. I Konungens kammare är den trogna själen, hwarje gång hon får erfara Hans högre nådebewisningar.

5. Jag är swart, men ganska täck,* I Jerusalems döttrar, såsom Kedars hyddor, såsom Salomos tapeter. *Ps. 45: 12, 14. Es. 61: 10.

Swart af synden är menniskan i sig sjelf, och liksom sorgklädde under syndasorgen och under mångahanda lidanden äro de trogna esomoftast, men de äro i tron täckeliga inför Gud, ty deras synder och deras eget wäsende äro öfwertäckta af Christi rättfärdighet och skönhet. Kedars hyddor eller Arabiens tält woro på den tiden, såsom nu, af swart hårwäf. Wid dessa liknar bruden sig sjelf, men sin täckhet wid Salomos tapeter; ty denna täckhet bestod just i den prydnad, som hon af Konungen sjelf hade undfått. Så är den pånyttfödda menniskan ett wäsende, som i sig förenar jordisk och himmelsk natur, jordisk swarthet i sitt eget wäsende, men himmelsk prydnad i Christo Jesu. Också är den dödliga kroppen af hwarje enskild medlem såsom ett swart Kedars tält.

Att bruden talar om sig såsom flera, v. 4, såsom ett antal af fromma med ordet wi, och såsom en mängd af ökeninnewånares tält, är ett uttryck af den inbördes kärlek och medwetande af förening och mångfald, som råder i de heligas samfund.

Jerusalems döttrar äro de menniskor, som blott till namnet höra till Guds församling, eller ock wäckta, sökande själar, som icke ännu hafwa någon brudkärlek till Herran.

6. Ser icke derefter, att jag så swart är: ty solen hafwer bränt* mig: min moders barn wredgas† emot mig: man hafwer satt mig till wingårdswakterska;** men min wingård, den jag hade, bewarade jag icke.†† *Joh. 15: 18, 19. †1 Thess. 3: 3, 4. 1 Pet. 4: 12. **Eph. 5: 26, 27. ††Es. 5: 12. 2 Tim. 1: 14.

Min moders barn: alltså icke barn af samma fader. Af naturen äro wi alle werldens barn, men blott de som födas på nytt äro Guds barn och rätta nådesyskon. I alla tider hafwa denna werldens barn welat göra Guds barn till trälar och emot dem ådagalagt sin wrede, såsom Cain mot Abel, Egypten mot Israel o. s. w., och ännu går det till på samma sätt i hwarje familj, som tillhörer denna werlden, så snart någon medlem af familjen blifwer allwarligt dragen af Christi kärlek. Under denna träldom och dessa lidanden är själen utsatt för werldens brännande inflytelse och blifwer liksom solbränd, såsom de, hwilka om sommaren måste arbeta på marken; men detta förstörer icke deras inre skönhet, som den himmelske Konungen sjelf meddelar och hwartill Han hafwer ett godt behag, ty denna skönhet är Hans egen. — Den wingård, som bruden hade, men icke bewarade, är det andeliga lifwet, hwars tillwäxt och werksamhet werldens, min moders, barn med twång eller ondt exempel förhindra. Att wingården icke blifwit bewarad och att bruden är swart bränd, är ett uttryck af Guds barns dagliga syndabekännelse.

7. Säg mig,* du, den min själ älskar, hwar du betar, hwar du hwilar om middagen? Att jag icke skall gå hit och dit till dina stallbröders hjordar.† *Ps. 43: 3. Ps. 86: 11. Ps. 119: 10. 2 Thess. 2: 2. †2 Pet. 3: 17.

På många ställen i denna bok äro liknelserna tagna af herdelifwet. Brudgummen är herden. Ps. 23. Bruden, som är församlingen, söker honom. Att jag icke skall gå hit och dit, grt.: Hwarföre skulle jag wara såsom en skyld (eller af sorg och blygsel beslöjad). Stallbröderna äro de, som Herren kallat till herdar och lärare, isynnerhet apostlarne och propheterne, Ps. 45: 8, och alla, som hafwa hjordar att beta för sin himmelske Mästare. Bruden beder, att hon icke må behöfwa stå med blygsel inför dem, såsom förgäfwes sökande sin brudgumme.

8. Känner du dig (det) icke, du dägeligaste ibland qwinnor, så gack uppå fårens fotspår,* och beta din kid wid herdahusen.† *Matth. 16: 24. Luc. 14: 33. †Jer. 6: 16.

Du dägeligaste,' är ett uttryck af Christi kärlek och syftar på den skönhet och dägelighet, som Han sjelf åt sin brud förlänar, i det Han gifwer henne sin rättfärdighet, gör henne till Guds barn och kläder henne i rättfärdighetens prydning. Fårens fotspår är den smala wägen, på hwilken Guds församling wandrar, och herdahusen eller herdarnes hyddor är hwarje rum, der trogna herdar wistas. Der låter den himmelske brudgummen sig finna.

9. Jag liknar dig, min kära, wid mitt resetyg, wid Pharaos wagnar.

Grt.: Jag liknar dig, min wän, wid mina spann för Pharaos wagnar. Från Egypten lät konung Salomo hemta hästar och wagnar, som der funnos särdeles sköna och dyrbara. Denna liknelse syftar på brudens kraft, skönhet och konungsliga gång. Såsom ett spann går i skön takt, så skall i församlingen wara andans enhet. Verserna 8–11 äro Brudgummens ord till bruden.

10. Dina kinder stå ljufliga i spann, och din hals i kedja.* *Ps. 45: 15. 1 Pet. 3: 3, 4.

Spann, d. ä. från pannan på båda sidor nedhängande perlband.

11. Wi wilja göra dig gyllene spann med silfwerdoppor.

12. Då Konungen wände sig hit, gaf min Nardus sin lukt.

Grt.: Då konungen satt wid sitt bord, gaf min Nardus sin lukt. Under den gemensamma måltiden spridde brudens Nardus sin wällukt. Andans gåfwor, den wälluktande salfwa, som Han sjelf hade gifwit henne, wisar sin kraft, i samma mån brudgummen uppenbarar sig för sin brud och med henne håller Nattward. Uppb. 3: 20. Alla andans gåfwor, och de trognas medskapade gåfwor och krafter, helgade af nådens ande, äro för Brudgummen såsom wälluktande Nardussalfwa, hwarmed de ådagalägga sin kärlek till Honom. Se Joh. 12: 2, 3. Till denna wällukt hörer också trons hela werksamhet i kärleken, således alla trons frukter. Då bruden talar om om sin Nardus, så sker det blott till Brudgummens ära, emedan den är en skänk af Honom sjelf. Den utgjutna salfwan är Hans namn, v. 3.

13. Min wän är mig ett knippe af mirrham,* det emellan mina bröst hänger.† *Ps. 45: 9. †1 Cor. 2: 2. Gal. 6: 14.

Myrrha är en bitter, men wälluktande ört. Den är ett förträffligt läkemedel. Detta Myrrhamknippe är en bild af lidandets och bedröfwelsens helsosamma och för själen helsogifwande werkan i Christi gemenskap. Då menniskan har i sitt hjerta den korsfäste Frälsaren, så får hon taga korset uppå sig och följa Honom, samt emottaga den kalk, Han gifwer.

14. Min wän är mig en drufwa Copher, uti de wingårdar i EnGedi.

EnGedi war den trakt i öknen i Juda stam wid Döda hafwet, i närheten af Jericho, der de kostbara balsam-trädgårdarne woro planterade. Copherdrufwan är en kostbar kryddwäxt, och här nämnes den särskildt derföre, att namnet Copher betyder försoning. Genom lidande och död är försoningen tillwägabragt, och genom syndasorg och mycken bedröfwelse måste man ingå i Guds rike. Copher och Myrrham, försoningen och korset, äro de ädla läkemedel för själen, hwarigenom den blifwer helbregdagjord och får ewinnerligt lif. Denna läkedom är den himmelske Brudgummen sjelf, som bruden prisar. Copher betyder föroningswerk och Myrrham den omwändande saliggörande nåden, som dödar den gamla menniskan och werkar nytt lif samt pröfwar och luttrar själen genom korset och agan.

15. Si, min kära, du är dägelig;* dägelig är du, dina ögon äro såsom dufwoögon.† *1 Cor. 6: 11. Eph. 5: 27. †Ps. 131: 1. Matth. 6: 22.

Dufwan är en wanlig bild af renhet och oskuld, och dess ögon uttrycka menlöshet och trånande längtan. Här talar åter Brudgummen.

16. Si, min wän, du är dägelig* och ljuflig: wår säng grönskas.† *Ps. 93: 1. Ebr. 7: 26. †Ps. 45: 17. Ps. 149: 5. Es. 35: 1, 2.

På andra ställen liknas bruden, som är församlingen, wid en fruktbar plantering eller en blomstrande örtagård. Es. 35: 1, 2; cap. 61: 3, 11. Gal. 4: 27. Sängens grönskande syftar på det forntida bruket att med löf bekransa och med wälluktande blommor beströ de soffor, hwarpå man hwilade wid måltiderna. Själen får hålla nattward med Christus, spisa wid Hans bord, hwila i Hans famn, äta och dricka Hans förklarade lekamen och blod, och inandas Hans Anda såsom en ljuflig wällukt.

17. Wårt hus bjelkar äro cederträ; wåra sparrar äro cypress.

Nästan allt träd i tempelbyggnaden bestod af ceder och cypress, en bild af lif och oförgänglighet i Christi kyrka. Se 1 Kon. 6. Templet war i Gamla Testamentet liksom Konungens synliga palats på jorden; i det Nya Testamentet är det Hans kyrka och församling. I detta palats, som till utseendet är ringa, födas och uppwäxa de talrika konungabarnen, som skola utgöra Christi ewiga församling.

2. Capitel.

Lust och nöd gå Christus och bruden lika an.

Jag är ett blomster* i Saron, och en lilja i dalen. *Ps. 132: 18. Es. 11: 1.

Så ödmjukt och ringa tänker bruden om sig sjelf, att hon jemförer sig med de små, oansenliga blommor, som wäxte på den torra slättmarken Saron och med de liljor, som utan odling wäxte här och der i dalarne. Saron låg wid Medelhafwet och begagnades blott såsom betesmark, emedan den torra, sandiga jordmånen gjorde den otjenlig till odling. Så är denna werlden för Christi kyrka en torr wildmark, men der wäxer likwäl detta andeliga Sarons blomster, Christi brud.

2. Såsom en ros* ibland törne,† så är min kära ibland döttrarna. *Os. 14: 6, 7. †Hes. 2: 6.

Brudgummen swarar med dessa ord på brudens ringa tankar om sig sjelf, och jemförer hennes skönhet med en ros, men tillägger, att den är ibland törnen. Christi kyrka är omgifwen af bedröfwelser och lidanden, som ofta liknas wid törnen. Törne och tistel äro också bilder af den förbannelse, som för syndens skull kommit öfwer jorden. 1 Mos. 3: 18. Detta swar af Brudgummen är tröstande för bruden: hon sjelf kan icke se den skönhet, Han gifwit henne, i någon högre glans än under bilden af en obetydlig blomma, ty syndfullhet och brister uppfylla henne med fruktan att rätt betrakta den skönhet, hon af Konungen erhållit, och icke heller kan hon se mycket deraf, ty de trognas lif är fördoldt med Christo i Gudi. Col. 3: 3.

3. Såsom ett äppleträd* ibland skogsträd, så är min wän ibland sönerna: jag sitter under dens skugga,† som jag begärer, och hans frukt** är för min hals söt.†† *Hes. 17: 22, 23. Luc. 23: 31. †Ps. 91: 1, 2. **Uppb. 2: 7; cap. 22: 2. ††Ps. 19: 11. Ps. 119: 103.

Med denna liknelse beskrifwer bruden sin Brudgummes höghet, skönhet och andra härliga egenskaper. Han liknas wid ett rikt, högt äppleträd, och hon wid en blomma på marken under detta träd, som gifwer henne skugga, beskydd, näring och wederqwickelse. Det är af detta lifsens trä själen hafwer det rätta lifwet. Joh. 15.

4. Han hafwer mig in ut winkällaren;* och kärleken är hans banér† öfwer mig. *Ps. 36: 9. Es. 55: 1. †Ps. 60: 6. Rom. 8: 37.

5. Han wederqwicker* mig med blomster, och uppfriskar mig med äpple; ty jag är krank af älskog. *2 Mos. 15: 26. Matth. 9: 12.

6. Hans wenstra hand ligger under mitt hufwud, och hans högra hand omfamnar mig.

Med dessa liknelser beskrifwas den gudomliga kärlekens allt högre och innerligare nådebewisningar mot sin församling och särskilt mot hwarje trogen själ. Alla, som tillhöra Själabrudgummen, så beständigt wara under Hans beskydd, åtnjuta Hans fröjdande och lifgifwande nåd och andans krafter, stundom på ett så öfwerwinnerligt sätt, att de swaga, kroppsliga krafterna knappt kunna uthärda det stegrade själslifwets höga öfwerwigt, se Dan. 8: 27; och stundom är det, såsom om högtbenådade Guds barn finge känna sig omslutna af den himmelske Brudgummens armar.

7. Jag beswär eder, Jerusalems döttrar, wid rår, eller wid hindar i marken, att I icke uppwäcken eller omaken min käresta, till dess henne sjelf lyfter.

Rår, d. ä. rådjur eller gazeller. En bild för att afmåla brudens skönhet och friska lif, rena jungfrulighet och blyga räddhoga för allt orent. Bruden är stundom ibland törnen, v. 2, och lider af synden och werlden m. m. och stundom är hon i Brudgummens innerliga gemenskap, v 3–6; men både det ena och det andra skulle, om det werkade på ett för de i förgängligheten swaga krafterna för mycket gripande sätt, eller räckte för länge, göra själen oförmögen att uppfylla det jordiska lifwets pligter och göromål. Derföre styrer alltid Herren så, att Guds barn hafwa de hwilotider, de behöfwa, för att hemta förnyade krafter efter hwarje mycket swår eller mycket ljuflig erfarenhet, som de fått genomgå. Jerusalems döttrar (se cap. 1: 5) uppmanas derföre att icke störa brudens hwila. Det inträffar ofta, att då någon själ får emottaga sådane högre bewis af Guds nåd, som för andra nådesökande själar äro oförklarliga, så framkasta de oerfarna många oroande och pinsamma twifwel, som kunde mycket störa den högre benådades hwila i Gud, om icke Han sjelf förhindrade en sådan oro och hölle wakt och wård öfwer den, som Han omfattar med särskild kärlek.

8. Detta är min wäns röst; si, han kommer,* och springer på bergen, och springer på högarna. *Ps. 40: 8.

Wid brudens uppwaknande möter Brudgummen skyndsamt de uppslagna ögonens sökande blick. Se Ps. 3: 6. Ps. 4: 9.

9. Min wän är lik en råbock, eller ung hjort: si, han står bak wår wägg, och ser genom fönstret,* och gluggar genom gallret. *1 Cor. 13: 12. 1 Joh. 3: 2.

Sådan är ofta brudens belägenhet, att hon icke får se mera än såsom en skymt af Brudgummen, under det själen bor i den kroppsliga hyddan, och tron är liksom ett fönster, hwarigenom hon kan se Honom, hwarje gång Han benådar henne med en sådan barmhertighetsblick. Likasom bruden icke såg Brudgummen genom fönstret, förrän Han blickade in derigenom, så kan också själen icke i tron skåda sin Frälsare oftare, än då Han ser på henne. Så snart själen kan wända sitt öga till Honom, tänka på Honom med någon åstundan eller allwarlig bönesuck, så är det ett tecken, att Brudgummen just då särskilt ser på själen och liksom skådar in genom det galler, som ännu hindrar den fulla föreningen. Detta galler är det förgängliga lifwet och hwad dertill hörer.

10. Min wän swarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

11. Ty si, wintern är förgången, regnet är öfwerståndet, och är sin wäg.

12. Blomstren äro utgångne på marken; wårtiden är kommen, och turturdufwan låter sig höra i wårt land.

13. Fikonaträdet är knoppadt, winträden* blomstras, och gifwa sin lukt;† statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit. *Es. 60: 21; cap. 62: 3. †Col. 1: 10.

14. Min dufwa uti stenklyftor,* uti bergsrefwor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra din röst: ty din röst är söt, och ditt ansigte† ljufligt. *Es. 28: 16. Matth. 16: 18. 1 Cor. 10: 4. †Col. 3: 10.

En winter är försluten, under hwilken bruden warit liksom innesluten, v. 9, innesluten och gömd såsom dufwan uti stenklyftor, för att skydda sig emot winterkölden. Wintern är en bild af särskilda bedröfwelsetider, som öfwergå församlingen på ett omwexlande sätt under hela det jordiska tillståndet. Sådane pröfningstider, under hwilka det synes, såsom om de af Själabrudgummen wore öfwergifna, komma äfwen öfwer alla enskilda trogna och omwexla med nådebewisningars och känbara wälsignelsers sommartid. Efter bedröfwelserna och pröfningarne kommer nådesolen ännu närmare med högre ljus och lifgifwande wärma; Brudgummen, som sjelf är solen, kallar själen fram att möta Honom, för att på nytt få smaka och se, huru ljuflig Herren är. Under en sådan wintertids pröfningar, förödmjukelser och lidanden lärer själen ännu innerligare att ropa, bedja, tacka och lofwa. Bönens röst, flytande från en pröfwad tro, är för Herran söt och ljuflig, den är en offerrök från de trognas altaren, se 1 Mos. 8: 21, och själens ansigte är då dägeligt, emedan hon genom saknaden och pröfningarne blifwit mera ödmjuk, mera hungrig och törstig efter nåd, så att hon af Brudgummens egen ljuflighet emottager så mycket större rikedom, likasom det egentligen är wårsolens egen skönhet, som wisar sig uti hwarje wårblomma. Men härwid böra wi särskilt märka, att Höga Wisan är en prophetia om kyrkans tillkommande seger och blomstertid. Ännu är det winter, ännu är församlingen på jorden förströdd och till större delen fördold såsom dufwor i bergskrefwor; men den skall en gång af Brudgummen framkallas till ett högre och skönare lif redan här i förgängligheten; ty ett andeligt Israels rike, ett himmelrike, ett Messiæ rike är utlofwadt, som skall sträcka sig öfwer all werlden; det har redan börjat, men segrens tid är ännu icke kommen.

15. Tager oss räfwar, de små räfwar,* som förderfwa wingårdar; ty wåra wingårdar blomstra. *Hes. 13: 4. Matth. 7: 15. Ap.G. 20: 29, [et]c. 2 Pet. 2: 1, 2.

Under wintern hade räfwarne fått wara ostörda, och så få nu under dunkla pröfningstider Christi kyrkas fiender merändels wara fria, de få i många ting göra, hwad dem lyster, och förderfwa kyrkans wingårdar, men de kunna icke göra stor skada, så länge det är winter, och så snart hos en själ ett andeligt wårlif börjar, så blifwer hon mot fienderna särskilt beskyddad. Och så snart Christi församlings stora wårtid inbryter, så skola räfwarne blifwa fångade. Se 2 Pet. 2: 1, 2. Uppb. 19: 20, 21.

16. Min wän är min, och jag är hans,* den der betar† ibland rosor: *Os. 2: 19, 20. 1 Cor. 6: 17. †Ps. 23: 1, 2.

17. Intill dess att dagen swal* warder, och skuggorna afwika; wänd om,† blif såsom en rå, min wän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.** *1 Pet. 4: 12. Uppb. 7: 16. †1 Cor. 7: 31. Uppb. 22: 20. **Matth. 25: 33.

Detta är brudens längtande swar på Brudgummens kallelse, v. 10, 14. Han har hört Hans röst och fått se Honom på afstånd, derföre beder hon, att Han ifrån det ställe, der hon nu ser Honom, måtte komma, v. 17, före aftonen, skyndsamt såsom en rå öfwer de berg, som ännu skiljde henne ifrån Honom. Bruden känner sin wanmakt och wet, att hon icke kan så komma till Honom, utan beder, att Han skall komma. Detta är hela den trogna församlingens bön, i den mån den älskar sin Frälsare, det är den längtande brudkärlekens bön om Brudgummens snara ankomst. Anden och bruden säga: kom! och den det hörer, han säge: kom! och Brudgummen swarar: Ja, jag kommer snart Amen.

3. Capitel.

Christus, brudens beskydd.

Jag sökte* om natten i min säng den min själ kär hade: jag sökte, men jag fann honom intet.† *Ps. 6: 7. Ps. 77: 3. †Es. 49: 14.

Här antydes, under bibehållandet af det brudliga förhållandets liknelse, själens längtan efter den himmelske brudgummen, som isynnerhet under de sista hwilotimmarne starkast yttrar sig, då det timliga lifwets pligter och göromål lemna rådrum till djup eftertanke och innerlig betraktelse. Se Ps. 77: 3. Stundom synes det så, som om Herren icke wille hålla sitt löfte: den som söker, han finner; men då löftet sålunda fördröjes, så sker det för att pröfwa och öfwa själens tro, kärlek och tålamod; Herren är dock närwarande, fastän Hans närwarelse är fördold.

2. Jag will stå upp, och gå omkring i staden, på gator och gränder, och söka den min själ kär hafwer: jag sökte, men jag fann honom icke.

3. Mig funno wäktarena,* som kring om i staden gå: hafwen I icke sett den min själ kär hafwer? *Hes. 3: 17. Ebr. 13: 17.

4. Då jag kom litet fram om dem, så fann jag den min själ kär hafwer:* jag håller honom, och will icke öfwergifwa honom, till dess jag hafwer honom in uti min moders† hus,** uti min moders kammare. *Es. 38: 17. †Gal. 4: 26. **Uppb. 21: 10.

Wäktarena eller herdarne i församlingen, som tillfrågas, kunna blott i allmänhet, då de äro trogna, gifwa råd, hemtade af Guds ord och af det högre lifwets erfarenheter, men i en själs innerligaste förhållande till Herran kunna de icke wara till råd eller hjelp; ingen får träda emellan, utan Herren will stå uti omedelbar förening med den trogna själen. Det är derföre ett stort fel, om lärare eller andra wilja inblanda sig uti någon annans innersta lifs angelägenheter eller göra sig till herre öfwer andra på trons wägnar; och det är äfwen ett misstag, hwarigenom stor skada sker, då man fäster sig för mycket wid en menniska, så att hjertat derigenom drages bort från Herran sjelf.

Brudens moder är kyrkan, såsom en Herrans stiftelse, af hwilken och i hwilken de andeliga barnen, den utkorade brudförsamlingen födes. I kyrkans hus, i modrens kammare önskar bruden, att alla måtte rätt känna brudgummen och blifwa förenade med dem, som saliga warda.

5. Jag beswär eder, I Jerusalems döttrar, wid rår och hindar på marken, att I icke uppwäcken min kära, eller omaken henne, tilldess henne sjelf lyster.

Efter sökandet och ett nytt möte inträder åter en stilla hwilotid, såsom cap. 2: 7.

6. Ho är denna, som uppgår utur öknen såsom en rök* af mirrham, rökelse† och allahanda apothekares pulfwer? *Ps. 141: 2. †Uppb. 5: 8.

Såsom Guds folk wandrade genom öknen till Canaans land, så är Guds församling ännu. stadd på en ökenwandring, och på denna wandring uppstiger röken af dess rökwerk, och det är såsom om hwarje trogen själ uppstege med till himlen i detta rökwerk på det sätt, att då röken af deras rökwerk uppstiger, hafwa de sin umgängelse i himmelen, och det är Herren sjelf, som dagligen gifwer dem detta rökwerk och den eld, hwaruti det brinner. Se Uppb. 8: 3, 4. Det är ett chor, som här talar om bruden och sedan om Brudgummen. v. 7–11.

7. Si, omkring Salomos säng stå sextio starke* utaf de starka i Israel: *Ps. 91: 11. Ps. 103: 20.

8. Alla hålla de swärd, och äro behändige till strids: hwardera hafwer sitt swärd wid sin sida för fruktans skull, om natten.

Salomo war en förebild af Christus, och såsom han war omgifwen af en rustad lifwakt af kraftiga hjeltar, så är den himmelske Konungens thron icke blott i himmelen omgifwen af Hans Englar, de starke hjeltar, som uträtta Hans befallningar; utan Hans Englahärar hålla också wakt omkring Hans brud, som är församlingen här på jorden, så att inga fiender kunna skada dem, som Christo tillhöra, så framt de icke sjelfwe wilja gå ut till fienderna och öfwergifwa, trons fasta borg.

9. Konung Salomo lät göra sig ett sängrum af Libanons träd:

Sängrum, grt.: bärstol, hwarpå bruden bäres. Sådan är brudgummens wård om sin brud. Se ock Ebr. 1: 14.

10. Dess stoder woro af silfwer; täckelsen af guld, sätet af purpur, botten deruti war lusteligen lagd för Jerusalems döttrars skull.

Den konungsliga prakt, som här omtalas, är en liknelse, som framställer den himmelske Fridfurstens nåd och Hans härlighets rikedomar, hwilka Han åt bruden förwärfwat och beredt. Här på jorden är det kyrkans inrättningar, som så beskrifwas, det är i kyrkan konungen har gemenskap med församlingen, men då Lammets bröllop på ett högre sätt skall firas, Uppb. 19: 7, så blifwer denna härlighet mångfaldigt förökad, och slutligen är den konungsliga brudkammaren förwandlad till den stora staden, det nya Jerusalem, som nedkommer af himmelen från Gud och som då i fulländad mening kallas bruden, Lammets hustru, Uppb. 21: 9, 10.

11. Går ut, I Zions döttrar, och skåder konung Salomo* i den krona,† der hans moder honom med krönt** hafwer, på hans bröllopsdag,†† på hans hjertas fröjds dag. *Ebr. 7: 2; †cap. 2: 9. **Eph. 1: 20, 21. ††Es. 62: 5. Uppb. 19: 7.

Det Gamla Testamentets församling är den himmelske Salomos moder efter den menskliga naturen, och ännu måste Han såsom Konung af församlingen andeligen födas och slutligen krönas; se Uppb. 12. Såsom Prophet och Öfwersteprest lefwer Han i sin församling redan nu i den stridande kyrkans förnedringstillstånd, och dessa twå embeten har församlingen redan fullkomligare fattat än Hans konungsliga embete; ty den rätta konungsliga andan är ännu icke mer än till en början förhanden uti församlingen. Denna anda måste liksom födas, och den födes med smärta under bedröfwelsens och pröfningarnes tidehwarf, likasom den Judiska församlingen måste genomgå många lidanden och förberedelser, innan Messias af densamma blef lekamligen född. Denna konungsliga anda måste i församlingen uppstå, innan hon kan emottaga och kröna den himmelske Konungen. Modren är således församlingen, såsom yttre församling har i tiden, och bruden, den utwalda församlingen af enskilda trogna, är ett barn af denna moder, såsom äfwen, fastän i olika afseende, Brudgummen; derföre kallar Han bruden tillika sin syster. Cap. 4: 10, 12, m. m. Om kröningen, se Ps. 45. Zach. 12: 10; cap. 14: 9. Denna moder har först krönt sitt högsta Barn, sin högsta Son, med en törnekrona, men hon skall öfwer denna krona fälla många ångrens tårar och kröna Honom med en härlig krona af tro och kärlek och sjelf blifwa Hans krona. Es. 62: 3. Och utan törnekronan hade Han aldrig kunnat krönas med en ewigt glänsande förmälningskrona. Han hade utan törnekronan kunnat hafwa den härliga Konungakrona, som han hade af Fadren i ewighet, men Han hade icke utan förnedringstillståndet och försoningsdöden kunnat återlösa, förwärfwa och helga den brud af utwalda själar, med hwilken Han skall till ewig förening förmälas, och förmälningskronan blifwer för den ewiga kärleken ett högre segertecken, än sjelfwa allmaktens krona, och för Hans hjerta blifwer den kröningsdag en fröjdedag, såsom då Han i skapelsen hade sin lust med menniskors barn. Ords. 8: 31.

4. Capitel.

Brudens dägelighet. Christi kärlek.

Si, min kära, du är dägelig,* si, dägelig är du, dina ögon† äro såsom dufwoögon,** emellan dina lockar: ditt hår är såsom getahjordar, som klippte äro på det berget Gilead; *1 Cor. 6: 11. Eph. 5: 27; †cap. 1: 18. **Ps. 19: 8. Ps. 25: 21.

Wår Frälsare uppenbarade sig för Johannes i sådan gestalt, att håret war hwitt såsom en hwit ull och såsom snö, Hans hufwud war omgifwet af en strålande glans. Här är det hwithet och renhet, som betecknas med liknelsen, tagen af klippta hjordar på Gileads berg, som wid klippningen blefwo twagna, så att de företedde i solens glans en bländande hwithet. Med getahjordar syftas i denna liknelse på det österländska slag af getter, som klippas, emedan de hafwa mycket långt, fint, dyrbart hår. Dufwoögon betyda brudens kärlek, wänlighet, saktmodighet, uppriktighet.

2. Dina tänder äro såsom hjordar med afklippt ull, som twagne* komma utur wattnet; hwilka allesamman äro hafwande med twillingar, och ingen af dem är ofruktsam. *1 Pet. 1: 19.

Tändernas hwithet betecknar, att Christi brud måste afhålla sig från allt syndigt och orent, icke blott från fråsseri, dryckenskap, girighet, skörlefnad, utan från alla syndiga begärelser, af hwilka afgudaoffren kunna anses såsom en träffande sinnebild, 1 Cor. 10: 21; från allt sådant skall den själ hålla sig obesmittad, som will tillhöra Christi brud. I beskrifningen om fruktbarheten öfwergår liknelsen till ett annat förhållande, hwarigenom församlingens myckenhet, så wäl som dess renhet, skall framställas.

3. Dina läppar äro såsom ett rosenfärgadt* snöre; och ditt tal ljufligt; dina kinder såsom skörden på granatäpplet, emellan dina lockar. *Ebr. 12: 24.

Såsom skörden på granatäpplet, grt.: såsom ett klufwet granatäpple, (som inwändigt har en skön, frisk, ljusröd färg samt otaliga kärnor). Se 2 Mos. 28: 35, anm.

4. Din hals är såsom Davids torn,* gjordt med bröstwärn, der tusende sköldar uppå hänga,† och allahanda de starkas wapen. *Neh. 3: 25. †Hes. 27: 10, 11.

Davids torn, med de wäl ordnade glänsande sköldarne och wapenrustningarne, war majestätiskt att skåda, och wid denna majestätiska glans liknas brudens hals i sina prydnader. Hon är prydd i helig prydning och wäpnad med konungslig rustning. Eph. 6: 10–17.

5. Dina twå bröst* äro såsom twå unga råtwillingar, hwilka ibland rosor i bet gå; *Högaw. 7: 3, 7. Es. 66: 11. 1 Pet. 2: 2.

6. Tilldess dagen swal warder, och skuggorna afwika:* jag will gå† till mirrhamsberget, och till rökelse-högen.** *Högaw. 2: 17. †Joh. 16: 5. **Eph. 5: 2.

Om brösten (v. 5) se Joh. 7: 38. Med dessa ord förkunnar brudgummen, hwar Hans brud skulle så möta Honom, nemligen wid Myrrhamsberget och rökelsehögen. Myrrham är bedröfwelsens bitterhet, och rökelsen är trons bön. Ånger och tro, lidande, försakelse, tålamod, undergifwenhet och tacksam kärlek för allt, hwad Herren gör, kunna kallas blommor, som wäxa på Myrrhamsberget och rökelsehögen. Der, bland dessa ädla plantor, är själabrudgummen att finna. Myrrhamsberget är Golgatha, rökelsehögen är Gethsemane, der får själen möta sin Frälsare.

7. Du är med allone dägelig, min kära, och ingen fläck är på dig.* *Eph. 5: 27.

I hela denna beskrifning om brudens skönhet finnes icke någon sådan skönhet antydd, som är brudens egen, utan allt är af Herran gifwet, och Han hafwer sjelf helgat, renat och tillredt henne sådan, som hon är. Apostelen förklarar för oss allt detta, då han säger, att Christus älskade församlingen och hafwer utgifwit sig sjelf för henne, på det Han henne helga skulle och hafwer gjort henne ren i wattnets bad genom ordet: på det Han skulle beställa sig sjelf en församling, den härlig är, den ingen fläck eller skrynka hafwer, eller annat sådant, utan att hon skulle wara helig och ostraffelig. Eph. 5: 25–27.

8. Kom, min brud, ifrån Libanon, kom ifrån Libanon; gack in, träd hit ifrån Amana kulle, ifrån Senir och Hermons kulle, ifrån lejonens boning, ifrån de leoparders berg.

Libanon, Amana, Hermon och Senir woro alla namn på berg, mer eller mindre sköna och höga. Dessa berg kunna jemföras med det naturliga sinnets alla höjder, såsom stolthet, egenrättfärdighet o. s. w. Från alla dessa höjder måste själen nedstiga; ifrån lejonens boning och leopardernas berg, ifrån djefwulens, syndens och werldens gemenskap, från hwarje osäker och syndig belägenhet måste menniskan skilja sig, om hon will möta den himmelske brudgummen. Hon måste då gå till Myrrhamsberget och rökelsehögen, till Golgata och Gethsemane, der Christus för oss led bitter pina och död, och der Han offrade bön och åkallan med starkt rop och tårar, för att återlösa och förwärfwa den syndiga menniskan och bereda sig den församling, som är bestämd till Hans brud.

9. Du hafwer tagit mig hjertat* bort, min syster, kära brud,† med ett ditt öga, och med en din halskedja. *Jer. 31: 20. †Os. 2: 19.

Med ett ditt öga och med en din halskedja betyder, att med en enda blick af tron och med det enda band, som är Herrans gåfwa, rättfärdighetens prydnad, tecknet till det fasta förbundet med Honom, är Brudgummens hjerta wid bruden fästadt. Så stor är Hans kärlek, att Hans hjerta är genom allt detta liksom bundet eller borttaget. Sålunda låter den mäktige Segerhjelten öfwerwinna sig af en swag menniska, Han låter hålla sig med den kraft, Han sjelf gifwer; Han låter binda sig med de band, som äro Hans egen gåfwa. Se 1 Mos. 32: 25–30.

10. Huru dägeliga äro dina bröst, min syster, kära brud: dina bröst äro lustigare än win, och din salfwas lukt öfwergår alla örter.

Om salfwans wällukt, se cap. 1: 12.

11. Dina läppar, min brud, äro såsom en drypande* honungskaka;† honung och mjölk är under din tunga, och dina kläders lukt är såsom lukt af Libanon. *Os. 14: 6, 7. †Ps. 19: 11.

Christi församling har Hans ord på sina läppar, och detta ord är sötare än honung och honungskaka. Ps. 19: 11. Honung och mjölk har hon under sin tunga och föder sig deraf. Den himmelska sanningen och nådens gåfwor liknas ofta i Skriften wid honung och mjölk, se Es. 55: 1. 1 Pet. 2: 2. Och då själen talar med Herran i Hans egna ord och löften, så är det för Honom wälbehagligt.

12. Min syster, kära brud, du är en tillsluten örtagård;* en tillsluten källa,† en förseglad brunn; *Ps. 1: 3. Ps. 92: 13. †Joh. 4: 14.

13. Din frukt* är såsom en lustgård af granatäpple med ädla frukter, cyper med nardus; *Joh. 15: 5. Phil. 1: 11. 2 Pet. 1: 5.

14. Nardus med saffran, calmus och kanel med allahanda Libanons träd; mirrham och aloes med alla bästa örter;

15. Såsom en örtagårds brunn, såsom en brunn af lefwande watten, det af Libanon flyter.

Bruden är en tillsluten örtagård, i hwilken fienderna icke kunna inkomma, se 1 Joh. 5: 18, der wexa rättfärdighetens träd och andans frukter. Den är en tillsluten källa, hwarifrån lefwande wattuströmmar flyta, men af dessa strömmar kan ingen fiende dricka, Joh. 7: 38, 39; den är en förseglad brunn, den har Guds insegel; men derifrån flyter lefwande watten för att wattna hela örtagården; hwarje träd, hwarje ört, hwarje planta i denna örtagård, alla tankar, ord, åthäfwor eller gerningar måste wara wattnade af denna ström, nemligen af den Heliga Andas nåd, för att kunna behaga den himmelske Brudgummen. De örter och frukter, som här omtalas, syfta alla på trons, på rättfärdighetens och kärlekens frukter i Christi kyrka och församling, de äro planterade af Herran sjelf, och det är Han, som gifwer wexten; bruden är blott sjelfwa örtagården, i hwilken de äro planterade. Alla dessa örter kunna äfwen i anseende till namn och beskaffenhet hafwa särskilt andelig betydelse, såsom granatäpplet är en träffande sinnebild af kärlekens gemenskap och mångfaldens rikedom i den skönaste enhet. Se 2 Mos. 28: 33, 34. Cyper eller Coper och Nardus, se cap. 1: 12, 14. Saffran, Calmus och Kanel, Myrrham och Aloës äro alla wälluktande kryddor, de twå sistnämnde bittra till smaken, och hafwa i allmänhet samma betydelse som rökelsen, som brändes på rökofferaltaret, och den heliga wigoljan, sam också brann i de sju lamporna på ljusstaken i helgedomen; se 2 Mos. 37: 20, och cap. 30: 34–38. Uppb. 5: 8.

16. Statt upp, nordanwäder, och kom, sunnanwäder, och blås* igenom min örtagård, att hans örter måga drypa.† Min wän komme uti sin örtagård, och äte sina ädla frukter. *Job 37: 9. Es. 27: 8; †cap. 38: 14, 15. 1 Pet. 1: 6, 7.

Bruden, uppfylld af ljuflig glädje öfwer Brudgummens wälbehag till dessa andans frukter, som Han sjelf genom nåden hos henne werkat, uppmanar nu windarne att blåsa genom örtagården, på det dessa frukter måtte sprida en förökad wällukt åt alla håll till Brudgummens ära och glädje. Winden är en bild af Guds Andas krafter och nådewerkningar, Ap.G. 2: 2, och det är den trogna församlingens beständiga bön, att denna lifgifwande wind beständigt måtte blåsa genom hjertats örtagård. Denna wind kännes stundom het och tryckande, då den är beledsagad af bedröfwelser och lidanden, och stundom kännes den ljufligt swalkande och uppfriskade såsom nordanwinden i Österlandens starka wärma. Örternas drypande betyder wällustens ymnighet, såsom utströmmande droppwis. Andeligt tal kallas äfwen drypande i den Heliga Skrift, och liknas wid droppar från skyarne, ty Guds Ande meddelar ljus och lif och kraft i församlingen genom Ordet. Allt sannt propheterande, Evangelii trogna predikan, det trogna hjertats utgjutelse i innerlig bön och lofsång, såwäl som andra trons werk, kunna betecknas med detta drypande.

5. Capitel.

Christus bjudes. Hans skönhet.

Jag kom, min syster, kära brud, uti min örtagård:* jag hafwer mitt mirrham samt mina örter uppskurit: jag hafwer ätit min honungskaka, samt med min honung: jag hafwer druckit mitt win med min mjölk; äter, mine käre, och dricker,† mine wänner, och warder druckne. *Högaw. 4: 12. †Ords. 9: 5. Es. 55: 1, 2.

Brudgummens ätande och drickande i brudens örtagård är till en del detsamma, som Han menar med de orden: hwilken som hörer min röst och upplåter dörren, till honom skall jag ingå och hålla nattward med honom och han med mig. Uppb. 3: 20. Brudgummen fröjdar sig öfwer dessa örter, som wexa i kyrkans örtagård, och Hans wänner, som Han kallar alla sina rätte lärjungar, Joh. 15: 15, få åtnjuta dessa frukter. Af andans frukter i församlingen styrkas och näras de trognas hjertan. Warder druckne, grt.: dricker eder otörstiga af kärligheter, d. ä.: warder mättade, Matth. 5: 6. Ps. 34: 9. Ps. 36: 9. Dricker eder icke druckne af win, af hwilket ett oskickligt wäsende kommer, utan uppfyllens af den Helige Ande! Eph. 5: 18. Stundom få de trogna i gemenskap med hwarandra erfara en sådan riklig utgjutelse af andans gåfwor, att de hafwa ett andeligt gästabud. Wore Christi anda i församlingen allmänt rådande, så wore också hwarje offentlig nattwardsgång en sådan andelig högtid.

2. Jag sofwer, och mitt hjerta wakar:* der är min wäns röst, som klappar:† låt mig upp, min kära, min syster, min dufwa, min fromma: ty mitt hufwud är fullt med dagg,** och mina lockar fulla med nattens droppar. *Es. 26: 9. †Uppb. 3: 20. **Os. 14: 6.

Grt.: Jag sof, men mitt hjerta wakade: det war min wäns röst, som klappade o. s. w. Bruden berättar här för Jerusalems döttrar, såsom en syndabekännelse, att hon warit uti en andelig slummer, då Brudgummen besökt henne. Brudgummen will till herberge hafwa trogna hjertan och står derföre ofta wid dörren och klappar och kallar med de vänligaste ord. Så länge icke hjertat upplåtes för Honom, så gör den menniskan Honom liksom huswill, nekar Honom herberge och låter Honom stå utanför. Brudgummen liknar sig här wid en person, som kommer i den kalla natten och wåt af ymnig dagg. Liknelsen wisar, huru angelägen Han är att komma in.

3. Jag hafwer afklädt min kjortel, huru skulle jag åter kläda honom uppå igen? Jag hafwer twagit mina fötter, huru skulle jag besmitta dem igen?

Sålunda beklagar bruden sin försummelse. En sådan brist på waksamhet och beredwillighet att hwarje stund upplåta för Herran har församlingen ofta orsak att bekänna. Maklighet, sömnaktighet, böjelse till egenrättfärdighet wilja så lätt insmyga sig.

4. Men min wän stack sin hand in genom ett hål, och mitt lif darrade derwid.

Ett sådant winkande med handen betecknar en allwarlig påminnelse, och darrandet war en följd deraf, förskräckelse öfwer försummelsen och förebråelse i samwetet. En öppning för hans hand stod således dock beredd, fastän dörren war tillsluten, och detta wisar, att åtminstone samwetet war öppet för Herran, fastän andelig tröghet och sömnaktighet fått insmyga sig; men då den himmelska handen winkade i samwetet, så förwandlades slummern i bäfwan. Det hål, som här menas i liknelsen, war en af öppningarne i fönstergallret. Glasfönster hade man på den tiden icke.

5. Då stod jag upp, att jag skulle låta för min wän upp; mina händer dröpo af mirrham, och mirrham lopp öfwer mina finger på stängeln åt låset.

Detta syftar på ett forntida bruk, att brudgummen strök wälluktande salfwa på handtaget till sin älskades dörr, så att denna wällukt skulle fästas wid hennes hand, då hon sedan kom att röra derwid. Att denna salfwa här war af Myrrha betyder: att glädje och sorg hos bruden blifwa blandade med hwarandra genom ett sådant besök, han fröjdar sig deröfwer, att han warit sökt, men bedröfwas deröfwer, att hon försummat att öppna för honom.

6. Och då jag för min wän upplåtit hade, war han borta och sin wäg* gången. Då gick min själ ut efter hans ord;† jag sökte honom, men jag fann honom icke;** jag ropade, men han swarade mig icke.†† *Ps. 30: 8. Os. 5: 15. †Ps. 27: 8. Klagow. 2: 19. **Högaw. 3: 1. ††Ps. 22: 3.

Då gick min själ ut, d. ä. då blef jag utom mig af förskräckelse och skyndade att söka Honom. Både enskilda trogna och församlingen såsom samfund kommer stundom i ett sådant tillstånd, att man icke i ödmjuk stilla tro och försakelse håller sig till Christum i Hans korsgestalt, utan man wille gerna hafwa Honom uti makt och härlighet; mindre nådebewisningar blifwa i trögheten öfwersedda och försummade, under det man wäntar på det, som större är, och på detta sätt förloras brudgummen ur sigte och måste sedan med smärta sökas.

7. Wäktarena, som omkring gå i staden, funno mig, de slogo mig till sårs;* wäktarena på muren togo mig bort mitt hufwudkläde. *Ps. 44: 23. Joh. 15: 19.

Sedan Christi församling sjunkit uti andelig sömn, så måste den icke blott utstå förföljelser utaf uppenbara fiender, utan kyrkans herdar och lärare sjönko äfwen uti en sådan blindhet, att de på det förskräckligaste sätt förföljde alla dem, som uppwaknade och med allwar sökte Herran Jesum. Detta tillstånd warar ännu i församlingen, så att månge af dem, som äro satte till wäktare, skymfa och såra dem, som söka Christum med hjertats allwar.

8. Jag beswär eder, Jerusalems döttrar; finnen I min wän, så säger honom, att jag för älskog krank ligger.

Så beskrifwes brudens återuppwaknande längtan. Hwar och en själ, som efter en slummer af andelig tröghet uppwaknar, får tydligt erfara, hwad denna krankhet är. Men äfwen för församlingen måste ett sådant allmänt uppwaknande, och en allmän längtan komma. Ja, isynnerhet skall Israels folk så uppwakna och känna sig krankt af längtan efter Honom, som det så länge förkastat. Zach. 12: 10–14.

9. Hwad är din wän för andra wänner, o du aldradägeligaste ibland qwinnor? Hwad är din wän för andra wänner, att du så hafwer beswurit oss?

Jerusalems döttrar, se cap. 1: 5, som ännu icke känna Brudgummen på samma sätt som bruden, fråga hwem han är, och derpå följer den härliga beskrifningen, som bruden om Honom gifwer, v. 10–16.

10. Min wän är hwit och röd,* utkorad ibland många tusen. *Es. 63: 2, 3. Ebr. 9: 12. 1 Pet. 1: 19.

Se Ps. 45: 3. Hwit och röd är Själabrudgummen i ljus och lif, i den strålande rättfärdighet, hwaruti Han kläder sin församling och i det röda guld, som Han för oss såsom lösepenning erlagt; Hans utgjutna försoningsblod och den snöhwita rättfärdighet, som Han dermed förwärfwat, är den högsta prydnad och skönhet, hwaruti själen kan skåda Honom.

11. Hans hufwud är det bästa guld; hans hår är krusadt, swart såsom en korp.

D. ä. Hans hufwud bär en krona af ädlaste guld, 2 Mos. 39: 30; törnekronan är förwandlad till en oförgänglig konungakrona. Swart hår är i Österlanden en bild af skönhet.

12. Hans ögon äro såsom dufwoögon, wid wattubäckar twagne med mjölk, och stå fulla.

13. Hans kinder äro såsom apothekares wäxande örtesängar; hans läppar äro såsom rosor, de der drypa af flytande mirrham.* *Es. 50: 6; cap. 53: 5. Matth. 27: 46. Luc. 23: 34.

14. Hans händer* äro såsom guldringar fulla med turkoser; hans lif† är såsom rent elfenben besatt med saphirer. *Ps. 22: 17. †Joh. 19: 34.

Händerna äro liksom betäckte med guldringar, blicken har dufwans mildhet och strålar af kärlek; andans krafter utströmma af honom och inströmma i trogna hjertan, såsom uppfriskande wällukt of myrrham, o. s. w.

15. Hans ben äro såsom marmorpelare, grundade* uppå gyllene fötter; hans skapnad är såsom Libanon, utkorad såsom cederträd. *Ps. 40: 3. Eph. 1: 20, 21. Phil. 2: 10, 11.

16. Hans hals är söt och ganska lustig: en sådan är min wän; min wän är sådan, I Jerusalems döttrar.

Bruden söker att med liknelser, tagne af de dyrbaraste och ädlaste ting, hon känner, beskrifwa Brudgummens skönhet. Guld, ädelstenar och elfenben äro i den Heliga Skrift bilder af den härlighet, som Brudgummen äfwen skall skänka åt bruden i det förklarade tillståndet. Uppb. 21: 9–21. En del af dessa liknelser, såsom apothekares wäxande örtasängar och rosor, som flyta af drypande myrrham, syfta isynnerhet på den helbregdagörande och helsogifwande nåd, hwarmed Han här i tiden sköter och wårdar sin församling och gifwer den helsa och lif. Denna beskrifning uttrycker brudens kärlek, som wid detta uppwaknande är så stor, att han icke kan finna nog starka och sköna liknelser för att beskrifwa den.

17. Hwart är då din wän gången,* o du dägeligaste ibland qwinnor? Hwart hafwer din wän wändt sig, så wilja wi honom söka med dig. *Joh. 13: 1; cap. 16: 28.

Genom detta af lif och ande lågande wittnesbörd om Själabrudgummen upptändes äfwen hos Jerusalems döttrar lusten att söka Honom. Det är genom de trognas bekännelse och wittnesbörd om Honom, som andra skola blifwa kallade och lifwade till att söka sin Frälsare, för att också blifwa delaktige af det himmelska brölloppet.

6. Capitel.

Brudens dägelighet. Christi kärlek.

Min wän är nedergången uti sin örtagård till örtasängarna, att han sig der förlusta skall i örtagårdarna, och hemta rosor.

Dessa ord höra äfwen hufwudsakligen till liknelsernas yttre klädnad, och bruden will härmed endast uttrycka: att ehuru Brudgummen wändt sig ifrån henne, så är Han dock icke bortgången, och hon wet, att Han icke öfwergifwit henne, utan är i närheten. Så wet ock den trogna själen alltid, att på de stunder, då hon måste känna sig ensam, är dock Christus närwarande i församlingen, som är Hans örtagård, och der får bruden möta Honom, på de stunder Han sjelf föreskrifwer. Cap. 4: 6, 8.

2. Min wän är min, och jag är hans, den sig ibland rosor förlustar.

Med dessa ord uttryckes trons tillförsigt, att förbundet med Herran icke skall upphöra och att själen icke will af någon ting låta skilja sig ifrån sin Frälsare. Rom. 8: 34–39.

3. Du är dägelig, min kära, såsom Thirza; lustig såsom Jerusalem,* förskräcklig såsom en härordan.† *Ps. 132: 13, 14. †Eph. 6: 10, [et]c.

Straxt efter den starka tros- och trohetsbekännelsen, v. 2, uppenbarar sig själawännen för den sökande själen. Thirza war en skön stad i Ephraims stam. 1 Kon. 14: 17. Bruden liknas wid Thirza, och wid Jerusalem, hwilket är en wanlig liknelse. Församlingen, det Jerusalem, som ofwantill är, kallas den fria, allas wår moder. Den Judiska församlingen war det jordiska Jerusalem. Gal. 4: 25, 26. Uppb. 21: 2, 9, 10. Härordan, d. ä. krigshär. Christi församling är en här, wäpnad till den andeliga striden, rustad och beprydd med allt Guds harnesk. Eph. 6: 13–17.

4. Wänd dina ögon ifrån mig, förty de göra mig brinnande: ditt hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippta äro:

5. Dina tänder äro såsom en fårahjord, de der twagne komma utur watten, hwilka allesammans äro med twillingar hafwande, och ingen ibland dem är ofruktsam:

6. Dina kinder äro såsom skörden på granatäpplet, emellan dina lockar.

Se cap.4: 1–5.

7. Sextio äro drottningarna, och åttio frillorna, och på jungfrurna är intet tal;* *Ps. 45: 10, 15.

8. Men en är min* dufwa, min fromma: en är sin moder kärast, och sin moders utkorade: då döttrarne sågo henne, prisade de henne salig; drottningarna och frillorna lofwade henne. *2 Tim. 2: 19.

Se Ps. 45: 10, 15. Wid en dufwa kan bruden liknas icke blott för sin menlöshet och renhet genom rättfärdiggörelsen, utan i anseende till den högre delaktighet af den Heliga Andas gåfwor, som särskildt utmärker bruden. Guds Ande, som nedkom öfwer Christus sjelf i dufwoliknelse, utgör också brudens hela själsgestalt och all dess skönhet. Om brudens moder, se cap. 3: 4. De orden: drottningarna m. m. syfta på de olika kyrkor och religions-inrättningar och riken i denna werlden, hwilka höra till den högste Konungens hofstat och lyda under Hans allmakts rike, samt på ett avlägsnare sätt, än bruden, äfwen till Hans nåderike, i den mån de wilja emottaga den nåd, som bjudes dem.

9. Ho är denna, som uppgår* såsom en morgonrodnad, dägelig såsom månen, utkorad såsom solen,† förskräcklig såsom en härordan?** *Ords. 4: 18. Matth. 5: 16. Phil. 2: 15. †Matth. 13: 43. **2 Tim. 2: 5.

Dessa Jerusalems döttrar, drottningarne och tjenarinnorne, få nu se bruden i dess skönhet och utbrista i ett förundransfullt loftal. Dessa ord skola i sin fullhet uppfyllas, då Lammets bröllop är kommet m. m. Se Uppb. 12: 1. Uppb. 19: 7, 8.

10. Jag är nedergången* i nöttagården till att skåda telningarna med bäcken;† till att skåda, om winträdet blomstrades,** om granatäpplen gröna skades: *Joh. 6: 38. †Ps. 1: 3. **Joh. 15: 2.

Se cap. 5: 1. Konungen besöker sin örtagård, wårdar den sjelf och söker frukt deruti. Se Es. 5: 1, 2, 4. Luc. 13: 6–9. Joh. 15: 8, 16. Med nöttagården, menas den plantering, hwaruti mandelträd och dylika kärnfrukter wäxte.

11. Min själ wisste icke, att han mig in till Ammi Radibs wagnar satt hade.* *Matth. 10: 5; cap. 15: 24.

Min själ wisste icke o. s. w., d. ä. jag wisste icke, att min själ (min längtan) hade satt mig till mitt friwilliga folks wagn. Ammi Radib betyder mitt friwilliga folk. I dessa ord utbrister Brudgummen wid brudens möte, v. 9, och meningen är ej, att Han icke wisste på förhand de frukter Hans ewiga kärlek genom försoningswerket skulle bära; ty det war af Hans Anda redan genom propheten förkunnadt, Ps. 110, Es. 53, o.s.w., utan dessa ord uttrycka en så stor kärlek, som om Han sjelf wore förundrad deröfwer, att Evangelium såsom en andelig lågande Eliaswagn fört en otalig skara af friwilligt folk från jorden till himmelen.

12. Wänd om, wänd om, o Sulamith; wänd om, wänd om, att wi måge skåda dig:* hwad sen I på Sulamith annat än dans i Mahanaim? *Ps. 45: 11, 12.

Grt.: Wänd om, wänd om, o Sulamith, wänd om, att wi måge skåda dig! —Hwad sen I på Sulamith? — såsom Mahanaims härar! Jerusalems döttrar, betagne af förundran, bedja bruden wända ansigtet till dem, att de må se henne. Brudgummen frågar dem: Hwad sen I på Sulamith? Derpå swara de: Wi se henne uti en himmelsk glans såsom Mahanaims englahärar. Denna jemförelse syftar på Jacobs englasyn wid Mahanaim. Se 1 Mos. 32: 1, 2. Mahanaim betyder twå härar, och liknelsen kan här syfta derpå, att församlingen består af twå wäsendtligen skilda, men i andanom förenade skaror, hwilka liksom chorwis lofsjunga Gud, den ena här på jorden och den andra i himmelen. Sulamith är Salomas eller Fridsfurstens namn, öfwerflyttadt på bruden, Salomosbruden, Christinnan. Åt sitt folk gifwer Han sitt namn. Den der winner, honom will jag göra till en pelare uti min Guds tempel, och han skall icke mer utgå; och jag skall skrifwa uppå Honom min Guds namn, och min Guds stads, det nya Jerusalems namn, som nederkommer af himmelen ifrån min Gud, och mitt nya namn. Uppb. 3: 12.

7. Capitel.

Brudens lof. Christi godhet.

Huru dägelig är din gång i skorna,* förstars dotter! dina länder stå† lika wid hwarandra, såsom twå spann, dem en mästares hand gjort hafwer. *Eph. 6: 15. Ebr. 12: 1, 2. 1 Pet. 2: 21. †1 Cor. 16: 13. Phil. 4: 1.

2. Din nafle är såsom en rund skål, den aldrig dryck fattas;* din buk är såsom en hwetehop,† omsatt med rosor: *Ps. 23: 1, 2. Zach. 13: 1. †Joh. 12: 24.

3. Dina twå bröst äro såsom twå unga råtwillingar:

4. Din hals är såsom ett elphenbenstorn,* dina ögon† äro såsom de dammar i Hesbon** wid den porten†† Bathrabbim: din näsa*** är såsom tornet af Libanon, hwilket sig wänder emot Damascon:††† *Ps. 19: 8. 2 Cor. 10: 4, 5. †Eph. 1: 18. **4 Mos. 21: 24, 25. ††2 Cor. 2: 12. ***2 Cor. 2: 14, 15. †††Ap.G. 9: 3, 15.

5. Ditt hufwud står på dig såsom Carmel;* håret på ditt hufwud är såsom konungens purpur† i fållar bunden. *Es. 35: 2. †Ebr. 2: 9.

Gången (v. 1) betyder de trognas wandel på rättfärdighetens wäg. Eph. 6: 15. Bruden kallas förstadotter eller konungadotter, derföre att hon är född af Gud, Joh. 1: 13, och Guds Ande sjelf är den mästare, som henne gjort hafwer. Skål (v. 2) syftar på Joh. 7: 38, och hwetehopen är en liknelse, tagen af det gamla bruket att bära förstlingsoffren till templet i korgar, bekransade med rosor. Detta förstlingsoffer behagade Herran såsom en trons frukt. Dessa offer skola alltid inför Herran frambäras i församlingen och äro alltid frukter af församlingens inre tillstånd, af det lif, som i församlingen finnes. Dessa offer prydas af Guds Anda sjelf med sina gåfwor, hwilka här liknas wid rosor, i anseende till den skönhet och wällukt, som är rosens egenskap, och utan Guds Andas gåfwor kunna inga offer wara inför Gud behagliga. Församlingens bröst (v. 3) kunna betyda Evangelii wittnesbörd och evangelii lärare, genom hwilka den andeliga näringen, 1 Pet. 2: 2, gifwes åt alla de barn, som i församlingen födas, se 1 Mos. 49: 20. Wid ett elfenbenstorn (v. 4) liknas församlingen i anseende till dess renhet och hwita gestalt genom rättfärdiggörelsen, och ögonen liknas wid de dammar i Hesbon för de många tårars skull, som i församlingen utgjutas; men detta watten bidrager till dess fruktbarhet. Bathrabbim war namnet på en port i Hesbon, der de klaraste wattnen funnos. Libanons torn war en prydnad för detta berg på wägen till Damascus, och der höllos beständiga wakter. Näsan eller lukten är en bild af samwetets waksamhet emot allt det. som har med sig någon lukt af synd och död, såsom wakterna i tornet på Libanon skulle tillse, att icke hedningarne finge intränga i landet. Den Österländska purpurn (v. 5) war af flere olika färger, och uttrycket purpur, betyder derföre en praktfull glans, af hwilken färg som helst, men den röda purpurn war den konungsliga färgen. Omkring församlingens hufwud är ljuset af morgonrodnaden, se Ps. 110: 3. De trogna äro ett konungsligt presterskap. 1 Pet. 2: 9.

6. Huru dägelig och huru ljuflig är du, kära, i wällust!

7. Din längd är lik wid ett palmträd;* och dina bröst† wid windrufwor. *Ps. 92: 13, 14. †Högaw. 4: 5.

8. Jag sade: Jag måste stiga upp i palmträdet,* och fatta† dess qwistar: låt dina bröst wara såsom drufwor på winträd, och lukten af din näsa såsom äpple; *Högaw. 2: 3. †Phil. 3: 12.

9. Och din hals såsom godt win,* det för min wän lätteligen ingår; och tala om gamla ärender.† *Högaw. 5: 1. †Luc. 24: 44. 1 Cor. 15: 3, 4.

Palmträdet (v. 7) är en bild af tålamod och fasthet. Detta träd wexer i den torra ödemarken och uppreser sig högt mot himmelen, omgifwet af tistel och låga törnebuskar. Så uppreser sig församlingen utur den torra jordens wildmark och sträfwar upp till himmelen, fastän den är omgifwen af syndens många följder, 1 Mos. 3: 18. Christus sjelf är winträdet, hwaraf kyrkans alla rätta medlemmar äro grenar, Joh. 15, och frukterna på dessa grenar äro windrufwor, nemligen Andans frukter, Gal. 5: 22, 23. Drufwan är företrädeswis en bild af Andans kraft, och äpplet mera för sin tukts skull en bild af andlig wishet, samwetsgrannhet och skarpsynthet, jfr Es. 11: 3, 4. Så är Herrans ord i församlingen en lifsens lukt till lifs för dem som tro. Här syftas äfwen på den andeliga fruktbarheten i församlingen såsom moder, Gal. 4: 27. Bröd och win äro liknelser, som påminna om andeliga gåfwor, om gammalt och nytt i nådens rike. 1 Mos. 14: 18. Matth. 26: 26–28.

10. Min wän är min, och han håller sig ock till mig.

11. Kom, min wän, och låt oss gå ut på marken, och wistas i landsbyarna:* *Es. 2: 3. Eph. 2: 12, 13.

12. Att wi måge bittida uppstå till wingårdarna, och få se om winträdet blomstras,* och hafwer fått knoppar; om de granatäpplen utgångne äro; der will jag gifwa dig mina bröst.† *Högaw. 6: 10. 1 Cor. 3: 6. †Ps. 138: 2.

13. Liljorna gifwa sin lukt, och för wår dörr allahanda ädla frukter;* min wän, jag hafwer bewarat† åt dig både nytt och gammalt.** *Matth. 13: 8. †2 Tim. 1: 14. **Matth. 13: 52.

Med v. 10 börjar åter brudens tal, som består uti bön om Brudgummens beständiga närwarelse. Han håller sig ock till mig, se Eph. 5: 30. Christus lofwade före sin himmelsfärd åt alla trogna: Si jag är när eder alla dagar intill werldens ända. Sedan Evangelium hade blifwit förkastadt af större delen af det Judiska folket, och Jerusalem skulle förstöras, så flydde de christna till Pella, öster om Jordan, och till andra ställen. Till dessa byar och ut i hela werlden gick församlingen med salighetens ord. Då uppstodo på många ställen Evangelii planteringar med allehanda ädla frukter. Dessa strödda planteringar fortfara ännu, i hwar och en af dem är Själabrudgummen sjelf närwarande, och nådens och uppenbarelsens skatter blifwa i kyrkan till Herrans ära bewarade. Liksom i förskingring i särskilda örtagårdar är nu Christi församling splittrad i många särskilda kyrkosamfund, men den skall åter förenas. Joh. 10: 16.

8. Capitel.

Brudens och Christi sista samtal.

O att jag måtte finna* dig ute, min broder, du som min moders bröst† suger, och måtte få kyssa** dig; att ock ingen föraktade mig. *Es. 49: 6; cap. 65: 1. †Högaw. 4: 5. **Ps. 2: 12.

Emedan Christus är menniskones Son, så är Han också brudens broder, och detta är Han äfwen i afseende på församlingens födelse af Gud. Joh. 1: 13. Jac. 1: 18. Här syftar dock detta ord hufwudsakligen på den gemensamma modren Se cap. 3: 4. Såsom menniska närdes Jesus af kyrkans andeliga modersmjölk allt ifrån sin barndom, och war ett barn af det folk, som Herren hade utwalt till sin kyrka och församling, se Luc. 2: 40. Finnandet ute är ett uttryck af brudens längtan, att helt och hållet blifwa förenad med Christus och att wara skild ifrån werlden, för att ostörd få åtnjuta Hans gemenskap.

2. Jag wille taga dig, och hafwa dig uti min moders* hus, der du mig lära† skulle; der wille jag skänka dig kryddadt win, och must af mina granatäpplen. *Gal. 4: 26. †Es. 54: 13; cap. 55: 11.

Se cap. 3: 4. Win och must äro liknelser som betyda de andekrafter och den starka kärlek, hwilka af Gud sjelf i själen werkas, och denna dryck önskar själen att gifwa åt sin Brudgumme.

3. Hans wenstra hand ligger under mitt hufwud; och hans högra hand omfamnar mig.

4. Jag beswär eder, Jerusalems döttrar, att I icke uppwäcken min kära, eller omaken henne, till dess henne sjelf lyster.

Se cap. 2: 6, 7. Dessa ord antyda åter en ny afdelning och tillika förberedelser till en ny tidrymd i Christi kyrka.

5. Ho är denna, som uppkommer* ifrån öknen, och stöder sig in uppå sin wän? Under äppleträdet† wäcker** jag dig, der din moder dig födt†† hafwer; der hon, som dig födde, med dig legat hafwer.*** *Es. 49: 12; cap. 60: 4. †1 Mos. 3: 6. **Eph. 5: 14. ††Es. 51: 2. ***Hes. 16: 5, [et]c.

Ho är denna, som uppkommer af öknen, och stöder sig inpå sin wän, är en fråga af Jerusalems döttrar, se cap. 6: 9, 12. Genom öknen fördes Israels folk för att blifwa Herrans trolofwade, se Hes. 16: 8, 14. Utur denna werldens öken föres Guds folk, Christi församling, stödd på sin Återlösares mäktiga arm. Den sednare delen af versen äro brudens ord, som beswarar frågan på det sätt, att hon tilltalar Brudgummen med ett uttryck af tacksamhet, att hon funnit Honom, och att Han liksom waknat från slummer till hennes räddning, redan under trädet, der syndafallet skedde i paradiset. Det är ännu under detta träd, det är ännu under smärtan af syndafallets följder, det är under ångren och syndasorgen, Christus födes i församlingens hjertan, och det nya lifwet upptändes genom sanningens ord, så att själen blir med Christus förenad.

6. Sätt mig såsom ett insegel* på ditt hjerta, och såsom ett insegel uppå din arm: ty kärleken är stark† såsom döden, och nitälskan är fast såsom helwetet; dess glöd är brinnande och en HERrans låga: *2 Cor. 1: 21, 22. 1 Pet. 1: 5. †Rom. 8: 37.

7. Så att ock mycket watten icke förmår utsläcka kärleken, eller strömmar fördränka honom; om en wille gifwa alla egodelar i sitt hus för kärleken, så gällde det alltsammans intet.

Dessa ord bewisa den brinnande kärlek till Återlösaren, som i församlingen skall blifwa upptänd, då den stora wäckelsen sker, som omtalas, Zach. 12: 10–14. Men denna kärlek måste alltid i någon mån finnas hos hwarje trogen själ. En utförlig, apostolisk förklaring öfwer kärleken hafwe wi. 1 Cor. 13. Såsom Öfwerstepresten bar sin församling på sitt bröst och sina axlar, der namnen af Israels stammar woro ingrafne i ädelstenar, så önskar bruden att blifwa satt såsom ett insegel på Hans hjerta och på Hans arm, emedan dess brinnande kärlek och nitälskan icke kunde fördraga någon skiljsmessa ifrån Honom. Kärleken är en Herrans låga, Gud är kärleken, det är Han, som upptänder den i trogna hjertan, och den brinner icke längre, än själen har Herren sjelf i sitt hjerta. Denna kärlek kan icke släckas eller dränkas af lidandets watten och bedröfwelsens strömmar. Se Ps. 18: 5. Ps. 93: 3, 4.

8. Wår syster är liten och hafwer inga bröst: hwad skole wi göra till wår syster, när man nu skall tala henne till?

Så talar bruden i den trogna judiska församlingens namn om hedningarnes församling, när den till Evangelii och Christi delaktighet i det Nya Testamentet församlas och blifwer dess syster efter andan. Se Es. 11: 10. Marc. 16: 15, 16. 1 Pet. 3: 6. Frågan angår både medlen till hedningarnes omwändelse och de omwändas ställning till Herran, och samma fråga skall i ännu widsträcktare mening än i den apostoliska tiden uppstå i församlingen i de stora rörelser, som åt werlden skola gifwa en ny gestalt. Es. 66: 18–21.

9. Är hon en mur, så wilje wi göra silfwer-bålwerk* deruppå: är hon en dörr,† så wilje wi befästa henne med cederbräde. *Eph. 4: 7, 8, 11, 12. Col. 1: 11. Juda Ep. v. 1, 20. †Es. 60: 11.

Detta är Christi swar på frågan, att den nya församlingen skulle prydas, der den war stark, och befästas, der den war swag och ännu tillgänglig för fienderna, så att han skall både glänsa i andans prydnad samt fast förwaras emot alla anfall.

10. Jag är en mur,* och mina bröst äro såsom torn, deraf är jag worden för hans ögon, såsom den der frid† finner. *Matth. 18: 18. 1 Tim. 3: 15. †Es. 57: 19. Joh. 14: 27. Rom. 5: 1.

Så fröjdar sig församlingen öfwer den fasthet och kraft, som Christus gifwit henne, för att kunna motstå och afwärja sina fiender och hafwa frid derigenom, att hon funnit frid i Christo Jesu. Eph. 2: 14. I den fulla brudkärleken ligger den fasta kraften och det rätta motståndet mot fienderna.

11. Salomo hafwer en wingård i Baal-Hamon, den wingården fick han åt waktare,* att hwardera skulle gifwa† för hans frukt tusen silfwerpenningar. *Högaw. 1: 6; cap. 7: 12. Hes. 3: 17. Matth. 20: 1. †Jer. 31: 14.

Se Matth. 21: 33–40. Baal Hamon kan öfwersättas med myckenhetens eller ymnighetens land, och syftar således på den stora fruktbarheten i wingården, nemligen den stora mängd af folk, som skola tillhöra det andeliga Israel, såsom Herren lofwade Abraham, och Abrahams namn har äfwen denna betydelse.

12. Min wingård är för mig:* dig Salomo bör tusen:† men åt waktarena öfwer hans frukter tuhundrade.** *Es. 27: 3. †1 Cor. 3: 6, 7. **Es. 61: 7. Matth. 19: 29.

Wingårdsmännerna eller wäktarena (v. 11) skola arbeta för Herran och samla själar åt nom, wingården är Hans och tillhör Honom allena, se Matth. 25: 14–30, Luc. 20: 9–16, men wäktarena få sin näring af wingården och hafwa en nådelön att wänta. Se Es. 61. 1 Cor. 3: 6–9. Bruden bekänner härmed, att wingården tillhörer Konungen, och att all frukten är Hans. Uppb. 4: 10, 11; cap. 5: 9, 12.

13. Du, som bor i örtagårdarna, sällskapen* akta† deruppå: låt mig höra din röst.** *Ps. 68: 12. †1 Tim. 4: 16. **Es. 58: 1.

Här är bruden numera icke i öknen, utan i örtagårdarna, i fruktbara, blomstrande församlingar, och hennes röst är icke, såsom förut, föraktad af sällskaperna, utan efterlängtad, och Brudgummen uppmanar henne till glädje och segersång.

14. Fly, min wän, och war lik en rå, eller en ung hjort, in på örtabergen.* *Högaw. 2: 17. Uppb. 22: 20.

Fly, grt.: skynda. Skiljobergen kallas nu örtabergen. Emellan Christus och bruden ligga nu inga skiljeberg, utan hon känner sig i Hans närhet, men längtar hädan till ett bättre land och beder, att Han måtte skynda med henne in på örtabergen, till det himmelska Jerusalem, der de oförgängliga paradisfrukterna wäxa och der det himmelska bröllopet skall firas. Uppb. 12: 7–9; cap. 22: 2. Samma bön beder äfwen i det Nya Testamentet hwarje själ, som hörer till brudförsamlingen; bruden brinner af helig kärlek och är full af längtan efter Brudgummens ankomst, hon beder derom både natt och dag, och Han swarar: ja, jag kommer snart, och derpå swarar bruden: Amen! ja, kom, Herre Jesu. Uppb. 22: 17, 20.

Ände på Salomos Höga Wisa.