Capitel 2. Om Dalekarlarnas vpresning.

←  Capitel 1. Om Konung Sigismundi ankomst.

Utförlig Berättelse om Thet namnkunnoga Stånge-Bro-Slag av Per Schenberg Capitel 2. Om Dalekarlarnas vpresning.

Capitel 3. Om Hufwud-drabbningen.  →

Thet Andra Capitel

Om Dalekarlarnas vpresning emot
Konungens vtskickade til them.

Medan så tumlades om vti Öster-Götland, wiste ei heller the andre orterne i Riket af någon särdeles ro; vtan fienteligheter förelupo både här och thär emillan bägge partierne. Men i synnerhet är merkwärdigt thet buller, som åfärde war i Dalarna, i the samma dagar, som Konungen och Hertigen wistades wid Stegeborg.

Dalekarlarna hade, alt sedan the warit Konung Gustav then första behielpelige at vtdrifwa Konung Christiern Tyran, och vpsatt honom på then Kongl. Thron, et mycket gott Hierta för all hans barn. Men fram för alla the andra, elskade the i synnerhet Hertig Carl, at the jemwel år 1579 och 1580, när vnder Konung Johans Regemente mycken förföljelse war å färde för Religion skull, ärnade honom Cronan och Riket.^[1] Vtaf samma sinnelag emot honom war ock then öfrige allmogen i Riket, at the icke gerna kunde tola en gång illa talas om Hertig Carl, vtan höllo sig troligen in til honom, ehuru mycket af några höga Personer i Riket arbetades vppå, at draga theras sinnen och kiärlek frå Hertigen. I synnerhet är merkwärdigt thet swar, som någre Bönder gåfwo en förnäm Herre i Riket, hwilken at öfwertala them til Konungens partie, widlöfteligen berättade, huru Konungen war kommen i Riket frå Polen med en stor Krigs-macht af fremmande Soldater: huru större delen af Sweriges inbyggare slagit sig til honom: huru alt Riksens Ridderskap och Adel jemwel trädt på hans sido: Men ther emot, huru Hertigen med sit ringa manskap råkat i stor nöd och wånda, at ingen annan hielp nu wore för honom at tilgå, vtan af Gud allena; Hwar på Bönderna swarade, Efter Gud holler med honom, så wele ock wi holla med honom. När Konungen war kommen, som sagt är, vti Riket, affärdades til alla orter i landet fullmyndige män, som hade med sig Konungens stora Mandater til allmogen, at gå Konungenom til handa med tro, lydno och manskap. Blefwo förthenskul Erland Biörnsson Båt til Skatmansö,^[2] och Jacob Näf til Elfsiö^[3] vtskickade til Dalarna med slik ärende. Jacob Näf hade tilförene vti Konung Johans tid warit Dalekarlarnas Landshöfdinge, och mente altså sin gamla myndighet hos them skola mycket gella. Thet hade också kunnat warit, om han icke tu år förr, än han nu kom, hade warit ther i landet, och för thet, at han tå talade så illa om Hertigen, hwilket Dalekarlarna ei kunde höra, dragit öfwer sig theras hat. Men lät thetta icke afskreckia sig, vtan i följe med Erland Biörnsson kom til Kopparberget, som kallas Fahlun,^[4] och befalte ther Kyrkioherdan Herr Hans Kempare^[5] vpläsa för sina åhörare et af the stora Konungens Placater, förseglat med bägge Riksens Secret, och vnderskrifwit af Konungen sielf; hwar til med hög röst thenna mening lades, at the skulle wara fridlösa, som höllo med Hertigen. I thet samma kom ock et ogrundat rykte vt ibland gemena allmogen i Dalarna, at Herr Eric Sparre, som höll med Konungen, hade hemligen kommit vp til them, och at han lönligen vppehöll sig stundom i Thuna-Prästegård,^[6] och stundom på Håkan Härads Fogdas gård, Dalen. Ther på skedde en stor vpresning af allmogen i Mora, Orsa, och Rättwik sochner, som straxt begaf sig ginaste wägen till Kopparberget. Til thessa kommo Swärdsiö, Wika, Hedemora och Husby Sochner, som ligga lengre ned i landet, och giorde en hop af 6000. man. Thet forsta the giorde war thet at vpsökia Håkan Fogda, hwilken warnad för

then öfwerhengande olyckon, flydde af sin gård, men blef doch ärtappad om natten vti sin grannas stugu, hwarest någre Dalekarlar lågo och sufwo, men hörde thet tal, som Håkan hade med Bondan, at han, til at vndwika blifwa illa och hårdt handterat af the vpeggiade Dalekarlar, skulle föra honom fången och bunden in vti Falu Kista, hwarmed han förmodade rädda sit lif. Men thetta talet rögde honom, at han af några Dalekarlar blef gripen och införd i then Kista, som han begärt at komma vti. Dagen efter om morgonen blef han vtförd för hela allmogen, som hierteligen fägnade sig deröfwer, at de fingo se honom. Tå begynte the med åtskillige frågor förewita honom thet, hwar öfwer the woro så förbittrade blefne, nemligen, Huru lenge han hade hyst hos sig Hr. Eric Sparre? Hwarföre han warit Erland Biörnsson och Jacob Näf behielpelig, at vpstella thet falska bref, emot Hertig Carl, som af Kyrkioherdan Herr Hans wid Koppar Berget blifwit vpläsit? Om han icke af theras årliga vtskylder til Cronan, med stöld och tiufweri sig ricktat? Hwilken sidsta fråga therföre blef honom föresteld, efter han vti the få år, som han vpburit Cronans rentor hos them, hade kommit til ganska stor rikedom, at det syntes omöjeligt wara för en så ringa karl, som han war, inom en liten tid samla så mycket egendom genom sit egit arbete och flit, med mindre han skulle, som ock then tiden wanligt war, gripa til de för Cronans räkning insamlada och vpburna medel. Therföre föllo somlige på the tankar, at lefwerera honom lefwande bundan i Hertigens hender, på thet han måtte göra redo och räkning för Cronones vpbörd, eller stå thet straf, som han förskylt, om han råkade i någon Ballance. Men åter andre, i synnerhet Bergsmännen, som hade sig sådana personers illistiga strek bettre bekant, ropade ther emot, och wille ingalunda, som theras ord woro, at man then stora Konungs-tiufwen skulle släppa lefwande, på thet han sedan med lögn och fagra föreställningar hos Hertigen, ei skulle få tala sig frå galgan, then han med sit tiuweri hade förtiänt. The gåfwo sig förthenskul ei förr til frids, än han måtte fram för hela hopen och stå sit straf. Dock tilstadde de, at en Prästman fick kommo fram, som efter föregångit Skriftermål, bespisade honom med Herrans högwärdige Nattward. Hwarefter han lät sig förmerkia wara redebogen och oförfärad til döden; tröstade så sin hustru, song några Psalmer, och bad änteligen them, som närmast stodo, at de wille ei lenge martera och plåga hans krop, vtan gifwa honom straxt et dödeligit skott. Hwarpå en Bonde-dreng straxt war ferdig at låta et lod vtur en bössa gå honom genom lifwet. Men han dödde intet ther af, ei heller af thet andra skottet som han, på anmodan, fick af en skächta lagt på en stålboga, genom en annan vng Dalekarl, vtan stalp allenast omkull på ryggen, ref vp kläderna sielf och kende efter såret vti bröstet. Måste förthenskul then tredie fram, som satte med en bössa honom midt vppå hjertat, och ther af dödde han. Sedan rusade Bönderna til hans gård, bruto sig in genom porten, slogo sönder dörarna, och höggo i stycker sönder bord, stohlar, och benkar; refwo och sönder all seng-kläde, som the kommo öfwer. Men thet som war af jern, messing och koppar, togo the til sig. Sedan sökte the efter ägodelar och funno vti Tunnor monga silf-kannor, skålar, stop, kosor, och en stor hop med skeder, alt af silfwer. En stor Summa Guld och penningar, som hustrun hade vndangömt, och gerna welat hafwat at tilgå efter thenna olyckan, funno the ock igen, tillika med hennes dyrbara kläder, guldkädior, armband, ringar och ett särdeles skrin med monga penningar, som någre af hennes grannar hade i sina gömmor, men blef af en tiänste-piga rögdt. Straxt ther efter fingo de fatt på Erland Biörnsson och Jacob Näf, samt de tre gamle Hof-Män, Carl Bengtsson, Jöran Bonde, och Olof Gudmundsson, som alle höllos fångna i Thuna Prästegård. The blefwo hwar och en vtförde på Kyrkiowallen och af allmogen hårdt tiltalte. Erland Biörnsson blef tilfrågader, hwarföre han hade framfört falskt bref och (som de sade,) lugit at Konungen lefde? The wille förthenskul i sanning weta af honom, om han hade sielf sedt Konungen med sin egen ögon i Riket eller icke? Hwilket efter Erland Biörnsson icke kunde säga, ropade hela hopen på honom, at han war en lögnare och osanningsman. Jacob Näf förwitades han otilbörliga och obeskedliga tal, som han haft om Hertigen tu år tilförene, och at han icke heller nu thenna gången hade kunnat sitta med ro hemma på sin gård, vtan i oträngde mål begifwit sig tit vp på nytt till bergslagen, och til at setta någon skreck och räddhåga vti allmogen som bodde ofwan före, låtit legga en hop Soldater wid Brunnebeck.^[7] The andre tre, Carl Bengtsson, Iöran Bonde och Olof Gudmundsson blefwo vtropade för menedare och förrädare, som af idel trolöshet öfwergifwit then fana, vnder hwilken the sworit Hertig Carl all tro och redelighet, then the nu förgätit. Och efter ingen af them kunde sig emot thesse beskylningar förswara, blefwo the alla igen införde i Prästegården. Kyrkio-Herden ther sammastädes hade af räddhåga rymt, på thet han icke skulle blifwa på samma sett handterader som Håkan Fogde blef, för thet falska vtspridde rycktet skull om Herr Eric Sparre. Therföre gafs alt, som fans i Prästegården, til spillo; och i synnerhet vttömdes källaren, så att många av them drucko sig ganska druckne. Thesse i sit raseri, när fångarna fördes vp i en nattstugu, ryckte Iacob Näf tilbaka af trappan, och handlade med honom vtan någon barmhertighet. Ty först blef han bakbunden och sedan ledder til et swinehus, hwarest the spottade honom i ansichtet, och frågade, om swinematen smakade honom så wel, som then kost, hwilken han tilförene war wahn at äta vtur tenfat eller annor bätre käril? The togo ock vp treck, och höllo honom vnder näsan med spe och löje, at han skulle luchta therpå, gifwandes honom esom oftast dryga slengar, och ristade honom i ansichtet med pilar, sägandes, at af them skulle han få sådana Dalströmmingar. The andre fyra fångar blefwo förde i Sochnekistan, och ther förwarade. Medan thetta bullret påstod i Thuna fick ock allmogen i wästra Dalarna bud här om, jemwel Leksandsboarna i Östra Dalarna, och i the näst kringliggande sochnar, hwilka enhelligen til stor myckenhet sig på et stelle församlade med wapn och wärjor, hafwandes intet gott i sinnet. Hwilket som Magr. Elof Terserus^[8] Probst och Kyrkio-Herde i Leksands församling, fordom Biskopens i Linköping Sal. Doctor Jöns Terferi fader, merkte, fölgde han med hopen, i mening at afstyra, om the wordo sig något ondt företagande. Hela hopen war nu kommen till Borstad-färja hwarest the gingo öfwer, til så stor myckenhet, at när de fremste woro på Thuna Kyrkiowal, hade de sidsta icke ännu rört sig frå färjan. Theras Probst Magister Elof räknade tå alt manskapet som war i thet följet, och woro the, som buro bössor, 5000 man, men på the öfriga, som hade Stålbogar, Spiut, och Hillebårdar, hade han intet tal. Hela thenna hopen blef af de andra, som woro wid Thuna förr församlade, med stort rop och sorl emottagen och vndfägnad med thet win och öl, som fanns vti Prästegårds kellaren öfrigit, så at monga af them fingo rus. Magister Elof blef häröfwer bekymrader fruchtandes, at the skulle i sit fylleri och raseri bära hender på the fattiga fångarna, hwilkas lif han gerna wille frelsa. Gick ock med lempa så wida, at all ting skulle vppskiutas til andra dagen, tå prädikan först skulle hollas för hela menigheten; Och bad them Magister Elof ingen ting företaga, förr än Guds namns åkallelse förvt gått. Dalekarlarne befalte theremot Magister Elof at predikan bittida ske skulle vnder bar Himmel, hvilket han ock låfwade. Vnder alt thetta låg Jacob Näf och qwidde jemmerligen öfwer sin vndfångna sår, och vtböd, med rinnande ögon och ömkelig ord, 2000 daler til Dalekarlarna för sit lif, om han thet feck beholla. Lät ock förmercka, at han ännu ei bekommit något dödeligit sår, som icke kunde läkias, om allenast en god läkare komme till honom. Straxt swarade en vng Dalekarl, at han skulle få plåster, och i thet samma vplyfte sin hand, och klöf hans hufwud med ett swerd. Then döda kroppen blef sedan släpader i en watn grop, vti hwilken as plägade kastas, til thes hans wenner sedan förde hans lik till Thuna. Dagen efter, när wel war liust blifwit, och alle församlat sig, stiger Magister Elof vppå en trappstega, och i en wacker prädikan vtlade för them Fader wår &c. Drifwandes förnämligast then lärdomen at the skulle eftersinna, hwad theras Christendoms plicht fordrade, nemligen i synnerhet förlåta them theras brister och öfwerträdelser, som them i någor måtto förolempat; och them i synnerhet som the nu hade i hechtelse satt. Efter prädikan förmanade han them til thet samma, med monga förestelningar; men vträttade doch fögo annat, än en liten tid förvntes them, på hwilken the kunde sig til döden bereda, och anamma Herrans Nattward. Ther på fördes Carl Bengtsson aldraförst fram, hwilkom thet förtröt, at dö ohemnad, och til then ändan gifwa någrom sin bane, fattade efter en bondas bössa. Men en annan Dalekarl slog honom med en Stålboga så vppå hufwudet, at han segnade nid til jorden. Ther på stiger then tredie fram, som med et swerd högg honom öfwer nacken, wid hwilket han föll framstupa, och blef af flera med mong och swår sår öfwerhopad. Somlige höggo honom med swerd och hillebårdar; andra stungo honom med spiut, och gåfwo honom vtur bössor skott; hwar igenom han blef så marterad, at hwar Christen menniskia wel kunde röras til med lidande öfwer honom. Men fast han blef så handterader, likwel war hans hud ingenstans skadad, och således intet dödeligit sår bekommit, vtan gaf sielf med handen tilkenna att han ännu lefde, och begärte, at någor skulle komma och taga af honom lifwet; Thet blef wel av en försökt; men fåfengt. Ty sedan han blef till samma rum bortsläpader, som Jacobs Näfs lik låg vppå, reste han sig en tima efter vp igen, ropar med högt ljud, at någor wille warkunna sig öfwer honom, och skilja honom frå hans pino och wonda, som han låg vti. Gåfwos honom förthenskull än fler skott, som doch hade aldeles ingen werkan, vtan han dödde änteligen af torr hugg, som han hade bekommit. Befants altså wara i sanning thet ryckte, som om honom, medan han lefde, war vtspridt, at han brukat truldoms konst. Och berättas, at satan så besatt hans lilla barn, som war allenast 2 år gammalt, at han lik en orm, doch vtan ögon och mun, men med et hufwud, rundt som et äple, hafwer gifwit sig stundom half vtur barnets mun, stundom fallit hel och hollen i golfwet, och therpå krälat. Med Jöran Bonde gick thet fortare; Ty han dödde af ett hugg, som han fick på trappan, när han skulle gå vtur kistan. Nu woro Olof Gudmundsson och Erland Biörnsson igen, som ock skulle stå sit straff. Men Magister Elof lade sig med monga förböner så vt för Olof Gudmundsson, at han förskontes och hades in i kistan igen. Therpå steg Magister Elof högt vppå trappstegen, och begynte med widlöftigt och bewekeligit tal berätta om Erland Biörnssons härkomst af en gammal adelig familia; och att Konung Carl Knutson, fordom Dalekarlarnas och hela Swea Rikes berömliga Konung, warit ibland hans förfäder: ( fast dock icke så war ) Han war ock, sade Magister Elof, en god och redelig man, som mongen gång wel vndfägnat dalekarlarna på sin gård Skattmansö. Allmogen nekade wäl icke thertil, men sade likwel, at för thet han wanslechtades ifrå sina berömliga förfäder, och förbytt sit förra wackra lefwerne til werre, wore han wärd at dö. Han hade ock ei kunnat vndgå döden, om icke Magister Elof hemligen öfwertalt en Hertigens Drabant, som war i hopen, med gode ord legga sig vt för Erland Biörnsson: Hwilket ock skedde. Ty bemälte Drabant gav Bergsmännerna in thet råd, at han fången skulle föras til Hertigen, som kunde af honom få kundskap om alla stemplingar emot sig. Hwilket och allmogen åtlydde, med thet förbehold at 200 dalekarlar skulle följa honom med theras fulla wapn, på thet han icke vnder wägen skulle rymma bort. The gåfwo honom ock et resepas, hwilket så vpsatt war af Mag. Elof; Wi Cronones vndersåtare och allmoge, som bo och bygga vti bägge Dalarena och Bergsslagen, görom allom witterligit, som bo nedan för longheden, at några Förädare vti wår nådigste Furstes, Hertig Carls frånwarelse, hafwa wågat sig hit vp til oss, och äro fundne aldrasist här i Thuna-Sochn: Så, emedan af oss blefwo sporde befallningar, som the hafwa haft, at förråda hans Fursteliga Nåde, samt thenna lands ända; therföre äro sedan i wår församling här vti Thuna ihjälslagne Jacob Näf, Carl Bengtsson, och Jöran Bonde; men Erland Biörnsson och Olof Gudmundsson hafwom wi låtit lefwa, at högbemelte wår nådigste Furste må få af them wissa kunskaper, så ock sedan sielf låta straffa them efter theras förtiänst. Och äre med them 200 Dalekarlar, at the icke med andras list och behendighet skola få rymma. Altså begäras alfwarligen på högbemelte hans Fursteliga Nådes wägnar, af all landskap, Städer och sochnar, at bemelte theras följe måtte bewisas på wägen god säkerhet och all förfordring, så ock at the måge få thet lifs vppehelle, som the behöfwa: Och til wisso hafwa wi här vnder trycka låtit thenna Lagsagos Signete, Datum Thuna d. 10 Septembris 1598.

Mera blef af Bergsmännerna och Dalekarlarna thenna gång icke företagit, vtan hwar reste hem til sit, och woro altid Hertig Carl bewågne. Therföre när et falskt ryckte kom vp til them om Hertigens nederlag, och bref kommo til alla Kyrckio-herdar, för theras församlingar, om en allmän tacksäjelse till Gud å Prädikstolarna för en så herlig segerwining, som Konungen bekommit; Befalte allmogen twert emot, at sådant ei skulle ske; med vndsägelse, at the skulle hafwa at wenta en stor olycka, om de dristade sig något röra ther om. Ja hela allmogen begynte åter at röra sig, och wille gå man af huset, at hemnas på Konungen och hans folck, Hertigens nederlag, samt sina slechtingars och anförwanters död, som hade stupat i thet slaget. Men i thet samma kom Hertigens egit bref, som vnderrättade them, om hans welstånd, hwar wid the någorlunda begynte sachta sig. Men efter Hertigen i samma sit bref af them begärte, at the hans Furstinna, barn och inbyggare i hans Furstendöme wille behielpelige wara, emot theras fiender ( Ty ännu hade icke slaget wid Stångebro gått för sig ) skrefwo de Hertigen swar tilbakars, hwarvtinnan the thenna hans befalning lofwade efterkomma, jemte ödmiuk anhollan, at them måtte tillsendas twenne myndige Swenske män, som theras öfwerstar blifwa kunde, namngifwandes i synnerhet Carl Carlsson Gyllenhielm. Therpå fick Carl Carlsson, som war på skepsflottan för Stegeborg, Hertigens skrifteliga befalning av den 23 Septembris, at resa vp till Dalarna, och hafwa i följe med sig Peder Christersson, som hade Carl Carlssons Moder till Fru. Thesse begåfwo sig straxt på wägen åt Bergslagen. Men när de kommo in emot Wästerås^[9] fingo the weta at Vplenningarna til häst ther lågo, och ärnade sig till Nerike, som war Hertigens Fursten döme, at ther sköfla och plundra. Therföre måste Carl Carlsson och Peder Christersson, som hade med sig ei mycket manskap ligga stilla, til thes Vplenningarne drogo hemåt sina färde. Tå bekommo Carl Carlsson och Peder Christersson öpen wäg at obehindrade resa fram. Peder Christersson stannade på Wästerås Slott, och låg ther med några rotar knechtar i besettning. Men Carl Carlsson reste alt fort tit åt han ärnade sig och mötte 2 mil på andra sidan om Wästerås, några Dalekarlar, som gått vr lägret, the slagit wid Brunnebeck, at hemnas på några Kyrkio-Herdar, som de beskylte för förräderi och otrohet emot Hertigen. Hade ock illa hollit hus i Romferthuna^[10] Prästegård hos Herr Bengt, som tå blef en arm och fattig man. The hade ock ärnat at besökia några Adelsmäns gårdar, som Engsön,^[11] Tidöen och flera, men alt thetta blef hindrat när Herr Carl Carlsson kom them til mötes. Sedan fölgdes the åt till Brunnebeck, hwarest Carl Carlsson fan Dalekarlarna vti en temmelig god krigsordning. Ty de hade tagit några gamla och förafskedade krigsmän til sina officerare, som them vnderwisa skulle, huru the emot sina fiender skulle i felt och marck gå. Theras lägre war wel beskantsat, och lågo på någor vptimrad blockhus stora jernbasare, at the ei fruchtade för någon fiende. Carl Carlsson blef med mycken glädie och fägnad emottagen efter the lenge wentat efter honom. Och wille hwar och en så gerna se honom at efter the ei hade rum i stugun, vpklefwo mong på taket, at betiena sig af ett fönster som ther war. Men taket föll ned i stugun med en del af folcket, som ther på war. Tå måste Carl Carlsson berätta för them, huru alt war tilgångit i Östergötland emillan Konungen och Hertigen ifrå början till slutet. Men natten ther på fick Carl Carlsson bref, om Stångebro slag, at konungen tappat, men efter the fem Swenska Herrars, som beskyltes för orsakerne til hela thetta inbördes kriget, öfwerlewererande i hertigens hender; war saken förlilkt emellan Konungen och Hertigen. När thetta blef för allmogen vpläsit, swarade the; at the twiflade, om thenna förlikning ( som sedan icke heller skedde ) skulle lenge hafwa bestånd, efter hos monga af them ännu war i friskt minne, huru såsom onde rådgifware tilförende stichtat mycket ondt emillan thenna Konungens Sal. Herr Fader Konung Johan och hans fursteliga Nåde Hertig Carl; begärade förthenskul, at the måtte få (som theras ord woro) rensa landet, samt draga til Konungen och Hertigen, och afskaffa sådana otrogna och skadeliga män. Carl Carlsson hade ganska stort beswär, innan han kunde taga thenna meningen vr theras hufwud. Enteligen läto the sig öfwertala af Carl Carlsson, som med mong skäl bewiste, hwad olägenhet the skulle draga öfwer sig, om the nu kommo, sedan saken wore förlikt, vtan han gaf them thet rådet, at the skulle skrifwa Konungen och Hertigen til, och ödmiukelien önska lycka och Guds welsignelse til then förlikning, som emillan them både war blefwen vprättad; Sedan ytterligare betyga med enskyllan, at the icke hade gripit til wapn och wärjo af något annat vpsåt, än som at hindra och styra them, som illa wille theras fädernes land, och the rätta arfHerrar af Konung Gustavs blod. Doch likwel skulle the ther hos bedia, at them måtte blifwa förlåtit, hwad några oförståndige ibland them af sådan orsak kunde hafwa misshandlat, tilsägandes alle, at the här efter, så lenge the lefwa, wille finnas redebogne then hela Konungsliga Familia med hörsamhet, til trogen tiänst. Dalekarlarna tackade tå Herr Carl Carlsson, som bätre än the sielfwe, besinnat theras gagn. Thetta brefwet vpsatte Mag. Elof Terserus; men när thet blef för them vpläsit, förtörnades the högeligen på Mag. Elof, efter han oftare nemt Konungen, än som Hertigen; beskylte honom för en otrogen man, som skrymtade med Konungen. Men Carl Carlsson skilte thenna oenighet, sedan han läsit brefwet, och berömt thet, at thet war wel vpstelt av Mag. Elof. Sedan tog Carl Carlsson afsked frå hela hären, och tackade them på Hertigens vägnar, jemte förmaning, at the skulle hwar i synnerhet förholla sig stilla och frideligen, hwilket ock skedde.

1. Thet war ingen rätt vpriktig kärlek emellan Konung Johan och Hertig Carl, så länge de lefde, ifrån thet Konung Johan emottog Cronan och Riket. Forsta vprinnelsen war thenna, at när de bägge woro Hertigar, förbundo the sig tilsammans med wälde och macht, at aftwinga Riket deras Broder Konung Eric, för hans sälsamma Regemente skul; Tå hertig Johan låfwade Hertig Carl, ( som mera elskades av Officerare och Soldater än hertig Johan, ) at om han wille wara honom behielpelig emot Konung Eric, wille han ingen Konunga-Titul begära, widare än at han tillika med honom Riket förestå och Regementet föra måtte, med bägges lika höghet och myndighet; Hwilket löfte och förening med stark förbindelse skedde vppå resan ifrå Öster-Götland åt Stockholm, tå bägge Bröderna trädde vnder en ek, och hwar andra om deras tro försäkrade: Ther vtaf bägges theras betienter och Hof-folk hela then tiden buro eke-löf i theras hattar, och et mynt slogs i Wadstena med eke-löf kring kanterna, til tekn af thenna förbindelsen. Men tå spelet wunnit war med Konung Eric, och thet mycket genom Hertig Carls flitiga bestyrande, satte Konung Johan icke allenast thetta löftet i förgätenhet, vtan ock, sedan han war Konung blefwen, mycket inskränkte Hertigens macht och myndighet öfwer sit egit Hertigdömme; Til hwilken ända Eric Sparre lät vtgå en bok emot Hertigen, vnder Titul: Pro Lege, Rege, & Grege. Och när Hertigen wille förswara sig, stämde Konungen honom till Wadstena Riksdag år 1587. Men saken blef i wänlighet bilagd.
   Här til kom ock det, at Konung Johan, så länge han lefde, fruchtade före, thet hans Broder Hertigen med tiden torde wilja spela Riket vndan hans Son Sigismund, i synnerhet, om han haft någon Son medan Konung Johan lefde. Men efter han war vtan manliga arfwingar, och vnder sit änklinga stånd lät förmärkja, at han ei widare willa gifwa sig i ächtenskap, gaf Konungen sig til frids. Men när Hertigen år 1592 then 27 Augusti hölt sitt biläger med Christina, Hertig Adolphs dotter af Holsten, et fierdedels år förr än Konungen dödde, tyckte han ei wäl ther om, vtan spådde liksom förvt, hwad sedan hände, nemligen, at hans arfwingar blefwo Cronan qwitte.
2. En förnäm och rik Herre, som vnderskref Upsala mötet år 1593, vpräknas ock af Messenio in Theatr. p. m. 117 ibland Konung Gustav Adolphs Råd. Nu äro the manlige arfwingarna af bägge Båt-Familierna redan vtgångne.
3. Af en gammal Adelig Familia ifrå Skottland, kom til Swerige år 1579 hafwandes med sig Konung Jacob then siettes i England Recommendation til Konung Johan. I Historierna talas elliest om en Carolus Nicolai Näf, som warit Riksens Råd, och blef i Stockholm år 1382 dräpen i Gråmunke Holms Kyrkian wid et Altare, af Bo Jonson Drotsen, som war af Grip-Familien; för hwilken gerning Drotsen miste alla sina Bos-gårdar, som han i Riket ägde. Thenne Carl Näf war af en gammal inlänsk Adelig Familia, Vid. Messen. Theatr. p. m. 88. Jacob Näf hade en Dotter, Maria wid namn, som fick til ächta Johan Schytte, Swea Rikes Råd. På Jacob Näfs Lik-sten, som ligger på Thuna Kyrkiogård, vnder hwilken han ligger begrafwen, läsas thessa Verser:

   Jacob Näf, en Skottsker Man
      Af Adelig ätt och börde
   I Dalom war och wistades han
      Och Höfdingadömmet förde
   Öknö war hans timmeliga hem,
      Thet vnte honom Swea Konung.
   Här vnder hwilar han sin ben
      och wäntar en salig boning.

4. Såsom Staden gemenligen kallas, hwilken Konung Gustav Adolph i sin tid anlade; men Drottning Christina mycket förbättrade, förordnandes tit en Burgrefwe, såsom til Norköping och några andra Städer i Riket.
5. Hette elliest Dn. Johannes Michaëlis, en lärd och alfwarsam Man, som år 1793 Upsala mötes beslut vnderskrifwit hade.
6. Kallas Thuna i Dalom, eller nu gemenligen Stora Thuna, til åtskilnad ifrå andra Kyrkior af samma namn, annorstädes i Riket. Hållas före at wara then storsta och folkrikaste församling i hela Dalarna. Under Påfwedömmets tid, hade här warit en Kanike-säte, och vti Seculo Reformationis hade vnder Konung Gustav I. Konung Eric XIV. och Konung Johan III. fyra thenne församlingenes Pastores Biskopelig macht och myndighet, blifwandes ock kallade Thuna Bispar, nemligen Dn Carolus N. M. Henricus Laur: Holmensis, M. Erasmus Nicolai Arbogensis ( som blef Biskop i Wästerås år 1574. ) och M. Olaus Erici. Ja Konung Carl IX beslöt at wid Thuna anlägga en stad, som af hans son skulle nämnas Gustavstad. Privilegierne dat. then 7 Januar. år 1608, finnas än vti Archivo. Men Konung Gustaw Adolph ändrade thetta och funderade Staden Falun wid Kopparberget.
7. Är bro- eller färge-staden öfwer Dal-älfwen, emellan Salberget och Hedemora, när man kommer öfwer skogen Longheden kallad.
8. War född år 1554. Hans fader war Herr Engelbertus Olavi Thuna-Helsingus, P. & P. i Leksand. Sonen Elof reste i vngdommen med 2 Adelsmän, och blef Magister i Leipsig, ther han vti et hans Collegio befants allenast 3 gånger kommet något sent: quasi ter sero. Efter hemkomsten blef han några år Hoff-Secretair hos Konung Johan; Therefter begaf han sig, ledsen wid thet myckna buller, som war för Liturgien skul, till Biskopen i Wästerås, Mag. Olav Stephani Bellinum, som ägde hans Moster, Gundelinam Elofsdotter, och blef ther år 1593 Rector Scholæ; Men år 1598 sättas han, af Biskopen och Consistorio i Wästerås, medan fadren än lefde, och wid han en gång prädikade sit mål mist hade, til P. och P. i Leksand. Efter Fadrens död bekom han Hertig Carls Collations-bref på hela Leksands sochn, af hwilken en fierdepart Fadren i lifstiden åtniöt, som sielfwa brefwet, gifwit i Stockholm, then 17 Augusti år 1602, vtwisar. Thet blef honom ock pålagt af Hertigen at på Swenska öfwersättia Johannis Magni Historia, för hwilket han årligen til en behagelig tid vpbar af Biskops Kulla Kyrkio-herberge 48 Tunnor Spannemål, som af samma bref ses. Afsomnade år 1617, blifwandes Stam-fader för monga Familier genom sina Söner och Döttrar.
9. En gammal Biskopelig stad i Wästmannaland, ther och nu Landshöfdinga sätet är, et Kongl. Gymnasium och et Cronones Slott, som är mycket gätet vti gamla Historier. Stadens namn är sammandraget af Wästera-åhus, i.e. occidentalior remorum domus, i anseende til det Östra-århus, som warit ther, nu Upsala är. Om thenna staden, thes märkwärdigheter äldre och sednare, äro ei longo sedan 2. Disputationer vtkomne wid Academien i Upsala.
10. Är en Kyrkia och Pastorat vti Norbergs bergslag i Wästmannaland, och ligger mit emellan Wästerås och Salberget vt med lands-wägen. The förbi resande hafwa wid thenna Kyrkia then beqwämlighet, at the kunna se wad klåckan är, efter ther är i Tornet vrwärk och wisare. På thenna Romfortuna Kyrkiogård är ock faseligit at se en benragla, af en, för monga år sedan död, menniskios kropp, hwilken på intet sätt kan ligga vnder jorden, eller vnder de andra benen i ben-kistan, vtan altid ligger ofwan på, ehuru man med tyngders påleggande af stockar och stenar åtskilliga resor thet budit til. Och hafwa Wederbörande warit så mycket sorgfälligare therom, at kunna gömma thetta asat vndan menniskors ögon, som thet ei annat kan, än förorsaka en starck rörelse och fasa hos åskådarena, efter raglan ännu är klädd med torkadt kött och skrunken hud, warandes ännu öfrigit en arm, lår och ben med en röd strumpa pådragen, hwilket för få år sedan Comministern här wid Dom-Kyrkion Herr Yhman med egna ögon sedt och åskådat hafwer. Berättelsen här om är sådan ther å orten, at i Församlingen bodt en Fogde, hwilken för mong år sedan i stor hungers nöd blandat kalk i miöl, och ganska dyrt vtsålt til de nödlidande. Therföre och den rättfärdige Guden welat lemna hans kropp till en stadigwarande och eftertänkelig warning för alla ochristeliga skackrare och skinnare.
11. Är en Kyrkia och Pastorat vti Wästerås Sticht, Wästmannaland och Tiurbo härad, beläget vti och wid Mälaren; men sielfwa Säteriet och Herrehuset, som fordom hördt til Possar, Sparrar &c äges nu af then Hög-Grefl. Piperska familien.