Chefen fru Ingeborg/Kapitel 22

←  Dixi et salvavi —

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman Svartsjukans logik

Kroppens uppriktighet  →

SVARTSJUKANS LOGIK

Till sin väninna, fru de Lorche, sa hon:

Det var besynnerligt att Larzon skulle komma till mig efter så många år. Det varslar olycka, när gengångare dyka upp. Man ser sig tillbaka och blir vilsen. Man känner inte igen sig. Barn och vänner gå sin väg. Gamla trotjänare bli uppstudsiga och oförskämda. Därhemma går Tysta Marie omkring och muttrar att frun är vriden. Nej, jag är inte vriden, men jag är husvill. Jag trivs inte hemma. Jag vankar omkring på gatorna så länge jag orkar. Ibland väcks jag mitt i natten av huvudvärk. Jag kan inte ligga stilla: jag måste ut och hämta frisk luft. Då luffar jag gata upp och gata ned. Det ser väl besynnerligt ut? Lyckligtvis är jag en gammal käring och får luffa i fred.

Alltsammans var sant, undantagandes huvudvärken. Och alltsammans blev sagt för att dölja sanningen. Hon var husvill, därför att hon gripits av en erotisk feber, vars främsta symtom är ett planlöst kringirrande. Denna brännande kringdrivarlust, åt vilken djur, vildar, ungdom hänger sig tanklöst som åt en feberfri lek, finner den civiliserade stadgade människan ovärdig och oroande. Vad är det med mig? Libertinen kommer lättast från frågan, i det han svarar: jag söker en njutning, jag ämnar gå ”på jakt”. Han liknar dessa allt annat än skottsnåla jägare, som driva omkring i skogen dagen lång bland fågel och harpaltar utan att avfyra ett skott. Den erotiska njutningen är för libertinen någonting ”förnuftigt”, varmed han tror sig kunna förklara den oförnuftiga driften att irra omkring utan mål. Den moraliskt eller hygieniskt samvetsömme tror sig också i blodets oro finna en frestelse, ett begär efter famntag. Genom en lång, ansträngande vandring söker han bekämpa sin lusta. I själva verket tillfredsställer han lustan och skulle inte göra sig så stora skrupler, om han kände dess väsende. Andra åter, som inte kunna eller vilja se ett erotiskt inslag i vandringslusten, söka alldeles ovidkommande förevändningar: huvudvärk, sömnlöshet, bristande matlust, förstoppning, kärlek till naturen, vetenskapliga intressen av samma art som herr Anderssons myrstudier. Huvudsaken är att den rena oförnuftiga driften förvandlas eller förklädes till den treenighet av drift, tanke och vilja som bör vara motor i varje civiliserad människas handlingar.

Fru Balzars förevändning var av ett annat slag. Herr Anderssons orakelmässiga uttalanden hade övertygat henne om att förhållandet mellan Suzanne och fästmannen hotades av en olycka, som sannolikt inte kunde vara någonting annat än en förment eller verklig otrohet från fästmannens sida. Hon beslöt att taga reda på saken och om möjligt reda upp den. Samma dag mötte hon på hemväg från kontoret ånyo Louis och en av Julias flickor. Ni ska få se att det är hon! tänkte fru Ingeborg. Den omständigheten, att hon själv umgicks med endast ett fåtal personer, gjorde henne benägen att underskatta antalet av fästmannens frestelser. Man hälsade i förbigående. Fästmannen log sitt mest förvridna leende, flickan rodnade! Se där! Att fästmannens leende i nio fall på tio var förvridet och att smålandstösen rodnade vid varje hälsning ströks ut som oväsentligheter. Det onda samvetet hade röjt sig. Fru Balzar gick några steg, vände, följde, förföljde. Gatan upplystes av starkt strålande butiksfönster. De båda ungdomarna gingo tätt intill varandra och då flickan var rätt liten, fästmannen lång, böjde han sig gång efter annan ned över henne och hon riktade sitt ansikte upp mot hans. Hur förtroliga! tänkte fru Ingeborg. Tacka Gud att de inte kysser varann mittpå gatan! Nu stannade de plötsligt i ett gathörn, vände sig om och sågo nedåt gatan. Som fru Ingeborg befann sig på blott några meters avstånd och mitt i ljusfloden från ett fönster, måste de ha upptäckt henne. Hon tappade huvudet, tvärstannade mittpå gångbanan och hade inte ens nog besinning att vända sig mot butiksfönstret utan stod där orörlig och stirrade på dem. Paret fortsatte emellertid sin vandring, vikande in på sidogatan. Så snart de försvunnit återfick fru Ingeborg förståndets och lemmarnas bruk. Hon vände och skyndade flämtande åt sitt håll, men tvärstannade på nytt. Det blänkte till för hennes ögon — upptäckten, Sanningen kom med en rent fysisk förnimmelse av blixtrande ljus. Just vid den gata, på vilken de båda unga slagit in, var fästmannens bostad belägen! Behövdes starkare bevis? Vare sig de behövdes eller ej, gjorde hon helt om och sträckande ut stegen på ett löjligt, okvinnligt sätt skyndade hon fram till hörnet. Paret fanns inte på gatan, alltså hade de stigit upp i de Lorches bostad. Vissheten verkade i förstone befriande. Hon andades ut. Strax kom nästa skede. ”Vissheten” måste styrkas. Den misstänksammes visshet måste ständigt styrkas, ständigt bekräftas på nytt — kanske därför att det i grund och botten är en helt annan visshet man eftersträvar. Fru Ingeborg gick in i huset, upp för dess trappor, stannade vid en dörr med fästmannens visitkort. Plötsligt slappnade hon som om hon i sin blinda iver stött huvudet mot dörren och domnat bort. Hon mumlade: Jag kan ju inte ställa till med skandal. Det är bäst att jag går. Nu vet jag i alla fall — — Hon gick nedför trappan, dröjande vid varje steg, och stannade vid första avsats, kom inte längre. En pojke sprang visslande uppför trappan, dröjde en halv sekund vid avsatsen, stirrade på henne, fortsatte. Hon upprepade: det är bäst att jag går. Men kom inte ur fläcken. En gumma hasade sig tungt och långsamt uppför, stannade vid avsatsen, flåsade : Det är tungt med trapporna, frun — hasade vidare. Fru Balzar böjde sig ned, löste upp ett kängband, tänkte: När jag snört ihop det, ska jag gå. Men när hon snört ihop det, löste hon upp det andra kängbandet utan att tänka någonting alls, rent mekaniskt sökande en förevändning att stanna på denna ”visshetens” ort. Nu hördes en dörr hastigt öppnas och stängas, flygande steg utför trappan. Det var fästmannen. Mamma! skrek han, ljusnade. Mamma, du kommer som efterskickad! Jag måste tala med dig. Ska vi gå ut eller ska vi gå upp till mig? Men det är inte värt: där skuras. — Han tog henne under armen och de gingo utför trapporna. Först på gatan gjorde hon sig lös, varligt och utan att han märkte det. Louis sa:

Det här går inte. Mamma får lov att tala med Sussi. Vad har jag gjort? Jag gissar, jag frågar, jag tigger och ber. Nej! Jag får inte veta vad jag gjort henne. Har hon sagt något till dig? För resten kan det mycket väl hända att jag inte gjort henne någonting alls.

Fru Ingeborg avbröt med sträv, mörk, nästan hes röst:

Du bör väl själv veta, vad du har gjort. Jag vet inte av att man behöver fråga andra, vad man själv har gjort.

Louis utbrast hetsigt:

Men det vet vid Gud jag! Det har hänt mig otaliga gånger — från det jag liten var — att jag måst fråga andra, vad jag har gjort. Och när de sagt mig det, har jag vanligen inte varit stort klokare för det; men i alla händelser tillräckligt klok för att säga: Förlåt! Och då ha de endera förlåtit mig eller också inte förlåtit mig. Och sen har den saken varit klar. Nu vill jag ha besked. Har jag gjort någonting galet eller har Sussi helt enkelt tröttnat på mig? I senare fallet är det hela meningslöst och hopplöst. Då får vi göra slut. Jag kan inte se henne gå och trula. Jag kan inte trula själv. Man ska ha en rent förbannat stark karaktär för att kunna gå omkring och trula. Saknas!

Hemkommen började fru Ingeborg en timslång vandring genom rummen. (En vandring som längre fram skulle förläggas till gatorna.) Kurt var borta, Sussi var borta. Tysta Marie dök som vanligt fram ur någon vrå, tassade omkring, försvann, återvände, ständigt med sysslor för händerna och ständigt mumlande en ramsa, som denna gång löd: stackars unge — bara barnet — tro det känns — stackars unge — Utan att medvetet lyssna till hennes mummel började fru Ingeborg snart upprepa samma ramsa: stackars unge — bara barnet — tro det känns — — Hennes tankar sysslade oavlåtligt med ”vissheten”, som förblev lika viss och i lika starkt behov av att styrkas. Hon byggde den på fyra fasta punkter. Den första var de båda ungdomarnas ”tydliga förvirring” vid mötet, den andra deras ”otroliga kallblodighet” då de vid gathörnet upptäckte den förföljande och inte låtsades märka henne. Man kunde tycka att dessa båda argument bort slå ihjäl varandra — kallblodigheten betaga förvirringen dess betydelse eller vice versa. Men ingalunda! Ty då vissheten om deras brottslighet redan baserats på förvirringen, blev kallblodigheten ytterligare en stöttepinne. De äro till den grad brottsliga att de äro förhärdade — alltså behöver man åtminstone inte betvivla att de äro brottsliga. Den tredje fasta punkten var det ”löjligt dumma påhittet” — skurningen! För en husmor är skurning en alldaglig sak, någonting som så att säga ligger nära till hands. Fru Ingeborg satte sig i den ”brottsliges” ställe och tänkte: han måste ha varit bra illa däran, bra förvirrad, eftersom han inte ens kunde hitta på ett bättre svepskäl för att hålla mig borta. Där skuras! — det låter endast alltför troligt, alltför lättköpt! Det kan vinna tilltro i farser, ej i verkligheten. Ty visst skuras det i verkligheten — men varför skulle det skuras just då? Detta ”just då” är en magisk formel, varmed den misstänksamme trollar bort de vardagligheter, som hindrar honom från att bygga upp sin verklighet. Naturligtvis kan du ha varit utgången, men bra egendomligt att du skulle ha gått ut just då! Jag vet, att du brukar vara där, men det är dock ett egendomligt sammanträffande att du skulle vara där just då! Grunden till detta resonemang är den, att den misstänksamme ständigt väntar sig ett orimligt motskäl. Mötes han i stället av ett högst rimligt och vardagligt, föraktar han motståndaren och finner det särskilt graverande att han ”inte kunnat hitta på någonting bättre”. Det låter så troligt det där, det är så lätt att säga, det kunde minsta barn kläcka ur sig! Den fjärde fasta punkten var fästmannens angrepp på Sussi och hans fråga: vad har jag gjort? Qui s'excuse, s'accuse! Denna idiotiska generalisering av enstaka fall — i sin dumhet endast jämförlig med ordstävet : Ingen rök utan eld! — är för den misstänksamme en orubblig trossats. Dessutom eggar varje motbevis hans fantasi till ökad verksamhet. Han liknar katten, som slagit klorna i råttan. Så länge råttan förhåller sig stilla, är katten stilla, men minsta sprittning i offrets muskler utlöser rent automatiskt en motsvarande sprittning i kattens muskler och klor.

Smålandstösen sysselsatte under någon tid fru Ingeborgs fantasi. Hennes ”visshet” var så fast grundad, att hon mycket väl kunde ha ställt fästmannen till rätta, begärt klart besked, framkallat ett avgörande. Men den moderliga önskan att taga reda på, vad som hade hänt, gled snart in i en brännande förvetenhet rörande vad som alltjämt hände. Var möttes de båda älskande, när, hur? Tyckte de verkligen om varandra eller var det en nyck? Vad talade de om? Talade de om henne själv? Gjorde de narr av hennes misstankar, hennes fruktlösa spioneri? Hade de stått på andra sidan dörren och skrattat åt henne, smekts, hånlett mun mot mun? Dagar och nätter matade de hennes hjärna med bilder av smekningar, ljud av kyssar, suckar, skratt. Ibland försökte hon bli dem kvitt. Hon sa till sig själv: Det där angår mig inte. Jag vet, vad jag vet och jag ska naturligtvis snart göra slag i saken, processen kort. Det blir pinsamt. Men vad de där båda ha för sig sinsemellan — det angår mig inte. Tack vare sin viljestyrka lyckades hon skaffa sig lugn — för en dag eller två. Tills plötsligt mitt i arbetet eller mitt i sömnen den mystiska ”vissheten” infann sig, sprängde in i hennes hjärta, bemängde hennes blod, brann i hennes hjärna. Då släppte hon, vad hon hade för händer eller satte sig upp i sängen, stirrade, höll andedräkten som om hon sett och lyssnat. Stundom blev svedan olidlig: hon vankade kring i rummet eller strövade på gatorna, ibland fram och tillbaka utanför fästmannens bostad, ibland långt ute på malmarna. Andra dagar gjorde hon inte ens något försök att vara lugn. Tvärtom! ”Vissheten” måste ånyo styrkas. Jag måste gå till botten med det här! Då gjorde hon mer eller mindre tafatta försök att ”konfrontera brottslingarna”. Men hon var en dålig intrigmakerska och blev själv så förlägen att hon helst tog till flykten. Icke förty fann hon ständigt nya belägg för deras brottslighet — ”de kunde inte styra sig” — eller för deras förställningsförmåga — ”man kunde ingenting märka”.

Emellertid förlorade smålandstösen snart sin betydelse. De tre systrarna drogo till sitt land igen. I och med detsamma började ”vissheten” blekna och försvann efter kort tid fullständigt ur hennes medvetande. Om tösen fördes på tal, väckte hennes namn inte ens ett svagt minne av de brännande fantasibilder, i vilka hon varit den ena gestalten, fästmannen den andra. Det hela hade varit ett lappri, ett löjligt misstag, vars orimlighet hon själv kunde bevisa, om hon bara gittat. Men svartsjukan i och för sig var inte något misstag — eftersom den alltjämt existerade. Här verkade åter den misstänksammes egendomliga logik. Att hon kunnat misstänka en fullständigt oskyldig flicka, som själv inte givit minsta anledning till misstankar, bevisade bäst att den andra parten, fästmannen, var desto mera värd att misstänkas. På samma sätt resonerar ofta de yrkesmässigt misstänksamma. Två personer misstänkas för ett brott, som även kan ha begåtts av en okänd tredje. Lyckas nu den ene bevisa sin oskuld, ökas rent automatiskt misstankarna mot den andre, ehuru möjligheten att en tredje okänd begått brottet borde ha förblivit lika stor.

Redan ett par veckor efter herr Anderssons avskedstagande kunde fru Ingeborg själv inleda sitt liv i tvenne perioder, med dixi-et-salvavi-dagen som gräns. Från och med den dagen — sa hon sig — är jag inte längre densamma. Förut var jag lugn och nöjd och obeskrivligt godtrogen. Jag trodde alla människor om gott. Men den dagen blev jag klarvaken. Jag upptäckte Louis” verkliga karaktär.

Riktigt så förhöll det sig ej. Fästmannens karaktär hade hon känt i månader och redan från förlovningsdagen betraktat honom som en mer eller mindre lättsinnig krabat. Men hon gjorde verkligen en upptäckt den dagen och de följande — hon upptäckte nya, d. v. s. hittills dolda drag i sin egen karaktär. Hon upptäckte en överdriven stolthet, en överdriven känslighet och sårbarhet, en överdriven härsklystnad — allt främmande drag för den bild av beskedlig, förståndig, lugn matrona, som hon dittills sett i sin självbespegling. Att hon ägnade just fästmannen och hans förhållanden ett så ihärdigt och överhettat intresse förklarade hon alltjämt på samma sätt. Det är min skyldighet som mor att gå till botten. Kanske var det en aning, en förkänsla, som kom henne att förkorta det vanliga uttrycket ”att gå till botten med saken”. De sista båda orden uteslöt hon.

Sedan svartsjukan i och med smålandstösens försvinnande mistat sitt föremål, blev det fantasiens uppgift att skapa ett eller flera andra. Men hennes fantasi var inte särdeles stark, än mindre var den tränad. Hon måste kasta hela sin varelse, alla sina sinnen in i kampen. Upptäcka! Upptäcka med ögon, öron, känsel, lukt, att varsna ett långt kvinnohår på hans rock, att lukta sig till en parfym, att plötsligt framkasta en förrädisk fråga för att med hörseln på spänn särskilja ett falskt tonfall, en ofrivillig bekännelse. En människa med starkare fantasi skulle haft mindre kroppslig möda. Hon skulle ha nöjt sig med några få ”fakta” och låtit fantasien sköta resten. Fru Ingeborgs kombinationsförmåga var svag. Visserligen blev även för henne varje kvinna eller kvinnlig sak, som kom i hans närhet, utgångspunkt för en svartsjukans tes, men hon förmådde inte finna de nödiga hypoteserna för att ”bevisa” sin sats. När hon en tidig morgontimme såg en ung flicka lämna fästmannens hus, kände hon sig övertygad om, att det var just från honom hon kom. Men hon kunde inte bevisa saken, vilket eljest för den tränade misstänksamme hade varit enkelt nog — nämligen så här: Att döma av dräkten är hon (antagligen) butiksflicka, en butiksflicka bor (antagligen) inte i ett så pass förnämligt hus, de övriga hyresgästerna äro (antagligen) hedervärda borgerliga familjer, och flickan kan inte ha varit där i ett tillfälligt ärende, eftersom porten (antagligen) just nyss öppnats, följaktligen måste hon ha tillbragt natten hos honom. Den tränade misstänksamme sparar ej på hypoteser. Hos fru Ingeborg hade misstänksamheten helt underlagt sig känslan, men ej förnuftet. Hon måste se! I en blick omfatta det hela. Hon liknade på intet sätt de konstförståndiga, vilka med en marmorfot som utgångspunkt rekonstruera Afrodite. Av alla de hundratals brottstycken, hennes svartsjuka samlade och granskade, lyckades den inte åstadkomma en enda fulländad bild. Och hon fortsatte att samla.

Nu började vandringarna. Först i bestämt, genomtänkt syfte. Hon uppehöll sig t. ex. vid middagstid i närheten av fästmannens kasern, följde honom på avstånd då han lämnade kasernen, iakttog att han gick in i den och den butiken, följde honom till ett okänt hus, återvände till butiken för att titta på dess biträden, återvände till huset för att på dörrplåtarna avläsa hyresgästernas namn, skyndade i förväg till hans bostad och stack i brevlådan ett visitkort på vilket hon skrivit, att hon önskade tala med honom, så snart han lämnat kasernen, gömde sig i porten mittemot och såg honom hemkomma och efter några minuter åter lämna sin bostad, dröjde en kvart, for hem och hälsade honom med ett otåligt: Jag gick ut för jag trodde inte att du skulle komma. Brukar du inte lämna kasernen klockan fyra? — Fästmannen: Nej, mamma, jag gick från kasern klockan tre (riktigt!), men sen gick jag i den och den butiken för att prova ut det och det, och det tog nog en halvtimme (riktigt), sen gjorde jag visit hos den och den (riktigt), men sen gick jag hem och fann din biljett och snodde i väg (riktigt!). Det är sant — jag var inne i en cigarrbod också, ifall det kan roa mamma att veta. — Med upptäckten av cigarraffären ramlade hela det vackra dagsarbetet. Ty hon kunde varken frigöra sig från tanken att cigarraffären betydde en vacker och kurtisant flicka, ej heller kunde hon som den tränade misstänksamme uppbygga ett bevis i denna stil: Han lämnade (antagligen) kasernen så tidigt för att hinna besöka flickan, han gick in i butiken därför att han (antagligen) upptäckt mig och dröjde så länge för att jag skulle tröttna. Då det inte lyckades att komma undan gjorde han visiten, och först när han (antagligen) märkt att jag avlägsnat mig, besökte han flickan. Emellertid tror han att jag möjligen kan ha följt honom dit och därför talar han om besöket som om en oskyldig sak, men jag som vet att han förberett mötet (genom att lämna kasernen tidigare) och ansträngt sig att inte bli upptäckt (butiken, visiten), jag begriper!

Om fru Balzar handlat som den kloka och omtänksamma mor, hon trodde sig vara, skulle hon ha överlämnat bevakningen åt en privatdetektiv. Själv saknade hon alla förutsättningar för yrket: djärvhet och försiktighet, slughet och hänsynslöshet, förmågan att skilja mellan betydelsefulla och betydelselösa fakta och att foga de betydelsefulla samman. Hon ställde ut klumpiga fällor och vågade ofta nog inte vittja dem. Än hölls hon tillbaka av en hemlig avsky för sig själv och sin gärning, än drevs hon framåt av en ursinnig förbittring mot honom, som ”tvingade” henne att spionera. Så småningom blevo vandringarna, dagens och ännu mer nattens, fullständigt planlösa. Hon brydde sig inte längre om sannolikheten av ett möte, möjligheten av en ”upptäckt”. Sagans prins drar ut i världen för att finna den älskade och har inte annan grundval för sitt hopp än den omständigheten att de vistas på samma planet. Fru Ingeborg sökte som han på måfå, eggande sin trötta varelse, själ och kropp med ett fatalistiskt hopp: Är det meningen att jag skall finna något, så finner jag. Satsen ändrades snart till: Är det meningen att jag skall möta honom, se en skymt av honom, så sker det lika bra här som där. Om någon sagt henne: Gå dit och dit, där finner du honom — hade hon kanske inte ens följt vinken. Medlet hade blivit angelägnare än ändamålet. Den febrila vandringslusten, begäret att känna kroppen lika hemlös och rotlös som själen, drev henne. Dessa ändlösa vandringar från Sabbatsbergsparken till Tantolunden, bland Östermalms och Kungsholmens stenmassor, i Stadens gränder, fram genom Österlånggatan, som doftar brottslighet, och Västerlånggatan, som doftar borgerlighet, förbi Södermalms fyrtiotalsidyller och sekelskiftets bank- och industripalats, förbi teatrars och kaféers skimrande lustighet in i fattigkvarters tunga, mörka, råa trumpenhet, hela denna klafsande, av trötthet vacklande, än slappa, än uppjagade vandring var ingenting annat än en tyst klagan, en anklagelse mot dem, som övergivit henne, mot sonen, mot dottern och framför allt mot hennes forna jag, den rådiga, sansade, myndiga fru Ingeborg Balzar. Vart hade hon tagit vägen? Hon fanns inte. Hon låg kanske i familjegraven mellan den fine, kloke herr Jacques Balzar och ett litet kryp, som kommit till världen för att titta på julgran? Likheten mellan herr Balzars hustru och den på engång slöa och uppjagade kvinna, som envist strövade gatan framåt, ständigt med nästa lyktstolpe som mål, var inte särdeles stor. Ännu så länge svartsjukan var stark och verklig, fanns likheten. Men inte ens vid svartsjukan förmådde hon i längden hålla fast. Hon gav sig andra förevändningar för de meningslösa vandringarna, sökte övertyga fru de Lorche och sig själv att hon led av en pinsam huvudvärk. Vid andra tillfällen spökade Larzon: hon hade astma, kunde inte andas i rum. Ut, gå, gå, gå. Nattvandringen var ett opiat och på samma gång en hjärtskrämd varelses förnuftslösa försök att treva sig in i en ny värld. Hon hade varit en utpräglad dagsmänniska. Nu sökte hon natten, dess luft, dess arom, stämningar, människor. Hon såg typer, som hon aldrig sett, eller aldrig lagt märke till. De väckte hennes intresse och hennes sympati. Hon kunde stanna i en gränds klärobskyr framför en grupp karlar och kvinnor, stirra på dem, nyfiken och skygg som en barnunge, granska dem bit för bit, drag för drag. Hon skulle velat tya sig till dem, men vid första ord eller rörelse från dem till henne tog hon till flykten med hjärtat i halsgropen.

Samtidigt med att hon sålunda sökte ersätta känslan av att vara en viss bestämd person, Ingeborg Balzar, med känslan av att vara ett kringirrande obestämt något, en människa, ett djur, vad som helst, domnade hennes tankeverksamhet bort. Eller rättare: För att undvika en enda tanke, som ej fick tänkas, lät hon sin hjärna massfabricera alltmera betydelselösa och meningslösa tankar. Till en början ägde de åtminstone formellt en viss mening och voro av följande typ: ”Varför har Sussi förälskat sig i de Lorche, när det finns så många präktiga pojkar?” eller: ”Varför var Kurt så envis med hattarna, när det ändå blev en dålig affär?” eller: ”Varför ska Julia alltid få vara glad och jag ledsen?” I nästa stadium var meningslösheten större och typen blev: ”Varför går Sussi inåt med tårna, när det kan vara lika bra att gå utåt?” eller: ”Om det blir vackert i morgon, behöver ingen människa spänna upp sitt paraply.” Eller: ”Få vi sälja hela lagret, kan det vara lika bra att sätta pengarna på banken i morron bitti klockan halv fyra.” Slutligen framvevades ramsor sådana som: ”Nu dricka vi ett glas gul svavelsyra på denna röda tårta.” Eller: ”Om den snälle kungen ville stiga upp, skulle jag plocka vita narcisser.” Eller: ”Allt fönsterglas är rött, därför att folk inbillar sig så mycket.” Denna sista typ, i vilken frågeformen ersatts med ett meningslöst påstående, tillfredsställde henne fullständigt som bedövningsmedel.

Bedövningen var avsedd att hindra en viss bestämd tanke från att födas. Emellertid fick hon tanken utifrån en tidig morgon i det blåvita rummet. Efter nattvandringen hade hon gått upp till fru de Lorche, därför att hon i daggryningen, d. v. s. vid åttatiden, befann sig i närheten av ålderdomshemmet. Hon satt med ansiktet riktat mot fönstret och mot solen, som vinterröd höjde sig över Djurgården, färgande vattnen, de lätta dimmorna och trädens vita dräkt av frostkristall. Hon kom ur natten och blinkade mot ljuset just som resenären då tåget störtar ut ur tunneln. Vandringens takt fanns kvar i blodet och hon hade alltjämt en förnimmelse av att hon rörde sig framåt. Likaså arbetade tankekvarnen alltjämt med meningslösa satser. I samtal måste hon dock giva dem en sådan form, att de kunde tagas för gångbart mynt, förnuftiga om än tämligen intetsägande tankar. Och hon sa:

Det är det tråkiga med Louis att han slarvar med sina kläder. Hade han inte i går en ny kostym — mycket klädsam för resten. Ja, den klädde honom verkligen. Jag skulle vilja påstå att brunt klär honom bättre än blått. Men vad var det jag nu skulle säga? Jo, nu vet jag! Men du vet att jag är en gammal modehandlerska! Jag tänker bara på kläder. Och det är det tråkiga med Louis att han slarvar med sina kläder. Hade han inte i går en ny kostym — mycket brun för resten. Jag menar en alldeles särskilt brun färg. (Nu märkte hon kretsgången och fortsatte med en tvär omkastning av tonen, förargad:) Men vad jag ville säga var det, att han redan hade en fläck på rocken. Här under bröstfickan. Hur kan man vara så slarvig med sina kläder? Det är det tråkiga med Louis — (Hon avbröt sig, fortsatte hastigt och ännu mera förargad:) Sådant irriterar mig. Jag är kanske småaktig. Ja, jag är verkligen småaktig. Jag skulle vilja påstå att småaktig är jag särskilt — jag menar att jag är särskilt småaktig, när det gäller Louis. Det är det tråkiga eller rättare sagt — det är det olyckliga att jag inte riktigt kan tåla honom —

Fru de Lorche, i sin soffa, med sin pärlstickning, lyssnade uppmärksamt som om hon hört något av vikt, väl värt att ord för ord begrundas. Med samma min lyssnar man till en sinnessjuks ramsor, men också i vardagslivet till en vän, då han eller hon med iver tar upp ett ämne, som fyller hans själ, men som man för länge sedan avfärdat såsom likgiltigt. Nu rider han sin käpphäst igen! tänker man med förnämt överseende och tålamod. Då händer det stundom att ett ord eller en vändning i vännens tal befinnes vara en stigbygel, angjord vid lyssnarens egen käpphäst. Raskt svingar han sig i sadeln. Så skedde här. Den till synes uppmärksamt lyssnande Kassandra halvsov, men väcktes plötsligt av ordet olyckliga. Nästan yrvaken lyfte hon handen, avbrytande, och yttrade:

Olyckan, min kära vän! Olyckan är ju den, att du håller för mycket av honom.

Varken ord eller ton voro högtidliga. Just så säger en mor till sin väninna: Du skämmer bort min pojke. Likväl gjorde fru Ingeborg inte något försök att tolka yttrandet som en menlös beskyllning. Lika gärna kunde Kassandra ha använt sina djupaste brösttoner och framslungat ett anatema: Du är blint förälskad. Din kropp begär honom och din själ begär honom. Du är dömd.

Tanken, som inte fick tänkas, hade fått gestalt. Fru Ingeborg gjorde verkligen ett försök att förneka den, men blott till det yttre. Hon smålog och skakade på huvudet, blev åter slött allvarsam, strök med handen över de sömnhungriga, brännande ögonen, smålog på nytt och riste huvudet, sjönk sakta samman i stolen. Leendet hängde kvar i de slappa mungiporna. Fru de Lorche besvarade det så som spegeln besvarar ett leende. Några minuter sutto de tysta. Det föreföll som om de hade lyssnat, väntat återupprepandet av ett nyss hört egendomligt ljud. Alltjämt med det slappa leendet förnekande tanken frågade fru Ingeborg sömnigt och långsamt:

Hur kan du veta det?