David Copperfield/Del II/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jag är närvarande vid en explosion
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Ännu en återblick
Mr Micawbers transaktioner  →


[ 463 ]

TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Ännu en återblick.

Jag måste ännu en gång göra ett uppehåll. O, mitt hustrubarn! För mitt minne står i den vimlande hopen en gestalt lugn och stilla och säger i sin oskyldiga kärleks barnsliga skönhet: Stanna och tänk på mig, vänd dig om och se på den lilla blomman, i det hon sjunker till marken!

Jag gör det. Allt annat blir töcknigt och försvinner. Jag är åter hos Dora i vårt lilla hus. Jag vet icke hur länge hon varit sjuk. Jag har blivit så van att tänka mig det, att jag icke kan räkna tiden. Det är verkligen icke länge, räknat i veckor eller månader, men i min erfarenhet är det en lång och tung tid.

Man har slutat upp med att bedja mig vänta »ännu några dagar». Jag har börjat att hysa en avlägsen farhåga för att den dag aldrig skall gry, då jag åter får se mitt hustrubarn springa omkring i solskenet med sin gamle vän Jip.

Jip har liksom med ens blivit mycket gammal. Möjligt är, att han hos sin matmor saknar någonting som livade upp honom och gjorde honom yngre, men han är olustig och hans syn är svag och hans ben äro klena, och min tant är ledsen över att han icke längre morrar åt henne, utan, då han ligger på Doras säng och hon sitter bredvid sängen, milt slickar hennes hand.

Dora ligger och ler åt oss och är vacker och yttrar icke ett enda otåligt eller klagande ord. Hon säger att vi äro så goda emot henne, hon vet att hennes kära gamla omsorgsfulla gosse tröttar ut sig och att tant icke får en blund i sina ögon och ändå alltid är så vaksam, verksam och kärleksfull. Stundom komma de två [ 464 ]små fågellika damerna för att höra hur hon mår, och då tala vi om vår bröllopsdag och hela denna lyckliga tid.

Vad det tyckes vara för en besynnerlig vila, för ett sällsamt tillstånd i mitt liv — och i hela livet, både inne och ute — då jag sitter i det tysta, halvmörka, städade rummet, medan mitt hustrubarns ögon stå fästa på mig och hennes små fingrar slingra sig omkring min hand! Mången, mången gång sitter jag så, men bland alla dessa gånger stå tre klarast för mitt minne.

⁎              ⁎

Det är morgon, och Dora, som blivit putsad och prydd av min tant, visar mig huru vackert hennes hår ännu ringlar sig på kudden och huru långt och glänsande det är och hur mycket hon tycker om att ha det löst samlat i det nät hon bär.

»Det är inte därför att jag är fåfäng över det, du spefulla gosse», säger hon då jag ler, »utan därför att du brukade säga, att du tyckte det vara så vackert och därför att jag, då jag först började tänka på dig, brukade se mig i spegeln och undra, om du skulle tycka om att få en lock. Ack, vad du var narraktig, Doady, då jag gav dig en!»

»Det var den där dagen då du målade de blommor jag hade givit dig, Dora, och då jag sade dig huru förälskad jag var.»

»Ack ja», sade Dora, »men då ville jag inte tala om för dig hur jag hade gråtit över dem, därför att jag trodde att du verkligen höll av mig! När jag åter kan springa omkring som förr, Doady, skola vi gå och återse de där ställena där vi voro ett så fjolligt par, inte sant? och taga några av de gamla promenaderna och inte glömma stackars pappa?»

»Ja, det skola vi, och tillbringa några lyckliga dagar. Du måste därför skynda dig att bli frisk.»

»Å, det ska jag snart bli. Du kan inte tro så mycket bättre jag känner mig!»

⁎              ⁎

[ 465 ]Det är afton, och jag sitter på samma stol, vid samma säng, och samma ansikte är vänt emot mig. Vi ha varit tysta, och ett leende vilar på hennes ansikte. Jag bär icke längre min lätta börda upp och ned för trappan. Hon ligger nu hela dagen.

»Doady!»

»Min söta Dora!»

»Du finner det väl inte orimligt, det jag nu ämnar säga, sedan du för så kort tid sedan nämnde för mig att mr Wickfield inte mår väl? Jag önskar att få träffa Agnes. Jag önskar det så mycket.»

»Jag ska skriva till henne, min lilla Dora.»

»Vill du det?»

»Ja, genast.»

»En sådan god och snäll gosse! Doady, tag mig på din arm. Det är verkligen inte någon nyck, min vän; det är inte något barnsligt infall. Jag längtar verkligen så mycket att få se henne!»

»Det kan jag nog förstå, och jag behöver bara låta henne veta det, så kommer hon helt säkert.»

»Du känner dig väl bra ensam nu, när du sitter där nere?» viskar Dora, med armen lindad kring min hals.

»Huru ska jag väl kunna annat, min älskling, då jag ser din tomma stol?»

»Min tomma stol!» Hon trycker sig för ett ögonblick intill mig under tystnad. »Och du saknar mig verkligen, Doady?» säger hon och ser upp på mig och ler glatt. »Saknar du verkligen en sådan liten enfaldig stackare som jag?»

»Min älskade Dora! Vilken på jorden kunde jag väl sakna så mycket?»

»Ack, min make! Jag är så glad och ändå så sorgsen!» säger hon och smyger sig närmare intill mig och omsluter mig med båda sina armar. Hon skrattar och snyftar och så är hon lugn och stilla och fullkomligt lycklig.

»Fullkomligt!» säger hon. »Hälsa endast Agnes så mycket och säg henne huru mycket, mycket jag längtar [ 466 ]att få se henne — och sedan har jag inte någon önskan mera.»

»Utom att bli frisk igen, Dora.»

»Ack, Doady! Stundom tänker jag — du vet att jag alltid varit en enfaldig liten varelse — att jag aldrig mera kommer att bli det!»

»Säg inte så, Dora! Min älskling, tänk inte så!»

»Jag ska inte göra det, om jag kan låta bli, Doady. Men jag är mycket lycklig, ehuru min kära gosse känner sig så ensam där nere, då han ser sitt hustrubarns tomma stol!»

⁎              ⁎

Det är natt, och jag är ännu hos henne. Agnes har anlänt, hon har varit hos oss en hel dag och en afton. Hon, min tant och jag ha suttit hos Dora allt ifrån morgonen. Vi ha inte talat mycket, men Dora har varit glad och nöjd. Nu äro vi ensamma.

Vet jag att mitt hustrubarn snart skall lämna mig? Man har sagt mig det, man har icke sagt mig något som var nytt för mina tankar, men jag är långt ifrån säker på att jag lagt denna sanning på hjärtat. Jag kan inte tänka mig den som verklig. Mången gång har jag denna dag gått ut för att gråta. Jag har erinrat mig Honom, som grät över skilsmässan mellan den levande och den döda. Jag har påmint mig hela denna sköna och rörande historia. Jag har sökt att finna mig i mitt öde och att trösta mig, och jag hoppas att det lyckas mig, om också icke fullständigt, men vad jag omöjligen kan övertyga mig om, är att slutet ovillkorligen måste komma. Jag håller hennes hand i min, jag håller hennes hjärta i mitt, jag ser hennes kärlek till mig leva i hela sin fulla styrka. Jag kan icke utestänga en blek, dröjande skugga av tro på att hon skall bli skonad.

»Jag ämnar tala med dig, Doady. Jag ämnar säga någonting som jag på sista tiden ofta tänkt säga. Du blir väl inte ledsen?»

»Ledsen, min älskling?»

[ 467 ]»Ja, ty jag vet inte vad du ska tänka eller vad du ibland kan ha tänkt. Kanske har du ofta tänkt detsamma. Kära Doady, jag fruktar att jag var allt för ung.»

Jag lägger mitt huvud på kudden bredvid hennes, och hon ser in i mina ögon och talar mycket sakta. Medan hon talar, märker jag småningom med bävande hjärta, att hon talar om sig själv som om en person som varit.

»Jag fruktar, min vän, att jag var för ung. Jag mevar inte blott till åren, utan till erfarenhet, tankar och allting. Jag var en sådan enfaldig liten stackare! Jag fruktar att det skulle ha varit bättre om vi endast hade älskat varandra som gosse och flicka och så glömt det. Jag har börjat tänka, att jag inte passade till att vara hustru.»

Jag försöker att kväva mina tårar och svarar:

»Ack, min älskade Dora, lika väl som jag att vara man.»

»Jag vet inte», svarar hon och skakar sina lockar på det gamla sättet. »Kanhända! Men om jag hade passat bättre för att vara gift, så skulle jag kanske även gjort dig mera lämpad därför. Och för övrigt har du så gott huvud, och det har inte jag.»

»Vi ha varit mycket lyckliga, min älskade Dora!»

»Jag var mycket, mycket lycklig. Men med tiden skulle min kära gosse ha tröttnat vid sitt hustrubarn. Hon skulle ha blivit allt mindre och mindre passande till sällskap åt honom. Han skulle allt mera ha märkt vad som fattades i hans hem. Hon skulle inte ha blivit förståndigare. Det är bättre som det är.»

»Ack, Dora, min älskling, tala inte så där till mig! Vart enda ord låter som en förebråelse.»

»Nej, inte en stavelse!» säger hon och kysser mig. »O, min vän, du förtjänade det aldrig, och jag älskade dig alltför högt för att säga ett förebrående ord till dig på allvar — detta var all den förtjänst jag hade, och så att jag var vacker — eller att du åtminstone tyckte så. Är det inte ensamt där nere, Doady?»

»Mycket! mycket!»

[ 468 ]»Gråt inte! Står min stol där?»

»Ja, på sin gamla plats.»

»Ack, så min stackars gosse gråter! Tyst, tyst! Lova mig nu en sak. Jag önskar tala med Agnes. Då du går ned, så säg det till Agnes och skicka henne upp till mig, och medan jag talar med henne, så låt ingen komma in — inte ens din tant. Jag önskar tala med Agnes alldeles ensam.»

Jag lovar att hon skall få det, och det genast, men jag kan icke lämna henne för smärta och sorg.

»Jag sade att det var bättre som det är!» viskar hon, medan hon håller mig i sina armar. »Ack, Doady, efter flera års förlopp skulle du inte kunnat älska ditt hustrubarn högre än nu, och efter flera års förlopp skulle hon ha prövat ditt tålamod och svikit dina förhoppningar till den grad, att du kanske inte skulle varit i stånd att älska henne hälften så mycket. Jag vet att jag var alltför ung och barnslig. Det är mycket bättre som det är!»

⁎              ⁎

Agnes är där nere, då jag kommer in i salen, och jag meddelar henne hälsningen. Hon försvinner och lämnar mig allena med Jip.

Hans kinesiska pagod står vid kaminen, och han ligger där inne på sin flanellsbädd och söker gnällande att somna. Den klara månen står högt på himmelen. I det jag ser ut i natten, rinna mina tårar häftigt, och mitt ouppfostrade hjärta blir hårt, hårt tuktat.

Jag sätter mig ned vid kaminen och tänker med tyst ånger på alla dessa hemliga känslor som jag hyst sedan mitt giftermål. Jag tänker på varje liten bagatell mellan Dora och mig och känner sanningen av att det är bagatellerna som utgöra livets summa. Ur mina minnens hav uppstiger ständigt bilden av det kära barnet sådan jag först såg henne, genom min och hennes egen unga kärlek förskönad med varje tjuskraft varpå en sådan kärlek är så rik. Skulle det verkligen ha varit [ 469 ]bättre om vi hade älskat varandra som gosse och flicka och så glömt det? Ouppfostrade hjärta, svara!

Jag vet icke hur tiden skrider framåt, förrän jag kallas tillbaka till verkligheten av mitt hustrubarns gamla följeslagare. Mera orolig än vanligt, kryper han ut ur sitt lilla hus, ser på mig och går till dörren och gnäller för att få komma dit upp.

»Inte i natt, Jip! Inte i natt!»

Han kommer långsamt tillbaka till mig, slickar min hand och lyfter sina dunkla ögon upp mot mitt ansikte.

»Ack, Jip, kanske att det blir aldrig mera!»

Han lägger sig ned vid mina fötter, sträcker ut sig, liksom för att sova, uppger ett klagande läte och dör.

»O, Agnes, se, se hit!»

…Detta ansikte, så fullt av medlidande och sorg, detta regn av tårar, denna hemskt stumma vädjan till mig, denna hand, högtidligt lyft mot himmelen!

»Agnes?»

Det är förbi. Det svartnar för mina ögon, och för en tid är allt utplånat ur mitt minne.