David Copperfield/Del II/Kapitel 25

←  Början till en längre resa

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Jag är närvarande vid en explosion

Ännu en återblick  →

TJUGUFEMTE KAPITLET.
Jag är närvarande vid en explosion.

Då endast tjugufyra timmar voro kvar av den av mr Micawber så mystiskt utsatta tiden, rådslogo min tant och jag om huru vi skulle bete oss, efter som min tant ogärna ville lämna Dora. Ack, huru lätt kunde jag icke nu bära henne upp för trappan!

Ehuru mr Micawber hade betingat sig, att min tant skulle vara närvarande, voro vi likväl benägna att ställa så till, att hon bleve hemma och läte sig representeras av mr Dick och mig. Vi hade till och med beslutit oss härför, då Dora åter gjorde oss vacklande i vårt beslut genom att påstå att hon aldrig kunde förlåta sig själv eller sin stygga gosse, om min tant under vilken förevändning som helst stannade hemma.

»Jag ska inte tala med er», sade Dora och skakade sina lockar åt min tant, »jag ska vara stygg. Jag ska ha Jip att skälla på er hela dagen i ända. Jag ska bli övertygad om att ni är en tvär gammal varelse, om ni inte far med!»

»Tyst, Blomma!» sade min tant och skrattade. »Du vet att du inte kan reda dig utan mig!»

»Jo, det kan jag visst det!» sade Dora. »Ni är mig inte till den allra ringaste nytta. Ni springer inte en enda gång på hela dagen upp och ned för trapporna åt mig. Ni sitter aldrig och berättar mig historier om Doady, då hans skor voro utnötta och han själv över allt betäckt med damm — ack, vilken liten stackare! Ni gör aldrig någonting för att roa och behaga mig — eller hur?» Därpå skyndade Dora att giva min tant en kyss och säga: »Jo, det gör ni — jag bara skämtar!» för att icke min tant skulle tro att hon verkligen menade vad hon sade.

»Men hör nu, tant», sade Dora inställsamt, »ni måste fara. Jag grälar på er ända till dess ni låter mig få min vilja fram. Ack, vad jag ska plåga min stygga gosse, om han inte förmår er att resa. Jag ska bli så butter och tvär emot er, om ni inte far —— och det ska Jip med — att ni kommer att önska att ni hade rest, jag vet inte hur långt bort. Och för övrigt», tillade hon och strök tillbaka sitt hår och såg undrande på min tant och mig, »varför skulle ni inte kunna resa båda två? Jag är ju inte så fasligt sjuk, eller hur?»

»Vilken fråga?» utbrast min tant.

»Vilket infall?» sade jag.

»Ja, jag vet nog att jag är en enfaldig liten stackare» sade Dora, i det hon långsamt vände sina ögon från den ena av oss till den andra och därefter satte ut sina täcka läppar för att kyssa oss där hon låg på sin soffa. »Nåväl, jag säger att ni måste resa bägge två, annars börjar jag att gråta!»

Jag såg nu i min tants ansikte att hon började att giva vika, och Dora ljusnade, då även hon såg det.

»Ni skola komma tillbaka med så mycket att berätta mig, att det kommer att behövas minst en vecka för att få mig att förstå mig på det», sade Dora, »ty det vet jag, att det kommer att dröja en lång tid innan jag förstår det, ifall det är något om affärer, och det gör det bestämt. Är det då till på köpet något som ska adderas, så vet jag inte hur jag ska bete mig med det, och min stygga gosse kommer då att se så fasligt olycklig ut en lång tid. Se så, ni resa ju, båda två? Ni bli ju inte borta mer än en natt, och Jip ska ta vård om mig medan ni äro borta. Doady ska bära mig upp innan ni resa, och jag kommer inte ned förrän ni komma tillbaka, och ni ska föra med er ett brev med riktigt svåra bannor till Agnes för att hon aldrig kommer och besöker oss!»

Vi kommo nu utan någon vidare rådplägning överens om att vi båda skulle resa och om att Dora var en liten bedragerska, som låtsade att vara sjuk, därför att hon ville att man skulle pjunka och klema med henne. Hon var glad och belåten, och vi fyra, det vill säga, min tant, mr Dick, Traddles och jag, foro samma afton till Canterbury i diligensen.

I det hotell där mr Micawber hade stämt möte med oss och där vi efter något besvär sluppo in mitt i natten, fann jag ett brev av innehåll, att han skulle infinna sig den följande förmiddagen klockan precis tio. Därefter begåvo vi oss, skälvande och ruskiga, vid denna mindre angenäma tid på dygnet till våra olika sovrum genom åtskilliga täppta gångar, som luktade som om de i århundraden hade varit doppade i en lösning av soppa och stall.

Tidigt på morgonen vandrade jag omkring på de kära, gamla, stilla gatorna och dröjde i de ärevördiga portvalvens och kyrkornas skuggor. Kajorna kretsade runt omkring domkyrkans torn, och tornen själva, som skådade ut över mången lång, oförändrad mil av den fruktbara trakten med dess vackra strömmar, klövo den klara morgonluften, som om det icke funnes något sådant som förändring till här i världen. Men då klockorna ljödo, berättade de mig sorgset om alla möjliga förändringar; berättade mig om sin ålderdom och om min täcka Doras ungdom och om de många, aldrig gamla, som hade levat och älskat och dött, medan klockornas dallrande toner hade förklingat genom Svarte Prinsens rostiga harnesk, som hängde på väggen där inne, och såsom stoftgrand i tidens omätliga rymd försvunnit i luften, likt ringlar på vattenytan.

Jag betraktade det gamla huset från gathörnet, men gick icke närmare intill det för att icke, om jag bleve bemärkt, omedvetet skada den plan jag hade kommit för att understödja. Morgonsolen föll snett ned på dess gavlar och blyinfattade fönster och överdrog dem med guld, och några få strålar av dess forna frid tycktes beröra mitt hjärta.

Jag drev under ett par timmars tid omkring utanför staden och återvände därefter genom huvudgatan, som under tiden hade skakat av sig den förflutna nattens sömn. Bland dem som voro på benen inne i sina bodar, kände jag igen min gamle fiende slaktaren, som nu hade avancerat upp sig till kragstövlar och ett litet dibarn och affärer för egen räkning. Han gungade det lilla barnet på armen och tycktes vara en from och välvillig medlem av samhället.

Då vi satte oss ned till frukostbordet, blevo vi allesammans mycket ängsliga och otåliga. Allt efter som klockan mer och mer närmade sig halv tio, ökades vår oroliga väntan på Mr Micawber. Slutligen upphörde vi med att låtsa befatta oss med måltiden, vilken allt ifrån början endast hade varit en formsak för oss alla, med undantag av mr Dick; min tant vandrade fram och tillbaka på golvet, Traddles satt i soffan och låtsade som om han läste i tidningen, medan han vände ögonen mot taket, och jag såg ut genom fönstret för att i tid kunna anmäla mr Micawbers ankomst. Jag behövde icke heller vänta länge, ty vid klockans första slag visade han sig på gatan.

»Här kommer han!» sade jag, »och inte i sin juridiska dräkt!»

Min tant knöt ihop banden på sin hatt (hon hade kommit ned till frukosten med denna på sig) och satte på sig sin schal, som om hon vore färdig till vilket beslutsamt och skoningslöst steg, som helst, och Traddles knäppte igen sin rock med en bestämd min. Mr Dick blev något förbryllad av dessa förfärliga tillrustningar, men fann dock nödigt att härma efter dem, tryckte med båda händerna sin hatt ned på huvudet, så hårt som möjligt, men tog ögonblickligen åter av den för att hälsa på mr Micawber.

»Mina herrar, madame, god morgon!» sade mr Micawber. »Min bäste sir», här vände han sig särskilt till mr Dick, som väldigt skakade hans hand, »ni är utomordentligt god.»

»Har ni ätit frukost?» frågade mr Dick. »Tag för er en kotlett.»

»Inte för allt i världen, bäste sir!» utbrast mr Micawber och hejdade honom, då han ville gå och ringa på kyparen, »matlust och jag, mr Dixon, ha länge varit främmande för varandra.»

Mr Dixon var så belåten med sitt nya namn och tycktes finna det så artigt av mr Micawber att giva honom det, att han åter tryckte hans hand och skrattade tämligen barnsligt.

»Dick», sade min tant. »Giv akt!»

Mr Dick lugnade sig och blev helt röd i ansiktet.

»Nu, mr Micawber», sade min tant, i det hon drog på sig sina handskar, »äro vi färdiga för berget Vesuvius eller vad som helst, så snart ni behagar.»

»Madame», svarade mr Micawber, »jag hoppas att ni snart ska få bevittna en eruption. Mr Traddles, jag tror att jag har er tillåtelse att här nämna, att vi rådplägat med varandra?»

»Ja, detta är verkligen fallet, Copperfield», sade Traddles, vilken jag betraktade med stor förvåning. »Mr Micawber har rådgjort med mig angående det han har för händer, och jag har rått honom efter bästa förmåga.»

»Om jag inte misstager mig, mr Traddles», fortfor mr Micawber, »så är det jag har för händer en upptäckt av viktig natur.»

»I högsta grad viktig», sade Traddles.

»Måhända torde ni, madame och mina herrar», sade mr Micawber, »under sådana förhållanden göra mig den äran att för några ögonblick underkasta er en persons ledning, som, huru ovärdig han än är att betraktas annorlunda än som ett vrak utan ägare på den mänskliga naturens strand, dock är er medmänniska, ehuru fråntagen sin ursprungliga gestalt genom egna förvillelser och den ökade tyngden av en kedja av omständigheter.»

»Vi hysa fullt förtroende till er, mr Micawber», sade jag, »och skola helt och hållet rätta oss efter er.»

»Mr Copperfield», svarade mr Micawber, »ert förtroende är under närvarande förhållanden inte illa använt. Jag vågar kanske utbedja mig ett försprång av precis fem minuter och att sedan få mottaga härvarande sällskap, då det frågar efter miss Wickfield på Wickfield och Heeps kontor, där jag är en avlönad tjänare.»

Min tant och jag sågo på Traddles, som nickade bifall.

»Jag har inte för ögonblicket något mera att säga», yttrade mr Micawber, varvid han till min stora överraskning innefattade oss samtliga i en gemensam bugning och försvann med en utomordentligt viktig min och ett utomordentligt blekt ansikte.

Traddles endast log och skakade på huvudet (där håret stod lodrätt i vädret), då jag såg på honom för att söka en förklaring; jag drog därför fram min klocka och räknade, såsom en sista resurs, de fem minuterna. Min tant höll ävenledes sin klocka i handen och gjorde detsamma. Då tiden var förliden, bjöd Traddles henne sin arm, och vi begåvo oss alla till det gamla huset, utan att tala ett ord under vägen.

Vi träffade mr Micawber vid hans pulpet i det tornlika kontoret på nedra botten, antingen skrivande eller låtsande som om han skrev mycket ivrigt. Den stora kontorslinjalen var instucken under hans väst, men var icke så fullkomligt dold, att icke en fot eller mera av detta instrument stack fram vid hans bröst och bildade ett nytt slags krås.

Eftersom det föreföll mig, som om man väntade att jag skulle tala, sade jag högt:

»Hur står det till, mr Micawber?»

»Mr Copperfield», sade mr Micawber allvarligt, »jag hoppas att ni mår väl.»

»Är miss Wickfield hemma?» frågade jag.

»Mr Wickfield ligger till sängs i reumatisk feber», svarade han, »men miss Wickfield ska utan tvivel bli glad över att få se gamla vänner. Vill ni stiga in, sir?»

Han gick framför oss in i matsalen — det första rum jag hade beträtt i detta hus — och sade, med klangfull stämma, i det han slog upp dörren till mr Wickfields förra kontor:

»Miss Trotwood, mr David Copperfield, mr Thomas Traddles och mr Dixon!»

Jag hade icke sett Uriah Heep sedan den gång då jag gav honom örfilen. Vårt besök förvånade honom tydligen, icke mindre, förmodar jag, därför att det förvånade oss själva. Han drog icke ihop sina ögonbryn, efter som han icke hade några sådana som det var värt att tala om, men han lade sin panna i sådana veck, att han nästan stängde sina små ögon, medan det hastiga upplyftandet av hans askgrå hand till hans haka röjde en viss oro eller överraskning, men detta var endast fallet just som vi höllo på att stiga in i hans rum och i det jag uppfångade en skymt av honom över min tants axel. I nästa ögonblick var han åter lika lismande och ödmjuk som någonsin.

»Nå det måtte jag säga», sade han, »det här var då verkligen en oväntad glädje! Att se alla vännerna, om jag får uttrycka mig så, på en gång samlade kring St. Paulskyrkan, är en fest som jag inte väntade mig. Mr Copperfield, jag hoppas att ni mår väl och är vänligt stämd — ifall jag i all ödmjukhet vågar begagna mig av detta uttryck — mot dem som i alla händelser äro edra vänner. Jag hoppas att mrs Copperfield är på bättringsvägen. Vi ha varit helt oroliga över de ledsamma underrättelser vi under den sista tiden erhållit rörande hennes hälsa, det kan jag försäkra er.»

Jag blygdes över att låta honom fatta min hand, men visste emellertid icke vad jag annars skulle göra.

»Sakerna ha förändrats här på kontoret, miss Trotwood, sedan jag var en ringa skrivare och höll er häst, inte sant?» sade Uriah med sitt vidrigaste leende. »Men jag har inte förändrats, miss Trotwood.»

»Sanningen att säga», svarade min tant, »så finner jag att ni så tämligen hållit vad er ungdom lovade, ifall detta kan lända er till någon tillfredsställelse.»

»Tack, miss Trotwood, för er goda tanke», sade Uriah och vred sig på sitt vämjeliga sätt. »Ropa på miss Agnes, Micawber, och på mor. Mor ska bli förtjust över att få se det ärade sällskapet!» sade Uriah och satte fram stolar.

»Ni har väl inte mycket brått, mr Heep?» frågade Traddles, vars blick de listiga röda ögonen händelsevis uppfångade, under det att de på en gång stirrade på oss och undveko oss,

»Nej, mr Traddles», svarade Uriah, i det han slog sig ned på sin kontorsstol och klämde sina knotiga händer, vilkas yta han lade mot varandra, in mellan sina knotiga knän, »inte så mycket som jag skulle önska. Men advokater, hajar och blodiglar äro inte lätta att tillfredsställa, som ni vet! I alla fall ha både jag själv och Micawber i allmänhet så tämligen fullt upp med arbete, efter som mr Wickfield är nästan alldeles ur stånd att sköta något slags affärer. Men att arbeta för honom är ett nöje lika väl som en plikt. Ni har inte stått på förtrolig fot med mr Wickfield, skulle jag tro, mr Traddles? Jag tror att jag själv endast en enda gång haft det nöjet att se er?»

»Nej, Jag har inte stått på förtrolig fot med mr Wickfield», svarade Traddles; »i annat fall hade jag möjlgen för länge sedan gjort er min uppvaktning, mr Heep.»

Det låg någonting i tonen uti detta svar, som åter fick Uriah att se på den talande med ett mycket mörkt och misstroget uttryck, men då han nu endast såg Traddles med det godmodiga ansiktet, det enkla sättet och det på ända stående håret, försvann detta uttryck snart åter, och med en vridning på hela kroppen, men i synnerhet på halsen, sade han:

»Jag beklagar det, mr Traddles; ni skulle då ha beundrat honom lika mycket som vi alla göra. Hans små svagheter skulle endast ha gjort honom kärare för er. Men om ni har lust att höra min kompanjon omtalad i riktigt vältaliga uttryck, så måste jag hänvisa er till Copperfield. Familjen är ett ämne som han är mycket stark uti, ifall ni inte redan hört honom.»

Jag befriades från att avsäga mig komplimangen, ifall jag över huvud taget hade gjort det, därigenom att Agnes nu trädde in, ledsagad av mr Micawber. Jag tyckte att hon icke var fullt så lugn som hon brukade vara, och hon hade tydligen utstått oro och ansträngningar, men hennes innerliga hjärtlighet och lugna skönhet framlyste med en så mycket ljuvare glans.

Jag såg Uriah observera henne medan hon hälsade på oss, och han erinrade mig om en ful och uppstudsig ande, som stämplar försåt mot en god ängel. Under tiden växlade mr Micawber och Traddles ett tecken, varpå Traddles gick ut, obemärkt av alla, med undantag av mig.

»Ni behöver inte stanna, Micawber», sade Uriah.

Mr Micawber stod, med handen på linjalen inne vid sitt bröst, med upprätt huvud vid dörren och såg alldeles omisskänneligen en av sina medmänniskor i ansiktet, och denna medmänniska var hans principal.

»Vad väntar ni på, Micawber?» sade Uriah. »Hörde ni inte att jag sade er, att ni inte behövde vänta?»

»Jo», svarade den orubblige mr Micawber.

»Varför väntar ni då?» frågade Uriah.

»Därför att jag — kort sagt, vill det», svarade mr Micawber med ett av sina gamla utbrott.

Uriahs kinder skiftade färg, och en sjuklig blekhet, ännu svagt färgad av den på honom över allt genomträngande rödheten, spred sig över dem. Han såg uppmärksamt på mr Micawber, medan hela hans ansikte andades kort och hastigt genom varje anletsdrag.

»Ni är en utsvävande sälle, såsom hela världen vet», sade han med ett försök att le, »och jag fruktar att jag blir tvungen att avskeda er. Gå er väg! Jag ska snart tala med er!»

»Om det finns någon skurk på jorden», sade mr Micawber, i det han plötsligt med den allra största häftighet brast ut igen, »med vilken jag redan talat för mycket, så är denne skurks namn — Heep!»

Uriah ryggade tillbaka, som om han hade fått ett stygn eller ett slag. I det han såg sig långsamt omkring på oss alla med det svartaste och elakaste uttryck hans ansikte kunde antaga, sade han med mera dämpad röst:

»Aha! Det är således en komplott! Ni ha infunnit er här enligt avtal! Ni spelar således under täcke med min skrivare, ni Copperfield? Men akta er; det kommer inte att tjäna er till något. Vi förstå varandra, ni och jag. Det finns ingen vänskap oss emellan. Ni har alltid varit en stursk narr allt ifrån det ni först kom hit, och nu är ni förmodligen avundsjuk över att jag kommit mig upp, vasa? Men försök inte att komma med några knep och intriger mot mig, ty då kastar jag er ur sadeln. Bort med er, Micawber! Jag ska strax tala med er!»

»Mr Micawber», sade jag, »det har försiggått en plötslig förändring med den här karlen även i andra avseenden än det utomordentliga, alt han talar sanning i en enda punkt, vilket förvissar mig om att han blivit bragt i trångmål. Behandla honom så som han förtjänar!»

»Jo, ni är mig just ett hyggligt sällskap, ni!» sade Uriah med samma låga röst, i det han med sin långa, magra hand borttorkade den klibbiga svett, som bröt ut på hans panna. »Det är just snyggt att muta min skrivare, som är ett av samhällets avskum — såsom ni nog vet att ni själv var, Copperfield, innan en viss person tog er till sig — och nedsvärta mig genom hans lögner! Det torde vara bäst att ni gör ett slut på det här, miss Trotwood, ty annars gör jag slut på er man på ett snabbare sätt än ni kanske skulle finna behagligt. Det är inte för intet som jag på ämbetets vägnar tagit reda på er historia, gamla dam! Miss Wickfield, om ni älskar er far, torde ni göra bäst uti att inte förena er med denna liga. Jag gör honom olycklig, om ni gör det! Akta er bara, ty jag har redan somliga av er i mitt våld! Betänk er två gånger, innan ni utmanar mig! Betänk er två gånger, ni, Micawber, såframt ni inte vill bli krossad! Jag råder er att laga er ut, ni narr, och att låta mig tala med er om en stund, medan det ännu är tid för er att draga er tillbaka. Var är mor?» tillade han, i det han plötsligt och med oro märkte Traddles frånvaro samt ryckte i klocksträngen. »Ett snyggt beteende det här i en persons eget hus!»

»Mrs Heep är här, sir», sade Traddles, som nu trädde in med den värdiga modern till en värdig son. »Jag har tagit mig friheten att själv presentera mig för henne.»

» Vem är ni, som själv presenterar er?» frågade Uriah, »och vad har ni här att göra?»

»Jag är mr Wickfields ombud och vän, sir», svarade Traddles i en lugn och affärsmässig ton, »och jag har en fullmakt på fickan att i allo handla på hans vägnar.»

»Den gamla åsnan har supit sig från förståndet», sade Uriah med ett ännu vidrigare utseende än förut, »och fullmakten har blivit honom avlockad med list och bedrägeri.»

»Någonting har verkligen blivit honom avlockat med list och bedrägeri, det vet jag och ni med, mr Heep», genmälde Traddles lugnt. »Den frågan skola vi med er tillåtelse hänskjuta till mr Micawber.»

»Uriah —!» började mrs Heep med en ängslig åtbörd.

»Tig du, mor», inföll han. »Ju färre ord, ju bättre.»

»Men, min Ury…»

»Se så, vill du tiga, mor, och lämna saken åt mig!»

Ehuru jag länge hade vetat att hans ödmjukhet var tillgjord och alla hans försäkringar tomma och illfundiga, hade jag likväl icke haft något fullständigt begrepp om omfånget av hans hyckleri förrän jag nu såg det utan mask. Det plötsliga sätt, varpå han lät den falla, då han såg att den icke gagnade honom till något; den elakhet, oförskämdhet och hätskhet han ådagalade; det hånlöje, varmed han till och med i detta ögonblick yvdes över det onda han hade gjort, på samma gång som han var förtvivlad och icke visste huru han skulle bete sig för att få makt med oss, allt detta överraskade till en början även mig, som hade känt honom så länge och avskytt honom så djupt, ehuru det fullkomligt stämde överens med vad jag visste om honom.

Jag säger ingenting om den blick han fäste på mig, medan han stod och såg på oss, den ena efter det andra, ty jag hade alltid förstått att han hatade mig, och jag kom i håg märkena efter min hand på hans kind. Men då hans blick halkade bort till Agnes och jag såg det raseri, varmed han kände att hans makt över henne började gå honom ur händerna, och i hans anletsdrag såg spelet av alla de vidriga, nu gäckade passioner, som hade lett honom till att trakta efter ett väsen, vars dygder han aldrig hade varit i stånd att uppfatta eller akta, då upprördes jag av blotta tanken på att hon en enda timme hade levat i en sådan människas sällskap.

Sedan han en stund gnidit nedre delen av sitt ansikte och observerat oss med sina elaka ögon över sina askgrå fingrar, vände han sig ännu en gång till mig i en halvt gråtmild, halvt försmädlig ton och sade:

»Jaså, så att ni tycker att det är rätt och försvarligt, ni Copperfield, som skryter så mycket med er heder och allt det där, att så där smyga omkring min bostad och tissla och tassla med min skrivare? Om det hade varit jag, skulle det inte ha förvånat mig, ty jag ger mig inte ut för en gentleman (ehuru jag aldrig tiggt på gatan såsom ni, efter vad Micawber berättat), men ni? Och ni tycks inte heller frukta för vad ni gjort? Ni tänker alls inte på vad jag kommer att göra till vedergällning härför, eller på att ni själv kan råka illa ut för att ha smitt ihop en komplott och så vidare? Nå ja, vi få väl se! Där står er sagesman. Varför säger ni inte åt honom att han ska tala? Jag märker att han lärt sin läxa utantill»

Då han såg att hans ord icke gjorde någon verkan på någon av oss, satte han sig ned på ena hörnet av bordet, med händerna i fickorna och den ena av sina sneda fötter lindad kring det andra benet, och väntade trotsigt vad som komma skulle.

Mr Micawber, vars häftighet jag hittills med största möda hade förmått hålla i tygeln och som flera gånger hade fallit in med första stavelsen av ordet kanalje! utan att komma till de andra, brast nu lös, drog linjalen, tydligen såsom ett försvarsvapen, från sitt bröst och tog upp ur fickan ett dokument, som han hade lagt ihop i form av ett stort brev. Sedan han med sin vanliga svängning hade öppnat detta paket och tittat på innehållet, som om han hyste en artistisk beundran för stilen däruti, började han att läsa som följer:

»Bästa miss Trotwood, mina herrar!»

»Gud tröste och bevare karlen!» utbrast min tant med låg röst. »Han skulle vara i stånd att skriva full papper ristals, även om han därigenom skulle förverka sitt liv.»

»I det jag framträder för er för att anklaga den sannolikt mest inpiskade skurk, som någonsin levat» — här pekade mr Micawber med linjalen, som om den varit en kommandostav, bort på Uriah Heep, utan att taga ögonen från papperet — »begär jag inte att man skall hysa någon konsideration för mig själv. Allt ifrån vaggan ett offer för pekuniära förpliktelser, som jag icke varit i stånd att uppfylla, har jag städse varit en kastboll för förnedrande omständigheter. Vanära, brist, förtvivlan och vanvett hava, antingen i förening eller var och en för sig, varit mina följeslagare på min levnadsbana.»

Den njutning, varmed mr Micawber beskrev sig själv såsom ett rov för dessa bedrövliga olyckor, kunde endast jämföras med det eftertryck, varmed han läste upp sitt brev, och den hyllning han ägnade detsamma med en vaggning på huvudet, varje gång han tyckte sig ha givit riktig kläm och styrka åt en mening.

»Överväldigad av vanära, brist, förtvivlan och vanvett, inträdde jag på kontoret — eller byrån, såsom våra livliga grannar gallerna skulle kalla det — hos den firma, som till namnet står under ledning av Wickfield och — Heep, men i själva verket styres av — Heep allena. Heep och endast Heep är drivfjädern i denna maskin. Heep och endast Heep är förfalskaren och bedragaren.»

Uriah, som vid dessa ord blev mera blå än vit, gjorde härvid ett utfall, liksom för att rycka åt sig brevet och slita det i stycken, men genom ett riktigt underverk av färdighet eller tur träffade mr Micawber honom med linjalen på de framräckta knogarna och förlamade hans högra hand. Den sjönk ned, alldeles som om den blivit avbruten vid handleden, och slaget lät som om det hade fallit på ett trästycke:

»Fan anamma er!» utbrast Uriah, vridande sig i en ny smärta. »Det här ska ni få betala.»

»Kom hit en gång till, ni — ni — ni gemena Heep», flämtade mr Micawber, »och om ert huvud är som andra människors, ska jag krossa det. Kom hit bara!»

Jag tror att jag aldrig sett någonting löjligare — även då jag var mera mottaglig därför — än mr Micawber, där han stod och intog fäktareställningar med linjalen och ropade: »Kom hit bara!» medan Traddles och jag sköto honom tillbaka i en vrå, varifrån han, för varje gång vi hade fått honom in i den, med all makt ville tränga sig fram igen.

Sedan hans motståndare mumlat några ord för sig själv och en stund skakat sin sårade hand, tog han långsamt av sig sin halsduk och band om den; därefter lade han den skadade handen i den andra och satte sig på bordet med ett buttert och nedåtvänt ansikte.

Då mr Micawber hade blivit tillräckligt avkyld, fortsatte han uppläsandet av sitt brev.

»De pekuniära gottgörelser, i betraktande varav jag trädde in i tjänst hos — Heep» (han stannade alltid då han kom till detta ord och uttalade det med en förvånande kraft), »voro icke bestämda, med undantag av en bagatell av tjugutvå shillings och sex pence i veckan; det övriga skulle bero på värdet av mina tjänster i yrket eller, med andra och tydligare ord, på min naturs lumpenhet, mina bevekelsegrunders falhet och snikenhet min familjs fattigdom och den allmänna moraliska eller, rättare sagt, omoraliska likheten mellan mig själv och — Heep. Behöver jag väl säga, att det snart blev nödvändigt för mig att anmoda — Heep — om pekuniära förskott till mrs Micawbers och vår olyckliga, men tilltagande familjs uppehälle? Behöver jag väl säga, att denna nödvändighet var förutsedd av — Heep? Att dessa förskott utgåvos mot reverser och andra dylika, i vårt fosterlands lagstiftning omnämnda dokument? Och att jag sålunda blev invecklad i det nät han hade utlagt för mig?»

Mr Micawbers förnöjelse över sin förmåga att i brevform skildra detta sakernas olyckliga tillstånd tycktes verkligen uppväga varje oro eller smärta, som verkligheten kunde ha förorsakat honom. Han läste vidare:

»Då var det som — Heep — började att skänka mig just så mycket av sitt förtroende, som fordrades för genomdrivandet av hans infernaliska plan. Då var det som jag, om jag får uttrycka mig så Shakespeariskt, började att tyna, tvina och täras bort. Jag märkte att mina tjänster städse togos i anspråk vid förfalskningsaffärer och i att föra bakom ljuset en individ, vilken jag vill beteckna såsom mr W.; vidare att mr W. bedrogs, hölls i okunnighet och lurades på alla möjliga sitt, medan den skurken — Heep — under hela tiden hycklade den gränslösaste tacksamhet mot och den ömmaste vänskap för denne högligen förorättade gentleman. Detta var illa nog, men som den filosofiske dansken^[1] säger med den allmänna tillämplighet, som utmärker den lysande prydnaden för Elisabeths tidevarv, värre än står åter!»

Mr Micawber var så förtjust över denna Iyckade avrundning av meningen medelst ett citat, att han, låtsande som om han icke hade fått reda på var han slutat, beredde sig själv och oss den njutningen att ännu en gång läsa upp samma sats.

»Det är inte min avsikt», fortfor han, »att inom denna skrivelses gränser inlåta mig på en utförlig förteckning (som dessutom ligger färdig på ett annat ställe) över de olika, den av mig med mr W. betecknade individen vidkommande underslev i smått, i vilka jag varit en tyst samtyckande deltagare. Då striden i mitt inre mellan lön och ingen lön, bröd och intet bröd, tillvaro och icke tillvaro upphörde, heslöt jag att begagna varje sig erbjudande tillfälle att upptäcka och avslöja de större underslev, som till nämnde gentlemans stora oförrätt och förfång blevo begångna av — Heep. Sporrad av den tyste varnaren i mitt inre och av en icke mindre rörande och kraftig varnare i det yttre — vilken jag i korthet vill beteckna såsom miss W. — började jag en med icke ringa möda och besvär förenad hemlig forskning, vilken enligt bästa vetskap, kännedom och övertygelse nu fortfarit under en period av tolv kalendermånader.»

Han uppläste denna sista tirad som om den hade stått i en parlamentsakt och tycktes röna ett slags majestätisk vederkvickelse av ordens klang.

»Mina anklagelser mot — Heep», fortfor han, i det han såg på honom och satte linjalen i en bekväm ställning under vänstra armen, ifall han skulle komma att behöva den, »äro följande.»

Jag tror att vi allesammans höllo andan, och jag vet att Uriah gjorde det.

»För det första», sade mr Micawber. »Då mr W:s minne och själsförmögenheter till följd av orsaker, vilka det icke är nödigt eller passande för mig att närmare utveckla, blevo försvagade och förvirrade, var det som — Heep — med berått mod invecklade och intrasslade affärerna. Då mr W. var som minst i stånd att befatta sig med dem, var — Heep — alltid till hands för att tvinga honom att befatta sig med dem. Under sådana förhållanden erhöll han mr W:s underskrift på dokument av vikt, vilka han föregav vara dokument av ingen vikt. Han förmådde sålunda mr W. att bemyndiga honom att lyfta en viss honom anförtrodd summa, stor tolv tusen sexhundrafjorton pund, två shillings och nio pence, och använde dem till betäckande av föregivna affärsutgifter och kassabrister, som antingen redan voro betäckta eller aldrig i verkligheten funnits till. Han gav detta steg sken av att hava upprunnit i mr W:s egna orediga tankar och att hava verkställts till följd av mr W:s eget oredliga handlingssätt, och har sedan dess ständigt begagnat sig därav för att plåga mr W. och hålla honom i ledband.»

»Ni ska' bevisa detta, Copperfield», sade Uriah. »Allt i sinom tid!»

»Var god och fråga — Heep —, mr Traddles, om vem det var som bodde i hans hus efter honom», sade mr Micawber, avbrytande uppläsningen av brevet.

»Det var den där narren själv — och han bor där ännu», sade Uriah föraktfullt.

»Var god och fråga — Heep — om han förde någon journal, medan han bebodde de där rummen», fortfor Micawber.

Jag såg Uriahs magra hand ofrivilligt upphöra med skrapandet av sin haka.

»Eller fråga honom», sade mr Micawber, »om han därstädes brände upp någon sådan. Om han svarar ja och frågar var askan är, så hänvisa honom till Wilkins Micawber, och han ska då få höra något, som för ingen del länder till hans fördel.»

Den triumferande svängning, varmed mr Micawber uttalade dessa ord, gjorde ett starkt oroande intryck på modern, som helt uppskakad utropade:

»Ury! Ury! var ödmjuk och gör upp saken, min son!»

»Vill du tiga, mor?» genmälde han. »Du är rädd och vet inte vad du säger. Ödmjuk!» upprepade han och såg hånleende på mig. »Så ödmjuk jag än var, har jag dock för tämligen lång tid sedan förödmjukat åtskilliga av dem!»

Sedan mr Micawber medelst en sirlig och förnäm åtbörd jämkat hakan till rätta i halsduken, skred han åter till fortfarandet av läsningen.

»För det andra. Heep har vid flera tillfällen, enligt min vetskap, kännedom och övertygelse…»

»Men det förslår inte», mumlade Uriah med lättat hjärta. »Var ni bara lugn, mor.»

»Vi skola söka att inom kort framdraga något som skall förslå och det riktigt ändå», svarade mr Micawber och fortfor därefter: »För det andra. Heep har vid olika tillfällen, enligt min vetskap, kännedom och övertygelse, i åtskilliga poster, böcker och dokument förfalskat mr W:s namnteckning och har särskilt gjort det i ett fall, som av mig kan bevisas. Därmed förhåller sig nämligen på ty och följande sätt.»

Mr Micawber hade åter en njutning av denna formliga uppstapling av ord, vilken, hur löjlig den än tog sig ut hos honom, likväl alldeles icke var egendomlig endast för honom. Jag har under loppet av min levnad observerat den hos en hel mängd människor, och den synes mig nästan vara en allmän regel. Så till exempel vid edgång inför rätta tyckas vittnena, som gå ed, bliva särdeles belåtna, då de komma till en lång ramsa av ord, som skall uttrycka en enda tanke, såsom att de ytterligt avsky, förkasta och avsvärja och så vidare, och de gamla anatemen voro till allmänhetens uppbyggelse avfattade enligt samma grundsats. Vi tala om ordens tyranni och finna likväl i vår tur ett nöje uti att tyrannisera dem, och vi tycka om att äga ett stort förråd av överflödiga ord till vårt förfogande vid högtidliga tillfällen, emedan vi inbilla oss att det tager sig så imposant ut och låter så väl.

Mr Micawber läste vidare, nästan smackande med läpparna:

»Därmed förhåller sig nämligen på ty och följande sätt. Som mr W. var sjuklig och det låg inom möjlighetens gränser, att hans dödliga frånfälle skulle kunna föranleda vissa upptäckter och — såsom jag, undertecknad, Wilkins Micawber, förutsätter — till upphävande av — Heeps — välde över den W:ska familjen, så framt icke miss W. i hemlighet kunde förmås att av barnslig kärlek och vördnad för sin fars minne avstå från varje undersökning av firmans affärer, ansågs besagde — Heep — lämpligt att hava i beredskap en av mr W. utfärdad förbindelse på ovan anförda summa av tolv tusen sexhundrafjorton pund, nio shillings och sex pence jämte ränta, i vilken förbindelse summan uppgives vara av — Heep förskjuten, för att rädda mr W. från vanära, ehuru summan i själva verket aldrig blivit förskjuten av honom och för länge sedan är återbetald. Underskrifterna under denna förbindelse, vilka skola bevisa att den är utfärdad av mr W. och bevittnat av Wilkins Micawber, äro förfalskningar av Heep! I hans enskilda journal, vilken befinner sig i min ägo finnas åtskilliga liknande efterhärmningar av mr W:s namnteckning, visserligen här och där skadade av elden, men dock fullt läsliga för en var. Jag har aldrig bevittnat ett sådant dokument — och själva dokumentet har jag i min ägo.»

Uriah spratt till, tog upp en nyckelknippa ur fickan och öppnade en viss låda, men besinnade sig plötsligt och vände sig åter om mot oss, utan att se i den.

»Och själva dokumentet», upprepade mr Micawber, i det han tittade i brevet, som om det varit texten till en predikan, »har jag i min ägo; det vill säga, jag hade det tidigt i morse, då detta blev nedskrivet, men har sedan överlämnat det åt mr Traddles.»

»Ja, det har sin fulla riktighet», förklarade Traddles.

»Ury! Urvy!» ropade modern. »Var ödmjuk och gör upp saken. Jag vet, mina herrar, att min son kommer att bli ödmjuk, bara han får tid att besinna sig. Ni, mr Copperfield, vet ju att han alltid varit ödmjuk.»

Det var eget att skåda huruledes modern ännu alltjämt höll fast vid det gamla knepet långt efter sedan sonen hade övergivit det såsom onyttigt.

»Mor», sade han och bet otåligt i näsduken, som låg lindad kring hans hand, »det vore bättre av dig att ta en laddad bössa och skjuta av den på mig.»

»Men jag älskar dig, Ury!» ropade modern, och det betvivlar jag icke att hon gjorde, så underligt det möjligen än kan förefalla, ehuru de obestridligen voro ett par äkta själsfränder. »Och jag kan inte uthärda att höra dig reta herrarna här och bringa dig själv i en ännu större fara. När herrn där talade om för mig att allt var upptäckt, sade jag honom genast, att jag svarade för att du skulle göra avbön och bli ödmjuk. Ack, se huru ödmjuk jag är, go' herrar, och bry er inte om honom!»

»Där står Copperfield, mor», tog han uppbragt till orda och pekade med sitt finger på mig, mot vilken hela hans förbittring var riktad, såsom den egentliga upphovsmannen till upptäckten, och jag tog honom icke heller ur hans villfarelse; »där står Copperfield; han skulle gärna ha givit er hundra pund för mindre än det ni redan har sagt.»

»Jag kan inte hjälpa det, Ury», sade modern. »Jag kan inte uthärda att se dig så där utsätta dig för fara, huru mycket du än sätter upp huvudet. Var hellre ödmjuk, såsom du alltid var.»

Han teg några ögonblick, bet i näsduken och sade därefter till mig med rynkad panna:

»Vad har ni vidare att anföra? Om det är något, så fram med det. Varför ser ni på mig så där?»

Mr Micawber återgick skyndsamt till sitt brev, endast allt för glad att få fortsätta något varmed han var så högligen belåten.

»För det tredje och sista. Jag är nu med tillhjälp av — Heeps — falska böcker och — Heeps — riktiga anteckningar, som börja med den delvis förstörda enskilda journalen (vilken jag icke förmådde fatta och förstå, då mrs Micawber, i det vi togo vår nuvarande bostad i besittning, händelsevis upptäckte den i en lår eller låda, som är bestämd att mottaga den på vår husliga härd förbrända askan) i stånd att bevisa, att den olycklige mr W:s svagheter, hans fel, ja, själva hans dygder, hans faderliga kärlek och hederskänsla, blivit under flera år använda av — Heep — till befrämjande av dennes skändliga planer; att mr W. under flera år på varje upptänkligt sätt blivit bedragen och plundrad till den snikne, falske och girige — Heeps — pekuniära riktande; att — Heeps — huvudsyfte, näst tillfredsställandet av hans begär efter slem vinning, bestått uti att till den grad kuva mr och miss W. (om hans ytterligare planer och avsikter i fråga om den senare vill jag här icke orda), så att de helt och hållet råkade i hans våld. Vidare, att hans sista, endast för några få månader sedan verkställda dåd bestod uti att förmå mr W. att utfärda en förklaring, genom vilken han avsade sig all andel i firman, ja, till och med avhände sig bohaget i detta hus, mot att till vederlag härför erhålla en viss bestämd livränta, som riktigt och ordentligt skulle utbetalas till honom av — Heep — på de fyra sedvanliga kvartalsdagarna varje löpande år; att dessa snaror — begynnande med oroande och förfalskade räkenskaper över den förmögenhet, som hos mr W. är deponerad på en tid, då mr W. hade inlåtit sig i oförsiktiga och illa beräknade spekulationer och måhända icke hade i handom de penningar, för vilka han var håde moraliskt och juridiskt ansvarig — fortsatta med föregivna penninglån mot en oerhörd ränta, vilka i själva verket kommo från — Heep — och vilka — Heep — svekfullt erhöll eller undansnillade av mr W. själv under förevändning av varjehanda spekulationer — samt i oändlighet förlängda genom samvetslösa chikaner av alla slag — så småningom drogos så tätt tillsammans, att den olycklige mr W. slutligen icke såg sig någon utväg. Bankrutt, som han ansåg sig vara i alla andra avseenden, på varje annat hopp och på själva sin heder, litade han endast och allenast på detta odjur i människogestalt» — mr Micawber lade starkt eftertryck härpå, såsom en ny vändning i uttryckssättet — »som genom att göra sig nödvändig för honom hade åstadkommit hans undergång. Allt detta åtager jag mig att bevisa och antagligen även mycket mera.»

Jag viskade några ord till Agnes, som stod vid min sida och grät, halvt av glädje och halvt av sorg, och en rörelse uppstod ibland oss, som om mr Micawber hade slutat, men han yttrade nu med djupaste allvar: »Ursäkta mig!» och fortsatte uppläsningen av sitt brev med en blandning av det innerligaste vemod och den hjärtligaste tillfredsställelse.

»Jag har nu slutat. Det återstår mig nu endast att bevisa dessa anklagelser och att sedan med min av ödet förföljda familj försvinna från ett land, vilket vi endast äro till en börda. Detta skall snart vara gjort. Det torde med fog kunna antagas, att vårt späda barn först skall omkomma av brist på föda, såsom varande den svagaste medlemmen av vår krets, och att våra tvillingar skola följa näst efter i ordningen. Må så vara! För min egen del har min pilgrimsfärd till Canterbury redan gjort mycket; bysättningshäkte och brist skola göra det övriga. Jag hoppas att mina mödor och faror vid en forskning — vars ringaste resultat långsamt blivit sammanplockade under trycket av kinkiga göromål, under de förkrossande farhågor för brist och nöd, vid morgonens gryning, vid aftonens dagg, i nattens skuggor, under det vaksamma ögat av en, som det vore överflödigt att kalla djävul — skola, i förening med min strävan som fattig familjefar att få denna forskning, sedan den väl blivit avslutad, att bära de rätta frukterna, komma att bliva såsom ett stänk av några få droppar sött vatten på mitt likbål. Jag begär icke mera. Må det, för att göra mig rättvisa, endast och allenast bliva yttrat om mig, liksom om en tapper och utmärkt sjöhjälte, med vilken jag ej vill göra anspråk på att mäta mig, att det, som jag gjort, det har jag gjort, utan alla snikna och egennyttiga avsikter.

För England, hem och skönhet.
Och förbliver jag städse etc. etc.

Wilkins Micawber.»

Högligen rörd, men på samma gång ännu alltjämt innerligt belåten, vek mr Micawber ihop sin skrivelse och lämnade den med en bugning till min tant, såsom något som hon möjligen skulle vilja gömma.

Såsom jag redan vid mitt första besök för lång tid tillbaka hade märkt, stod ett kassaskåp inne i rummet Nyckeln satt i det. En plötslig misstanke tycktes genomfara Uriah, som med en blick på mr Micawber gick bort till det och slog upp dörrarna. Det var tomt.

»Var äro böckerna?» ropade han med en förskrämd min. »Någon tjuv måste ha stulit böckerna!»

Mr Micawber slog sig på fingerspetsarna med linjalen och sade:

»Jag gjorde det, då jag fick nyckeln av er som vanligt — endast litet tidigare — och öppnade skåpet i morse.»

»Var inte orolig», sade Traddles. »De äro i min ägo. Jag ska ta vård om dem på grund av den fullmakt jag redan nämnt.»

»Jaså, ni tar således emot tjuvgods, ni?» ropade Uriah.

»Under sådana omständigheter — ja», sade Traddles.

Huru stor blev icke min förvåning, då jag såg min tant, som hittills hade hållit sig fullkomligt lugn och uppmärksam, rusa fram mot Uriah Heep och fatta honom i kragen med båda händer.

»Vet ni vad jag vill ha?» frågade min tant.

»En tvångströja», svarade han.

»Nej, mina penningar!» utbrast min tant. »Kära Agnes, så länge jag trodde att din far verkligen hade gjort av med dem, ville jag inte yttra ett ord — och gjorde det inte heller, inte ens för Trot, såsom han väl vet — om att de blivit placerade här för att förräntas. Men nu, då jag vet att den här karlen är ansvarig för dem, vill jag ha dem. Trot, kom och tag dem ifrån honom!»

Om min tant för ögonblicket trodde att han hade hennes penningar gömda i sin halsduk, vet jag verkligen icke, men säkert är, att hon ryckte i den, som om hon hade trott det. Jag gick hastigt emellan dem och försäkrade henne, att vi nog skulle laga så att han finge giva tillbaka allt varav han på oredligt sätt hade satt sig i besittning. Detta och några ögonblicks eftertanke lugnade henne, men hon lät sig för ingen del rubbas ur jämvikten av vad hon hade gjort (något som jag däremot icke kan säga om hennes hatt) och satte sig helt lugnt ned på en stol.

Under de sista få minuterna hade mrs Heep oupphörligt med hög röst uppmanat sin son att vara ödmjuk och hade fallit på knä för oss allesammans och gjort de mest överdrivna löften. Hennes son tryckte henne nu ned i stolen, stod buttert vid hennes sida och höll fast i hennes arm, men icke hårt eller brutalt, i det han med en vild blick på mig yttrade:

»Vad vill ni att jag ska göra?»

»Jag ska säga er vad som måste göras», sade Traddles.

»Har då den där Copperfield inte någon tunga?», muttrade Uriah. »Jag vet inte vad jag skulle vilja ge er, om ni, utan att ljuga, kunde säga mig att någon hade skurit tungan ur halsen på honom.»

»Det är min Uriahs mening att vara ödmjuk!» ropade hon. »Bry er inte om vad han säger, mina goda herrar!»

»Vad som måste göras, är detta», sade Traddles. »För det första måste det där omnämnda avträdelsedokumentet lämnas till mig nu — här på stället.»

»Men antag att jag inte har det!» inföll han.

»Men det har ni, och därför vilja vi inte antaga någonting sådant», svarade Traddles. Och jag måste tillstå, att detta var första gången som jag verkligen lät min gamle skolkamrats goda huvud och sunda, jämna, praktiska förstånd vederfaras rättvisa. »Vidare», fortfor Traddles, »måste ni bereda er på att till sista skillingen lämna ifrån er allt som er rovlystnad satt sig i besittning av. Alla firmans och alla edra egna böcker och papper, alla räkenskaper och värdepapper av båda slagen, kort sagt, allt som finns här, måste stanna i vårt förvar.»

»Måste det? Det vet jag just inte», sade Uriah. »Jag måste först betänka den saken.»

»Ja, det går an», sade Traddles, »men under tiden och till dess alltsammans blivit fullgjort till vår belåtenhet skola vi behålla allt detta i vår ägo och få be er — eller skola i värsta fall tvinga er — att stanna inne i ert rum och inte ha gemenskap med någon, vem det vara månde.»

»Nej, det ämnar jag inte göra!» sade Uriah med en ed.

»Häktet i Maidstone är ett säkrare förvaringsställe», anmärkte Traddles, »och ehuru lagen möjligen behöver en längre tid på sig för att skaffa oss vår rätt och möjligen inte kan skaffa oss den så fullständigt som ni själv, så är det åtminstone intet tvivel om att den ska straffa er. Men det där vet ni lika bra som jag. Hör nu, Copperfield, vill du vara god och gå till poliskammaren och hämta hit ett par polisbetjänter.»

Här brast mrs Heep lös igen, föll gråtande på knä för Agnes och bad henne lägga ett gott ord för dem, och försäkrade, att Uriah var så ödmjuk, och att alltsammans förhöll sig som vi hade sagt och att om han icke ville göra vad vi fordrade, så skulle hon göra det och en hel hop mera i samma syfte, och var, kort sagt, halvt vansinnig av fruktan för sin älskling. Att fråga vad han skulle ha gjort, om han hade haft något mod, skulle vara detsamma som att fråga vad en feg hund skulle ha gjort, ifall han hade haft en tigers mod. Han var en feg usling från huvud till fot och röjde genom sin butterhet och nedslagenhet sin fega natur, lika mycket som vid varje annat tillfälle i hans lumpna och usla liv.

»Vänta!» ropade han till mig och torkade sitt brännande ansikte med handen. »Var tyst, mor! Låt dem få det där dokumentet. Gå och hämta hit det!»

»Var god och följ med henne, mr Dick», sade Traddles.

Stolt över det uppdrag han fått och fattande dess betydelse, följde mr Dick henne som vakthunden följer ett får. Men mrs Heep gjorde honom föga besvär, ty hon kom tillbaka icke blott med det nämnda dokumentet, utan även med det skrin i vilket det låg, där vi funno en bankbok tillika med åtskilliga andra papper, som sedan blevo oss till god nytta.

»Det är bra», sade Traddles, då vi hade fått detta. »Nu, mr Heep, kan ni avlägsna er för att betänka er, varjämte jag får be er att särskilt lägga på sinnet min öppna förklaring inför alla här närvarande, att det inte finns mer än en sak att göra, nämligen det jag redan nämnt för er, och att detta måste ske utan dröjsmål.»

Utan att lyfta ögonen från golvet gick Uriah långsamt över rummet, med handen på sin haka, men stannade i dörren och sade:

»Copperfield, jag har alltid hatat er, ni har alltid varit en lycksökare och ständigt varit emot mig.»

»Det är ni själv, såsom jag redan tror mig ha sagt er», sade jag, »som med er snikenhet och illslughet varit emot hela världen. Det torde möjligen kunna lända er till nytta i framtiden att betänka, att det aldrig hänt att inte snikenhet och illslughet slutligen skjutit över målet och straffat sig själva. Detta är lika säkert som att vi alla måste dö!»

»Eller lika säkert som att man i skolan (samma skola där jag inhämtade så mycken ödmjukhet) från nio till elva lärde oss att arbete var en förbannelse, och från elva till ett, att det var en välsignelse, en glädje, en heder och jag vet inte allt vad!» sade han med ett hånlöje. »Ni predikar ungefär lika konsekvent som de gjorde där. Går inte ödmjukhet i folk? Jag tror inte att jag skulle kunnat dra min kompanjon vid näsan utan den. Men ni, Micawber, ni ska få betala med det, ni gamla skrävlare!»

Mr Micawber trotsade emellertid stolt både honom och hans utsträckta finger och kråmade sig betydligt, till dess Uriah kommit ut genom dörren, men nu vände han sig till mig och erbjöd mig nöjet att »bevittna återupprättandet av ömsesidigt förtroende mellan honom och mrs Micawber», varefter han erbjöd sällskapet i allmänhet att övervara denna rörande scen.

»Den förlåt, som länge, länge skilt mig och mrs Micawber åt, är nu undandragen», sade mr Micawber, »och mina barn och upphovet till deras tillvaro kunna ännu en gång komma på jämlik fot med varandra.»

Som vi allesammans kände oss mycket tacksamma emot honom och gärna önskade visa det så mycket som vår upprörda sinnesstämning kunde tillåta, skulle vi säkerligen även allesammans följt med honom, så framt det icke hade varit nödvändigt för Agnes att återvända till sin far, som ännu icke kunde bära mer än en gryning av hopp, varförutom även någon måste stanna kvar för att bevaka Uriah. Traddles stannade därför kvar för sistnämnda ändamål, men skulle så snart som möjligt avlösas av mr Dick, och mr Dick, min tant och jag gingo hem med mr Micawber. I det jag i största hast tog avsked av den ädla flicka, vilken jag hade så mycket att tacka för, och tänkte på det varifrån hon kanske — trots sitt förståndiga beslut — hade blivit räddad denna förmiddag, kände jag mig innerligt tacksam för mina barndomssorger, som hade gjort mig bekant med mr Micawber.

Hans hus låg inte långt borta, och som dörren åt gatan ledde direkt in i Vardagsrummet, och han med den för honom egna brådskan rusade in, befunno vi oss genast i familjens sköte. Med utropet: »Emma, mitt liv!» kastade sig mr Micawber i mrs Micawbers armar. Mrs Micawber uppgav ett anskri och slöt mr Micawber i sin famn. Miss Micawber, som skötte om den i mrs Micawbers sista brev omnämnda främlingen, var i högsta grad upprörd. Främlingen hoppade, tvillingarna uttryckte sin glädje medelst åtskilliga något besvärliga, men oskyldiga demonstrationer, medan unge herr Micawber, vilkens lynne tycktes ha blivit nedtryckt av tidiga missräkningar och vars utseende hade blivit buttert, gav vika för sina bättre känslor och grät och snyftade.

»Emma», sade mr Micawber, »molnet har vikit från min själ. Det ömsesidiga förtroende, som under en så lång tid hade ägt rum oss emellan, är nu återupprättat för att inte vidare avbrytas. Och nu, välkommen, fattigdom!» ropade mr Micawber och fällde tårar. »Välkommet elände, välkomna svält, trasor, oväder och tiggarstav! Inbördes förtroende ska uppehålla oss ända till sista ögonblicket!»

Med dessa ord satte mr Micawber sin hustru i en stol och omfamnade hela familjen, den ena efter den andra medan han på samma gång hälsade en mängd sorgliga utsikter välkomna, vilka, så vitt jag kunde märka, syntes allt annat än välkomna för de andra, och uppmanade hustru och barn att draga omkring i Canterbury och sjunga i kör, efter som detta nu var det enda medlet de hade övrigt för sitt uppehälle.

Men som mrs Micawber, överväldigad av sina känslor, hade fallit i vanmakt, var det första som måste göras för att kören kunde bli fullständig, att återkalla henne till sans igen. Detta bestyr åtogo sig min tant och mr Micawber, varefter den förra blev presenterad och mrs Micawber kände igen mig.

»Ursäkta mig, bäste mr Copperfield», sade den stackars kvinnan och räckte mig handen, »men jag är inte stark, och undanrödjandet av det missförstånd, som på sista tiden ägt rum mellan mr Micawber och mig, var i första ögonblicket alltför överväldigande för mig.»

»Är detta hela er familj, min fru?» frågade min tant.

»För närvarande är den inte större», svarade mrs Micawber.

»Bevare mig, det var inte det jag menade!» sade min tant. »Jag menar, äro alla dessa barn edra?»

»Ja, madame, det slår alldeles in», sade mr Micawber.

»Och till vad har den äldste unge herrn blivit uppfostrad?» frågade min tant.

»Då jag kom hit», svarade mr Micawber, »var det min mening att få Wilkins anbragt i kyrkans tjänst, eller kanske uttrycker jag mig mera korrekt, om jag säger, i kören. Men det fanns inte någon plats för en tenor i det ärevördiga tempel, för vilket denna stad med skäl är så beryktad, och han har — kort sagt, han har blivit van att sjunga på värdshus, i stället för i heliga byggnader.»

»Men han har så god vilja», sade mrs Micawber i öm ton.

»Ja, min älskling», sade mr Micawber, »nog har han god vilja, det är jag fullt övertygad om; men jag har ännu inte märkt att han visat sin goda vilja i någon bestämd riktning.»

Unge herr Micawbers buttra utseende återkom nu, och han frågade med en viss bitterhet, vad han då egentligen skulle taga sig till. Om han hade blivit född till timmerman eller målare mera än till fågel? Om han kunde gå till nästa gata och öppna apotek? Om han kunde rusa in i närmaste domstol och förklara sig för advokat? Om han med våld kunde debutera på operan och segra där genom ett maktspråk? Om han kunde göra något, när han inte fick lära sig något?

Min tant funderade en stund och sade sedan:

»Det förvånar mig, mr Micawber, att ni aldrig tänkt på att utvandra.»

»Min nådiga», svarade mr Micawber, »detta var min ungdoms dröm och mina mognare års bedrägliga åtrå.» I förbigående sagt, är jag övertygad om att han aldrig förr hade tänkt därpå.

»Verkligen?» sade min tant med en blick på mig. »Men vad skulle ni och mrs Micawber säga om att utvandra nu?»

»Kapital, madame, kapital!» yttrade mr Micawber dystert.

»Detta är den väsentligaste, ja, jag kan gärna säga den enda svårigheten, min bäste mr Copperfield», sade hans hustru.

»Kapital!» utbrast min tant. »Men ni står ju på väg att göra oss en stor tjänst — har gjort oss en stor tjänst, kan jag säga, ty utan tvivel skola vi lyckas att bärga en en hel hop från den här eldsvådan — och vad skulle vi väl kunna göra för er som vore hälften så nyttigt som att anskaffa det där kapitalet?»

»Jag skulle inte kunna taga emot det som en gåva», sade mr Micawber, full av liv och eld, »men om den nödiga summan bleve försträckt, till exempel till fem procents ränta mot min personliga garanti — till exempel mot reverser på respektive tolv, aderton och tjugufyra månader, i händelse att något under tiden läte höra av sig…»

»Om den kunde? Den kan och skall bli försträckt på de villkor ni själv bestämmer, så snart ni säger ja», svarade min tant. »Tänk nu på saken, båda två. David känner några personer som inom kort ämna resa till Australien. Ifall ni skulle besluta er för att resa, varför skulle ni inte då kunna fara på samma fartyg? Ni torde kanske kunna hjälpa varandra. Tänk på den där saken nu, mr och mrs Micawber. Tag tid på er och förhasta er inte.»

»Det är bara en enda fråga som Jag skulle önska att framställa, bästa miss Trotwood», sade mrs Micawber. »Klimatet är sunt, skulle jag tro?»

»Det bästa man kan tänka sig», sade min tant.

»Alldeles riktigt», genmälde mrs Micawber, »och nu kommer min fråga. Äro förhållandena där i landet sådana, att en man med mr Micawbers talanger kan ha någon rimlig utsikt att komma sig upp på samhällets stege? Jag menar inte så, att han genast skulle göra anspråk på att bli guvernör eller dylikt, men om det finnes någon sannolik utsikt för att hans talanger skulle kunna få tillfälle att utveckla sig — detta vore fullt tillräckligt — och göra sig gällande?»

»Det finns inte på något ställe bättre tillfälle därtill för en person som uppför sig väl och är arbetsam», sade min tant.

»För en person som uppför sig väl och är arbetsam!» upprepade mrs Micawber i affärsmässig ton. »Alldeles riktigt. Det är nu alldeles klart för mig att Australien är den rätta verkningskretsen för mr Micawber.»

»Jag hyser den övertygelsen, min bästa miss Trotwood», tillade mr Micawber, »att detta under för handen varande förhållanden är landet, det enda landet för mig och min familj, och att något utomordentligt ska låta höra av sig på denna kust. Avståndet är så gott som intet — jämförelsevis talat, och ehuru ert vänliga förslag, som sagt, bör tagas i närmare övervägande, kan jag försäkra, att detta endast och allenast blir en formsak.»

Kan jag väl någonsin glömma huru han i ett ögonblick förvandlades till den mest sangviniska av alla människor och redan trodde sig ha fångat lyckan, eller huru mrs Micawber ögonblickligen började att utbreda sig över känguruns naturalhistoria? Kan jag väl någonsin tänka på den där gatan i Canterbury en torgdag, utan att tänka på honom, då han följde oss tillbaka och medelst den käcka, vaggande gång han antog, gav sig sken av att vara en tillfällig gäst på landbacken och med en australisk lantmans öga betraktade de oxdrifter vi gingo förbi?

1. Hamlet.