David Copperfield/Del II/Kapitel 27

←  Ännu en återblick

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Mr Micawbers transaktioner

Storm  →

TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Mr Micawbers transaktioner.

Detta är icke rätta ögonblicket att beskriva min själs tillstånd under dess börda av sorg. Jag började tro, att det låg en oöverstiglig skiljemur mellan mig och framtiden, att mitt livs verksamhet och energi voro brutna, att jag aldrig kunde finna någon tillflykt utom i graven. Jag började att tro detta, säger jag, men likväl icke under den första våldsamheten av min sorg. Jag kom endast långsamt därhän. Om de händelser, som jag nu står i begrepp att berätta, icke hade trängt sig tillsammans omkring mig, i början för att förvirra och slutligen öka min smärta, är det möjligt, ehuru jag icke anser det sannolikt, att jag genast skulle ha försjunkit i detta tillstånd. Så som det nu förhöll sig, inträdde en mellantid innan jag till fullo kände min egen olycka — en mellantid, under vilken jag till och med trodde att dess skarpaste smärtor voro förbi, och då mitt hjärta kunde trösta sig med minnet av allt det oskyldiga och sköna i denna kärleksroman, som nu för alltid var avslutad.

När det först föreslogs att jag skulle resa utrikes eller hur det gick till att vi alla kommo överens om att jag skulle försöka återvinna mitt själslugn genom omväxling av vistelseort och resor, vet jag icke ens nu med bestämdhet. Agnes' ande genomträngde till den grad allt vad vi tänkte, sade och gjorde under denna sorgens tid, att jag antager att det var hennes inflytande som denna plan måste tillskrivas; men Agnes' inflytande var så tyst och stilla, att jag icke känner någonting vidare om saken.

Och nu började jag sannerligen tro, att i min gamla tankeförbindelse mellan henne och det där fönstret i kyrkan en profetisk aning om vad hon skulle bliva för mig i den olycka, som i tidens fullbordan skulle drabba mig, hade banat sig väg till min själ. Under hela denna sorg, allt ifrån det oförgätliga ögonblick då hon stod framför mig med sin upplyfta hand, var hon liksom ett heligt väsen i milt ensamma bus. Då dödens ängel tog sitt säte där, föll mitt hustrubarn — så berättade man mig, då jag kunde uthärda att höra det — med ett leende i sömn vid hennes bröst. Från min svimning vaknade jag först till medvetande av hennes medlidsamma tårar, av hennes ord om hopp och tröst, medan hennes milda anlete lutade sig, liksom från en renare och himlen närmare trakt, ned över mitt ouppfostrade hjärta och mildrade dess kval

Men jag vill gå vidare.

Jag skulle resa utomlands. Detta tycktes från början ha blivit avgjort oss emellan. Som jorden nu betäckte allt det förgängliga av min hädangångna maka, väntade jag endast på det som mr Micawber kallade »Heeps slutliga pulvrisering» och på emigranternas avresa.

På uppmaning av Traddles, denne ömme och hängivne vän under min sorg, återvände vi till Canterbury — jag menar min tant, Agnes och jag. Enligt överenskommelse begåvo vi oss direkt till mr Micawbers hus, varest, liksom hos mr Wickfields, min vän hade arbetat allt sedan den där sammankomsten, då »explosionen» hade ägt rum. Då den stackars mrs Micawber såg mig träda in i min svarta dräkt, blev hon djupt rörd. Det låg en hel hop gott i mrs Micawbers hjärta, som icke kunnat trängas ut under alla dessa många år.

»Nå, mr och mrs Micawber», lät min tants första hälsning sedan vi hade slagit oss ned, »ha ni sedan tänkt på mitt förslag om att utvandra?»

»Min bästa miss Trotwood», svarade mr Micawber, »det beslut, vartill mrs Micawber, er ödmjuke tjänare och jag kan tillägga det, även mina barn ha kommit, så väl tillsammans som var för sig, torde måhända icke bättre kunna uttryckas än genom att låna en berömd skalds ord och svara: Vår båt vid stranden står, vårt skepp på böljan rider.»

»Det är rätt!» sade min tant. »Jag spår allt möjligt gott av ert förståndiga beslut.»

»Ni visar oss en stor ära, madame», svarade mr Micawber och tog i detsamma fram en anteckningsbok. »Vad beträffar den penninghjälp, som skall sätta oss i stånd att skjuta vår bräckliga kanot ut på de djärva företagens ocean, så har jag moget övervägt denna viktiga affärspunkt och tager mig friheten att föreslå mina förskrivningar, utfärdade, såsom det torde vara överflödigt att särskilt nämna, på stämplat papper, till det belopp, som bestämmes av de olika parlamentsakterna rörande dylika säkerheter, och lydande på aderton, tjugufyra och trettio månader. Det förslag, jag ursprungligen tog mig friheten att framställa, gick ut på tolv, aderton och tjugufyra, men jag fruktar att ett sådant arrangemang icke skulle medgiva tillräcklig tid för avkastningen av det som, efter vad vi hoppas, skall låta höra av sig. Då den första förskrivningen är förfallen», sade mr Micawber och såg sig omkring i rummet, som om det hade representerat flera hundra tunnland förträfflig jord, »ha vi kanske inte varit lyckliga med vår skörd eller kanske inte fått den under tak. Det är, efter vad jag tror, stundom svårt att erhålla arbetskraft i den del av våra koloniala besittningar, där det skall bli vår lott att kämpa med den bördiga marken.»

»Arrangera på det sätt som er bäst synes», sade min tant.

»Madame», svarade mr Micawber, »mrs Micawber och jag äro djupt erkännsamma för våra vänners och beskyddares stora godhet. Vad jag önskar, är att vara fullkomligt affärsmässig och fullkomligt punktlig. I det vi nu vända om ett spritt nytt blad och stå i begrepp att taga sats till ett språng av icke vanlig storlek, är det av vikt för min självkänsla, utom att jag bör vara ett föredöme för min son, att dessa arrangemang bliva uppgjorda såsom mellan man och man.»

Jag vet icke om mr Micawber fäste någon särskild mening vid denna sista fras; jag vet icke om någon någonsin gör eller gjort det, men han tycktes i mer än vanlig grad njuta därav och upprepade »som mellan man och man.»

»Jag föreslår», fortfor mr Micawber, »växlar — en bekvämlighet för handelsvärlden, för vilken vi, efter vad jag tror, ursprungligen ha att tacka judarna, vilka synas mig ha haft tusan så mycket att göra med dem allt sedan — efter som de kunna diskonteras. Men ifall en löpande revers eller vilken annan säkerhet som helst skulle föredragas, så skall jag med största nöje utfärda varje sådant slags dokument — som mellan man och man.»

Min tant anmärkte, att i ett fall, där båda parterna voro villiga att gå in på vad som helst, tog hon för givet att det icke skulle bli någon svårighet att avgöra denna punkt. Mr Micawber var av samma åsikt.

»I avseende på våra husliga anordningar», sade mr Micawber med en viss stolthet, »för att gå den bestämmelse till mötes, åt vilken vi nu kunna anses ha frivilligt överlämnat oss, så tager jag mig friheten att meddela er följande. Min äldsta dotter infinner sig varje morgon klockan fem i ett närbeläget etablissemang för att förvärva sig färdighet uti den process — ifall det kan kallas en process — som består uti att mjölka kor. Mina yngre barn ha fått order att, så noga som omständigheterna tillstädja, observera de uti de fattigare kvarteren av denna stad pålagda svinens och hönsens levnadsvanor, en sysselsättning, varifrån de vid tvenne tillfällen ha blivit hemförda, sedan de på ett hår när varit på väg att bli överkörda. Själv har jag under sist förflutna vecka ägnat någon uppmärksamhet åt konsten att baka bröd, och min son Wilkins har dragit ut med en vandringsstav och drivit boskap, då han av de råa legohjon, som hava kreaturen under sin vård, fått tillstånd att göra någon frivillig tjänst i denna riktning, vilket jag likväl, till skam för vår natur, måste tillstå att det icke var ofta, eftersom han gemenligen blivit med eder och förbannelser tillsagd att låta bli.»

»Det där är ju alltsammans mycket bra», sade min tant uppmuntrande. »Även mrs Micawber har säkerligen inte varit sysslolös.»

»Min bästa miss Trotwood», svarade mrs Micawber med sin affärsmässiga min. »jag måste tillstå, att jag inte tagit någon verksam del i sysslor som stå i omedelbar förbindelse med åkerbruk och boskapsskötsel, ehuru jag ganska väl vet att båda skola taga min uppmärksamhet i anspråk på en främmande kust. De ögonblick, jag varit i stånd att undandraga mina husliga plikter, har jag ägnat åt en tämligen utförlig brevväxling med min familj. Ty jag tillstår, bäste mr Copperfield», sade mrs Micawber, som förmodligen av gammal vana ständigt kom tillbaka till mig, till vilken hon ända från början hade ställt sitt tal, »att jag tycker, att det ögonblick nu inträffat, då det förflutna bör begravas i glömska, då min familj borde räcka mr Micawber, och mr Micawber räcka min familj handen, då lejonet bör ligga vid lammets sida, och min familj stå på god fot med mr Micawber.»

Jag svarade, att jag var av samma tanke.

»Detta är åtminstone den synpunkt ur vilken jag betraktar saken, min bäste mr Copperfield», fortfor mrs Micawber. »Medan jag var hemma hos pappa och mamma, brukade pappa, då någon punkt blev diskuterad i vår inskränkta krets, alltid säga: ’Från vilken synpunkt ser min Emma saken?’ Att min pappa var allt för partisk, det vet jag, men rörande en sådan punkt som den iskalla köld, som ständigt rått mellan mr Micawber och min familj, har jag helt naturligt bildat mig ett omdöme, huru felaktigt det än möjligen kan vara.»

»Naturligtvis, det inser jag mycket väl», sade min tant.

»Alldeles riktigt», medgav mrs Micawber. »Nu kan jag visserligen ha orätt i mina slutsatser, och det är ganska sannolikt att så förhåller sig; men min individuella åsikt är den, att svalget mellan min familj och mr Micawber måste härledas från en viss fruktan å min familjs sida, att mr Micawber skulle begära pekuniärt bistånd. Jag kan inte tro annat», sade mrs Micawber med ett uttryck av djupt skarpsinne, »än att det gives medlemmar av min familj, som befarat att mr Micawber skulle anmoda dem om deras namn, jag menar icke för att tilldelas våra barn i dopet, utan för att sättas på växlar och diskonteras på börsen.»

Den skarpsinniga min, varmed mrs Micawber förkunnade denna upptäckt, liksom om ingen någonsin förr hade kunnat tänka sig den, tycktes nästan överraska min tant, som helt tvärt svarade:

»Ja, min fru, i det hela taget skulle det inte förvåna mig om ni hade rätt.»

»Som mr Micawber», fortfor mrs Micawber, »nu står på väg att avkasta de pekuniära bojor, som så länge klavbundit honom, och börja en ny bana i ett land, där det finns tillräcklig plats för hans talanger, vilket enligt min tanke är särdeles viktigt, eftersom mr Micawbers talanger förnämligast behöva plats, så synes det mig som om min familj borde begagna detta tillfälle till en försoning. Vad jag skulle önska se, vore en sammankomst mellan mr Micawber och min familj vid en festlig måltid, given på min familjs bekostnad, där mr Micawber, sedan hans skål blivit föreslagen av någon ledande medlem av min familj, kunde få tillfälle att utveckla sina åsikter.»

»Min bästa vän», inföll mr Micawber med en viss hetta, »jag må så gärna först som sist uttryckligen förklara, att, ifall jag skulle komma att utveckla mina åsikter inför denna församlade grupp, dessa möjligen skulle befinnas vara av förnärmande natur, eftersom, enligt min uppfattning, din familj i det stora hela äro ena oförskämda snobbar och var för sig ena inpiskade skälmar.»

»Nej, Micawber!» sade mrs Micawber och skakade på huvudet. »Du har aldrig förstått dem, och de ha aldrig förstått dig.»

Mr Micawber hostade.

»De ha aldrig förstått dig, Micawber», sade hans maka. »De ha kanske inte varit i stånd därtill. Om så är, så är detta en olycka för dem, vilken jag endast kan beklaga.»

»Det gör mig i högsta grad ont, min bästa Emma», sade mr Micawber, som började att blidkas, »att jag låtit förleda mig till yttranden, som kunna ens ha det mest avlägsna sken av att vara för starka. Alt vad jag ville säga, är, att jag kan resa, utan att din familj behöver komma för att hedra mig med — kort sagt, en ryckning på axlarna, och att jag i det hela taget hellre vill lämna England med den drivkraft jag själv äger, än bli påskyndad från det hållet. Men på samma gång vill jag tillägga, min söta vän, att om de skulle nedlåta sig till att besvara dina meddelanden — något som vår förenade erfarenhet gör högst osannolikt — så vill jag visst inte bliva något hinder för dina önskningar.»

Sedan saken blivit på detta vänskapliga sätt avgjord, gav mr Micawber sin hustru armen och sade med en blick på den hög av böcker och papper, som låg på bordet framför Traddles, att de nu ville lämna oss åt oss själva, vilket de även gjorde med alla möjliga ceremonier.

»Min kära Copperfield», började Traddles, i det han, då de hade avlägsnat sig, lutade sig tillbaka i stolen och såg på mig med en ömhet, som gjorde hans ögon röda och fick hans hår att antaga alla möjliga gestalter, »jag gör inte några ursäkter för att jag besvärar dig med dessa affärer, emedan jag vet att du är så djupt intresserad av dem och det möjligen kan skingra dina tankar. Min kära gosse, jag hoppas att dina krafter inte äro helt och hållet brutna.»

»Jag är helt och hållet mig lik igen»», sade jag efter ett ögonblicks tystnad. »Vi ha mera skäl att tänka på min tant än på någon annan. Du vet huru mycket hon gjort för mig.»

»Ja visst, ja visst!» svarade Traddles. »Vem kan väl glömma det?»

»Men även detta är inte allt», sade jag. »Under de sista fjorton dagarna har någon ny oro plågat henne, och hon har varje dag varit inne i London. Hon har flera gånger rest hemifrån tidigt på morgonen och stannat borta ända till kvällen. Ännu i går, Traddles, var det nära midnatt innan hon kom hem, ehuru denna resa förestod. Du känner hennes konsideration för andra. Hon vill inte säga mig vad det är för ledsamt som hänt henne.»

Min tant satt orörlig, mycket blek och med djupa fåror i sitt ansikte, till dess jag hade talat ut. Nu banade sig några enstaka tårar väg till hennes kinder, och hon lade sin hand på min.

»Det är ingenting, Trot; det är ingenting. Det är överståndet. Du ska nog vid tillfälle få veta det. Men låt oss nu vara uppmärksamma på de här sakerna, kära Agnes.»

»Jag måste göra mr Micawber den rättvisan att säga», började Traddles, »att ehuru han inte tycks ha arbetat till någon nytta för sig själv, så är han likväl den mest outtröttliga varelse, då han arbetar för andra. Jag har aldrig sett hans make. Går han alltid till väga på samma sätt, så måste han sannerligen för närvarande vara sina två hundra år gammal. Den hetta, uti vilken han ständigt försatt sig, och det vilda och häftiga sätt, varpå han dag och natt grävt i papper och böcker, för att icke tala om det otaliga antal brev som han skrivit till mig mellan detta hus och mr Wickfields och även ofta tvärs över bordet, då han satt mitt emot mig och vida lättare kunde ha talat — allt detta är någonting högst utomordentligt.»

»Brev!» utbrast min tant. »Jag tror att han drömmer i brevform!»

»Och så ha vi mr Dick, som även gjort riktiga underverk», fortfor Traddles. »Så snart han blev avlöst från vakthållningen över Uriah Heep, vilken han höll under en sådan uppsikt, att jag aldrig sett maken, började han ägna sig åt mr Wickfield, och hans nit och iver att vara till nytta vid de undersökningar vi anställt, och den nytta han verkligen gjort genom att göra utdrag, skriva av och hämta och bära bort, ha sannerligen utgjort en sporre på oss.»

»Dick är en högst märkvärdig man!» utbrast min tant. »Trot vet att jag alltid har sagt det.»

»Det gläder mig att kunna säga er, miss Wickfield», sade Traddles med på en gång stor finkänslighet och djupt allvar, »att mr Wickfield under er frånvaro blivit betydligt förbättrad. Befriad från den mara, som under så lång tid hade ridit honom, och från de hemska farhågor, som så länge tyngt på honom, är han numera en helt annan människa. Till och med hans förmåga att koncentrera sitt minne och sin uppmärksamhet på vissa bestämda affärsförhållanden, som hittills varit försvagad, kommer nu stundom tillbaka, och han har varit i stånd att hjälpa oss med att utreda åtskilligt som utan honom skulle ha varit mycket svårt, om icke omöjligt att reda. Men vad jag har att göra, är att komma till resultat, vilka icke äro synnerligen många eller långa, och inte att prata om de förhoppningsfulla omständigheter, till vilka jag lagt märke, ty i annat fall kommer jag aldrig till slutet.»

Hans rättframma sätt och älskvärda otvungenhet gjorde det tydligt för oss att han sade detta för att uppmuntra oss och sätta Agnes i stånd att med mindre oro höra sin far omtalas, men det var icke mindre behagligt för det.

»Låt mig nu se», sade Traddles och tittade sig omkring bland papperen på bordet. »Sedan vi räknat över våra tillgångar och ordnat en hel hop oavsiktligt trassel i första rummet jämte avsiktligt trassel och förfalskning i det andra, kunna vi taga för avgjort, att mr Wickfield ska kunna avsluta sina affärer utan den ringaste balans.»

»Ack, himlen vare lovad!» utbrast Agnes med värme.

»Men», sade Traddles, »det överskott, varav han sedan skulle leva — och härvid förutsätter jag dessutom att hans hus blir sålt — kommer att bli så litet (enligt all sannolikhet endast några hundra pund) att det kanske vore bäst, miss Wickfield, att tänka på huruvida han inte bör behålla agenturen för den egendom, vars avkastning han så länge uppburit.^[1] Nu, då han är fri, kunna hans vänner råda honom. Ni själv, miss Wickfield — Copperfield — jag —»

»Jag har tänkt på saken, Trotwood», sade Agnes och såg på mig, »och jag känner att det inte bör ske, inte ens ehuru det tillstyrkes av en vän, vilken jag är så tacksam och hos vilken jag står i så stor förbindelse.»

»Jag vill just inte säga att jag tillstyrker det», anmärkte Traddles. »Jag antydde det endast, ingenting annat.»

»Det gläder mig att höra er tala så», sade Agnes med fasthet, »ty det ger mig hopp, ja, nästan visshet om att vi äro av samma tanke. Bäste mr Traddles och bäste Trotwood, vad kan jag väl önska mera nu, då pappas heder är räddad? Det har alltid varit min innerliga längtan, att, om jag kunde befria honom från de band, i vilka han hölls, återskänka honom en ringa del av den kärlek och omsorg, varför jag har honom att tacka, och ägna honom mitt liv. Detta har i flera år varit målet för mina högsta önskningar. Att taga omsorgen om vår framtid på mig, ska bli den näst största lycka jag kan tänka mig — den största näst efter att veta honom vara fritagen från varje ansvar.»

»Men har du tänkt på hur det ska låta sig göra, Agnes?»

»Ofta! Jag är inte orolig för den saken, bäste Trotwood. Jag är övertygad om att det ska lyckas mig. Det är så många människor här, som känna mig och vilja mig väl, att jag är fullt säker därom. Du kan vara lugn för mig. Våra behov äro inte stora. Om jag hyr det kära, gamla huset och håller skola, ska jag både göra nytta och bli lycklig.»

Den lugna, varma tonen i hennes glada röst erinrade mig så livligt, först om det gamla huset självt och därefter om mitt eget ensamma hem, att mitt hjärta blev så fullt att jag icke kunde yttra ett ord. Traddles låtsade under några ögonblick som om han letade bland sina papper.

»Därnäst», sade Traddles, »komma vi till edra pengar, miss Trotwood.»

»Det är bra», sade min tant och suckade. »Allt vad jag kan säga därom, är att jag, ifall de äro borta, ska finna mig däri; äro de däremot inte borta, ska det bli mig ett nöje att få dem tillbaka.»

»Det var visst ursprungligen åtta tusen pund i obligationer?» sade Traddles.

»Alldeles riktigt», svarade min tant.

»Men jag kan inte göra reda för mer än fem», sade Traddles med en förlägen min.

»Menar ni fem tusen eller endast fem pund?» frågade min tant med utomordentligt lugn.

»Fem tusen pund», sade Traddles.

»Mera var det inte heller», svarade min tant. »Jag sålde själv tre tusen. Det ena tusendet gick åt till inskrivningspengar åt dig, kära Trot, och de andra två har jag själv. Då jag miste de övriga, ansåg jag det vara bäst att inte tala om denna summa, utan gömma den i tysthet till onda dagar, ifall sådana skulle komma. Jag önskade se hur du skulle bestå provet, Trot, och du bestod det som en hel karl — med ihärdighet, kraft och självförsakelse! Och det gjorde Dick också. Tala inte till mig, jag märker att mina nerver ha blivit en smula skakade.»

Ingen skulle kunna tro det, som hade sett henne sitta så rak med korslagda armar, men hon hade en underbar förmåga av självbehärskning.

»Nå, då gläder det mig att kunna säga, att vi ha räddat hela summan!» utbrast Traddles strålande av belåtenhet.

»Ingen får lyckönska mig!» sade min tant. »På vad sätt har det gått till, sir?»

»Ni trodde ju att pengarna hade blivit förskingrade av mr Wickfield?» frågade Traddles.

»Ja, naturligtvis», sade min tant, »och därför föll det sig lätt för mig att tiga. Inte ett ord, Agnes!»

»Papperen blevo också ganska riktigt sålda», sade Traddles, »på grund av den fullmakt ni hade givit honom, men jag behöver inte säga vilken eller vem det var som undertecknade slutsedeln. Den skurken föregav sedan för mr Wickfield — och bevisade det även med siffror — att han (enligt en fullmakt in blanco, såsom han sade) hade använt penningarna till att betäcka andra brister och undanrödja andra svårigheter. Mr Wickfield, som i hans händer var nog svag och hjälplös till att sedan betala er åtskilliga summor i ränta på ett föregivet kapital, som icke fanns till, gjorde sig tyvärr på detta sätt delaktig i bedrägeriet.»

»Och tog slutligen hela skulden på sig», tillade min tant, »och skrev till mig ett vanvettigt brev, i vilket han anklagade sig själv för stöld och oerhörda brott, varpå jag tidigt en morgon gjorde honom ett besök, brände upp brevet och bad honom att göra mig och sig själv rätt, om han någonsin kunde det, men att i annat fall förtiga hela saken för sin dotters skull. Om någon säger ett ord till mig, så går jag min väg.»

Vi förblevo allesammans tysta, och Agnes dolde sitt ansikte.

»Nåväl, min kära vän», sade min tant, »ni har då således verkligen pressat ul pengarna av honom?»

»Saken är den», sade Traddles, »att mr Micawber hade så fullkomligt inringat honom och ständigt hade så många nya vapen i beredskap, då något av de gamla svek honom, att han inte kunde undgå oss. En högst anmärkningsvärd omständighet är den, att jag verkligen tror, att han inte tillägnade sig denna summa så mycket för att tillfredsställa sin snikenhet, huru stor den än var, som inte mera för att tillfredsställa sitt hat mot Copperfield. Han sade mig det rent ut. Ja, han förklarade, att han skulle velat betala dubbelt så mycket för att få göra Copperfield förtret eller skada.»

»Ah!» sade min tant, i det hon tankfullt rynkade pannan och såg på Agnes. »Och vart har han tagit vägen?»

»Det vet jag inte», sade Traddles. »Han reste härifrån tillsammans med sin mor, som hela tiden tiggde och bad och avlade bekännelser. De foro till London med en av kvällsdiligenserna, och jag vet ingenting mera om honom, med undantag av att hans hätskhet mot mig, då han reste, var särdeles stor. Han tycktes anse sig stå i nästan lika stor skuld till mig som till mr Micawber, vilket jag, såsom jag också sade honom, anser för en verklig komplimang.»

»Tror du att han har pengar, Traddles?» frågade jag.

»Ja, det tror jag alldeles säkert», svarade han med en allvarlig skakning på huvudet. »Jag är övertygad att han på ett eller annat sätt stoppat en hel hop i sina fickor. Men om du hade tid att observera hans beteende, Copperfield, tror jag du skulle finna, att penningar aldrig skola kunna avhålla den karlen från att begå skurkstreck. Han är en så inpiskad hycklare, att han inte kan göra någonting annat än på krokvägar. Detta är hans enda ersättning för det tvång han ålägger sig. I det han ständigt smyger utåt marken mot något litet mål, skall han ständigt föreställa sig varje föremål, som han möter på sin väg, större än det verkligen är, och följaktligen hata och misstänka en var, som även på det mest oskyldiga sätt ställer sig emellan honom och detta. Därför skola också krokvägarna alltjämt och vid ringaste anledning, eller till och med utan någon sådan, bli ännu krokigare. Man behöver bara känna hans historia här för att veta det.»

»Han är ett riktigt odjur i gemenhet!» sade min tant.

»Det vet jag just inte», sade Traddles tankfullt »Många människor kunna vara mycket gemena, då de ägna sig däråt.»

»Men nu till mr Micawber», sade min tant.

»Jag måste sannerligen», sade Traddles muntert, »ännu en gång på det högsta lovorda mr Micawber. Om han inte hade varit så tålig och ihärdig under en så lång tid, kunde vi aldrig ha hoppats att uträtta någonting värt att tala om. Och jag tror att vi kunna anse att mr Micawber gjorde det rätta för det rättas skull, om vi betänka vilka villkor han hade kunnat föreskriva Uriah Heep, för att denne skulle få honom att tiga.»

»Det tror jag med», svarade jag.

»Nå, vad skola vi nu ge honom?» frågade min tant.

»Ja, men innan ni komma till denna punkt», sade Traddles med en viss förlägenhet, »måste Jag tillstå, att jag, då jag inte såg mig i stånd att fullt genomdriva min vilja, fann det vara klokast att inte låtsa om två punkter i denna olagliga uppgörelse — ty olaglig är den från början till slut — av en kinkig sak. De reverser o. s. v. som mr Micawber lämnat honom för de förskott han…»

»Nå ja, dessa måste betalas», sade min tant.

»Ja, men jag vet inte när de kunna komma fram eller var de äro», sade Traddles och spärrade upp ögonen, »och jag antar därför, att mr Micawber från detta ögonblick och till sin avresa oupphörligt ska bli bysatt eller få en utmätning på halsen.»

»Nå ja, i sådant fall måste vi lika ofta befria honom från bysättningen och utmätningen», sade min tant. »Hur stort är hela beloppet?»

»Mr Micawber har med alla möjliga formaliteter antecknat transaktionerna — så kallar han dem — i en bok, och de utgöra hundratre pund och fem shillings.»

»Huru mycket skola vi nu ge honom, denna summa inberäknad?» frågade min tant. »Sedan kunna vi två, kära Agnes, talas vid om delningen. Huru mycket bör han ha? Femhundra pund?»

Härvid föllo Traddles och jag in på en och samma gång. Vi föreslogo båda en liten summa i kontanter och att Uriahs fordringar skulle inlösas så snart de blevo presenterade, utan att tala om saken med mr Micawber. Vidare föreslogo vi att familjen skulle få fri resa jämte nödig utstyrsel och hundra pund kontant samt att vi på fullt allvar skulle antaga mr Micawbers anbud om återbetalning av de förskotterade penningarna, emedan det måhända vore nyttigt för honom att tro, att han hade iklätt sig denna förbindelse. Härtill lade jag det förslag, att jag, som visste hur mycket man kunde lita på mr Peggotty, skulle meddela honom några upplysningar rörande hans karaktär och historia samt att mr Peggotty i allsköns tysthet skulle få i uppdrag att försträcka honom ytterligare hundra pund. Vidare föreslog jag att man borde väcka mr Micawbers deltagande för mr Peggotty genom att meddela honom så mycket av denne senares historia, som jag kunde finna mig berättigad till eller anse lämpligt, och att söka få dem att hålla tillsammans för deras gemensamma bästas skull. Allesammans gingo med värme in härpå, och jag kan lika gärna genast tillägga, att även de båda huvudpersonerna kort därefter gjorde detsamma med största beredvillighet och i bästa sämja.

Då jag märkte att Traddles nu åter kastade oroliga blickar på min tant, påminde jag honom om den andra och sista av de två punkter han hade antytt.

»Du och din tant måste ursäkta mig, Copperfield, ifall jag skulle beröra ett plågsamt ämne, vilket jag högligen fruktar vara händelsen», sade Traddles tveksamt, »men jag anser nödvändigt att återkalla det i ditt och hennes minne. Samma dag som mr Micawber gjorde sin minnesvärda angivelse, nämnde Uriah Heep i hotande ordalag någonting om din tants — man.»

Min tant, som bibehöll sin stela hållning och sitt skenbara lugn, nickade jakande.

»Måhända var det endast en oförskämdhet och ingenting vidare?» anmärkte Traddles.

»Nej», genmälde min tant.

»Det fanns således — ursäkta min fråga! — verkligen en sådan person, som helt och hållet var i hans våld sade Traddles.

»Ja, min hederlige vän», svarade min tant.

Traddles förklarade nu, med ett tydligt förlängt ansikte, att han icke hade varit i stånd att gå denna sak närmare på livet och att den hade delat samma öde som mr Micawbers reverser, på så sätt, att den icke blev upptagen bland de av honom uppställda villkoren; att vi icke längre hade något band på Uriah Heep, och att denne ifall han kunde tillfoga oss, eller någon av oss, någon skada eller förtret, sannolikt skulle göra det.

Min tant förblev lugn, till dess några enstaka tårar banade sig väg utför hennes kinder.

»Ni har fullkomligt rätt», sade hon; »det var mycket omtänksamt av er att nämna det.»

»Kan jag eller Copperfield uträtta något?» frågade Traddles i mycket mild ton.

»Nej, ingenting», svarade min tant. »Jag tackar er så mycket. Det var endast en tom hotelse, kära Trot. Men låt nu mr och mrs Micawber komma in igen, och kom väl ihåg, att ingen av er får tala till mig!»

Med dessa ord slätade hon sin klänning och satt i sin stela ställning och såg bort mot dörren.

»Nå, mr och mrs Micawber», sade min tant, då de hade kommit in, »vi skola nu tala om er utvandring och jag måste be så mycket om ursäkt för att vi låtit er stanna så länge utanför, men nu vill jag meddela er vilka arrangemang vi ämna föreslå.»

Dessa utvecklade hon nu till obegränsad belåtenhet för hela familjen — samtliga barnen voro nämligen närvarande — och så, att hon till den grad väckte mr Micawbers vanor vid punktlighet vid första stadiet av varje växeltransaktion, att han icke kunde avhållas från att i högsta förtjusning rusa ut för att köpa stämplat papper till sina förskrivningar. Men hans glädje blev av kort varaktighet, ty fem minuter därefter kom han tillbaka under bevakning av en rättsbetjänt och förklarade oss under en ström av tårar, att allt var förbi. Vi, som voro fullt beredda på denna händelse, som naturligtvis härledde sig från Uriah Heep, betalade genast penningarna, och efter ytterligare fem minuters förlopp satt mr Micawber vid bordet och ifyllde stämpelblanketterna med ett uttryck av fullständig glädje och belåtenhet, som endast denna favoritsysselsättning eller bryggandet av punsch kunde till en sådan grad meddela åt hans skinande anlete. Att se honom arbeta på blanketterna med en äkta konstnärsnjutning, i det han än varsamt behandlade dem som om de varit kopparstick, än åter sneglade på dem från sidan, och i sin plånbok införde viktiga anmärkningar rörande data och belopp och, när allt var färdigt, betraktade dem med en hög uppfattning av deras stora värde, detta var verkligen en syn, som var värd att skåda.

»Det bästa ni nu kan göra, sir, om ni tillåter mig att ge er ett råd», sade min tant, sedan hon stillatigande betraktat honom, »är att hädanefter för alltid avsvärja denna sysselsättning.»

»Min nådiga», svarade mr Micawber, »det är min avsikt att införa ett sådant löfte på framtidens jungfruliga blad. Mrs Micawber kan bevittna det. Jag hoppas», fortfor mr Micawber högtidligt, »att min son Wilkins ständigt ska komma ihåg, att det vore vida bättre för honom att sticka sin hand i elden, än att använda den till att hantera de ormar, som förgiftat hans olyckliga faders hjärteblod!»

Djupt rörd och i ett ögonblick förvandlad till en förtvivlans bild, betraktade mr Micawber bemälda ormar med en blick av dyster avsky (i vilken hans förra beundran av dem likväl icke var helt och hållet kvävd), vek ihop dem och stoppade dem i fickan.

Därmed slutade aftonens affärer. Vi voro utmattade av sorg och ansträngning, och den följande morgonen skulle min tant och jag återvända till London. Det blev avtalat, att Micawbers skulle komma efter, då de hade sålt sitt bo åt en mäklare, att mr Wickfields angelägenheter så fort som möjligt skulle ordnas under Traddles ledning, och att Agnes, medan detta pågick, ävenledes skulle vistas i London. Vi tillbragte natten i det gamla huset, vilket, befriat som det var från herrskapet Heeps närvaro, tycktes liksom rensat från en sjukdom, och jag låg i mitt gamla rum, lik en skeppsbruten resande som kommit hem.

Den följande dagen återvände vi till min tants hus — icke till mitt; och medan hon och jag, liksom i forna dagar, sutto allena, innan vi gingo till sängs, sade hon:

»Trot, vill du verkligen gärna veta vad som för kort tid sedan låg mig på hjärtat?»

»Ja, tant. Om det någonsin funnits en tid, då jag ogärna velat att ni skulle ha en sorg eller ett bekymmer, som jag inte kunde dela, så är det nu.»

»Du har haft tillräckligt med sorg, mitt barn», sade min tant, »utan att mina små bekymmer behöva öka den. Jag kunde inte ha något annat skäl att dölja dem för dig.»

»Det vet jag», sade jag, »men meddela mig dem nu.»

»Vill du fara ut och åka ett stycke med mig i morgon bittida?» frågade min tant.

»Ja, det vill jag visst.»

»Klockan nio då», sade hon. »Jag ska då berätta dig alltsammans, min vän.»

Klockan nio satte vi oss följaktligen upp i en droska och foro in till London. Vi körde en lång väg genom gatorna, till dess vi kommo till ett av de stora hospitalen. Strax invid byggningen höll en simpel likvagn, vars kusk kände igen min tant, och på en vink av henne genom fönstret på droskan körde han långsamt framåt, och vi följde efter.

»Du förstår det nu, Trot», sade min tant. »Han har gått bort.»

»Dog han på hospitalet?»

»Ja.»

Hon satt orörlig bredvid mig, men jag såg åter ett par enstaka tårar på hennes kind.

»Han var där en gång förut», sade min tant efter en liten stund. »Han var länge klen och svag — i många år var han en försvagad och förstörd människa. Då han under sin sista sjukdom fick veta sitt tillstånd, bad han dem skicka efter mig. Han var sorgsen då, mycket sorgsen!»

»Ni for till honom, tant, det vet jag.»

»Ja, det gjorde jag. Jag var sedan ofta hos honom.»

»Har dog ju aftonen innan vi reste till Canterbury?» frågade jag.

Min tant nickade och sade:

»Nu kan ingen göra honom något för när. Det var en tom hotelse.»

Vi foro framåt, ut genom staden, till kyrkogården i Hornsey.

»Bättre här än på gatan», sade min tant. »Här blev han född.»

Vi stego ur och följde den simpla kistan till ett hörn av kyrkogården, som jag mycket väl erinrar mig och där en bön lästes över hans stoft.

»I dag för trettiosex år sedan, min vän», sade min tant, medan vi gingo tillbaka till droskan, »blev jag gift. Gud förlåte oss alla!»

Vi satte oss upp under tystnad, och sålunda blev hon länge sittande vid min sida, med min hand i sin. Slutligen brast hon helt plötsligt ut i gråt och sade:

»Han var en vacker karl, då jag gifte mig med honom, Trot — och så bedrövligt förändrad han sedan blev!»

Det räckte icke länge. Sedan tårarna hade lättat henne, blev hon snart åter lugn, ja, till och med glad. Hennes nerver hade blivit en smula skakade, sade hon, annars hade hon icke givit vika därför. Gud förlåte oss alla!

Vi foro nu tillbaka till hennes lilla hus i Highgate, där vi funno följande korta biljett, som hade kommit från mr Micawber med morgonposten.

»Canterbury, fredag.

»Min bästa miss Trotwood och Copperfield!

»Det sköna förlovade land, som nyss hägrade vid horisonten, är åter insvept i ogenomträngliga dimmor och för evigt försvunnet ur sikte för det stormdrivna vrak, vars dom är beseglad!

»En arresteringsorder har blivit utfärdad (från H:s maj:ts höga rätt Kings Bench i Westminster) uti ännu ett mål, Heep mot Micawber, och svaranden i detta mål är ett byte för den sheriff, som utövar laga jurisdiktion i detta distrikt.

’Nu är dagen, nu är stunden;
se hur härens leder slutas,
hur stolts Edwards lrupper nalkas —
och med dem vår träldoms tid!’

»Dömd till denna och till ett snart slut (ty själskval kunna icke uthärdas över en viss gräns, och denna gräns känner jag att jag har uppnått), är nu min bana slutad. Gud signe er! Gud signe er! Någon framtida resande, som av nyfikenhet och, låtom oss hoppas det, även av deltagande besöker det häkte, som är ägnat åt bysättningsfångar i denna stad, torde och, efter vad jag hoppas, skall undra, då han skådar på dess vägg, inskrivna med en rostig spik,

de okända initialerna
 W. M.

»P. S. Jag öppnar ånyo detta brev för att säga, att vår gemensamme vän, mr Thomas Traddles (som ännu icke har lämnat oss och ser särdeles frisk och kry ut), betalt skulden och expenserna i miss Trotwoods ädla namn, samt att jag och min familj stå på höjden av jordisk lycksalighet.»

1. De engelska godsägarna pläga vanligen låta sina juridiska biträden sköta deras penningaffärer.