David Copperfield/Del II/Kapitel 29

←  Storm

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Det nya såret och det gamla

Utvandrarna  →

TJUGUNIONDE KAPITLET.
Det nya såret och det gamla.

Icke hade du, o Steerforth, behövt säga, då vi sista gången talade med varandra i den stund, om vilken jag så föga anade att den skulle bliva vår avskedsstund — icke hade du då behövt säga: »Tro det bästa om mig!» Det hade jag ständigt gjort, och kunde jag väl ändra tankar nu, med denna syn för mina ögon?

Man kom med en bår, lade honom på denna och höljde över honom med en flagga, varpå de buro honom fram mot husen. Alla de, som buro honom, hade känt honom och seglat med honom och sett honom glad och käck. De buro honom genom det vilda tumultet, en tystnad i allt detta uppror, och förde honom till den stuga, där döden redan hade slagit sig ned.

Men då de satte båren på tröskeln, sågo de på varandra och på mig och viskade med varandra. Jag visste varför. De liksom kände, att det icke var rätt att lägga honom i samma rum.

Vi begåvo oss nu inåt staden och förde vår börda till värdshuset. Så snart jag kunde samla mina tankar, skickade jag bud efter Joram och bad honom skaffa mig ett åkdon i vilket jag under natten kunde föra liket till London. Jag insåg att omsorgen om detta och den tunga plikten att förbereda hans mor på dess mottagande vilade på mig ensam, och jag önskade att uppfylla denna plikt så troget som möjligt.

Jag valde natten att resa på för att mera obemärkt kunna lämna staden, men ehuru det var nära midnatt, då jag körde ut från värdshuset i en schäs, följd av det som jag hade tagit i min vård, stoda ännu många människor där och väntade. Här och där i staden och till och med ett stycke ut på vägen såg jag flera, men slutligen hölls jag sällskap endast av den kalla natten, den vida slätten och stoftet av min ungdomsvän.

En mild höstdag vid middagstiden, då marken doftade av trädens fällda löv, och många flera ännu sutto kvar med ett vackert färgspel av gult, rött och brunt, anlände jag till Highgate. Jag färdades den sista milen till fots, tänkande under vägen på det jag hade för händer, och lät vagnen, som hade kört efter mig hela natten, vänta till dess närmare order anlände.

Då jag närmade mig huset, såg det alldeles ut som sist. Icke en enda jalusi var uppdragen, intet spår av liv syntes på den ödsliga, stenlagda gården med dess täckta gång, som ledde till den aldrig begagnade porten. Blåsten hade nu alldeles upphört, och ingenting rörde sig.

Till en början saknade jag mod att ringa på porten, och då jag slutligen gjorde det, tycktes blotta ljudet av klockan giva tillkänna det ärende i vilket jag kom. Den lilla tjänstflickan kom ut med nyckeln i hand och sade, i det hon allvarsamt betraktade mig medan hon öppnade porten:

»Ursäkta, sir — mår ni illa?»

»Jag har varit mycket uppskakad och är trött.»

»Har någonting hänt — mr James?»

»Tyst!» sade jag. »Någonting har hänt, vilket jag måste meddela mrs Steerforth. Hon är väl hemma?»

Flickan svarade oroligt, att hennes fru numera mycket sällan begav sig ut, icke ens åkande, utan ständigt höll sig hemma och aldrig tog emot besök, men mig skulle hon nog taga emot. Hennes fru var uppe hos sig, sade hon, och miss Dartle var hos henne. Vad skulle hon säga henne?

Sedan jag noga inskärpt hos henne att hon icke skulle låtsa om någonting, utan endast lämna mitt kort och säga att jag väntade, slog jag mig ned i salongen, dit vi nu hade kommit in, och väntade där till dess hon skulle komma tillbaka. Dess förra livliga utseende var försvunnet, och fönsterluckorna voro halvt tillskjutna. Harpan hade icke blivit begagnad på mycket lång tid. Där hängde hans porträtt som gosse. Där stod det skrin i vilket hans mor hade förvarat hans brev. Jag undrade om hon någonsin läste dem nu eller om hon någonsin mera skulle komma att läsa dem.

Det var så tyst i huset, att jag hörde flickans lätta steg i trappan. Då hon kom tillbaka ned, medförde hon den hälsning, att mrs Steerforth var mycket klen och svag och icke kunde gå ned, men att hon gärna skulle taga emot mig, ifall jag ursäktade att hon stannade uppe i sitt rum. Kort därefter stod jag inför henne.

Hon var i hans, icke i sitt eget rum. Jag insåg genast att hon hade valt det såsom ett minne av honom, och att de många spår av hans forna nöjen och sysselsättningar, av vilka hon var omgiven, av samma skäl hade fått bliva kvar i samma skick som han hade lämnat dem. Då hon tog emot mig, mumlade hon emellertid någonting om att hon icke begagnade sitt eget rum av den anledning, att dess läge var mindre bekvämt för hennes klenhet, och hennes majestätiska hållning avvisade varje misstanke om sanningen.

Rosa Dartle stod som vanligt vid hennes stol. Just som hon fäste sina svarta ögon på mig, såg jag att hon visste, att jag medförde ett sorgebudskap. Ärret trädde i detta ögonblick tydligt fram. Hon drog sig ett steg tillbaka bakom stolen, så att mrs Steerforth icke skulle få se hennes ansikte, och betraktade mig med en forskande blick, som aldrig ett ögonblick vändes bort eller slogs ned.

»Det gör mig ont att se att ni har sorg», sade mrs Steerforth.

»Jag är tyvärr änkling», svarade jag.

»Ni är bra ung för att redan ha upplevat en så stor förlust», yttrade hon. »Det smärtar mig att höra det, men jag vill hoppas, att tiden ska trösta er.»

»Jag vill hoppas att tiden ska trösta oss alla», svarade jag och såg på henne. »Det är något som vi alla böra hoppas i våra tyngsta sorger, bästa mrs Steerforth.»

Allvaret i mitt sätt och tårarna i mina ögon oroade henne. Hela hennes tankegång tycktes stanna och förändras.

Jag sökte att behärska min röst, då jag sakta nämnde hans namn, men den skälvde. Hon upprepade det ett par gånger för sig själv i en dämpad ton och sade därefter med konstlat lugn, i det hon vände sig till mig:

»Min son är sjuk?»

»Mycket sjuk.»

Har ni sett honom?»

»Ja.»

»Äro ni försonade?»

Jag kunde icke säga ja, men icke heller nej. Hon vände huvudet något litet åt det håll där Rosa Dartle hade stått bredvid henne, och i samma ögonblick sade jag med en rörelse av mina läppar till Rosa:

»Död!»

För att mrs Steerforth icke helt och hållet skulle vända sig om och tydligt läsa det, som hon ännu icke var beredd på att höra, mötte jag hastigt hennes blick, men jag hade sett Rosa Dartle lyfta sina händer i vädret med förtvivlans och förskräckelsens häftighet och därefter slå ihop dem över sitt ansikte.

Den vackra damen — o, huru hon liknade honom! — såg på mig med en stel blick och förde handen upp mot pannan. Jag besvor henne att vara lugn och bereda sig på att bära det som jag hade att meddela, men jag borde snarare ha bett henne gråta, ty hon satt orörlig som en stenbild.

»Då jag senast var här», stammade jag, »underrättade mig miss Dartle om att han seglade omkring, än här och än där. I förrgår natt var det ett förfärligt väder ute på havet. Om han var ute på sjön den natten och i närheten av en farlig kust, såsom det sades att han var, och om det skepp, på vilket han var ombord, verkligen var det som…»

»Rosa», sade mrs Steerforth, »kom hit till mig!»

Hon kom, men utan vänlighet och deltagande. Hennes ögon lyste som eld, i det hon ställde sig framför hans mor och utbrast i ett hemskt skratt.

»Är er stolthet nu tillfredsställd, vansinniga kvinna?» frågade hon. »Nu har han givit er upprättelse — med sitt liv. Hör ni? — Med sitt liv!»

Mrs Steerforth sjönk alldeles stel tillbaka i sin stol utan att giva ifrån sig något annat ljud än ett kvidande, och fäste sina vilt stirrande ögon på henne.

»Ja!» ropade Rosa och slog sig lidelsefullt för bröstet. »Se på mig! Kvid och jämra er och se på mig! Se här tillade hon och slog sig med handen på ärret. »Betrakta ert döda barns verk!»

Moderns allt emellanåt upprepade kvidan trängde till mitt hjärta. Den var ständigt den samma, ständigt oartikulerad och kvävd, den kom ständigt från en stel mun och hårt sammanpressade tänder, som om käkarna hade gått i lås och ansiktet stelnat av smärta.

»Kommer ni ihåg när han gjorde det?» fortfor miss Dartle. »Kommer ni ihåg då han, som hade ärvt ert lynne och vars högmod och lidelsefullhet ni hade närt, gjorde detta och vanställde mig för hela livet? Betrakta mig, som till min dödsdag bär märke efter hans höga onåd, och kvid och jämra er över det ni gjort honom till!»

»Miss Dartle, för Guds skull!» sade jag i bedjande ton.

»Jag vill tala!» sade hon och vände sina ljungande ögon mot mig. »Var tyst ni! Se på mig, ni stolta mor åt en stolt, falsk son! Jämra er över att ni fostrat honom, att ni fördärvat honom — jämra er över er och min förlust!»

Hon knöt handen och skälvde i hela sin magra, spinkiga gestalt, som om hennes lidelsefullhet dödade henne tum för tum.

»Ni harmas över hans självrådighet!» utbrast hon. »Ni känner er förtörnad över hans högmodiga lynne! Ni, som då ert hår redan grånat, mot dessa båda ställde de egenskaper som födde dem då ni gav honom livet! Ni, som från hans vagga gjorde honom till vad han var och kvävde det som han hade kunnat bli. Känner ni er nu belönad för edra många år av sorg och bekymmer?»

»O, miss Dartle, ni borde blygas över er grymhet!»

»Jag säger er, att jag vill tala med henne», genmälde hon. »Ingen makt på jorden skulle kunna hejda mig, medan jag står här. Jag har tegat under alla dessa år och skulle jag inte nu tala? Jag älskade honom högre än ni någonsin älskade honom!» fortfor hon, i det hon häftigt vände sig till henne. »Jag kunde ha älskat honom utan att begära genkärlek. Om jag hade varit hans hustru, kunde jag ha varit slav av hans nycker för ett enda vänligt ord om året, ja, det kunde jag. Vem vet det bättre än jag? Ni var anspråksfull, stolt, småaktig och egoistisk. Min kärlek skulle ha varit uppoffrande — skulle ha trampat ert ömkliga pjunk under fötterna.»

Och med blixtrande ögon stampade hon i golvet, som om hon verkligen gjorde vad hon hade sagt.

»Se här!» sade hon och slog åter ärret med sin skoningslösa hand. »Då han lärde sig att bättre inse vad han hade gjort, såg han det och ångrade sig! Jag sjöng för honom och talade med honom och visade det livliga deltagande jag kände för allt vad han företog sig, jag förvärvade mig med ansträngning de kunskaper som mest intresserade honom, och jag drog honom till mig! Då han var som mest sann och uppriktig älskade han mig. Ja, det gjorde han. Mången gång då ni avfärdades med ett obetydligt ord, tryckte han mig till sitt hjärta!»

Hon sade detta med gäckande stolthet mitt i sitt ursinne — ty det var föga mindre — och likväl med ett girigt minne därav, i vilket de slocknande bränderna av en mildare känsla för ett ögonblick blossade upp.

»Jag sjönk ned — och att så skulle ske, hade jag nog insett, så framt inte hans barnsliga kärleksbetygelser hade förblindat mig — till en docka, en leksak under en ledig stund, som kastades bort och togs upp igen och lektes med, allt efter som det ostadiga lynnet föll på honom. Då han tröttnade, gjorde jag detsamma. Då hans nyck tog slut, skulle jag lika litet ha sökt att öka den makt, jag möjligen ännu hade över honom, som jag skulle velat gifta mig med honom, om man hade tvingat honom att taga mig till hustru. Vi skildes från varandra utan att växla ett ord. Ni såg det kanske utan att sörja däröver. Sedan dess har jag endast varit en vanställd möbel här för er båda — utan öron, utan ögon, utan känslor och utan minnen. Kvida? Kvid ni över det ni gjorde honom till, men inte över er kärlek. Jag säger er, att det var en tid, då jag älskade honom högre än ni någonsin gjorde!»

Med sina gnistrande, förbittrade ögon stod hon där och trotsade det vilda stirrandet och det stela ansiktet och veknade icke mera, då det där kvidandet upprepades, än om ansiktet hade varit en tavla.

»Miss Dartle!» sade jag, »om ni kan vara nog hård att inte ha någon känsla för denna olyckliga mor…»

»Vem har väl någon känsla för mig?» inföll hon i skarp ton. »Hon har sått detta. Låt henne kvida över vad hon skördar i dag!»

»Och om hans fel…» började jag.

»Fel!» utropade hon och brast ut i lidelsefulla tårar. »Vem vågar väl förtala honom? Han hade en själ, som var värd millioner av de vänner till vilka han nedlät sig!»

»Ingen kan ha älskat honom högre, ingen kan ha honom i kärare minne än jag», svarade jag. »Jag ville säga, att om ni inte hyste något medlidande med hans mor, eller om hans fel — ni har yttrat er skarpt om dem —»

»Det är inte sant!» utropade hon och slet sitt svarta hår. »Jag älskade honom!»

»… inte kunna bannlysas ur ert minne i ett sådant ögonblick», fortfor jag, »så betrakta denna gestalt, betrakta den såsom en vilken ni aldrig förr sett och ägna den någon hjälp!»

Under hela denna tid hade gestalten icke förändrat sig och såg icke ut att vilja förändra sig. Den var stel och orörlig och stirrande, den kved allt emellanåt på samma stumma sätt och med samma hjälplösa rörelse med huvudet, men gav icke något annat tecken till liv. Miss Dartle böjde plötsligt knä för den och började att häkta upp hennes klänning.

»Förbannelse över er!» sade hon och såg sig om på mig med ett blandat uttryck av sorg och raseri. »Det var i en olycklig stund som ni någonsin kom hit! Förbannelse över er! Gå er väg!»

Sedan jag lämnat rummet, skyndade jag tillbaka och ringde på klockan för att desto fortare få tjänstfolket i rörelse. Hon hade nu tagit den känslolösa gestalten i sina armar, ännu alltjämt liggande på knä för den, och kysste den och ropade åt den och vaggade den vid sitt bröst, som om den hade varit ett barn, och försökte alla möjliga ömma medel för att väcka dess slumrande sinnen. Jag fruktade nu icke längre för att lämna henne, utan smög mig bort och ropade på folket.

Längre fram på dagen kom jag tillbaka, och vi lade honom i hans mors rum. Det var på samma sätt med henne som förut, sade man mig, miss Dartle vek icke från hennes sida, flera läkare hade blivit tillkallade, och många medel försökta, men hon låg som en bildstod, med undantag av att hon allt emellanåt lät höra en svag kvidan.

Jag gick genom det dystra huset och in i det rum i vilket han låg. Jag lyfte upp den blytunga handen och tryckte den till mitt hjärta, och hela världen tycktes mig vara död och tystnad, endast avbrutna av hans moders kvidan.