David Copperfield/Del II/Kapitel 30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det nya såret och det gamla
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Utvandrarna
Frånvaro  →


[ 514 ]

TRETTIONDE KAPITLET.
Utvandrarna.

Innan jag gav efter för stöten av dessa häftiga själsrörelser hade jag ännu en sak att göra, och det var att för de bortresande dölja vad som hade hänt och låta dem anträda sin resa i lycklig okunnighet. Härmed var ingen tid att förspilla.

Jag tog samma afton mr Micawber avsides och uppdrog åt honom att ställa sig emellan mr Peggotty och underrättelsen om den sista förfärliga tilldragelsen, vilket han åtog sig med mycken iver och lovade att uppsnappa varje tidning, varigenom underrättelsen, utan ett sådant försiktighetsmått, möjligen skulle kunna komma för hans ögon.

»Om den banar sig väg till honom, sir», sade mr Micawber och slog sig för bröstet, »ska den först gå genom denna kropp!»

Jag måste här nämna att mr Micawber i sin strävan att fullkomligt lämpa sig efter ett nytt samhällstillstånd hade antagit en viss käck sjörövaremin — en min som om han väl icke vore helt och hållet laglös, men dock ständigt på sin vakt och färdig att gripa till offensiven Man skulle kunnat taga honom för en öknens son, som länge hade varit van att leva utom civilisationens gränser och nu stod i begrepp att återvända till sitt hemlands urskogar.

Bland annat hade han försett sig med en fullständig uppsättning oljekläder och en halmhatt med en mycket låg kulle, som var tjärad eller målad utvändigt. I denna grova dräkt, med en vanlig matroskikare under armen och ett visst förnumstigt kast med ögat upp mot himmelen, som om han hölle utkik efter fult väder, såg han [ 515 ]på sitt sätt vida mera sjömanslik ut än mr Peggotty. Hela hans familj var, om jag så får uttrycka mig, klar till aktion. Mrs Micawber bar den tätast åtsittande och mest hårdnackade av alla hattar hårt bunden under hakan samt en schal, i vilken hon var inknuten som ett bylte (alldeles som jag var inknuten, då min tant första gången tog hand om mig) och som var fastgjord baktill medelst en stark knut. Miss Micawber befanns på samma sätt ombonad och gjord ogenomtränglig för stormigt väder, men utan en enda överflödig persedel. Unge herr Micawber kunde knappast upptäckas i sin Guernseyskjorta och de raggigaste sjömanskläder jag någonsin sett, och barnen voro, likt konserver, instuvade i lufttäta omhöljen. Både mr Micawber och hans son gingo med ärmarna lätt uppvikta vid handlederna, liksom om de vore färdiga att lägga hand vid vad som helst och på första vink »tumla upp» eller sjunga: »Hoj, hiva, hoj!»

Sålunda funno Traddles och jag dem fram mot aftonen, vid den då under namn av Hungerford Stairs kända trätrappan, där de stodo och åsågo avfärden av en båt, som skulle föra en del av deras egendom ombord. Jag hade meddelat Traddles den förfärliga händelsen, och den hade häftigt uppskakat honom, men det kunde icke vara något tvivel om det rätta uti att hålla den hemlig, och han hade kommit för att hjälpa mig i denna sista tjänst. Det var här jag tog mr Micawber avsides och erhöll hans löfte.

Familjen Micawber hade inkvarterat sig i ett litet, smutsigt och förfallet värdshus, som då låg tätt invid trappan och hade en över strömmen framskjutande övervåning. I sin egenskap av utvandrare var familjen föremål för ett visst intresse i Hungerfordtrakten och samlade så många åskådare omkring sig, att vi voro glada åt att få en tillflykt i deras rum. Detta låg i den nämnda övervåningen, under vilken floden flöt fram. Min tant och Agnes voro redan där och sysselsatta med förfärdigandet av vissa extra beklädnadspersedlar åt barnen. Peggotty biträdde helt lugnt och stilla där[ 516 ]vid, med det gamla, känslolösa syskrinet, alnmåttet och vaxljusbiten, vilka nu hade överlevat så mycket.

Det var icke lätt att besvara hennes frågor och ännu mindre lätt att, sedan mr Micawber hade fört in mr Peggotty, viska till denne, att jag lämnat fram brevet och att allt var gott och väl. Men jag gjorde båda delarna och gjorde dem glada. Om jag än visade några spår av det jag kände, så voro mina egna sorger tillräckliga till att förklara det.

»Och när ska skeppet segla, mr Micawber?» frågade min tant.

Mr Micawber fann det nödvändigt att så småningom förbereda antingen min tant eller sin hustru. och svarade, att det skulle bära av förrän han i går hade väntat.

»Jag förmodar att ni fick underrättelse därom med båten?»

»Ja», svarade han.

»Nå», sade min tant, »och fartyget avgår…?»

»Min nådiga», svarade han, »jag har fått underrättelse om att vi nödvändigt måste vara ombord före klockan sju i morgon bittida.»

»Å, det var tidigt!» sade min tant. »Är det verkligen säkert, mr Peggotty?»

»Ja, det är det, madame. Skeppet går nedåt floden med det här tidvattnet. Om master Davy och syster min komma ombord i Gravesend i morgon eftermiddag, så få de se sista skymten av oss.»

»Ja, det kan ni lita på att vi skola göra», sade jag.

»Intill dess och tills vi kommit ut på havet», sade mr Micawber, med en betydelsefull blick på mig, »skola mr Peggotty och jag tillsammans ständigt hålla dubbel utkik på vårt gods och våra lösören. Emma, min ängel», fortfor mr Micawber och harsklade sig med en förnäm hållning, »min vän mr Thomas Traddles är nog god att viska i mitt öra en anhållan om att få åtnjuta den förmånen att få beställa de nödiga ingredienserna för tillredande av ett måttligt kvantum av den dryck, som i våra sinnen särskilt sammanknyter sig med gamla Eng[ 517 ]lands rostbiff. Jag hänsyftar — kort sagt, på punsch. Under vanliga förhållanden skulle jag knappast våga att anhålla om miss Trotwoods och miss Wickfields överseende, men…»

»Jag kan endast svara för mig själv», sade min tant, »men jag ska med största nöje dricka en skål för er lycka och välgång, mr Micawber.»

»Ja, jag också», sade Agnes leende.

Mr Micawber begav sig ögonblickligen ned i skänkrummet, där han tycktes vara fullkomligt hemmastadd, och kom snart tillbaka med en rykande mugg. Jag kunde icke undgå att märka, att han hade skalat citronerna med sin egen fällkniv, vilken, såsom det anstod en praktisk nybyggares kniv, var vid pass en fot lång och vilken han, icke alldeles utan skrytsamhet, avtorkade på sin rockärm. Mrs Micawber och de båda äldsta medlemmarna av familjen voro, efter vad jag nu såg, försedda med dylika väldiga instrument, varemot vart och ett av de mindre barnen bar en träsked medelst ett starkt tåg fäst vid kroppen. Med en liknande anticipation av livet på sjön och i skogen serverade mr Micawber punschen åt mrs Micawber och sina båda äldsta barn icke uti vanliga glas, vilket mycket lätt hade kunnat gå för sig, eftersom det fanns en hel hylla full med dem inne i rummet, utan skänkte i den i några små avskyvärda tennbägare, och jag har aldrig sett honom njuta så mycket av något som av att dricka ur sin egen särskilda kvartersbägare och stoppa den i fickan mot slutet av aftonen.

»Vi övergiva nu det gamla moderlandets lyx och bekvämligheter», sade mr Micawber med innerlig förnöjelse över denna sin försakelse. »Skogens inbyggare kunna naturligtvis inte vänta att få del av förfiningen i de fria britternas land.»

Här kom en gosse in och sade, att det var någon där nere som önskade att få tala med mr Micawber.

»En aning säger mig», sade mrs Micawber, i det hon satte ifrån sig sin tennbägare, »att det är en medlem av min familj.»

[ 518 ]»Om så är, min vän», sade mr Micawber med sin vanliga plötsliga hetta så snart detta ämne vidrördes, »så har den där medlemmen av din familj — vilken han, hon eller det än må vara — låtit oss vänta en så ansenlig tidrymd, att besagde medlem nu måhända torde vänta till dess det faller mig lägligt.»

»Micawber», sade hans hustru med sakta stämma, »vid ett tillfälle sådant som detta…»

»Passar det inte att fästa sig vid varje liten förolämpning», sade mr Micawber och reste upp sig. »Emma, jag mottager tillrättavisningen.»

»Förlusten, Micawber», anmärkte hans hustru, »har varit min familjs och inte din. Om min familj omsider inser huru mycket den förlorat genom sitt eget beteende under den förflutna tiden och nu önskar utsträcka broderskapets hand, så stöt den icke ifrån dig.»

»Min vän», svarade han, »ske alltså!»

»Om inte för deras, så för min skull, Micawber», sade hans hustru.

»Emma», genmälde hennes man, »denna uppfattning av frågan är i ett dylikt ögonblick oemotståndlig. Jag kan inte, ej ens nu, uttryckligen förplikta mig till att falla din familj om halsen, men den ädla värmen hos den medlem av din familj, som nu väntar på mig, skall icke möta köld hos mig.»

Mr Micawber gick och stannade ute en stund, varunder mrs Micawber icke var fri från fruktan, att hårda ord möjligen kommit att växlas mellan honom och den där medlemmen. Omsider trädde samma gosse in igen och lämnade mig en med blyerts skriven biljett med den juridiska överskriften: »Heep mot Micawber.» Av detta dokument erfor jag, att mr Micawber, som åter hade blivit arresterad, befann sig i en häftig paroxysm av förtvivlan och bad mig med budet sända honom hans kniv och hans kvartersmått, emedan de möjligen kunde bliva honom till nytta under den korta återstoden av hans tillvaro i fängelset, varjämte han anmodade mig att, såsom en sista vänskapstjänst, vara god och följa [ 519 ]hans familj till fattighuset och glömma att en sådan varelse någonsin hade funnits till.

Naturligtvis besvarade jag denna skrivelse med att gå ned med gossen och betala pengarna och fann mr Micawber sittande i en vrå och kasta mörka blickar på den rättsbetjänt, som hade verkställt arresteringen. Efter sin befrielse omfamnade han mig med den mest glödande värme och antecknade transaktionen i sin annotationsbok, varvid han, efter vad jag påminner mig, var särdeles nogräknad med en halv penny, som jag händelsevis hade utlämnat ur totalsumman.

Denna viktiga annotationsbok erinrade honom i rättan tid om en annan transaktion. Då vi åter kommit upp i rummet, där han förklarade sin frånvaro genom att säga att den hade blivit föranledd av omständigheter, över vilka han icke var herre, tog han ur den nämnda boken fram ett stort ark papper, hopvikt i ett litet format och alldeles fullskrivet med långa, omsorgsfullt skrivna tal. Att döma av den glimt jag såg av dem, tror jag att jag aldrig sett dylika talserier, undantagandes i en räknebok. Det tycktes vara beräkningar av ränta på ränta av vad han kallade »en huvudstol av fyrtioett pund, tio shillings och elva och en halv pence för olika tidrymder». Efter ett omsorgsfullt övervägande av dessa och ett noggrant överslag av sina resurser, hade han kommit till den slutsats, att bestämma den summa som utgjorde huvudstolen med ränta på ränta för två år, femton kalendermånader och fjorton dagar från dato. På denna samma hade han utfärdat en mycket prydligt uppsatt förbindelse, vilken han på stället lämnade Traddles såsom full betalning av sin skuld (som mellan man och man) och med många tacksägelser.

»Jag har en aning», sade mrs Micawber med en tankfull skakning på huvudet, »att min familj skall infinna sig ombord före vår slutliga avresa.»

Mr Micawber hade tydligen även sin aning om denna sak, men slog den i sin tennbägare och sväljde den.

»Om ni får något tillfälle att skriva hem under re[ 520 ]san, mrs Micawber», sade min tant, »så måste ni nödvändigt låta oss få underrättelser om er.»

»Min bästa miss Trotwood», svarade hon, »jag skall endast vara alltför lycklig alt tänka mig att någon människa väntar på underrättelser ifrån oss. Jag skall inte underlåta att skriva. Jag hoppas att ni, mr Copperfield, såsom en gammal och förtrogen vän, inte heller skall ha någonting emot att själv då och då erhålla underrättelser från en som kände honom innan tvillingarna hade medvetande om sin tillvaro.»

Jag svarade, att jag hoppades att få underrättelser från henne så ofta hon hade tillfälle att skriva.

»Med Guds hjälp blir det nog många sådana tillfällen», sade mr Micawber. »Oceanen är nuförtiden en fullständig skeppsflotta, och vi kunna knappast undgå att träffa på många fartyg under vår överfärd. Det är ju bara tvärs över», sade mr Micawber och lekte med sin lornjett, »bara tvärs över. Avståndet är detsamma som intet.»

Jag tänker nu på huru eget, men på samma gång huru fullkomligt likt mr Micawber det var, att han, då han for från London till Canterbury, talade därom som om han begåve sig till jordens yttersta gränser, men nu, då han for från England till Australien, talade därom som om han begåve sig på en liten utfärd tvärs över kanalen.

»Under resan», sade mr Micawber, »skall jag försöka att då och då berätta en liten historia, och jag hoppas att min son Wilkins' melodier skola bli omtyckta vid brasan i kabyssen. Då mrs Micawber blivit brandförsäkrad för sjösjuka — ett uttryck i vilket jag hoppas att det inte ligger någonting konventionellt anstötligt — förmodar jag att hon låter höra sin ’Liten Tafflin’. Marsvin och delfiner skola, efter vad jag förmodar, ofta bliva observerade tvärs för vår bog, och både på styrbords och babords låring skola nya föremål ständigt komma att upptäckas. Kort sagt», tillade mr Micawber med sin gamla förnäma min, »enligt all sannolikhet skall allt, både på däck och till väders, befinnas så spän[ 521 ]nande, att vi utan tvivel allesammans skola bli högeligen överraskade, då utkiken i stormärsen ropar: ’Land, ohoj!’»

Därmed tömde han innehållet i sin tennbägare, som om han redan hade tillryggalagt sin resa och bestått sin examen till styrman av första klassen inför de främsta sjömän i världen.

»Det som jag framför allt hoppas, mr Copperfield», sade mrs Micawber, »är, att vi i några grenar av vår familj skola leva upp igen i det gamla moderlandet. Rynka inte pannan, Micawber! Jag menar nu inte min egen familj, utan våra barnbarn. Hur kraftigt skottet än är», sade mrs Micawber och skakade på huvudet, »kan jag likväl inte glömma moderstammen, och då vår ätt kommer till ära och rikedom, tillstår jag, att jag skulle önska, att denna rikedom måtte inflyta i Britannias kassor.»

»Min söta vän», sade mr Micawber, »Britannia måste stå sitt kast. Jag får säga rent ut, att hon aldrig gjort något för mig och att jag inte hyser någon särskild önskan i detta avseende.»

»Däruti har du orätt, Micawber», sade hans hustru. »Du drager ut, Micawber, till detta avlägsna klimat för att stärka, men inte för att försvaga bandet mellan dig och Albion.»

»Det ifrågavarande bandet, min älskling», genmälde mr Micawber, »har icke, jag upprepar det, pålagt mig en sådan börda av personliga förpliktelser, att jag skulle ha något emot att knyta ett annat band.»

»Däruti har du också orätt, Micawber», svarade hans hustru. »Du känner inte din förmåga, Micawber. Det är denna som, även vid det steg du nu står på väg att taga, skall stärka bandet mellan dig och Albion.»

Mr Micawber satt i sin länstol med uppdragna ögonbryn, halvt gillande, halvt ogillande mrs Micawbers åsikter, allteftersom de framställdes, men på samma gång erkännande det framtidsperspektiv de innehöllo.

»Min bäste mr Copperfield», sade mrs Micawber, »jag skulle önska att mr Micawber ville inse sin ställning. [ 522 ]Det synes mig i hög grad viktigt, att mr Micawber från det ögonblick han går ombord inser sin ställning. Er gamla bekantskap med mig, min bäste mr Copperfield, har säkert lärt er att jag inte har mr Micawbers sangviniska natur. Min natur är, om jag får säga det, i högsta grad praktisk. Jag vet att det är en lång resa, jag vet, att den skall medföra många umbäranden och vedermödor. Jag kan inte tillsluta ögonen för dessa fakta. Men jag vet även vad mr Micawber är. Jag känner mr Micawbers dolda förmåga, och därför anser jag det vara av synnerlig vikt att mr Micawber inser sin ställning.»

»Min älskling», anmärkte han, »måhända torde du tillåta mig den anmärkning, att det ändå vore möjligt, att jag i närvarande ögonblick inser min ställning.»

»Jag tror det inte, Micawber», svarade hon. »Inte till fullo. Min bäste mr Copperfield, det är inte i något vanligt fall mr Micawber nu befinner sig. Mr Micawber begiver sig till ett fjärran land, uttryckligen i avsikt att äntligen en gång bliva till fullo förstådd och erkänd. Jag önskade att mr Micawber ville ställa sig i framstammen av detta skepp och med fasthet säga: ’Detta land har jag kommit för att erövra! Haven I hedersposter? Haven I rikedomar? Haven I ämbeten med stora löneförmåner? Tagen då hit dem! De äro mina!’»

Mr Micawber såg på oss samtliga och tycktes finna, att det låg en hel hop i denna tanke.

»Jag skulle önska, ifall jag uttrycker mig tillräckligt tydligt», sade mrs Micawber i sin demonstrerande ton, »att mr Micawber måtte bli sin egen lyckas Cæsar. Detta, min bäste mr Copperfield, synes mig vara hans verkliga ställning. Jag önskar att mr Micawber från första ögonblicket av sin resa måtte ställa sig i framstammen på det där skeppet och säga: ’Nog med uppskov, nog med svikna förhoppningar, nog med inskränkta tillgångar! Det var i det gamla landet. Detta är det nya. Hit med eder ersättning! Fram med den!’»

Mr Micawber korsade sina armar på ett beslutsamt sätt, som om han redan stode på gallionsbilden.

[ 523 ]»Och om han så gör», sade mrs Micawber, »om han inser sin ställning, har jag inte då rätt uti att säga, att mr Micawber skall stärka bandet mellan honom och Britannia? Skulle väl en inflytelserik, offentlig karaktär, som framträder på det andra halvklotet, icke göra sitt inflytande gällande här hemma? Kan jag vara nog enfaldig att tro, att mr Micawber, om han svänger talangens och maktens trollspö i Australien, skulle vara ett intet i England? Jag är endast en kvinna, men jag skulle vara ovärdig mig själv och min pappa, om jag gjorde mig skyldig till en så orimlig enfald!»

Mrs Micawbers övertygelse om det ovederläggliga i hennes argument lade en moralisk höghet i hennes ton, sådan jag tror att jag aldrig förr hade hört i densamma.

»Och därför är det», fortfor mrs Micawber, »som jag så mycket livligare önskar, att vi i en kommande tid åter måtte leva upp i moderlandet. Mr Micawber torde möjligen bliva — jag kan inte dölja för mig själv att det är en möjlighet att mr Micawber skall bliva — ett blad i historien, och då bör han även vara representerad i det land som gav honom livet, men icke gav honom bröd!»

»Min älskling», sade mr Micawber, »jag kan omöjligen undgå att röras av din kärlek. Jag är ständigt beredd att böja mig för ditt goda förstånd. Det som skall ske, skall ske. Himlen förbjude att jag skulle missunna mitt fosterland en del av den förmögenhet som våra efterkommande möjligen kunna samla!»

»Det är bra», sade min tant och nickade bort åt mr Micawber, »och jag dricker allas er skål och önskar er all möjlig lycka och framgång!»

Mr Peggotty satte ned de båda barnen, som han hade gungat på sina knän, för att i förening med mr och mrs Micawber dricka allas vår skål, och då han och Micawbers hjärtligt skakade hand såsom kamrater, och hans bruna anlete uppklarnade till ett leende, kände jag, att han skulle skapa sig en bana, förvärva sig ett gott namn och rykte och bli älskad, vart han än tog vägen.

Även barnen ålades att var i sin stad doppa en sked i mr Micawbers bägare och dricka oss till i dess innehåll. [ 524 ]Då detta var gjort, stego min tant och Agnes upp och togo avsked av utvandrarna. Det var ett sorgligt avsked. Allesammans gräto, barnen höllo sig fast vid Agnes ända till det sista, och vi lämnade den stackars mrs Micawber i ett bedrövligt tillstånd, gråtande och snyftande vid ett matt ljus, som måste ha givit rummet, sett från floden, utseende av ett uselt fyrtorn.

Jag begav mig åter dit ned den följande morgonen för att se efter om de voro sin kos. De hade rest i en båt redan klockan fem på morgonen. Jag såg här ett märkvärdigt bevis på den tomhet, som dylika skilsmässor framkalla, ty ehuru min tankeförbindelse mellan dem och det förfallna värdshuset och trätrappan endast härledde sig från den föregående aftonen, föreföllo likväl dessa båda ödsliga och övergivna nu, då dessa voro borta.

Den följande dagens eftermiddag foro min gamla barnjungfru och jag ned till Gravesend. Vi funno skeppet liggande på strömmen, omringat av en hop båtar, en förlig vind blåste och signalen till avsegling svajade på masttoppen. Jag hyrde genast en båt, i vilken vi begåvo oss ut till det, och sedan vi arbetat oss igenom den lilla virvel av förvirring, i vilken det utgjorde medelpunkten, gingo vi ombord.

Mr Peggotty stod uppe på däck och väntade på oss. Han berättade, att mr Micawber alldeles nyss hade blivit arresterad igen (och detta för sista gången) för Heeps räkning, och att han enligt min uppmaning hade betalt summan, vilken jag nu återbetalade till honom. Därpå förde han oss ned under däck, och här blev den hemliga fruktan jag hade hyst, att han skulle ha fått höra något om vad som hade hänt, förjagad därigenom att mr Micawber trädde fram ur mörkret och, i det han med en vänskaplig och beskyddande min fattade hans arm, berättade mig, att de knappast ett enda ögonblick hade varit skilda från varandra allt sedan den föregående aftonen.

Skådeplatsen var så ny för mig och så trång och mörk, att jag i början knappast kunde urskilja någon[ 525 ]ting, men efter hand blev det ljusare omkring mig, allteftersom mina ögon vande sig vid mörkret, och jag tyckte mig stå mitt uti en tavla av Ostade. Mellan de tunga bjälkarna, skotten och ringbultarna i skeppet samt utvandrarnas kojer, kistor, bylten, tunnor och högar av all slags packning, vilka här och där belystes av dinglande lyktor och på andra ställen av det gula dagsljus, som stal sig in genom ett vindsegel eller en lucka, befunno sig täta grupper av människor, som ingingo nya bekantskaper, togo avsked, pratade, skrattade, gräto, åto och drucko; några hade redan tagit sina få fot plats i besittning och arrangerat sina små hushåll och placerat små barn på pallar eller dvärglika länstolar, medan andra hade uppgivit hoppet om en viloplats och vankade förtvivlade omkring. Från dibarn, som endast hade ett par veckor av livet bakom sig, till krokryggiga gamla män och kvinnor, som tycktes ha endast en vecka eller par att leva på, och från bönder, som bokstavligen förde med sig Englands jord under sina stövelklackar, ned till smeder, som på sin hud togo med sig prov av dess sot och rök, tycktes varje ålder och yrke vara sammanstuvat inom mellandäckets trånga gränser.

I det mina blickar vandrade omkring på detta ställe, trodde jag mig se en gestalt, som liknade Emilis, sitta vid en öppen port med ett av Micawbers barn bredvid sig; den tilldrog sig först min uppmärksamhet därigenom att en annan gestalt skildes ifrån den med en kyss och, då den lugnt skred fram genom vimlet, erinrade mig om — Agnes! Men under brådskan och oredan där nere och upproret i mina egna tankar försvann den åter ur sikte för mig, och jag visste endast att tiden var inne, då alla främmande skulle bli tillsagda att lämna skeppet; att Peggotty satt vid min sida på en kista och grät, och att mrs Gummidge, biträdd av en yngre, svartklädd kvinna, ivrigt höll på att ordna mr Peggottys saker.

»Har ni ännu något sista ord att säga mig, master Davy?» frågade denne senare. »Är ingenting glömt innan vi skiljas?»

»En sak», sade jag: »Martha!»

[ 526 ]Han rörde vid den nyssnämnda unga kvinnans axel, och Martha stod framför mig.

»Gud välsigne er, ni goda människa!» utbrast jag. »Ni tar henne med er!»

Hon svarade för honom med en ström av tårar. Jag kunde icke yttra ett ord, utan endast tryckte hans hand, och om jag någonsin ärat och älskat någon människa, så älskade jag och ärade denne man i mitt hjärtas innersta.

Alla obehöriga måste nu lämna fartyget. Den värsta prövningen återstod ännu för mig. Jag meddelade honom vad den ädla, hädangångna själen hade uppdragit åt mig att säga honom vid avskedet. Det rörde honom djupt, men då han å sin sida gav mig många kärleksfulla och innerliga hälsningar till dessa döva öron, rörde detta mig ännu mera.

Tiden var inne. Jag omfamnade honom, tog den gråtande Peggotty under armen och skyndade bort. Uppe på däck tog jag avsked av den stackars mrs Micawber. Ännu i detta ögonblick såg hon sig förvirrat omkring efter sin familj, och hennes sista ord till mig var, att hon aldrig skulle övergiva mr Micawber.

Vi gingo ned i vår båt och lade oss på kort avstånd från fartyget för att se då det begav sig av. Det var en lugn och strålande solnedgång. Fartyget befann sig mellan oss och det röda ljuset, och varje smäcker lina och spira var synlig mot den glödande bakgrunden. En syn på en gång så vacker, så sorglig och så förhoppningsfull som det härliga skeppet, som ännu låg stilla på det krusade vattnet, med alla levande varelser ombord skockade vid relingen och för ett ögonblick grupperade där, tysta och barhuvade, har jag aldrig skådat.

Tysta — men endast för ett ögonblick. I det seglen fylldes av vinden och skeppet började att röra sig, uppstämdes från samtliga båtarna tre dundrande hurrarop, vilka besvarades av dem som voro ombord, upprepades och återupprepades. Mitt hjärta gav sig luft, då jag hörde ljudet och såg de vinkande hattarna och näsdukarna — och nu såg jag henne!

[ 527 ]Nu såg jag henne vid sin morbrors sida, skälvande lutad mot hans axel. Han pekade på oss med ivrig hand, och hon såg oss och tillviftade oss sitt sista farväl. Ja, Emili, sköna, av sorger prövade flicka, omfatta honom med ditt sårade hjärtas högsta tillit, ty han har omfattat dig med sin stora kärleks hela kraft.

Omgivna av rosenskimret och stående högt upp på däck, avsides från de övriga, hon tryckande sig intill honom och han hållande henne fast, försvunno de högtidligt ur vår åsyn. Natten hade sänkt sig över Kents kullar, då vi rodde i land — och hade sänkt sig mörk över mig.