De tre musketörerna/Kapitel 10
| ← Kapitel 9. D’Artagnans rätta egenskaper börja visa sig |
|
Kapitel 11. Intrigen knyter sig → |
10.
EN RÅTTFÄLLA I SJUTTONDE SEKLET
Råttfällan är icke någon vår tids uppfinning; så snart de nybildade samhällena hade uppfunnit något slags polis, uppfann denna polis råttfällorna.
Då våra läsare kanske icke känna till Rue de Jerusalems (polisens) slang, och det är första gången, sedan vi började författa — och det är nu vid pass femton är tillbaka — som vi använda ordet råttfälla i den här avsedda meningen, vilja vi förklara vad som menas med en sådan.
När man i ett hus, sak samma vilket, häktat en person misstänkt för något brott, håller man häktningen hemlig; så placerar man fyra eller fem man i bakhåll i rummet närmast porten, man öppnar denna för alla, som bulta, stänger den efter dem och häktar dem; på detta sätt har man på ett par dagar i sitt våld nästan alla, som umgås eller äro bekanta i huset.
Det är vad man menar med en råttfälla.
Man gjorde således en råttfälla av mäster Bonacieux’ bostad, och vem helst som infann sig där, greps han och förhördes av kardinalens folk. Det faller av sig självt, att då en särskild uppgång ledde till första våningen, som beboddes av d'Artagnan, så voro de, som ämnade sig till honom, fritagna från att anhållas.
Dessutom var det endast de tre musketörerna, som kommo på besök hos honom; de hade gjort efterspaningar var och en på sitt håll, men ingenting funnit, ingenting upptäckt. Athos hade till och med vänt sig till herr de Tréville med frågor, något som i betraktande av den värda musketörens vanliga tystlåtenhet i hög grad förvånat hans kapten. Men herr de Tréville visste ingenting utom att, då han senast såg kardinalen, kungen och drottningen, hade kardinalen en mycket bekymrad min, kungen var orolig och drottningens röda ögon utvisade, att hon vakat eller gråtit. Men denna sista omständighet hade icke särdeles förvånat honom, emedan drottningen alltsedan sin förmälning vakat och gråtit mycket.
Herr de Tréville lade emellertid Athos på hjärtat att oförtrutet ägna sig åt kungens och i synnerhet drottningens tjänst och uppmana sina kamrater att göra likaledes.
Vad d'Artagnan angår, lämnade han knappast mera sitt hem. Han hade förvandlat sitt rum till ett observatorium. Från sina fönster såg han dem, som kommo och läto fånga sig, och som han hade tagit upp ett par golvstenar och urhålkat trossbottnen, så att endast ett tunt tak skilde honom från rummet inunder, där förhören höllos, hörde han allt, som försiggick mellan inkvisitorerna och de anklagade.
Förhören, som alltid föregingos av en noggrann kroppsvisitation av den häktade personen, lydde nästan alltid så här:
»Har herr Bonacieux lämnat er något att tillställas hans hustru eller någon annan person?»
»Har någon av dem givit er något muntligt förtroende?»
»Om de visste något, skulle de inte göra sådana där frågor», tänkte d'Artagnan. »Men vad är det egentligen de vilja veta? Om hertigen av Buckingham är i Paris och om han haft eller skall ha något möte med drottningen.»
D'Artagnan höll fast vid denna tanke, som efter allt vad han hört icke saknade sannolikhet.
Emellertid var råttfällan i full verksamhet och likaså d'Artagnans vaksamhet.
På aftonen dagen efter den stackars Bonacieux’ häktning, då Athos nyss lämnat d'Artagnan för att begiva sig till herr de Tréville, klockan just slagit nio och Planchet, som ännu icke bäddat sin herres säng, började detta sitt bestyr, hördes en bultning på porten, som genast öppnades och stängdes igen: någon hade åter gått i fällan.
D'Artagnan rusade fram till sitt golvhål och lade sig framstupa och lyssnade.
Snart hördes skrik och sedan jämmer och klagan, som man försökte att kväva. Något förhör tycktes ej komma i fråga.
»För fan», tänkte d'Artagnan, »det tycks mig vara en kvinna! Man visiterar henne, hon gör motstånd — man brukar våld — de uslingarna!»
Och trots all sin klokhet måste d'Artagnan göra våld på sig för att icke blanda sig i det uppträde, som försiggick under honom.
»Men jag säger er, att jag är ägarinna av detta hus, mina herrar, att jag är fru Bonacieux, är i drottningens tjänst!» skrek den stackars kvinnan.
»Fru Bonacieux!» mumlade d'Artagnan; »skulle jag ha varit nog lycklig att ha funnit den, som alla människor söka efter?»
»Det är just er vi väntat på», svarade männen.
Hennes röst kvävdes alltmer, en häftig brottning skakade panelningarna. Offret gjorde motstånd, så mycket en kvinna kan motstå fyra män.
»Nåd, mina herrar, nåd…», kved rösten, som nu endast lät höra oartikulerade ljud.
»Man lägger munkavle på henne, man tänker föra bort henne!» utbrast d'Artagnan och for upp som påverkad av en drivfjäder. »Min värja — bra, den är vid min sida! Planchet!»
»Herre!»
»Spring och sök reda på Athos, Porthos och Aramis! Någon av dem är nog hemma, kanske att alla tre kommit hem. Bed dem beväpna sig, komma hit, skynda allt vad de kunna! Ack, nu kommer jag ihåg, Athos är hos herr de Tréville!»
»Men vad tar ni er för, herre, vad tar ni er för?»
»Jag går ned genom fönstret», svarade d'Artagnan, »för att komma så mycket fortare. »Lägg du i ordning stenarna, sopa golvet, gå ut genom porten och spring dit jag sagt!»
»Ack herre, herre, ni slår ihjäl er!» skrek Planchet.
»Tig, ditt nöt!» sade d'Artagnan, och i det han fattade tag i fönsterposten, släppte han sig ned från första våningen, som lyckligtvis icke låg högt, utan att få så mycket som en skråma.
Därpå skyndade han att bulta på porten mumlande:
»Jag går i min tur i fällan, men ve de kattor, som ge sig i lag med en sådan råtta!»
Enappt hade portklappen ljudit under den unga mannens hand, förrän oväsendet därinne upphörde, steg närmade sig, porten öppnades och d'Artagnan med dragen värja rusade in i mäster Bonacieux’ rum, vars dörr, förmodligen påverkad av en slagfjäder, slog igen efter honom av sig själv.
Nu kunde de, som ännu bodde i det olyckliga huset, och de närmaste grannarna höra höga rop, stampningar, värjskrammel och braket av sönderslagna möbler. Några ögonblick senare kunde de, som lockade av bullret ställt sig vid fönstren för att få reda på orsaken därtill, se porten öppnas igen och fyra svartklädda män, icke gå ut, utan flyga bort som skrämda korpar, efter att på golv och bordshörn ha lämnat kvar vingfjädrar, det vill säga trasor av sina rockar och flikar av sina kappor.
D'Artagnan hade segrat utan stor möda, det måste medgivas, ty endast en av rättstjänarna var beväpnad, och denne försvarade sig dessutom endast för syns skull. Visserligen hade de tre andra sökt att med stolar, taburetter och lerkärl slå ned den unga mannen, men några skråmor av gaskognarens pamp hade skrämt dem. Tio minuter hade varit nog för att göra deras nederlag fullständigt, och d'Artagnan stannade kvar som herre över slagfältet.
Grannarna, som öppnat sina fönster med den kallblodighet, som utmärkte invånarna i Paris under dessa tider av ständiga upplopp och slagsmål, stängde dem, så snart de sett de fyra svartklädda karlarna fly; deras instinkt sade dem, att för ögonblicket allt var slut.
Dessutom var det sent, och då som nu lade man sig tidigt i Luxembourgkvarteret.
D'Artagnan, som stannat kvar ensam med fru Bonacieux, vände sig nu till henne; den stackars kvinnan låg kastad baklänges i en länstol och var halvt medvetslös. D'Artagnan granskade henne med en snabb blick.
Det var en förtjusande kvinna på tjugufem eller tjugusex år, med mörkt hår och blå ögon, något litet uppnäst, med beundransvärda tänder och hy skiftande i ros och opal. Men där var det slut med de kännetecken, varpå man kunnat taga henne för en förnäm dam. Händerna voro vita, men utan finhet, fötterna förrådde icke kvinnan av stånd. Lyckligtvis hade d'Artagnan ännu icke hunnit fästa sig vid dessa detaljer.
Medan han observerade fru Bonacieux och just hade kommit till fötterna, fick han på golvet se en fin batistnäsduk, som han sin vana trogen tog upp och i vars hörn han kände igen samma monogram, som han hade sett på den näsduk, som varit nära att inveckla honom i en strid på liv och död med Aramis.
Sedan dess misstrodde d'Artagnan vapenprydda näsdukar och stoppade därför utan vidare den upphittade i fru Bonacieux’ ficka.
I samma ögonblick återfick fru Bonacieux sansen. Hon slog upp ögonen, såg sig förskräckt omkring och märkte, att rummet var tomt och att hon var ensam med sin befriare. Hon räckte honom genast båda händerna och log. Fru Bonacieux hade det mest förtjusande leende i världen,
»Åh, min herre», sade hon, »det är ni, som räddat mig! Tillåt mig tacka er.»
»Min fru», sade d'Artagnan, »jag har endast gjort vad varje adelsman skulle gjort i mitt ställe, ni är mig ingen tack skyldig.»
»Ack jo, min herre, ack jo! Och jag hoppas kunna bevisa, att ni inte hjälpt en ovärdig. Men vad ville då de där karlarna, som jag först tog för tjuvar, och varför är inte herr Bonacieux här?»
»Min fru, de där karlarna voro vida farligare än vad några tjuvar kunnat vara, ty de äro herr kardinalens hantlangare; och vad er man, herr Bonacieux, beträffar, är han inte här därför, att man i går kom och häktade honom för att föra honom till Bastiljen.»
»Min man på Bastiljen!» skrek fru Bonacieux. »Ack, min Gud, vad har han då gjort? Stackars min kära man! Han, som är själva oskulden!»
Och något liknande ett smålöje blev synligt i den unga kvinnans ännu helt förskrämda ansikte.
»Vad han gjort, fru Bonacieux?» sade d'Artagnan. »Jag skulle tro hans enda brott vara det, att han har på en gång lyckan och olyckan att vara er man.»
»Men, min herre, ni vet således…»
»Jag vet att ni blivit bortförd.»
»Och av vem? Vet ni det också? O, om ni vet det, så säg mig det!»
»Av en man på fyrtio till fyrtiofem år, med svart hår, mörk hy och ett ärr vid vänstra tinningen.»
»Alldeles riktigt, alldeles riktigt! Men hans namn?»
»Hans namn? Ja, det känner jag inte.»
»Och min man, visste han att jag blivit bortförd?»
»Han underrättades därom genom ett brev, som kvinnorövaren själv skrivit till honom.»
»Och misstänker han», frågade fru Bonacieux, med synbar förlägenhet, »orsaken till denna händelse?»
»Han tillskrev den, tror jag, en politisk orsak.»
»Jag tvivlade först på det, men nu är jag av samma tanke som han. Alltså har då den kära Bonacieux inte misstänkt mig ett enda ögonblick?»
»Åh, långt därifrån! Därtill var han alltför stolt över er dygd och framför allt över er kärlek.»
Ett nytt, nästan omärkligt småleende gled över den vackra unga kvinnans rosenläppar.
»Men», fortfor d'Artagnan, »hur har ni kunnat undkomma?»
»Jag begagnade mig av ett ögonblick, då man lämnade mig ensam, och som jag sedan i morse visste vad jag skulle tro om mitt bortförande, släppte jag mig ned genom fönstret med tillhjälp av mina lakan, och skyndade sedan hit för att träffa min man, som jag trodde vara hemma.»
»För att ställa er under hans beskydd?»
»Ack nej! Stackars min kära man, jag visste mycket väl, att han inte var i stånd att försvara mig, men som han kunde vara oss nyttig på annat sätt, ville jag förbereda honom.»
»Vad då på?»
»Åh, det är inte min hemlighet, jag kan således inte säga er det.»
»Dessutom», sade d'Artagnan — »förlåt att jag, så soldat jag är, påminner er om att vara försiktig! — dessutom tror jag inte, att det här är rätta platsen för några förtroenden. De där karlarna, som jag körde bort, äro snart här igen med beväpnad styrka, och träffar man på oss här, äro vi förlorade. Jag har visserligen låtit underrätta tre av mina vänner, men det är ovisst om mitt bud träffat dem hemma.»
»Ack ja, ja, ni har rätt! utropade fru Bonacieux förskräckt, »låt oss fly, låt oss rädda oss!»
Därmed stack hon sin arm under d'Artagnans och drog honom häftigt med sig.
»Men vart fly», sade d'Artagnan, »vart taga vägen?»
»Låtom oss först lämna detta hus, sedan få vi se!»
Och utan att ge sig tid att stänga porten skyndade den unga kvinnan och den unga mannen utför Rue des Fossoyeurs, kastade sig sedan in på Rue des Fossés-Monsieur-le-Prince och stannade först på Saint-Sulpiceplatsen.
»Och vad ska vi nu göra», frågade d'Artagnan, »och vart vill ni att jag skall föra er?»
»Sannerligen jag vet vad jag skall svara», sade fru Bonacieux; »min mening var att genom min man underrätta herr de La Porte, så att han skulle precis kunna säga oss, vad som tillragit sig i Louvren under de senaste tre dagarna och om det var någon fara för mig att visa mig där.»
»Men jag kan ju gå och underrätta herr de La Porte», sade d'Artagnan.
»Visserligen, men det är den olyckan att Bonacieux känner man i Louvren och släpper in honom, men er känner man inte och kommer att hålla porten stängd för er.»
»Det vet jag visst», sade den unga mannen, »ni har väl i någon portlucka i Louvren en portvakt, som är er tillgiven och som man genom att uttala en lösen…»
Fru Bonacieux betraktade uppmärksamt den unga mannen.
»Och om jag nu skulle ge er denna lösen», sade hon, »skulle ni glömma den genast ni begagnat er av den?»
»På heder och adelsmannaära!» svarade d'Artagnan i en ton på vars sanning man icke kunde misstaga sig.
»Nåväl, jag tror er; ni ser ut att vara en rättskaffens ung man, och dessutom kanske vinkar lyckan som en belöning för er tillgivenhet.»
»Jag skall utan några löften och efter bästa samvete göra allt vad jag kan för att tjäna konungen och vara drottningen till nöjes», sade d'Artagnan; »förfoga därför över mig som en vän.»
»Men mig då, var vill ni göra av mig under tiden?»
»Har ni ingen ni kan bege er till och där herr de La Porte sedan kan hämta er?»
»Nej, jag vill inte anförtro mig åt någon.»
»Vänta», sade d'Artagnan, »vi ha Athos’ port här i närheten — ja, alldeles riktigt.»
»Athos, vem är det?»
»En vän till mig.»
»Men om han är hemma och får se mig?»
»Han är inte hemma, och jag tar nyckeln med mig, sedan jag släppt in er i hans rum.»
»Men om han kommer hem?»
»Han kommer inte hem; för resten, om han också gjorde det, skulle man säga honom, att jag fört hit ett fruntimmer, som är i hans rum.»
»Men detta kommer att svårt kompromettera mig, förstår ni!»
»Än sen då! Man känner er ju inte, och dessutom äro vi i en belägenhet sådan, att man inte får tänka på vad som kan vara passande eller inte.»
»Så låt oss då gå till er vän. Var bor han?»
»Vid Férougatan, ett par steg härifrån.»
»Kom då!»
De fortsatte vägen. Som d'Artagnan hade förutsett, var Athos icke hemma; han tog nyckeln, som man brukade lämna honom i hans egenskap av vän i huset, gick uppför trappan och förde in fru Bonacieux i den lilla bostad vi redan beskrivit.
»Ni är här som hemma hos er», sade han, »kom ihåg, stäng dörren innanför och öppna inte för någon, såvida ni inte hör det knacka tre slag så här.»
Och han knackade tre gånger, de två första knackningarna tätt på varandra och tämligen hårt, den tredje efter ett kort uppehåll och svagare.
»Det är bra», sade fru Bonacieux, »nu är det min tur att ge er edra förhållningsorder.»
»Var god och tala!»
»Gå till den port av Louvren, som vetter åt Rue de l'Echelle, och fråga efter Germain.»
»Det är bra, och sedan?»
»Han frågar, vad ni vill, och då svarar ni med de två orden Tours och Bryssel. Han ställer sig då genast till ert förfogande.»
»Och vad skall jag ge honom för uppdrag?»
»Att gå och säga till herr de La Porte, drottningens kammartjänare.»
»Och då han gjort det och herr de La Porte kommit?»
»Så skickar ni honom hit till mig.»
»Det är bra; men var och hur träffar jag er igen?»
»Är ni angelägen om att få träffa mig igen?»
»Ja visst!»
»Nåväl, lämna den omsorgen åt mig och var lugn.»
»Jag litar på edra ord!»
»Det kan ni!»
D'Artagnan tog avsked av fru Bonacieux, i det han gav henne det ömmaste ögonkast, som det var honom möjligt att koncentrera på hennes förtjusande lilla person, och under det han sprang utför trappan, hörde han dörren låsas efter sig med dubbla slag. I två språng var han framme vid Louvren; då han stod vid portluckan åt Rue de l'Echelle, slog klockan tio. Alla de händelser vi nu berättat hade tilldragit sig på en halvtimme.
Allt gick som fru Bonacieux förutsagt. När han hörde den överenskomna lösen, bugade Germain sig; tio minuter därefter var La Porte i portvaktsrummet; med ett par ord satte d'Artagnan honom in i saken och talade om, var fru Bonacieux fanns. La Porte lät för säkerhetens skull säga sig adressen två gånger och satte i väg i fullt språng. Men han hade knappt tagit tio steg, förrän han kom tillbaka.
»Unga man», sade han till d'Artagnan, »jag vill ge er ett råd!»
»Vad då?»
»Ni skulle kunna få obehag för vad som hänt.»
»Tror ni det?»
»Ja. Har ni någon vän, vars klocka går efter?»
»Än sedan?»
»Jo, gå i så fall till honom, för att han må kunna intyga, att ni var hos honom klockan halv tio. I lagstil kallas detta ett alibi.»
D'Artagnan fann rådet klokt; han lade benen på ryggen och var snart hos herr de Tréville; men i stället för att gå in i salongen, som alla andra, bad han att bli insläppt i hans kabinett. Som d'Artagnan var en mycket ofta sedd gäst i palatset, gjorde man ingen svårighet vid att släppa in honom och skyndade att underrätta herr de Tréville, att hans unga landsman, som hade något viktigt att meddela, anhöll om ett enskilt samtal. Fem minuter därefter kom herr de Tréville in och frågade d'Artagnan, på vad sätt han kunde stå till tjänst och vad som förskaffade honom äran av ett besök vid en så sen timme.
»Jag ber om ursäkt, herr kapten», sade d'Artagnan, som passat på medan han var ensam inne, att vrida herr de Trévilles pendyl tre kvarts timme tillbaka, »jag tänkte att eftersom klockan inte var mer än tjugufem minuter över nio, så var det ännu inte för sent för mig att infinna mig här.»
»Tjugufem minuter över nio!» utbrast herr de Tréville och såg på klockan; »det är inte möjligt.»
»Se själv, herr kapten», sade d'Artagnan, »klockan är verkligen inte mera.»
»Ja, minsann!» sade herr de Tréville; »jag trodde det var mycket senare. Men låt nu höra ert ärende.»
D'Artagnan dukade upp en lång historia om drottningen; han talade om sina farhågor i fråga om hennes majestät, berättade vad han hört sägas om kardinalens planer mot Buckingham, och allt detta med ett lugn och en säkerhet, varav herr de Tréville så mycket lättare lät lura sig som han själv, efter vad vi redan omtalat, hade märkt något nytt och ovanligt mellan kardinalen, konungen och drottningen.
När klockan slog tio lämnade d'Artagnan herr de Tréville, som tackade honom för hans upplysningar, uppmanade honom att alltid ha konungens och drottningens tjänst på hjärtat och återvände därpå till salongen. Men då han kommit nedför trappan, erinrade d'Artagnan sig, att han glömt sin käpp; alltså sprang han upp igen, gick tillbaka in i kabinettet och vred klockan rätt igen, för att man icke dagen därpå skulle märka att den blivit rubbad. Och nu säker på ett vittne för att bevisa sitt alibi, gick han åter utför trappan och var snart ute på gatan.