De tre musketörerna/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 8. En hovintrig
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 9. D’Artagnans rätta egenskaper börja visa sig
Kapitel 10. En råttfälla i sjuttonde seklet  →


[ 99 ]

9.
D'ARTAGNANS RÄTTA EGENSKAPER BÖRJA VISA SIG

Såsom Athos och Porthos förutsett, återkom d'Artagnan efter en halvtimme. Även denna gång hade han förfelat sin man, som försvunnit som genom ett trollslag. D'Artagnan hade sprungit med värjan i hand alla närbelägna gator, men icke träffat någon, som liknade den han sökte. Därpå hade han gjort vad han kanske bort börja med, bultat på porten, som den okände stått och lutat sig mot; men förgäves lät han portklappen ljuda tio eller tolv gånger efter varandra, ingen svarade, och grannar, som lockade av bullret skyndade ut i porten eller stucko ut näsan genom ett fönster, försäkrade honom, att huset, vars alla ingångar även voro stängda, stått alldeles öde under ett halvt års tid.

Medan d'Artagnan sprang på gatorna och slog på portarna, hade Aramis sökt upp sina två kamrater, så att d'Artagnan vid sin hemkomst fann samlingen fullständig.

»Nå?» sade med en mun de tre musketörerna, när de sågo d'Artagnan komma in med svetten i pannan och ansiktet förvridet av vrede.

»Jo», svarade denne och kastade sin värja på sängen, »karlen måste vara djävulen i egen person, han försvann som en vålnad, en skugga, ett spöke!»

»Säg, Porthos, tror du på spöksyner?» frågade Athos.

»Jag tror endast på vad jag sett, och som jag aldrig sett några spöken, så tror jag heller inte på några.»

»Bibeln», sade Aramis, »ålägger oss att tro på dem: Samuels skugga visade sig för Saul, och det är en trosartikel, som jag ogärna skulle se betvivlad, Porthos.»

»I alla fall, han må nu vara människa eller djävul, kropp eller skugga, gyckelbild eller verklighet, så är den karlen född till mitt syndastraff, ty hans försvinnande kommer oss att gå miste om en präktig affär, mina herrar, en affär på vilken det varit hundra pistoler och kanske mer att förtjäna.»

»Hur så?» frågade på en gång Porthos och Aramis. [ 100 ]Athos åter, trogen sin vanliga tystlåtenhet, nöjde sig med en frågande blick på d'Artagnan.

»Planchet», sade d'Artagnan till sin betjänt, som i detta ögonblick stack in huvudet genom den på glänt stående dörren för att möjligtvis kunna uppsnappa några smulor av samtalet, »gå ned till min värd herr Bonacieux och bed honom skicka oss ett halvt dussin buteljer beaugency; det är det vin jag föredrar framför alla andra.»

»Men du har då öppen kredit hos din hyresvärd?» frågade Porthos.

»Ja», svarade d'Artagnan, »från och med i dag räknat. Och var lugna, är hans vin dåligt, så skicka vi ned och be om det som är bättre.»

»Man skall bruka men inte missbruka», sade Aramis med sin vanliga rikedom på tänkespråk.»

»Jag har alltid sagt, att d'Artagnan är det bästa huvudet av oss fyra», sade Athos, som efter denna meningsyttring, av d'Artagnan besvarad med en bugning, genast återföll i sin vanliga tystnad.

»Men till saken, säg då, vad är ä färde?» frågade Porthos.

»Ja», sade Aramis, »anförtro oss det, kära vän, såvida inte någon dams heder äventyras av detta förtroende; i så fall gör du bäst i att behålla det för dig själv.»

»Var lugna», svarade d'Artagnan, »ingens heder kommer att lida av vad jag har att meddela.»

Och därmed berättade han ord för ord för sina vänner, vad som nyss förefallit mellan honom och hans värd, och huru mannen, som rövat bort den värda husägarens hustru, var densamme han hade en gås oplockad med alltsedan deras sammanträffande på värdshuset Frimjölnaren.

»Din affär är inte dålig», sade Athos efter att som kännare ha läppjat på vinet och med en nick antytt att han fann det gott, »och kanske kunde man få den hedersmannen att punga ut med en femtio eller sextio pistoler. Frågan är nu endast, om dessa femtio eller sextio pistoler äro värda att man för dem riskerar fyra huvuden.»

»Men kom ihåg», utbrast d'Artagnan, »att det är en kvinna med i denna affär, en bortrövad kvinna, en kvinna, som man utan tvivel hotar, kanske torterar, och allt detta därför att hon är sin härskarinna trogen.»

»Akta dig, d'Artagnan, akta dig», sade Aramis, »du tar i mitt tycke vid dig något för hett i anledning av fru Bonacieux och hennes öde. Kvinnan är skapad till vårt fördärv, och det är från henne allt vårt elände kommer.»

[ 101 ]Vid detta tänkespråk av Aramis sågs Athos rynka ögonbrynen och bita sig i läpparna.

»Det är alls inte fru Bonaciuex jag är orolig för», utbrast d'Artagnan, »utan drottningen, som konungen försummar, som kardinalen förföljer och som ser alla sina vänners huvuden falla det ena efter det andra.»

»Varför älskar hon också vad vi hata mest här i världen, spanjorer och engelsmän?»

»Spanien är hennes fädernesland», svarade d'Artagnan, »och det är helt naturligt, att hon älskar spanjorerna, barn av samma jord som hon. Vad beträffar den andra tillvitelsen du gör henne, så har jag hört sägas, att hon älskar icke engelsmännen, utan en engelsman.»

»Och på min ära», sade Athos, »måste det inte erkännas, att denna engelsman var väl värd att älskas. Jag har aldrig sett ett noblare utseende än hans.»

»För att inte tala om att han klär sig som ingen annan, sade Porthos. »Jag var i Louvren den dag, då han strödde kring sig sina pärlor, och ta mig tusan tog inte jag upp två, som jag sedan sålde för tio pistoler stycket. Och du, Aramis, känner du honom?»

»Lika bra som ni, mina herrar, ty jag var bland dem, som arresterade honom i Amiens i en trädgård, dit herr de Plutange, drottningens stallmästare, släppte in mig. Jag var på seminariet den tiden, och äventyret syntes mig grymt sårande för kungen.»

»Vilket inte skulle hindra mig», sade d'Artagnan, »om jag visste var hertigen av Buckingham fanns, att fatta honom vid handen och leda honom till drottningen, om det så ock endast vore för att göra herr kardinalen ursinnig; ty vår verkliga, vår enda, vår eviga fiende, mina herrar, det är kardinalen, och kunde vi hitta på något sätt att spela honom ett riktigt grymt spratt, så tillstår jag, att jag gärna skulle våga huvudet.»

»Och», återtog Athos, »krämaren har sagt dig, d'Artagnan, att drottningen tror, att man med en falsk underrättelse har lockat Buckingham hit?»

»Ja, hon fruktar det.»

»Vänta litet!» sade Aramis.

»Vad då?»

»Gå på bara, jag söker att påminna mig vissa omständigheter.»

»Och nu är jag säker på», sade d'Artagnan, »att bortförandet av denna drottningens tjänarinna står i samband [ 102 ]med de händelser vi tala om, kanske även med hertigens av Buckingham närvaro i Paris.»

»Gaskognaren är rik på idéer», sade Porthos beundrande. »Jag tycker mycket om att höra honom tala», sade Athos. »Hans dialekt roar mig.»

»Mina herrar», återtog Aramis, »hör nu på mig!»

»Låt oss höra på Aramis», sade de tre vännerna.

»I går var jag på besök hos en lärd teologie doktor, som jag rådfrågar någon gång för mina studier…»

Athos smålog.

»Han bor i ett mycket ödsligt kvarter», fortfor Aramis, »både hans smak och hans stånd fordra det. Nå, i samma ögonblick jag lämnade honom…»

Aramis hejdade sig.

»Nåå?» frågade hans åhörare; »i samma ögonblick du lämnade honom?»

Aramis tycktes göra våld på sig, liksom när man i full fart med att ljuga finner sig hejdad av något oförutsett hinder; men hans tre kamraters blickar voro fästa på honom, deras öron väntade vidöppna, det fanns ingen möjlighet att rygga.

»Denna doktor har en nièce…» fortfor Aramis.

»Åh, det är en nièce med!» avbröt Porthos.

»En högst aktningsvärd dam», sade Aramis.

De tre vännerna började skratta.

»Åh, om ni skratta eller hysa minsta tvivel», återtog Aramis, »så få ni ingenting veta!»

»Vi äro rättrogna som muhamedaner och stumma som katafalker», sade Athos.

»Då fortsätter jag», sade Aramis. Denna nièce kommer emellanåt på besök hos sin onkel; av en händelse befann hon sig där i går på samma gång som jag, och jag måste bjuda henne armen för att föra henne till sin vagn…»

»Åh, hon har en vagn, doktorns nièce!» avbröt Porthos, till vars fel hörde en stor pratsjuka; »en vacker bekantskap, min vän!»

»Porthos», återtog Aramis, »jag har sagt dig mer än en gång, att du är högst ogrannlaga, och att det skadar dig hos damerna.»

»Mina herrar, mina herrar», utbrast d'Artagnan, som började genomskåda äventyret, »saken är allvarsam, låt oss därför försöka att inte skämta, om det är möjligt. Fortsätt, Aramis, fortsätt!»

[ 103 ]»Plötsligt kommer en lång, mörklett man med en ädlings skick… just i samma stil som din okände, d'Artagnan.»

»Kanske densamme», sade denne.

»Det är möjligt», fortfor Aramis — »han kommer fram till mig, följd på tio stegs avstånd av fem eller sex man, och säger i den artigaste ton: "Herr hertig! Och ni, min fru tillade han, vändande sig till damen, som jag hade under armen…»

»Doktorns nièce?»

»Men tig då, Porthos», sade Athos, »du är odräglig.»

»‘Jag får be er vara goda och stiga upp i den här vagnen, och det utan att försöka minsta motstånd, utan att göra minsta buller.‘»

»Han tog dig för Buckingham!» utropade d'”Artagnan.

»Jag tror det», svarade Aramis.

»Men damen då?» frågade Porthos.

»Henne tog han för drottningen», sade d'Artagnan.

»Alldeles», svarade Aramis.

»Gaskognaren är fan själv!» utropade Athos; »ingenting undgår honom.»

»Förhållandet är», sade Porthos, »att Aramis till figur och även något till hållning liknar den vackra hertigen; men jag tycker i alla fall, att musketörrocken…»

»Jag bar en mycket vid kappa», sade Aramis.

»I juli månad, för fan!» sade Porthos. »Kunde doktorn vara rädd för att någon skulle känna igen dig?»

»Jag fattar visserligen», sade Athos, att spionen lät narra sig av hållningen; men ansiktet…»

»Jag bar en bredbrättig hatt», sade Aramis

»Åh, min gud», utbrast Porthos, »vilka försiktighetsmått för att studera teologi!»

»Mina herrar», sade d'Artagnan, »låtom oss inte spilla tid på tomt prat! Låtom oss gå ut åt skilda håll och söka krämarens hustru, det är nyckeln till intrigen.»

»En kvinna av så lågt stånd, tycker du det, d'Artagnan?» sade Porthos med en föraktfull krökning av läpparna.

»Hon är guddotter till de La Porte, drottningens högt betrodde tjänare — har jag inte sagt er det, mina herrar? För övrigt är det kanske beräkning av hennes majestät att den här gången söka bistånd så lågt ned. De höga huvudena synas på långt håll, och kardinalen har goda ögon.»

»Nåväl», sade Porthos, »gör först upp priset med krämaren, men tag bra betalt.»

»Onödigt», sade d'Artagnan, »ty jag skulle tro, att betalar [ 104 ]inte han oss, så få vi nog tillräcklig betalning på annat håll.»

I detta ögonblick hördes bullret av hastiga steg i trappan, dörren slogs upp häftigt, och den olyckliga krämaren kom inrusande i rummet, där rådplägningen hölls.

»O, mina herrar», skrek han, »rädda mig för guds skull! Det är fyra karlar därnere, som vilja arrestera mig, rädda mig, rädda mig!»

Porthos och Aramis stego upp.

»Ett ögonblick!» utropade d'Artagnan och gav dem en vink att sticka sina halvdragna värjor i skidan. »Det är inte mod, som behövs här, utan klokhet.»

»Men», utropade Porthos, »vi skall väl inte låta…»

»Du skall låta d'Artagnan hållas», sade Athos, »han är, jag upprepar det, det bästa huvudet bland oss, och jag för min del förklarar, att jag lyder honom. Gör vad du finner för gott, d'Artagnan.»

I samma ögonblick visade sig de fyra rättstjänarna i dörren till ytterrummet, men då de sågo fyra musketörer stående där med värja vid sidan, tvekade de att gå längre.

»Stig in, mina herrar, stig in!» ropade d'Artagnan. »Ni äro här i mitt hem, och vi äro alla trogna tjänare till konungen och herr kardinalen.»

»Således, mina herrar, sätta ni er inte emot, att vi verkställa de order vi fått?» frågade den, som tycktes vara truppens anförare.

»Tvärtom, mina herrar, vi ska till och med ge er handräckning, om så behövs.»

»Men vad är det han säger?» mumlade Porthos.

»Du är ett nöt», sade Athos, »tyst bara!»

»Men ni lovade mig ju…» sade den stackars krämaren helt sakta.

»Vi kunna endast rädda er, om vi förbli på fri fot», svarade hastigt och sakta d'Artagnan, »och göra vi min av att försvara er, arresterar man ju oss med er.»

»Ja, men jag tycker i alla fall…»

»Kom in, mina herrar, kom in!» sade d'Artagnan högt; jag har inte någon orsak att ta den här herrn i försvar. Jag har i dag sett honom för första gången — och av vilken anledning sedan! Han kan själv tala om det — för att kräva mig på hyran. Är det inte sant, herr Bonacieux? Svara!»

»Det är rena sanningen», skrek krämaren, »men herrn här talar inte om för er…»

»Håll tyst om mig, håll tyst om mina vänner och i syn[ 105 ]nerhet om drottningen, eller ni störtar oss alla i fördärvet utan att rädda er själv! Seså, mina herrar, för nu bort denna man!»

Och d'Artagnan sköt den bestörte krämaren i rättstjänarnas händer, i det han sade:

»Ni är en riktig bracka, min kära Bonacieux, här kommer ni och fordrar pengar av mig, av mig, en musketör! I fängelse med honom! Mina herrar, ännu en gång, för bort honom och håll honom inom lås och bom så länge som möjligt. Desto längre tid får jag på mig att betala.»

Sbirrerna utgöto sig i tacksägelser och förde bort sitt rov.

Just som de skulle gå ned, slog d'Artagnan anföraren på axeln.

»Få vi inte dricka ett glas med varandra?» sade han och hällde i två glas med samma beaugencyvin, som han hade att tacka herr Bonacieux’ frikostighet för.

»En stor ära för mig», sade sbirrernas chef, »och jag mottar med tacksamhet.»

»Er skål således, herr — vad heter ni?»

»Boisrenard.»

»Herr Boisrenard!»

»Er skål, herr adelsman — vad heter ni i er tur, om jag får fråga?»

»D'Artagnan.»

»Skål, herr d'Artagnan!»

»Och främst av alla skålar», utropade d'Artagnan liksom hänförd av sin entusiasm, »konungens och kardinalens!»

Anföraren för rättstjänarna skulle kanske ha tvivlat på d'Artagnans uppriktighet, om vinet varit dåligt, men vinet var gott, han kände sig övertygad.

»Men vad är det för en satans nedrighet du tillåtit dig!» utbrast Porthos, sedan anföraren skyndat efter sina kamrater, och de fyra vännerna åter voro ensamma. »Fy tusan. Fyra musketörer låta häkta mitt ibland sig en stackars fan, som ropar på hjälp! En adelsman dricka med en bygel!»

»Porthos», sade Aramis, »Athos har redan sagt dig, att du är ett nöt, och jag delar hans åsikt. D'Artagnan, du är en stor man, och när du en gång intar herr de Trévilles plats, utber jag mig ditt förord till abbotstift.»

»Nej, det här går över mitt förstånd», utlät sig Porthos: »ni gilla således vad d'Artagnan nyss gjort?»

»Det tror jag rasande väl, sade Athos, »jag inte blott gillar vad han gjort, jag lyckönskar honom till det.»

»Och nu, mina herrar», sade d'Artagnan utan att besvära [ 106 ]sig med att för Porthos förklara sitt handlingssätt, »en för alla och alla för en, det är vårt valspråk, inte sant?»

»Ja, men…», sade Porthos.

»Sträck upp handen och svär!» ropade på en gång Athos och Aramis.

Besegrad av exemplet, fastän brummande för sig själv, sträckte Porthos upp handen, och de fyra vännerna upprepade med en röst den av d'Artagnan dikterade formeln:

»Det är bra, och nu må var och en gå hem till sig», sade d'Artagnan, som om han i hela sitt liv aldrig gjort annat än kommenderat. Och varen vaksamma, ty från och med detta ögonblick äro vi i öppen fejd med kardinalen!»