Den gäckande nejlikan/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Boulogne
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

N:o 6
Den svages styrka  →


[ 124 ]

XVI.
N:O 6.

Medvetandet återvände mycket långsamt och smärtsamt.

Det hade varit kväll, då Marguerite senast haft någon klar uppfattning av vad som försiggick omkring henne — det var ljusa dagen, innan hon åter började förnimma, att hon ännu levde, att hon ännu kände, tänkte och led.

Hennes huvud värkte olidligt — det var den första medvetna känsla hon hade. Därpå fick hon en obestämd uppfattning av en blek solstråle, som, smal och disig, trängde in någonstädes framför henne och sken rakt i ansiktet på henne.

Hon slöt ögonen hårt, ty detta matta ljussken ökade hennes plågor.

Det föreföll henne, som om hon låg på ryggen och hennes händer, som oroligt trevade omkring, vidrörde en hård halmmadrass och en grov kudde, och över henne låg hennes egen kappa. Tankeförmågan hade ännu ej återvänt, endast en känsla av stort lidande och gränslös trötthet.

Snart försökte hon likväl att öppna ögonen, och så småningom började det ena föremålet efter det andra att framträda ur denna dimma, som ännu fördunklade hennes syn.

Först en smal glugg — som knappast kunde kallas för fönster — med små fyrkantiga, otvättade, simpla [ 125 ]glasrutor, genom vilka morgonsolens strålar gjorde välvilliga försök att tränga in — därpå ett moln av damm, upplyst av solstrålarna och — så tycktes det hennes stackars trötta hjärna, som strävade att uppfatta, vad som omgav henne — bestående av myriader abnormt stora molekyler, vilka tycktes dansa en vild saraband framför Marguerites värkande ögon, än närmande sig och än dragande sig tillbaka, samlande sig i grupper och antagande groteska former av vidunderliga ansikten och spöklika masker, vilka hångrinade åt den medvetslösa gestalten, som hjälplös låg där på den grova halmmadrassen.

Genom och bakom dem varseblev Marguerite så småningom tre väggar av ett trångt rum, gråa och fuktiga, till hälften betäckta med limfärg och till hälften med grönaktiga mögelfläckar.

Mitt emot henne och alldeles nedanför fönstergluggen låg en halmmadrass och på den någonting mörkt som rörde sig.

Orden: »Liberté, Egalité, Fraternité ou la Mort!» stirrade emot henne från någon fläck på andra sidan om de dansande dammolekylerna. Men alldeles ovanför den andra halmmadrassen såg hon de otydliga konturerna av ett mörkt krucifix.

Det kändes som en förfärlig ansträngning att reda ut alla dessa intryck och försöka att fatta, vad detta var för ett rum och vad meningen var med halmmadrassen, det smala fönstret och de fläckiga väggarna. Ja, det var för det värkande huvudet alldeles för mycket att klargöra, annat än gradvis och på ett oändligt långsamt sätt.

Marguerite väntade tåligt och lät minnet treva sig tillbaka så varsamt och dröjande, som det behagade.

— Tror ni, att ni nu kan dricka litet av detta, mitt barn?

Det var en mild, litet darrande stämma, som nu träffade hennes öra.

Hon öppnade ögonen och såg, att det där mörka, som legat på den andra halmmadrassen, inte längre fanns [ 126 ]där och att någon varelse tycktes vara henne helt nära — en varelse, som hon blott otydligt kunde urskilja, men som talade till henne på franska med mild och öm röst och det mjuka, sjungande tonfall, som är betecknande för Normandies lantbefolkning. Denna varelse tycktes nu föra någonting svalkande och lindrande till hennes läppar.

— De ha givit mig det här för er räkning, fortfor den skälvande rösten helt nära hennes öra. Om ni ville försöka att dricka det, tror jag att det skulle göra gott.

En hand och en arm stuckos under den hårda kudden, så att hennes huvud lyftes upp en smula, ett glas hölls tätt intill hennes läppar, och hon drack därur.

— Så ja! Jag är säker på, att ni känner er bättre nu. Slut nu ögonen igen och försök att sova!

Hon gjorde, som hon blev tillsagd — hon hade alls ingenting emot att sluta ögonen. Efter en stund föreföll det henne, som om någonting glidit fram mellan hennes värkande huvud och den där pinande strålen av den bleka septembersolens sken.

Måhända sov hon lugnt en stund härefter, ty fast hennes huvud ännu plågade henne mycket, kändes hennes mun och strupe mindre torra och svidande. Under denna sömn eller detta dvalliknande tillstånd hade hon en förnimmelse av, att samma milda, behagliga röst sakta mumlade »Pater Noster» och »Ave Maria» helt nära hennes öra.

På detta sätt låg hon under större delen av dagen. Inte fullt medveten, inte fullt vaken för de fasansfulla minnen, som inom kort skulle störta sig över henne.

Då och då förde samma välvilliga, skälvande händer med milt våld någon flytande föda till hennes ovilliga läppar — ibland någon varm soppa och ibland ett glas mjölk.

Förutom värken i huvudet kände hon ej något kroppsligt ont. Hon hade en förnimmelse av fullständigt lugn. En atmosfär av sällspord frid och ro tycktes fylla hela det lilla rummet, genom vars smala fönster solstrålen lyste med allt mer och mer gyllene glans, [ 127 ]allteftersom dagen skred fram mot middagstiden. Därefter försvann strålen med ens.

Den sakta mumlande rösten bredvid henne verkade som ett sömnmedel på hennes nerver. Fram på eftermiddagen föll hon i en verkligt välgörande sömn.

Men efter den vaknade hon till fullt medvetande.

O, hur förfärligt, hur dåraktigt alltsammans var!

Allt stod åter med ens klart för henne med verklighetens hela ofrånkomliga visshet.

Hon var fånge i deras händer, som för länge sedan svurit att taga »Den Röda Nejlikans» liv!

Hon, hans hustru, var nu en gisslan i deras händer! Hennes frihet och säkerhet skulle komma att erbjudas honom mot priset av hans liv! Detta var ingen dröm, det var ingen mara, som red henne! Det fanns ingen möjlighet att göra sig några illusioner om de avsikter, som hennes mans fiender hade.

Det var verklighet alltsammans. Redan nu, innan hon hade styrka nog att fullt klargöra för sig hela den fasansfulla belägenhet, vari hon råkat, insåg hon, att hon genom sin egen vansinnigt impulsiva handling hade hopplöst bragt den man, hon älskade, i dödsfara.

Ty med sin av kärleken alstrade upphöjda och fasta tro på honom tvivlade hon ej ett ögonblick på, vilket av de båda alternativen han skulle välja, när de blevo honom förelagda. Han skulle komma att offra sig själv, han skulle villigt dö tusen gånger, blott de återgåvo henne friheten.

För sin egen räkning, sina egna lidanden, sin egen fara och förödmjukelse bekymrade hon sig icke alls. Ja, i detta ögonblick kände hon till och med en vild, häftig längtan efter döden. Då tankar och minnen nu så plötsligt brusade fram inom henne, önskade hon av allt sitt hjärta och av all sin själ, att hon kunde få dö, så att hon ej behövde bli den gisslan, som skulle lösas med hans dyrbara liv och frihet.

Visserligen skulle han lida grymt av att förlora henne, därför att han älskade henne över allt annat i världen. Han skulle lida i varje fiber av sin häftiga [ 128 ]och glödande natur, men han skulle ej då behöva uthärda de förödmjukelser, den pinande maktlöshet, den ohyggliga död och det grymma »antingen — eller», som hans fiender redan nu voro i färd med att förbereda åt honom.

Då inträffade plötsligt en fullkomlig omstörtning i hennes känslor.

Marguerite hade i själva verket en mycket spänstig och livfull natur och ett klart huvud, vars tankar hade långt mera benägenhet för att ivrigt arbeta och göra upp planer och förslag än för att stilla finna sig i det oundvikliga.

Dessa förtvivlade dödstankar hade knappast format sig i hennes själ, förrän en ny tankeföljd med underbar snabbhet sköt upp däri.

Tänk, om allting inte var hopplöst ändå!

Instinktmässigt började hon fundera på möjligheter till att rymma. Hade hon väl rättighet att förtvivla? Hon, hustrun och den förtrogna följeslagarinnan till en man, som förvånat världen med sin djärvhet, sin tapperhet och sin underbara tur, kunde hon för ett ögonblick tänka, att »Den Röda Nejlikan» vid detta tillfälle — det viktigaste, mest hotande i hela hans äventyrsfyllda liv — skulle kunna övervinnas av svårigheterna?

Fanns det ej nu i England fullt med män, kvinnor och barn, vilka genom hans mod och förslagenhet räddats ur en fasansfull belägenhet, som förefallit fullt ut lika hopplös som hennes? Och skulle ej varje möjlighet, som hans uppfinningsrika hjärna ägde, komma att användas till det yttersta för att utföra detta räddningsverk, som rörde honom närmare och djupare än något han dittills utfört?

Marguerite klandrade nu sig själv för sitt tvivel och sina farhågor.

Hon erinrade sig plötsligt, att hon bland människoskaran på landningsplatsen lagt märke till en person — en ovanligt högrest gestalt, som gått helt nära bakom Chauvelin och hans följeslagerskor. Hennes vaknande [ 129 ]hopp försäkrade henne nu, att hon ej hade misstagit sig, att det var Percy, som trots hennes antaganden kommit till Boulogne redan förra natten. Han handlade alltid så olika mot vad någon människa väntade, att det nog var mycket möjligt, att han i alla fall farit över med paketfartyget, utan vare sig Marguerites eller sina fienders vetskap.

Ja, ju mer hon tänkte därpå, dess säkrare kände hon sig, att Percy redan var i Boulogne och att han hade kännedom om hennes tillfångatagande och fara.

Icke hade hon rättighet att ens ett ögonblick tvivla på, att han var i stånd att närma sig henne, att han — när tiden var inne — skulle kunna rädda både sig och henne!

En värmande glöd började genomströmma hennes ådror. Hon kände sig nu upplivad och stärkt, och i det återvaknande hoppets strålande fröjd hade hon ej mer någon förnimmelse av smärta eller trötthet.

Stödjande sig på armbågen reste hon sig till hälften upp. Ännu var hon mycket kraftlös, och denna lilla rörelse gjorde henne alldeles yr i huvudet. Men snart skulle hon nog vara frisk och stark igen — hon måste bli frisk och stark och redo att göra vad han tillsade henne, då stunden var inne att fly därifrån.

— Åh, ni är bättre nu, mitt barn, ser jag, yttrade nu den egendomliga, skälvande rösten med sin mjuka, sjungande accent. Men ni får inte vara oförsiktig. Doktorn sade att ni hade fått ett grymt hårt slag. Er hjärna har fått en våldsam skakning, och ni måste ligga alldeles stilla hela dagen i dag, eljest börjar ert stackars lilla huvud att värka igen.

Marguerite vände sig åt sidan och såg på den talande. Trots sina upprörda känslor, sin sorg och sin oro, kunde hon ej låta bli att le åt den sällsamma lilla figur, som satt där på en rankig stol mitt framför henne och med högtidlig uppsyn och långsamma, taktmässiga rörelser med ena handen samt under häftigt flåsande var ivrigt sysselsatt med att blanka det nötta skinnet på ett par gamla skor med stora spännen.

[ 130 ]Det var en liten mager, nästan hopskrumpen figur. Den smala ryggen var kullrig och krökt, de magra benen voro klädda med ett par mycket stoppade, grova, svarta strumpor. Det var en gammal gubbe med ett milt ansikte med rena drag, fårade av otaliga rynkor samt omgivet av tunna, vita lockar, vilka krönte en slät panna, som var gul och blank liksom gammalt elfenben.

Då han talade, blickade han upp på Marguerite med ett par milda, vänliga blå ögon, som på ett ömt förebrående sätt betraktade henne.

Marguerite tyckte, att hon aldrig förr sett så mycken godhjärtenhet och barnafromhet avspegla sig i något ansikte. Dessa egenskaper riktigt strålade fram ur de blekgrå ögonen, som tycktes fulla av ofällda tårar.

Den gamle mannen var klädd i en nött dräkt, ett under av skinande renhet, vilken en gång varit en prästrock av fint, svart kläde men som nu var en enda massa av lappar och trådsliten på axlar och knän. Han föreföll djupt upptagen av uppgiften att blanka sina skor, och sedan han avslutat sin lilla förmaning, återtog han mycket högtidligt och allvarligt sitt arbete.

Marguerites första, instinktmässiga känsla var naturligtvis misstro och motvilja mot en person, som tycktes på något sätt vara satt till att vakta henne.

Men då hon närmare lade märke till varje detalj hos den lilla besynnerliga figuren, de trasiga och slitna klädernas omsorgsfulla renhet, ryggens resignerade böjning och blicken i de fuktiga ögonen, tycktes det henne, att hela anblicken av den lille mannen, som satt där och blankade sina skor, var obeskrivligt rörande och i all sin anspråkslöshet respektingivande.

— Vem är ni? frågade lady Blakeney slutligen, ty sedan den gamle betraktat henne med ett slags bedjande undran, tycktes han vänta på, att hon skulle börja tala med honom.

— En Herrens tjänare, mitt goda barn, svarade den gamle mannen med en djup suck och en skakning av [ 131 ]sina tunna vita lockar, en präst, som inte längre får tjäna sin gudomlige Mästare. En gammal fattig gubbe — mycket kraftlös och mycket ofarlig — som har blivit satt att vakta över er här. Men, tillade han med en vördnadsfull och urskuldande min, ni får inte därför betrakta mig som en fångvaktare. Jag är mycket gammal och mycket liten och tager ej alls upp stor plats. Jag kan göra mig så omärklig, att ni knappast skall behöva veta av, att jag är här. De ha tvingat mig till det, mycket emot min vilja. — Men de äro starka, och jag är svag. Hur skulle jag kunna hindra dem att placera mig här? Men kanske, när allt kommer omkring, tillfogade han naivt, att det är den gode Gudens vilja, och Han vet bäst, mitt barn — Han vet bäst.

Skorna vägrade tydligen att lämna något bättre resultat av den behandling den gamle mannen ansträngde sig att giva dem. Han betraktade dem nu med ett lustigt beklagande uttryck i sitt rynkiga ansikte, satte sedan ned dem på golvet och stack fötterna i dem.

Marguerite betraktade honom under tystnad, alltjämt stödd på armbågen. Tydligen var hennes hjärna ännu trött och bedövad, ty hon kunde ej riktigt fatta allt, vad den gamle gubben sade.

Hon smålog för sig själv, då hon såg på honom. Hur skulle hon kunna betrakta honom som en fångvaktare? Han såg inte alls ut som en jakobin eller terrorist. Det fanns ingenting av otillfredsställd demokrat, av vild anarkist, redo att låna sig till vilken grymhet som helst mot en så kallad aristokrat, hos denna patetiska lilla figur i den luggslitna prästrocken och de nötta skorna.

Han tycktes dessutom förunderligt skygg och illa till mods och undvek tydligen att möta blicken ur Marguerites stora, blixtrande ögon, vilka spörjande voro fästade på honom.

— Ni måste förlåta mig, min dotter, sade han blygt, för att jag avslutar min toalett inför er. Jag hade hoppats vara alldeles färdig innan ni vaknade, men mina skor ha varit litet besvärliga. Frånsett litet tvål [ 132 ]och vatten, vilja inte fängelsemyndigheterna ge oss stackars fångar några möjligheter till renlighet och prydlighet, och den gode Guden älskar en ren kropp likaväl som en ren själ. Men jag får inte fortsätta att prata så här, tillade han ivrigt. Jag är övertygad om att ni gärna vill stiga upp och uppfriska ert ansikte och era händer med litet vatten. Åh, ni skall få se, hur bra jag har tänkt ut det — jag behöver inte alls övervaka vad ni företar er, och när ni gör er lilla toalett, kan ni känna er som alldeles ensam — alldeles som om den gamle gubben inte funnes till.

Han började nu ordna och stöka i rummet och drog fram de med halmsitsar försedda, rankiga gamla stolarna mitt på golvet. Det fanns fyra sådana i cellen, och han byggde upp ett slags barrikad av dem på så sätt, att han placerade två bredvid varandra och två ovanpå dessa.

— Ni skall få se, mitt barn — ni skall få se! upprepade han emellanåt, under det han höll på med att bygga upp denna barrikad. Det var intet lätt arbete, ty han var liten, och hans händer darrade av en tydligen obetvinglig nervositet.

Marguerite satt lätt framåtlutad med hakan stödd mot handen, alltför förbryllad och orolig för att fatta humorn i denna löjliga situation. Hon förstod ingenting alls. Den gamle gubben hade av något ännu oförklarat skäl blivit satt till att vakta henne. Det var inte något ovanligt påhitt av de omänskliga uslingar, som vid denna tid styrde Frankrike, att de ökade fångenskapens lidande och kval för de fint bildade kvinnorna med den förolämpande pinan att aldrig en minut låta dem få vara ensamma.

Denna egendomliga form av tortyr, vilken var en uppfinning av varelser, som säkert blivit vansinniga av sin egen vilda grymhet, lät man just vid denna tid Frankrikes olyckliga avsatta drottning undergå. Marguerite hade, då hon befann sig långt borta i England, ryst av fasa, när hon hört talas därom, och i sitt hjärta hade hon, som varje renhjärtad kvinna den tiden gjor[ 133 ]de, bett till Gud att den stolta, olyckliga Marie Antoinette snart skulle finna befrielse från sitt lidande genom döden.

Tydligen hade de, som nu gjort Marguerite till fånge, någon liknande tanke med avseende på henne. Men denne gamle gubbe föreföll så svag och så hjälplös; och hans finkänsliga tanke, då han nu försökte bygga upp en skärm för att dela det lilla ruskiga rummet i två, visade att han var särdeles olämplig till att sköta en vaksam vaktares syssla.

När de fyra stolarna tycktes stå tämligen stadigt och faran för att de skulle ramla över ända föreföll jämförelsevis ringa, släpade han fram halmmadrassen och reste upp den mot dem. Till slut drog han fram bordet med dess spräckta handkanna och handfat och ställde det invid denna improviserade avdelningsskärm. Därpå betraktade han hela anordningen med tydlig belåtenhet och förtjusning.

— Så där ja! sade han och vände sitt av tillfredsställelse strålande ansikte mot Marguerite. Nu kan jag fortsätta med mina böner på andra sidan om den här palissaden. Åh, den står alldeles stadig, tillade han, i det han med försiktig hand och stilla stolthet rörde vid sitt mästerstycke av byggnadskonst. Ni kan vara alldeles för er själv. Försök att glömma, att den gamle abbén finns här i rummet. Han räknas inte … han räknas verkligen inte … han har upphört att vara av någon betydelse sedan flera månader tillbaka nu, när Saint Joseph är stängd och han inte längre får läsa mässan.

Tydligen pratade han på detta mångordiga sätt för att dölja sin nervösa blyghet.

Därpå drog han sig undan bakom sin skyddande barrikad och tog upp sin bönbok ur fickan. Sedan han funnit en smal kant på en av stolarna, varpå han kunde sitta utan alltför stor fara att få hela tillställningen nedramlande över huvudet på sig, var han snart helt och hållet upptagen av sin andaktsövning.

Marguerite betraktade honom ännu en stund. Han [ 134 ]försökte synbarligen att ingiva henne den tanken, att han alldeles hade glömt hennes närvaro.

Han såg så lustig ut med sitt beskäftiga och dock så blyga sätt, men han var på samma gång så vänlig och mild, att hon kände sig fullkomligt lugnad.

Hon försökte nu att resa sig upp bättre, och hon blev förvånad över att det gick så lätt. Visserligen värkte hennes lemmar ännu, och då och då genomkorsades hennes huvud av häftiga smärtor, som emellanåt kom henne att känna yrsel och kväljningar, men för övrigt var hon icke alls sjuk. Hon satte sig upp på halmmadrassen och stödde fötterna mot golvet, och efter en liten stund gick hon till det improviserade toalettrummet och tvättade ansiktet och händerna.

Vilan hade gjort henne gott, och hon kände sig nu fullkomligt i stånd att ordna sina tankar och att röra sig utan alltför mycket plågor samt att både andligen och kroppsligen bereda sig för de viktiga händelser, som hon insåg måste vara nära förestående.

Medan hon gjorde sin toalett, sysslade hennes tankar med det enda, allt absorberande ämnet: att Percy var i Boulogne — att han visste att hon var där och i fängelse — att han säkert skulle finna någon väg till henne, ja, kanske kunde han nu komma att meddela sig med henne vilken stund som helst och hade utan tvivel redan gjort upp en flyktplan för hennes räkning, djärvare och slugare än någon, som han dittills uttänkt.

Därför måste hon vara redo och beredd på vad som ännu kunde hända. Hon måste vara stark och vaken och på intet sätt modfälld, ty skulle han ej, om han vore här hos henne, klandra henne för hennes brist på tro?

När Marguerite slätat sitt hår och gjort sin dräkt så prydlig som möjligt, överraskade hon sig själv med att sjunga helt glatt.

Så full av hopp och mod var hon.