Den gäckande nejlikan/Kapitel 15
| ← Passet |
|
N:o 6 → |
XV.
BOULOGNE.
Under resan hade Marguerite ej mycket tillfälle att genomtänka saken.
De små obehag, som följa med, då man reser under enkla förhållanden, hade den välkomna verkan att de för tillfället läto henne glömma den hjärtslitande kris hon nu genomgick.
Hon var naturligtvis tvungen att färdas på ett enkelt, obemärkt sätt. Hon måste sälla sig till den skara av fattiga passagerare, som voro sammanpackade i paketbåtens akter, sittande på knyten och resgods av alla slag och stödjande sig mot varandra. Denna trånga, belamrade, fuktiga del av däcket med sin lukt av tjära och havsvatten var den mest motbjudande och avskyvärda plats för en fin och nogräknad dam. Och dock voro det obehagliga sällskapet och de kalla saltvattensduscherna, som allt emellanåt gjorde henne genomvåt, nästan en välkommen pina, ty den ständiga känslan av fysiska obehag hjälpte henne att förgäta den outhärdliga själsångesten.
Dessutom kände hon sig bland dessa fattiga passagerare säker på att ej bliva uppmärksammad.
Där var ej heller någon, som lade särskilt märke till henne. Hon såg ut ungefär som alla andra i hopen. Ingen skulle för ett ögonblick kunnat känna igen lady Blakeneys bländande person i den lilla hopkrupna gestalten i de mörka, nedsmutsade kläderna.
Med kapuschongen djupt neddragen över ansiktet satt hon i en undangömd vrå av däcket på den lilla svarta nattsäck, i vilken hon hade de få tillhörigheter, som hon tagit med sig. Hennes kläder, som nu voro nedstänkta med vägsmuts och genomdränkta av saltvatten, tilldrogo sig ingen uppmärksamhet.
Det blåste frisk nordvästlig vind, kall och genomträngande, men gynnsam för en snabb överfärd.
Marguerite, som gjort en flera timmar lång färd i vagn, innan hon steg ombord i Dover, var obeskrivligt trött.
Hon betraktade den gyllene solnedgången vid havets bryn, tills hennes ögon svedo. Och då de bländande, högröda, guldgula och purpurröda färgerna lämnade rum för aftonens milda, grå toner, upptäckte hennes blick den runda kupolen av kyrkan Notre-Dame de Boulogne, som avtecknade sig mot skyarnas dunkla bakgrund.
Ett slags dvala bemäktigade sig hennes sinnen. Hon var vaken och dock till hälften sovande. Omedveten om allting omkring sig, såg hon ej någonting annat än de stora, tunga tornen på Boulognes gamla kyrkor, vilka så småningom ett efter ett stego fram i fjärran ur det hastigt tätnande mörkret.
Staden såg ut som en drömstad, en skapelse av en sjuk fantasi, som för hennes själs ögon gled fram såsom en sorgens och dödens stad.
När båtens sida slutligen skrapade emot brobänken, kände Marguerite det, som om hon blivit våldsamt väckt. Hon var domnad och stel och tänkte, att hon måtte ha somnat in under den sista halvtimmen av resan.
Överallt omkring henne härskade mörker. Himlen var molnbetäckt. Det var en ovanligt mörk kväll.
Runt omkring henne rörde sig gestalter, och ett förvirrande sorl av röster hördes. Det uppstod ett allmänt knuffande, ett hojtande och skrikande, som föreföll helt förskräckligt i mörkret. Ty här bland de fattiga passagerarna hade man ej ansett det nödvändigt att skaffa något slags belysning. En ensam lykta, som hängde på en mast, tycktes endast öka det intensiva mörkret runt omkring. Allt emellanåt visade sig ett ansikte inom denna svaga, gulaktiga ljuskrets; det verkade egendomligt förvridet, med långdragna skuggor över panna och haka, en grotesk, spöklik uppenbarelse, som hastigt försvann, skyndade bort likt någon förskrämd ande och gav rum åt andra gestalter, andra figurer, alla lika groteska och spöklika.
Marguerite betraktade alltsammans en stund, orörlig och med slö blick. Hon visste ej riktigt, vad hon nu borde taga sig till, och hon ville ej gärna fråga någon. Ännu var hon som bedövad, och mörkret gjorde henne liksom blind.
Så småningom började emellertid det ena efter det andra av de omgivande föremålen att träda fram ur dunklet för hennes blick. Då hon stirrade rakt framför sig, började hon urskilja ett litet stycke av den plats, där de lagt till, samt en smal landgång, på vilken passagerarna gingo i rad efter varandra från fartyget över till brobänken. Förstaklasspassagerarna höllo tydligen på att gå i land nu; den skara, till vilken Marguerite hörde, hade drivits undan för ett ögonblick och pressats samman i en ännu mera kompakt massa för att bättre folk lättare skulle komma fram.
Bredvid landningsplatsen hade ett litet skjul blivit uppfört, ett slags tält, öppet åt framsidan och upplyst inuti med ett par lanternor. Därinne stod ett bord, bakom vilket satt en karl, klädd i något slags ämbetsuniform med ett band i trikolorens färger över bröstet.
Alla passagerarna från fartyget måste tydligen defilera förbi detta tält. Marguerite kunde nu klart urskilja dem. Hon såg ansikte efter ansikte, i profil, då de ett ögonblick stannade framför bordet, som var klart upplyst av den ena av lanternorna. Två skiltvakter i nationalgardets uniform stodo på ömse sidor om detta bord.
Passagerarna togo fram sina pass, då de gingo fram till bordet, och räckte dem åt mannen i ämbetsuniformen. Han granskade dem både länge och väl och undertecknade dem därpå samt återlämnade dem till deras ägare.
Men ibland föreföll han tveksam och vek ihop passet samt lade det framför sig. Den resande tycktes då protestera. Marguerite kunde ej höra, vad som sades, men hon kunde se, att några invändningar och förklaringar framställdes, vilka dock tvärt avklipptes av en sträng order från ämbetsmannen. Det tvivelaktiga passet lades därpå synbarligen åt sidan för att närmare undersökas, och dess olyckliga ägare eller ägarinna blev kvarhållen, tills han eller hon var i stånd att lämna mera tillfredsställande upplysningar till de i Boulogne stationerade representanterna för Välfärdsutskottet.
Denna granskning tog naturligtvis lång tid. Marguerite blev förfärligt trött, hennes fötter värkte, och hon kunde knappast hålla sig upprätt. Och dock iakttog hon mekaniskt alla dessa människor, och i sitt trötta sinne välvde hon löjliga gissningar om vilka pass, som skulle finna nåd för ämbetsmannens ögon, och vilka som skulle befinnas misstänkta och otillfredsställande.
Misstänkta! — Ett fasaväckande ord i dessa tider, alltsedan det enligt Merlins förskräckliga lag bestämts, att varje man, kvinna och barn, som av republiken misstänktes för att vara förrädare, i själva verket var en förrädare.
Åh, vad hon tyckte, att det var synd om dem, vilkas pass kvarhöllos och som försökte att göra föreställningar — ack, så fruktlösa! — och så till sist leddes bort av en soldat, som stigit fram någonstädes ifrån, ur svarta mörkret, varefter de hade att vänta sig närmare undersökningar och förhör, troligtvis fängelse och ofta döden.
Vad henne själv beträffade, kände hon sig alldeles trygg — det pass, som givits henne av Chauvelins egen medbrottsling, var naturligtvis fullkomligt riktigt, sådant det skulle vara.
Då ryckte det plötsligt till i hennes hjärta, och därpå tycktes det upphöra att slå under några sekunder. I en av passagerarna — en man, som just nu gick fram till tältet — hade hon igenkänt Chauvelins figur och profil.
Han hade intet pass att uppvisa, men tydligen visste ämbetsmannen, vem han var, ty han reste sig upp och hälsade samt hörde vördnadsfullt på, medan ex-ambassadören, såsom det tycktes, gav honom nödiga instruktioner. Det föreföll Marguerite, som om dessa instruktioner hade avseende på två kvinnor, som kommo tätt bakom Chauvelin och som strax därefter defilerade förbi utan att behöva genomgå den vanliga formaliteten att uppvisa sina pass.
Dock var hon ej fullt säker på, om så verkligen var förhållandet. De båda fruntimren hade stora huvor och täta slöjor, och hennes uppmärksamhet hade blivit mycket förströdd genom den plötsliga åsynen av hennes dödsfiende.
Men vad var naturligare än att Chauvelin var där nu? Sedan han nått sitt syfte, hade han utan tvivel farit till Dover, alldeles som hon. Det erbjöd ingen svårighet, och en man av hans typ och ställning hade alltid obegränsade möjligheter och pengar till förfogande för varje resa han kunde önska företaga.
Det låg ingenting underligt eller ens oväntat i mannens närvaro, och ändå gjorde den på något sätt hela den förfärliga verkligheten mera påtaglig, mera oförgätlig.
Marguerite erinrade sig nu hans svekfulla ord till henne, då hon träffat honom på folkfesten i Richmond — han hade sagt, att han fallit i onåd, att han, när han misslyckats i sin strävan för republiken, blivit förvisad till en underordnad ställning och med skymf och förakt undanskuffad för att lämna rum för dugligare män.
Det talet hade naturligtvis varit lögn alltigenom. Det hade varit ett listigt knep för att vinna inträde i hennes hus, det hade hon sedan förstått, då Candeille framkallade det uppträde, som ledde till utmaningen.
Att han här på fransk mark tycktes befinna sig i en allt annat än underordnad ställning, ja, att han snarare tycktes befalla än lyda, var något, som nu på inte sätt föreföll Marguerite överraskande.
Antagligen voro alla de människor, hon här såg omkring sig, villiga verktyg i den sluge Chauvelins händer, precis såsom aktrisen varit det. Där andra kröpo och bugade inför myndigheternas representanter, där steg den forne ambassadören fram som en härskare. Han hade blott framvisat något tjänstemärke och måhända yttrat ett par ord, och genast hade mannen därinne i tältet — han, som kommit andra att darra — vördnadsfullt rest sig upp och lytt alla hans befallningar.
Det var ju egentligen helt enkelt och klart alltsammans. Men Marguerites själ hade förut varit liksom försänkt i sömn, och det var åsynen av den lilla svartklädda gestalten, som väckte den ur dess barmhärtiga dvala.
Med ens var hennes hjärna verksam och vaken. Och nu — nu tycktes det henne helt plötsligt, som om en annan gestalt — högre än alla de, som omgåvo honom — hade passerat barriären helt nära bakom Chauvelin.
Men ögonblicket därefter hånade hon sig själv, för att hon kunde inbilla sig något sådant.
Nej, det kunde inte vara hennes man. Inte ännu! Han hade ju farit sjöledes från Richmond och kunde knappast vara i Boulogne förrän nästa morgon.
Åh, nu kom äntligen turen till andraklasspassagerarna! En allmän trängsel, och så började människomassan röra sig. Marguerite förlorade tältet och dess skräckinjagande innehåll ur sikte; hon var åter bara en del av denna hjord, som rörde sig framåt. Även hon förflyttade sig långsamt, ett steg i taget. Det var mödosamt, och hon var dödstrött.
Nu, då hon kommit över till Frankrike, började hon försöka att göra upp sina fälttågsplaner. Hon hade hela tiden haft för avsikt att först av allt söka rätt på abbé Foucquet, ty i honom skulle hon säkert finna en länk mellan sin man och sig. Hon visste ju att Percy skulle komma att meddela sig med abbén. Han hade ju sagt henne, att ett av de förnämsta syftemålen med hans resa var att befria den gamle trofaste gubben ur terroristernas klor.
Men vad hon skulle göra, om hon fann, att abbé Foucquet lämnat Boulogne, det hade hon aldrig tänkt på.
— Hé! la mère! Ert pass!
De barska orden väckte henne ur hennes funderingar. Alldeles mekaniskt hade hon rört sig framåt, med tankarna på annat håll, alls icke fästa vid det mål, mot vilket hennes fötter förde henne. Utan att ha någon klar uppfattning av, vad hon företog sig, hade hon på så sätt gått över landgången tillsammans med en flock andra människor samt stigit i land på kajen och kommit fram till tältet.
Ja, visst, passet! Hon hade ju alldeles glömt det! Men hon hade det på sig, i god ordning, sådant demoiselle Candeille, intim vän till en av den franska revolutionsregeringens mest inflytelserika medlemmar, i ett senkommet anfall av självförebråelse överlämnat det till henne.
Hon drog fram passet, som hon stuckit innanför sitt klänningsliv, och räckte det åt mannen i ämbetsuniformen.
— Ert namn? sporde han i befallande ton.
— Céline Dumont, svarade hon utan tvekan, ty dussintals gånger hade hon i tanken repeterat allt detta, tills det lånade namnet gled över hennes läppar lika ledigt som hennes eget. Medborgarinnan Candeilles tjänarinna, tillade hon.
Mannen, som mycket noga granskat papperet, lade nu helt tvärt ned det på bordet framför sig och utbrast:
— Céline Dumont! Eh! la mère! Vad är det för knep?
— Knep? Jag förstår inte — — sade hon lugnt, ty hon var inte alls rädd. Passet var alldeles riktigt — hon visste, att hon inte hade något att frukta.
— Åh, det tänker jag nog, att ni gör ändå, genmälde ämbetsmannen i hånfull ton, och ett mäkta listigt knep är det också, det må jag säga! Céline Dumont — nå, på min ära! Inte illa påhittat, ma petite mère! Och förträffligt skulle det ha lyckats också, om Céline Dumont, tjänarinna till medborgarinnan Candeille, inte olyckligtvis hade passerat här förbi denna barriär med sin matmor för inte fullt en halvtimme sedan.
Och med ett långt, smutsigt finger pekade han på några ord i en stor bok, som låg öppen framför honom och i vilken han tydligen gjorde anteckningar om de personer, som defilerade förbi honom.
Därpå blickade han med ett triumferande hånleende upp i Marguerites lugna ansikte.
Ännu kände hon sig likväl ej riktigt förskräckt, utan endast förundrad och förbryllad. Icke desto mindre försvann allt blod från hennes ansikte och rusade till hennes hjärta, så att hon kände det, som om hon skulle kvävas, och hennes kinder blevo dödsbleka.
— Ni misstar er, medborgare, sade hon med alltjämt fullkomligt lugn röst. Jag är medborgarinnan Candeilles kammarjungfru. Hon gav mig det här passet själv, just innan jag lämnade England. Om ni vill fråga henne, så kommer hon att bekräfta, vad jag har sagt, och hon försäkrade mig, att passet var i fullkomligt riktig ordning.
Men han ryckte blott på axlarna och skrattade helt föraktfullt. Händelsen roade honom tydligen, och ändå måste han ha bevittnat så många av samma slag. I ett avlägset hörn av tältet tyckte sig Marguerite urskilja några gestalter, som rörde sig, soldater, tänkte hon, ty hon uppfångade en glimt som av stål. En eller två män stodo tätt bakom ämbetsmannen vid bordet och skiltvakter till höger och vänster i tältet.
Med ett instinktivt försök till vädjan såg Marguerite sig omkring från det ena ansiktet till det andra, men alla sågo fullständigt oberörda ut, absolut ointresserade av denna lilla scen, en exakt upprepning av dussintals andra, som under den senaste timmen utspelats på samma plats.
— Hé la la! petite mère! sade ämbetsmannen i samma begabbande ton, som han hela tiden begagnat. Nå, ni tycks då riktigt förstå er på att sätta ihop näpna lögner — och så väl passande för tillfället sedan! Men olyckligtvis bar det hänt sig så, att medborgarinnan Désirée Candeille för en stund sedan stod just precis på samma fläck, där ni nu står, och med henne följde hennes kammarjungfru, Céline Dumont, och båda två blevo särskilt utpekade och anbefallda såsom fullt tillförlitliga personer av ingen mindre än medborgare Chauvelin i Välfärdsutskottet.
— Men jag försäkrar er, att det är något misstag, fortfor Marguerite i ivrigt övertalande ton. Det var den andra kvinnan, som ljög — jag har ju mitt pass här, och — —
— Nog om det här nu! avbröt karlen i befallande ton. Om allting är såsom ni säger, och om ni intet har att fördölja, så får ni fortsätta er resa i morgon, sedan ni har avlagt er förklaring inför medborgaren-guvernören. — Nästa passagerare — fort!
Marguerite försökte att framställa ännu en protest, precis så som de andra, vilka hon helt mekaniskt betraktat, hade gjort före henne. Men hon insåg strax, att det var fruktlöst, ty en tung hand lades genast på hennes axel, och hon släpades med hårdhänt kraft därifrån.
Klart som i blixtljus fattade hon nu hela utsträckningen av den fasansfulla snara, som hela tiden varit avsedd att fånga såväl henne som hennes man.
Åh, vilken blind, korttänkt toka hon varit!
Vilken ynklig motståndare till en mästare i intriger, list och ränker, sådan som Chauvelin! Att ha lockat »Den Röda Nejlikan» över till Frankrike var i sanning skickligt gjort. Utmaningen var särdeles slugt framkallad, och att den skulle antagas av den äventyrsälskande våghalsen kunde man ju på förhand vara säker på. Men mästerdraget i hela komplotten hade gjorts, då hon, hans hustru, även lockats dit över med historien om Candeilles ånger och erbjudande av passet.
Åh, en toka, en enfaldig toka hade hon varit!
Hur väl Chauvelin kände den kvinnliga naturen! Hur slugt han gissat hennes tankar, hennes känslor och det impulsiva sätt, varpå hon skulle komma att handla! Hur väl han förstått, att Marguerite, då hon fått kännedom om den fara, som hotade hennes man, genast skulle vilja följa honom!
Nu hade den utlagda fällan slagit igen om henne, och hon förstod alltsammans — nu, när det var för sent!
Percy Blakeney i Frankrike — hans hustru fånge — hennes frihet och säkerhet i utbyte mot hans liv!
Med förfärande klarhet stod med ens det hopplösa i allt detta för henne, och hennes förstånd sviktade inför den fasansfulla olyckans hotande närhet.
Dock kämpade ännu varje instinkt inom henne för att värja den frihet man ville beröva henne. Framför henne, runt omkring henne, utanför tältet och i det avlägsna fjärran — överallt härskade ett frestande, manande mörker. Om hon bara kunde komma undan, bara kunde nå skyddet av detta avlägsna, höljande mörker, så skulle hon gömma sig, avvakta tiden, inte mer begå något olycksbringande misstag. — O, nej, hon skulle vara så försiktig och varsam, om hon bara kunde komma undan!
En ensam kvinna kämpade mot fem män! En gripande, sublim, fullkomligt fruktlös kamp!
Mannen i tältet tycktes under ett par minuter helt road betrakta henne, medan hela hennes fina, smärta gestalt spände sig till motstånd i denna så vansinnigt ojämna strid. Ja, han tycktes finna det mäkta nöjsamt att se denna vackra unga kvinna försöka att sätta hela sin styrka till motvärn mot fem grova, starka soldater i republikens tjänst.
— Allons! Låt det vara nog nu! sade han slutligen barskt. Vi ha ej mer tid att förspilla. Skaffa undan den där slinkan och låt henne svalka sitt sinne i n:o 6, tills medborgaren-guvernören ger närmare order! Skaffa undan henne! skrek han ännu högre och slog sin smutsiga näve i bordet, medan Marguerite med förtvivlans blinda vanvett alltjämt fortfor att kämpa emot. Pardi! Kan då ingen av er befria oss från den där bråkiga slynan?
Hopen bakom dem trängde nu framåt, vakten inne i tältet hånskrattade åt dem, som stretade för att släpa Marguerite därifrån, och dessa svuro högt långa, mustiga eder, ända tills en av dem, uttröttad, våldsam och brutal, höjde sin starka näve och lät den med en rå ed falla tungt ned på den olyckliga kvinnans huvud.
Ehuru en handling av en rå och grym varelse, var detta slag mera barmhärtigt, än avsikten därmed varit. Det träffade Marguerite mitt emellan ögonen, och hennes kvalfulla tankar och pinade sinnen, som redan började svika henne, bedövades ögonblickligen av det våldsamma slaget.
Hon upphörde med sitt fruktlösa motstånd, hennes armar föllo slappa ned utefter sidorna, och hon förlorade fullständigt sansen, så att hennes stolta, oböjliga ande blev besparad det förödmjukande medvetandet om hennes slutliga bortförande av de råa soldaterna och om det fullständiga krossandet av hennes sista, kvardröjande hopp.