Den gäckande nejlikan/Kapitel 21

←  Icke döden

Den gäckande nejlikan av Emma Orczy Översättare: Elisabeth Lilljebjörn En gisslan

Ämbetsbröder  →

XXI.
EN GISSLAN.

Utan att säga ett ord sträckte Chauvelin ut handen mot staden, liksom för att uppmana henne att betrakta den.

Hon var alldeles okunnig om vad klockan kunde vara, men det måste vara långt lidet på natten, ty den lilla staden tycktes djupt insomnad, där den låg omsluten av sina stenarmar av fästningsverk.

Månen, som nu långsamt sjönk ned i väster, kantade tornen och spirorna med lätta silverbårder.

Hennes skälvande näsborrar inandades den saltmättade havsluften. Hon hörde ekot av klockslagen i det gamla klocktornet förklinga, och från någon av gatorna eller torgen i den sovande staden träffades nu hennes öra av en skrovlig röst, som entonigt skrek ut en rad av ord, vilkas mening icke trängde till hennes uttröttade hjärna.

Efter en kort tystnad frågade Chauvelin om hon hörde utroparen därnere på stadens gator.

— Ja, svarade hon.

— Vad han i denna stund säger är av stor vikt för er, nådig fru, sade han i kall ton.

— Hur så?

— Ers nåd är en värdefull gisslan. Vi taga våra mått och steg för att säkert skydda vår dyrbara egendom.

Marguerites tanke flög i detta ögonblick till abbé Foucquet, som förmodligen fortfarande helt stilla fingrade på sitt radband, om han också i sitt hjärta hade börjat undra, vad det blivit av henne. Och hon tänkte även på François, familjeförsörjaren, och på Félicité, som var blind.

— Det tycktes mig, som om ni och edra kamrater redan hade gjort det, sade hon.

— Icke så fullständigt som vi önska. Vi känna alltför väl till »Den Röda Nejlikans» djärvhet och mod. Vi blygas ej ens för att tillstå, att vi hysa fruktan för hans stora tur, hans oförvägenhet och hans underbara uppfinningsförmåga. — Ja, jag har ju sagt er, att jag hyser den allra största respekt för denne engelske hjälte. Det skulle väl kunna hända, att en gammal präst och tvenne unga barn blevo bortsnappade härifrån, ja, att till och med själva lady Blakeney helt plötsligt befanns vara försvunnen ur vår åsyn — — Åh, jag ser, fortfor han efter ett ögonblick i det han lade märke till den korta suck av nyväckt hoppfullhet, som ofrivilligt undsluppit henne, jag ser, att ni tar mina uppriktiga ord för en bekännelse om svaghet, nådig fru. Nåja, om det så lyster er, må ni gärna förakta mig därför. Men en bekännelse om svaghet är det första beviset på styrka. »Den Röda Nejlikan» vandrar visserligen ännu omkring i frihet, men hans gisslan vakta vi noga — och han kan icke undgå att falla i våra händer.

— Ja, i frihet är han ännu! utbrast hon impulsivt med käckt trots. Tror ni, att ni med alla era lås och bommar, all er egen och edra medbröders slughet, ja, med själva djävulens medverkan skall kunna överlista »Den Röda Nejlikan» nu, då hans mål är att rycka mig ur era klor?

— Åh, jag märker, sade Chauvelin lugnt, att ers nåd ej ännu fullt har uppfattat situationen. Den där utroparen är långt från denna plats — hans ord hava flugit med aftonvinden och ha ej nått fram till er. Tror ni inte, att jag och mina kamrater veta, att all den list, varav den gäckande »Nejlikan» är mäktig, nu kommer att användas för att rädda lady Blakeney och på samma gång, om möjligt, även abbé Foucquet och hans systerbarn samt föra dem över Kanalen? Fyra människor! — Bah! En bagatell för denne storartade konspiratör, som för ej länge sedan bortsmugglade tjugu aristokrater från Lyons fängelse! — Nej, nej, två barn och en gammal gubbe vore icke nog för att vakta vår värdefulla gisslan! Jag tänkte ej heller vare sig på abbé Foucquet eller de båda barnen, då jag sade, att en engelsk gentleman icke skulle vilja rädda sitt eget liv på bekostnad av andras.

— På vem tänker ni då, monsieur Chauvelin? Vilken annan har ni satt att vakta det byte, som ni värderar så högt?

— Hela Boulognes stad, sade han.

— Jag förstår inte — —

— Låt mig klargöra saken för er! Min ämbetsbroder medborgare Collot d’Herbois kom i går hit från Paris. Liksom jag är han medlem av Välfärdsutskottet, vars skyldighet det är att skydda Frankrikes välfärd genom att straffa alla dem som konspirera mot dess lagar och mot folkets frihet. Förnämst bland dessa konspiratörer är naturligtvis den oförsynte äventyrsriddaren, som kallar sig »Den Röda Nejlikan». Han har gjort Frankrikes regering ganska mycket besvär genom sina framgångsrika bemödanden att gäcka den rättvisa hämnd, som ett förtryckt land har rätt att utkräva av dem, som ha varit tyranner och förrädare.

— Är det nödvändigt att åter upprepa allt detta, monsieur Chauvelin?

— Ja, jag tror det, svarade han i förbindlig ton. Ser ni, situationen är denna: Vi inse, att »Den Röda Nejlikan» till en viss grad nu är i vårt våld. Inom några få timmar kommer han att landstiga i Boulogne — i Boulogne, där han har överenskommit att duellera med mig — i Boulogne, där lady Blakeney händelsevis för tillfället befinner sig. — Som ni kan märka, har Boulogne ett stort ansvar att bära. Just för närvarande är det till en viss grad Frankrikes stoltaste stad, emedan det inom sina murar äger en gisslan, som har makt att draga hit dess lands bittraste fiende. Men denna stad får icke sjunka ned från sin höga ståndpunkt. Dess dubbla plikt står tydlig inför den. Den måste bevaka lady Blakeney och tillfångataga »Den Röda Nejlikan». Om den misslyckas i det förstnämnda, måste den straffas. Om den lyckas i det sistnämnda, skall den bliva belönad.

Han tystnade och lutade sig åter ut genom fönstret och hon betraktade honom andlös och förfärad. Nu började hon fatta — —

— Hör! sade han och såg henne rätt i ansiktet. Hör ni nu utroparen? Han förkunnar straffet och belöningen. Han underrättar Boulognes medborgare om, att på den dagen, då »Den Röda Nejlikan» faller i händerna på Välfärdsutskottet, skall allmän amnesti skänkas åt alla dem av Boulognes innevånare, som för närvarande sitta fängslade, samt full benådning åt alla dem, som äro födda inom dessa stadsmurar och som nu äro dömda till döden. — En präktig belöning, inte sant? Och välförtjänt, det måste ni medgiva — eller hur? Inte kan det väl då förundra er, om hela Boulognes stad i denna stund vore i färd med att söka efter denne hemlighetsfulle hjälte för att överlämna honom i våra händer? Hur många mödrar, systrar och hustrur tror ni i denna stund tveka att gripa den engelske våghalsen, om en makes eller en sons liv eller frihet står på spel? — Jag har några listor där, fortfor han, pekande på sitt bord, vilka säga mig, att det finns trettiofem av Boulognes innevånare i stadens fängelser och ytterligare ungefär ett dussin fängslade i Paris. Av dessa hava minst tjugu redan blivit underkastade förhör och dömda till döden. För varje timme, som »Den Röda Nejlikan» lyckas undkomma sina förföljare, har han att svara för lika många avhuggna huvuden. Om han lyckas att ännu en gång komma i säkerhet på Englands kuster, så bli måhända ända till sextio människoliv priset för hans räddning — — Men jag ser, att ni skälver av köld, min nådiga, tillade han. Skall jag stänga fönstret? Eller vill ni höra, vilket straff Boulogne skall drabbas av, om på den dag, då »Den Röda Nejlikan» blir tillfångatagen, det befinnes, att lady Blakeney har lämnat dessa stadsmurars hägn?

— Fortfar, jag ber er, monsieur! svarade hon med fullkomligt lugn.

— Välfärdsutskottet skulle, fortfor han, anse denna stad såsom en förrädarehåla, om vår fånge, lady Blakeney, den namnkunnige engelske spionens hustru, på den dagen, då »Den Röda Nejlikan» faller i våra händer, befunnes allaredan hava lämnat Boulogne. Hela staden vet nu, att ni är vår fånge — ni, den värdefullaste gisslan, vi kunna ha för att få i vårt våld den man, som vi alla frukta och hata. Vad utroparen i denna stund förkunnar för stadens innevånare är i själva verket detta: »Vi vilja tillfångataga den mannen, men vi hava allaredan hans hustru i fängsligt förvar — medborgare, vakta väl, att hon icke undkommer! Ty om hon gör det, skola vi utan förbarmande nedskjuta varje familjeförsörjare i hela staden!»

Ett rop av förfäran undslapp Marguerites torra läppar.

— Äro ni djävlar allesammans, flämtade hon, eftersom ni kunna uttänka sådana saker?

— Åhja, några av oss äro utan tvivel djävlar, sade Chauvelin i sarkastisk ton. Men varför hedrar ni oss i detta fall med ett så smickrande epitet? Vi äro härvidlag blott och bart människor, som uppbjuda all vår förmåga för att vakta vår egendom — vi avse intet ont åt Boulognes medborgare. Vi hava hotat dem, det är sant, men er och den där svårfångade, gäckande »Nejlikans» sak blir det att tillse, att den hotelsen icke sättes i verkställighet.

— O, ni kan aldrig ämna göra det! utropade hon, full av fasa.

— Åh, jag ber er, sköna fru, bedrag er ej! För ögonblicket låter detta påbud blott såsom en tom hotelse, det medgiver jag, men jag kan försäkra er, att om vi icke lyckas fånga »Den Röda Nejlikan» eller om ni med denne mystiske äventyrshjältes bistånd lyckas försvinna ur fängelset, då skola vi med säkerhet nedskjuta eller halshugga varje arbetsför man och kvinna i denna stad.

Han hade talat lugnt och med eftertryck men varken med patos eller vrede, och i hans ansikte läste Marguerite endast en lugn och grym beslutsamhet, en hel nations beslutsamhet, förkroppsligad i denna ende man, att taga hämnd till varje pris.

Hon ville ej låta honom se, vilken djup förtvivlan, som gripit henne. Det tjänade ju till intet att bedja honom om förskoning. Han visste alltför väl, att hon av honom kunde vinna varken barmhärtighet eller nåd.

— Jag hoppas, att jag nu äntligen har lyckats göra situationen klar för er, nådig fru, sade han. Tänk, hur lätt er ställning egentligen är. Ni behöver blott stilla stanna kvar i cellen n:o 6, och om något tillfälle att rymma skulle erbjudas er, innan »Den Röda Nejlikan» har blivit tillfångatagen, så behöver ni endast tänka på alla familjer i Boulogne, som skulle bliva berövade sina familjeförsörjare — i de flesta fall fäder och söner, men det finns också flickor, som försörja sina mödrar eller systrar; fiskrensarna i Boulogne äro för det mesta kvinnor, och så finns det nätknyterskor och sömmerskor; alla skulle de få lida, om ers nåd inte längre fanns kvar i cellen n:o 6 i denna gamla fästning. Men däremot skola de alla bli delaktiga av den allmänna benådningens välsignelser, om »Den Röda Nejlikan» faller i våra händer.

Han lät höra ett lågt, belåtet skrockande skratt, som kom Marguerite att tänka på helvetets onda andar, vilka fröjda sig över olyckliga, förtappade själars kval.

— Jag föreställer mig, lady Blakeney, sade han, att er ödmjuke tjänare nu till slut har överlistat den där svårfångade hjälten.

Han svängde sig vårdslöst om på klacken och gick tillbaka inåt rummet.

Men Marguerite stannade orörlig kvar vid det öppna fönstret, där den milda, saltmättade luften och det avlägsna bruset från havet, då och då överröstat av en fiskmås’ skri, tycktes håna hennes förtvivlan och kval.

Utroparens röst kom nu allt närmare och närmare, hon hörde orden »amnesti» och »benådning» och »belöning» för tillfångatagandet av »Den Röda Nejlikan» samt att »mäns, kvinnors och barns liv skulle tagas i utbyte mot hans».

O, hon visste vad det alltsammans innebar! Hon visste att Percy ej för ett enda ögonblick skulle tveka att giva sitt liv i sina fienders våld i utbyte mot alla dessa andras liv. För andra! För andra! Ständigt för andra! Dessa klagande ord, som så ofta i England frampressats ur hennes svidande hjärta, vilken förfärlig betydelse låg ej nu i dem!

Och hur skulle han inte lida i sitt hjärta och i sin stolthet för hennes skull, som han inte ens kunde försöka rädda, eftersom detta skulle innebära andras död — andra, alltid andra!

Hon undrade, om han redan landstigit i Boulogne, och kom därvid att tänka på den syn, hon tyckt sig se nere vid landningsplatsen — hans kraftfulla figur, hans älskade gestalt, som hon trott sig se en skymt av bland de defilerande skarorna.

I samma stund som han anlände till staden, måste han givet få höra kungörelsen utropas, ja, antagligen se den uppsatt på alla offentliga byggnader samt på så sätt få veta, att hon varit dåraktig nog att följa efter honom samt att hon nu var i fängelse och att han ej kunde göra någonting för att rädda henne.

Vad skulle han väl göra?

Vid denna tanke tryckte Marguerite instinktmässigt händerna mot hjärtat. Ångestkvalen blevo rent av fysiskt smärtsamma. Hon hoppades att denna smärta möjligen betydde dödens annalkande. O, huru lätt den enkla lösningen skulle vara!

Månen tittade nu fram genom den molnvägg, som under så lång stund undanskymt den. Leende drog den sina fina silverlinjer utmed kanterna på torn och spiror, på det tunga, dystra klocktornet och på alla de massiva stenmurarna, som i Marguerites ögon sågo ut, som om de omslöto en jättestor kyrkogård.

Utroparen hade tydligen slutat att läsa upp proklamationen. Det ena efter det andra av fönstren vid torget lystes upp. Boulognes innevånare ville tänka över de underliga händelser, som utan deras vetskap inträffat men som tydligen skulle få så ödesdigra eller så glädjande följder för dem.

En man skulle tillfångatagas — den hemlighetsfulle engelske äventyraren, som de alla hört talas om men som ingen sett. Och en kvinna — hans hustru — skulle bevakas, tills mannen var säkert inom lås och bom.

Marguerite tyckte sig nästan kunna höra dem tala om saken och svära att han icke skulle undkomma och att »Den Röda Nejlikan» snart skulle vara infångad.

En milt fläktande vind susade i de gamla knotiga träden på de södra vallarna, ett sus, som ljöd liksom sucken över ett bortdöende hopp.

Vad kunde väl Percy nu taga sig till? Hans händer voro bundna, och det måste oundvikligen bliva hans öde att lida det fasansfulla kvalet att se den kvinna, han älskade, dö en smärtsam död inför hans ögon.

Sedan de väl tillfångatagit honom, skulle de ej komma att behålla honom länge i fängelset. Någon rannsakning eller några formaliteter skulle naturligtvis icke anses nödvändiga. Helt kort och gott en avrättning på stora torget i morgongryningen, några trumvirvlar, en allmän festdag för att fira den fröjdefulla händelsen — och så hade en tapper mans liv ändats, ett ädelt hjärtas slag för alltid avstannat — och en hel nation med stolthet och jubel hälsat detta dåd!

— Sov, Boulognes innevånare, sov! Lugn råder i staden!

Det var nattvakten, som intagit utroparens plats.

Ja, allt var lugnt inom stadens murar. Innevånarna kunde sova i ro. En välvillig regering vakade över dem och deras vila.

Men många av stadens fönster förblevo upplysta, och ett litet stycke nedanför, runt ett hörn, så att Marguerite inte kunde se det, måste en liten skara ha samlats utanför den grind, som ledde till Gayolefästningens gård. Marguerite hörde ett ihållande sorl av röster, de flesta upphetsade och hatfulla, och en gång hördes höga skrik: — Engelska spioner! och: — A la lanterne!

— Boulognes innevånare vakta nu Frankrikes skatter, sade Chauvelin i ironisk ton, i det han skrattade sitt grymma, glädjelösa skratt.

Då ryckte hon upp sig ur sitt dvalliknande tillstånd. Hon visste icke hur länge hon stått vid det öppna fönstret, men hon greps av fruktan för att han, den grymme mannen, skulle hava sett hennes själsångest och låtit sin själ frossa därpå.

Hon rätade på sim smärta figur, höjde trotsigt sitt stolta huvud och gick lugnt fram till bordet, vid vilket Chauvelin satt, såsom det tycktes åter helt upptagen av att genomögna sina papper.

— Är nu detta samtal slut? frågade hon lugnt och utan den minsta skälvning på rösten. Kan jag nu få avlägsna mig?

— Så snart ni behagar, svarade han med artig, ironisk stämma.

Han betraktade henne med tydlig beundran, ty hon var i sanning vacker, ja, drottninglik, med denna stolta hållning och denna trotsiga förtvivlan i blicken. Denne man, som tillbragt den nyss tilländalupna halvtimmen med att tortera henne, njöt nu av att skåda spåren av de kval, han låtit henne lida, spår, som hon med all sin viljestyrka ej fullständigt kunde utplåna ur sitt ansikte.

— Vill ni tro mig, lady Blakeney, återtog han, då jag säger er, att det i mitt hjärta ej finnes någon hätskhet mot er eller er man? Ja, jag har ju sagt er, att jag icke önskar hans död.

— Dock är det er avsikt att sända honom till giljotinen, så snart ni har fått honom i ert våld.

— Jag har ju förklarat för er, vilka mått och steg vi ha tagit, för att »Den Röda Nejlikan» verkligen med full säkerhet skall komma i vårt våld. Och då vi väl en gång hava honom fast, blir det hans egen sak att välja, om han vill bestiga giljotinen eller om han vill gå ombord på sin jakt i sällskap med er.

— Ni ämnar förelägga sir Percy två alternativ?

— Ja, just så.

— Erbjuda honom hans liv?

— Och ävenså hans förtjusande hustrus.

— I utbyte mot vad?

— Hans heder.

— Han kommer att säga nej, monsieur.

— Åh, vi få väl se.

Med dessa ord tog han en ringklocka, som stod på bordet, och ringde hastigt i den.

Några sekunder därefter öppnades dörren, och den soldat, som fört Marguerite dit, inträdde i rummet.

Samtalet var slut. Det hade fyllt sitt ändamål. Marguerite visste nu, att hon ej ens fick tänka på flykt för egen räkning eller hoppas på räddning för den man hon älskade. Chauvelins tal om ett annat alternativ, ett, som skulle beröra Percys heder, ville hon icke ägna en enda tanke.

Chauvelin reste sig upp och bugade sig djupt, medan han gick tvärs över rummet och ut genom den öppna dörren.

Den lilla soldattruppen slöt sig tätt omkring henne, och så fördes hon åter genom de långa, mörka korridorerna tillbaka till sin fängelsecell.

---