Den gäckande nejlikan/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Festtåget
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Slutliga bestämmelser
Brevet  →


[ 218 ]

XXVIII.
SLUTLIGA BESTÄMMELSER.

För Chauvelin hade denna dag varit fylld av rastlös oro och ängsliga farhågor.

Collot d’Herbois pinade ut honom med frågor och klander, blandade med föga förtäckta hotelser.

På hans förslag hade Gayole förvandlats till en väl försvarad, med stor garnison försedd fästning. Överallt såg man soldater — i trapporna, i korridorerna, i vaktrummen och ämbetsrummen. Det var utvalt folk av municipalgardet samt det kompani, som för kort tid sedan ditsänts från Paris.

Chauvelin hade ej motsatt sig dessa order, som givits av d’Herbois. Visserligen var han fullt säker på att Marguerite ej skulle göra något försök att rymma, men han hade för länge sedan uppgivit hoppet om att kunna övertyga en sådan man som Collot d’Herbois om att en kvinna med hennes karaktär aldrig skulle kunna tänka på att rädda sitt eget liv på bekostnad av andras och att sir Percy Blakeney, trots att han tillbad sin maka, hellre skulle se henne dö inför sina ögon än köpa hennes liv till priset av oskyldiga mäns och kvinnors.

Collot hörde till de råa, djuriska varelser — alls icke sällsynta bland skräckväldets män — vilka, födda i rännstenen, älska att vältra sig i sitt ursprungliga element samt bedöma alla sina medmänniskor efter samma måttstock, som de alltid funnit tillräckligt hög åt sig själva. Det fanns hos honom varken en Chauvelins entusiastiska patriotism eller en Dantons glödande självförgätenhet. Han tjänade revolutionen och underblåste tidens anarkistiska anda, endast och allenast därför att denna gav honom en makt och en ställning, [ 219 ]som en ordnad och nogräknad regering aldrig skulle ha tilldelat honom.

Historien har icke någon föraktligare personlighet att uppvisa än Collot d’Herbois. Han var en av de avskyvärdaste produkterna av den så högt drömda och så lågt förverkligade revolutionen, vars storslagna idéer om en allmän jämlikhet människor emellan endast åstadkommo att en massa råa, halvt djuriska varelser framträdde ur dunklet och intogo framstående platser — varelser, som älskade sin egen låghet och som under vanliga förhållanden skulle ha nöjt sig med sin obemärkthet och sin ringaktade ställning.

Chauvelin fann sig tåligt i Collots inblandning. Det var ej utan, att han var en smula rädd för honom. Han visste alltför väl, att om »Den Röda Nejlikan» lyckades glida honom ur händerna, då hade han ingen förskoning att vänta av sina kamrater.

Den plan han uppgjort för att krossa icke blott »Den Röda Nejlikans» hjältemodige anförare utan även hela detta förbund — nämligen genom att draga vanära och smälek över dem — var i sin raffinerade grymhet utomordentligt slugt uttänkt. Chauvelin, som hunnit få en viss inblick i sir Percy Blakeneys egendomligt sammansatta karaktär, tvivlade icke ett ögonblick på att han skulle komma att skriva det förnedrande brevet och rädda sin hustru genom att uppoffra sin heder samt sedan söka frid och glömska genom att begå självmord.

När så mycken vanära och så mycken smuts kastats över deras anförares namn, då skulle säkert »Den Röda Nejlikans» förbund sedan fullständigt upphöra att finnas till. Detta hade hela tiden varit Chauvelins plan. I detta syfte hade han stämplat och tänkt och planerat från det ögonblick, då Robespierre givit honom en möjlighet att sona sitt misslyckande föregående år. Han hade byggt upp sin plan bit för bit, alltifrån det han sammanfört sitt redskap, Candeille, med Marguerite på folkfesten i Richmond fram till lady Blakeneys fängslande i Boulogne. Det enda, som nu [ 220 ]återstod att se, var vilken hållning sir Percy Blakeney skulle intaga på kvällen, då han i utbyte mot det stipulerade brevet skulle se sin maka frigiven.

Hela dagen hade Chauvelin undrat, hur alltsammans skulle komma att förlöpa. Han hade på förhand hållit en riktig teaterrepetition av hela denna scen, men kunde ej veta, hur den aktör, som innehade huvudrollen, skulle komma att spela sin roll.

Emellanåt, när ex-ambassadörens rastlöshet blev fullständigt outhärdlig, tog han en rundvandring i fästningen Gayole och begärde under någon hastigt uttänkt förevändning att få träffa den ene eller den andra av sina fångar. Marguerite förhöll sig emellertid fullständigt tyst i hans närvaro; hon besvarade hans hälsning med en lätt böjning på huvudet, och till svar på hans rent formella frågor — vilka han framställde för att giva någon grund för sitt besök — antingen nickade hon eller yttrade några enstaviga ord mellan sina halvslutna läppar.

— Jag tar för givet att ni har allt vad ni behöver, lady Blakeney.

— Ja tack.

— Ni kommer att gå ombord på »Drömmen» i kväll. Kan jag skicka någon hälsning över till yachten för er räkning?

— Nej tack.

— Sir Percy mår utmärkt. Han sover och har inte frågat efter ers nåd. Skall jag meddela honom att ni mår väl?

En instämmande nick från Marguerite, och Chauvelins förråd av frågor var slut. Han förvånade sig över hennes lugn och ansåg att hon borde ha varit lika rastlös som han.

Längre fram på dagen lät han — påverkad av Collot d’Herbois och av sina egna farhågor — förflytta Marguerite från cellen n:o 6.

Denna förändring lät han tjäna som orsak till ännu ett kort besök hos henne. Han uppträdde nu på ett vördnadsfullt, ursäktande sätt inför henne.

[ 221 ]— Ett arrangemang, som för tillfället förefaller lämpligast, lady Blakeney, förklarade han, och jag hoppas att ni skall få det bekvämare genom denna förändring.

Åter nickade hon på ett kort, bifallande sätt samt tillade avklippande:

— Som ni befaller, monsieur.

Men då han hade gått vände hon sig med ett plötsligt utbrott av vild sorg till abbé Foucquet, hennes trogna sällskap under det gångna dygnets långa, tröttsamma timmar. Hon föll ned på knä bredvid honom och snyftade av ångest och förtvivlan.

— O, om jag bara kunde få veta något — om jag kunde få se honom! — en minut! — en sekund bara! — om jag bara finge veta något!

Det tycktes henne, som om den förfärliga ovissheten höll på att göra henne vansinnig.

Om hon bara kunde få veta något! Om hon kunde få veta, vad han ämnade göra!

— Den gode Guden vet det, sade den gamle med sin vanliga enkla levnadsvisdom, och måhända tjänar det alltsammans till det bästa.

Det rum, som Chauvelin nu utsett åt Marguerite, var ett, som hade utgång till det stora rummet, i vilket han föregående kväll haft sina märkliga samtal med henne och med sir Percy.

Det var en liten fyrkantig, mörk kammare utan något fönster, endast med en liten ventilationsglugg högt uppe på väggen, en glugg, försedd med ett starkt galler.

Chauvelin, som önskade visa henne, att det ej var hans önskan att öka hennes lidande genom att lägga kroppsliga obehag till de själskval, hon måste utstå, hade givit befallning om, att det lilla rummet skulle göras så behagligt som möjligt. En tjock, mjuk matta hade lagts på golvet, och en länstol samt en bekväm vilsoffa med några kuddar och en filt hade flyttats dit, och under över alla under, på det runda bordet stod en vas med en stor bukett mångfärgade dahlior, som bil[ 222 ]dade ett glatt inslag i det underliga, dystra lilla rummet.

Borta i ett hörn hade en järnställning av korslagda stänger hastigt satt upp och försetts med gardiner, bakom vilka funnos ett prydligt tvättställ, rena handdukar och gott om friskt vatten. Boulognes butiker hade tydligen hemsökts för att Marguerites vistelse i rummet skulle bli angenäm i yttre måtto.

Men liksom rummet saknade fönster, saknade det även dörrar. Den enda, som fanns, ledde ut till det stora rummet, och den hade lyfts av sina gångjärn, så att endast den tomma dörrkarmen återstod. På vardera sidan om denna stod en municipalgardist på vakt med påskruvad bajonett.

Chauvelin förde själv Marguerite till detta nya fängelserum.

Hon följde honom — tyst och stilla — utan att ett spår kunde förmärkas av den häftiga sinnesrörelse, som endast en halvtimme förut överväldigat henne, då hon fallit på knä vid den gamle prästens sida och lidelsefullt gråtit ut sitt hjärtas sorg.

Till och med vid åsynen av soldaterna förblev hon till det yttre fullkomligt lugn och likgiltig. I samma ögonblick som hon steg över tröskeln, märkte hon, att dörren blivit borttagen. Hon kastade en snabb blick på soldaterna, som voro där för att bevaka varje hennes rörelse.

Tanken på drottning Marie Antoinette i Conciergerie-fängelset med den dagliga, stundliga förödmjukelse och skymf, som denna ständiga bevakning tillfogat hennes kvinnliga stolthet och blygsamhet, flög plötsligt genom Marguerites huvud. En djup rodnad av fasa spred sig hastigt över hennes kinder, medan en nästan omärklig rysning kom hennes smärta gestalt att skälva.

Måhända fick hon i en blixtlik syn i detta ögonblick en aning om hela vidden av detta förfärliga »antingen — eller», varmed Chauvelin försökte tvinga en engelsk gentleman att draga skam och vanära över sitt namn. [ 223 ]Med Marie Antoinettes öde var det, man hotade sir Percy Blakeneys hustru!

— Som ni ser, nådig fru, hörde hon sin grymme fiendes oljigt lena röst yttra tätt invid sitt öra, så ha vi försökt att i all anspråkslöshet göra vårt bästa, för att er korta vistelse här må bliva så angenäm som möjligt. Tillåt mig uttala den önskan, att ni må finna er väl i detta rum, tills sir Percy blir redo att ledsaga er ut till »Drömmen».

— Tack, sir, svarade hon lugnt.

En ung ordonnans kom nu in med en liten måltid — ägg, bröd, mjölk och vin — som han placerade på bordet mitt i rummet.

Chauvelin bugade sig djupt för Marguerite och drog sig därpå tillbaka till det yttre rummet.

Efter en stund gav han befallning om, att vakterna skulle stå på andra sidan om dörröppningen, så att Marguerite icke kunde se dem och så att hon, om hon åt eller sov eller rörde sig i sitt trånga fängelse, kunde inbilla sig, att hon var obevakad.

Åsynen av soldaterna hade haft önskad verkan på henne. Chauvelin hade märkt hennes rysning och förstod, att hon fattade eller gissade, vad deras närvaro betydde. Han var för ögonblicket tillfreds med vad han vunnit och hyste ingen önskan att pina henne mer än som var uthärdligt.

Dessutom ägde ju den kungjorda ordern fortfarande gällande kraft, den order, vari alla Boulognes familjeförsörjare hotades med döden, ifall Marguerite Blakeney lyckades fly ur fängelset. Och den skulle förbliva fullt gällande, ända till dess att sir Percy hade skrivit, undertecknat och i Chauvelins händer överlämnat det brev, som skulle bliva köpeskillingen för den allmänna benådningen.

I sanning, Chauvelin hade fullt skäl att vara nöjd med de försiktighetsmått han tagit. Det fanns ingen fara för att hans fångar ens skulle försöka att rymma.

Till och med Collot d’Herbois var tvungen att medgiva, att allting var väl ordnat.

[ 224 ]Han hade läst konceptet till brevet och var nöjd med dess innehåll. Så småningom hade den övertygelsen inträngt i hans råa, slöa uppfattning, att medborgare Chauvelin hade rätt och att den förbannade »Röda Nejlikan» och hans följe av engelska spioner skulle bliva fullständigare krossade och tillintetgjorda av all den skam och smälek, som ett sådant brev, skrivet av den mystiske äventyrshjälten, skulle draga över dem allesammans, än de någonsin skulle kunna bli genom giljotinens skoningslösa verk.

Hans enda oro var nu, att engelsmannen måhända ej skulle gå in på att skriva detta brev.

Men för varje gång han riktigt genomtänkt saken, sade han:

— Bah! Han kommer naturligtvis att göra det! Sacré tonnerre! Det är minsann ett ledigt sätt att rädda sitt eget skinn!

— Ni skulle nog utan tvekan underteckna ett sådant brev, inte sant, medborgare Collot? sade Chauvelin med väl dold ironi vid ett tillfälle då de tillsammans dryftade denna allt uppslukande fråga. Ni skulle säkert inte visa någon tvekan, ifall ert liv stod på spel och man gav er valet mellan att skriva ett sådant brev och — och att bestiga giljotinen.

— Nej, för tusan! utbrast Collot med kraft och övertygelse.

— Allra helst, fortfor Chauvelin i kallt ironisk ton, om man på samma gång lovade er en million francs.

— Den förbannade engelsmannen! svor Collot helt harmsen. Ni måtte väl inte tänka på att giva honom de pengarna — vad?

— Vi skola åtminstone lägga fram dem, så att det ser ut, som om han verkligen hade tagit emot dem.

Collot blickade upp på sin ämbetsbroder med uppriktig beundran. Chauvelin hade i sanning ej lämnat någonting ogjort. Han hade noga utfunderat varje detalj i denna sinnrikt hopfogade plan, som hade till avsikt att störta och tillintetgöra Frankrikes fiender.

[ 225 ]— Men i alla avgrundsandars namn, medborgare, varnade Collot, tag väl vara på det där brevet, då ni har fått det i era händer!

— Jag tänker göra vad som bättre är, sade Chauvelin, jag ämnar överlämna det åt er, medborgare Collot, och ni skall ofördröjligen rida med det till Paris.

— Ja, ja, i denna kväll! utropade Collot med triumf, i det han med dundrande kraft slog sin smutsiga näve i bordet. Jag skall låta sadla en häst, som står färdig alldeles invid fästningsporten här, och giva order om en eskort av ridande soldater — — och vi skola rida som helvetets furier och inte stanna för att andas ut, förrän det brevet har hamnat i medborgare Robespierres händer.

— Väl beslutat, medborgare! sade Chauvelin gillande. Vill ni ha godheten att ge de nödiga orderna om att hästarna skola vara sadlade och karlarna i ordning, med stövlar och sporrar, och vänta vid Gayoles fästningsport klockan sju i kväll?

— Jag önskar att brevet vore skrivet och i säkerhet i våra händer vid det här laget.

— Var inte orolig. Engelsmannen kommer att ha det redo i kväll. Flodtiden inträffar klockan halv åtta, och han kommer att vara ivrig att få sin maka ombord på sin yacht, innan ebben inträder, även om han …

Han tystnade och njöt av de tankar, som plötsligt fallit honom in, och ett uttryck av brinnande hat och grym tillfredsställelse förjagade ett ögonblick hans utstuderade lugn.

— Vad menar ni, medborgare? frågade Collot oroligt. Även om han … vad?

— Å, ingenting, ingenting! Jag försökte bara gissa mig till vad engelsmannen kommer att göra, sedan han har skrivit brevet, sade Chauvelin tankfullt.

— Morbleu! Han kommer att återvända till sitt förbannade land … glad att ha räddat sitt skinn … antar jag, tillade Collot med plötslig oro. Ni hyser väl inga farhågor för att han i sista ögonblicket skall vägra att skriva brevet?

[ 226 ]De båda männen sutto i det stora rummet, som gränsade till det där Marguerite nu bodde. De sutto längst borta vid fönstret, och ehuru Chauvelin mest viskat, hade Collot flera gånger skrikit, och ex-ambassadören undrade hur mycket Marguerite hade hört.

Vid Collots ängsliga fråga kastade han nu en snabb, förstulen blick mot det inre rummet, där hon satt så tyst och stilla att det nästan verkade som om hon sov.

— Ni tror väl inte att engelsmannen kommer att vägra att skriva brevet? upprepade Collot otåligt.

— Nej! svarade Chauvelin lugnt.

— Men om han gör det?

— Om han gör det, skickar jag kvinnan till Paris i kväll och låter hänga honom som spion här på fängelsegården utan rannsakning eller andra formaliteter, svarade Chauvelin i fast ton. Så ni ser, medborgare, tillade han viskande, att vad som än händer, är det ute med »Den Röda Nejlikan» … Men jag tror att han kommer att skriva brevet.

— Parbleu! Det tror jag med … genmälde Collot med ett rått skratt.