Den gäckande nejlikan/Kapitel 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Slutliga bestämmelser
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Brevet
Den engelske spionen  →


[ 226 ]

XXIX.
BREVET.

Då hans ämbetsbroder en stund därefter lämnade honom för att ge order om hästar och eskort, lät Chauvelin kalla till sig sergeant Hébert, sin gamle pålitlige medhjälpare, och gav honom sina slutliga befallningar.

— Det måste ringa till Angelus vid sedvanlig tid, vän Hébert, begynte han med ett illfundigt leende.

— Angelus, medborgare? upprepade sergeanten, slagen av häpnad. Det är ju månader sedan det ringdes. [ 227 ]Det blev förbjudet genom ett påbud av Nationalkonventet, och jag tror knappast, att någon av vårt folk förstår sig på, hur det skall göras.

Chauvelin stirrade framför sig med skenbart oseende ögon, medan samma bistra leende alltjämt spelade kring hans smala läppar. Något av den ansvarslösa äventyrslystnad, som var drivkraften till alla sir Percy Blakeneys handlingar, måtte för ögonblicket ha smittat hans dödsfiende.

Det var Chauvelins idé att låta ringa Angelus denna kväll, och han var mycket nöjd med sitt uppslag. Det var i dag den dag, då duellen skulle ha ägt rum. Klockan sju skulle den ha börjat, och Angelus-ringningen skulle ha varit signalen till stridens begynnelse. Det var en särdeles förnöjelig tanke, att samma ringning nu skulle ljuda som ett tecken på att »Den Röda Nejlikan» äntligen var krossad.

Till svar på Héberts häpna, förundrade blick sade Chauvelin helt lugn:

— Vi måste ha någon signal mellan oss och vakterna vid portarna ävensom med tjänstemännen nere vid hamnen, ty på ett bestämt klockslag skall amnestien träda i kraft, fängelserna öppnas och hamnen bli frihamn. Och jag har fått den idén, att Angelus skall bli den signalen; kanonerna vid grindarna och i hamnen kunna avskjutas till svar. Då skola fängelserna öppnas, och fångarna kunna antingen deltaga i kvällens fest eller omedelbart lämna staden, allteftersom de önska. Välfärdsutskottet har utlovat amnesti; det kommer att i allt hålla sitt löfte, och när medborgare Collot d’Herbois kommer till Paris med den glada nyheten, komma alla medborgare från Boulogne i fängelserna där att även få del av amnestien.

— Allt det där förstår jag, medborgare, sade Hébert, alltjämt något förbryllad, men inte Angelus-ringningen.

— Ett infall, vän Hébert, men jag vill ha det så.

— Men vem skall verkställa ringningen då, medborgare?

[ 228 ]— Morbleu! Ha ni då inte en enda svartrock kvar i Boulogne?

— Åhjo, svartrockar ha vi nog! Vi ha ju till och med här i fästningen abbé Foucquet i cellen n:o 6.

— Sacré tonnerre! utbrast Chauvelin med nästan jublande stämma. Han är just rätte mannen! Så snart han blir frigiven, kommer han att fara direkt över till England — han och hans släktingar — och han kommer att bli behjälplig med att utsprida den storartade nyheten om den vittberömda »Röda Nejlikans» skam och vanära! Just den rätte, vän Hébert. Låt honom föras hit nu — för att se brevet skrivas, för att se pengarna överlämnas, ty den komedien skola vi utspela — och giv honom tillsägelse, att i samma ögonblick, som jag ger honom befallning därom, skall han springa över till sin forna kyrka S:t Joseph och ringa Angelus. Den gamle token kommer att bli förtjust, allra helst då han får veta, att han därmed just ger signalen till sina egna systerbarns frigivande. Förstår ni?

— Jag förstår, medborgare.

— Och kan ni få den gamle svartrocken att begripa?

— Det tror jag, medborgare … Ni vill ha honom här i rummet … Hur dags?

— En kvart före sju.

— Ja. Jag skall själv föra honom hit och bevaka honom så att han inte spelar oss några spratt.

— Åh, han gör er nog intet besvär, fnös Chauvelin. Han kommer att bli djupt intresserad av det hela. Kom ihåg, kvinnan kommer också att vara här, tillade han med en handrörelse mot Marguerites rum. De två kunna få stå tillsammans, omgivna av fyra man av ert folk.

— Jag förstår, medborgare. Skola några av oss eskortera medborgare Foucquet, när han går till S:t Joseph?

— Ja, det är bäst att två man gå med. Det kommer att vara mycket folk på gatorna då … Hur lång väg är det härifrån till kyrkan?

[ 229 ]— Mindre än fem minuter.

— Utmärkt. Se till att dörrarna äro öppnade och klockrepen lätt tillgängliga.

— Ja, medborgare. Jag skall själv föra honom hit en kvart före sju. Hur många man vill ni ha här inne i rummet i kväll?

— Låt en tropp soldater, som ni kan lita på, stå uppställda i linje utmed väggarna! Jag väntar mig varken motstånd eller svårigheter av något slag. Det hela är bara en formalitet, och engelsmannen har redan antytt att han är villig att gå med på den. Om han ändrar sig i sista stund, kommer inte Angelus att ringas, kanonerna inte att avskjutas och fängelseportarna inte att öppnas, och det blir ingen amnesti. Kvinnan kommer omedelbart att föras till Paris, och … Men han kommer inte att ändra sig, vän Hébert, slutade han i plötsligt förändrad, lätt ton, han kommer inte att ändra sig.

Samtalet mellan Chauvelin och hans medhjälpare hade förts viskande. Terroristen fäste sig visserligen icke vid om Marguerite hörde eller ej, men det hade blivit en vana att viska för denne man, vars tvetydiga handlingar och invecklade intriger icke lämpade sig att diskuteras högt.

Chauvelin satt vid det mitt i rummet stående bordet, just där han suttit föregående kväll, då sir Percys plötsliga uppenbarelse avbrutit hans reflexioner. Alla de papper, som tidigare täckt bordet, hade nu städats undan.

På detta bord stodo nu blott ett par stora, tunga, ljusstakar av tenn med höga talgljus i. Vidare funnos där ett bläckhorn, en sanddosa och några gåspennor — alltsammans ordnat för skrivandet och undertecknandet av det mångomtalade brevet.

I fantasien såg Chauvelin redan sin oförskämde motståndare, den djärve, våghalsige äventyraren, stå vid detta bord och skriva sitt namn under fullbordande av sin egen skam. Den bild, som sålunda framlockades, kom det skarpa, vesslelika ansiktet att lysa upp av [ 230 ]grym tillfredsställelse, och ett leende av djup glädje glimtade fram ur de smala, bleka ögonen.

Han såg sig omkring i rummet, där den stora scenen skulle utspelas: två soldater stodo på vakt utanför Marguerites fängelse, två andra nära dörren till korridoren; utanför denna dörr avvaktade ett halvt dussin män, som han själv utvalt, hans befallningar. Inom kort skulle hela rummet fyllas med soldater, och han själv och Collot skulle stå med blicken fäst vid dramats huvudaktör! Hébert med några särskilt utvalda soldater skulle stå på vakt hos Marguerite!

Nej, nej, denna gång hade han icke lämnat någonting åt slumpen, och nere på gården voro hästarna redan sadlade för att föra Collot och det dyrbara dokumentet till Paris.

Nej, ingenting hade lämnats åt slumpen, och hur det än gick, måste han segra. Sir Percy Blakeney skulle antingen skriva brevet för att rädda sin maka och draga vanära över sig själv, eller också skulle han i sista ögonblicket rygga tillbaka inför detta förfärliga krav och låta Chauvelin och Välfärdsutskottet få sin vilja fram med dem båda.

— I så fall kommer du att först ställas vid skampålen som spion och sedan hängas utan rannsakning och dom, min vän, tänkte Chauvelin, och vad din hustru beträffar … Bah, när du väl är ut vägen, betyder inte ens hon något längre.

Han lämnade Hébert på vakt i rummet. En oemotståndlig önskan grep honom att gå och kasta en blick på sin besegrade fiende och av dennes hållning söka gissa sig till vad han ämnade göra på kvällen.

Sir Percy hade fått ett rum i en av det gamla fängelsets övre våningar. Han var inte särskilt noga bevakad, och själva rummet hade gjorts så bekvämt som möjligt. Han hade verkat helt nöjd och belåten, när Chauvelin fört honom dit föregående afton.

— Jag hoppas ni förstår, sir Percy, att ni är min gäst här i natt, hade Chauvelin sagt i älskvärd ton, men [ 231 ]att ni har er frihet att komma och gå som ni behagar.

— Gud signe er, sir, hade sir Percy svarat helt muntert, jag tror er faktiskt på ert ord!

— Det är bara lady Blakeney vi ha anledning att bevaka till i morgon, tillade Chauvelin lugnt men menande. Inte sant, sir Percy?

Men så snart hans makas namn nämndes, tycktes sir Percy bli ohjälpligt sömnig. Nu gäspade han, sin vana trogen, och frågade hur dags man brukade äta frukost i Frankrike.

Sedan dess hade Chauvelin icke sett honom.

Flera gånger hade Chauvelin efterfrågat, hur den engelske fången tycktes befinna sig, om han sovit och om han åt med aptit.

Ordonnansen hade för varje gång svarat, att engelsmannen föreföll att befinna sig väl, men att han dock ej åt mycket. Däremot hade han beställt och rikligen betalat det ena kvarteret brännvin efter det andra och den ena buteljen vin efter den andra.

— Hm, de där engelsmännen äro bra underliga! tänkte Chauvelin. Den där så kallade hjälten är bara en vindrinkare. Han försöker att stärka sig till den förestående svåra stunden genom att dränka sina känslor och tankar i sprit.

Men hans önskan att kasta en blick på denna egendomligt sammansatta varelse — hjälte, äventyrare eller helt enkelt vildhjärna med tur — var oemotståndlig.

Fram på eftermiddagen gick Chauvelin själv upp till det rum, som blivit upplåtet åt sir Percy Blakeney, som vanligt åtföljd av en skyddsvakt om två man ur sin livvakt.

Han knackade på dörren men fick intet svar. Efter några sekunder tillsade han då sina soldater att vänta i korridoren, varpå han sakta vred om låset och steg in.

Där inne var luften fylld av brännvinsångor. På bordet stodo flera tomma vinbuteljer och ett glas, halvfyllt med konjak, vilket allt vittnade om sanningen av vad ordonnansen sagt.

[ 232 ]På tältsängen, som tydligen var för kort för hans långa ben, låg den orubbligt lugne sir Percy utsträckt, raklång, djupt insomnad och med vidöppen mun.

Chauvelin gick fram till sängen och betraktade den man, som så ofta kallats det republikanska Frankrikes farligaste fiende.

Han var sannerligen en ståtlig man, det var Chauvelin redo att erkänna: de långa, kraftiga benen, det breda bröstet, de smala, vita händerna — allt vittnade om en man av börd, bildning och energi; även ansiktet verkade nu lika kraftigt och välskuret, när det ständigt själlösa leendet ej längre spelade kring de fasta läpparna och det lättjefulla uttrycket icke störde den rena pannans allvar. Ett enda ögonblick — i en enda glimt — var Chauvelin nära att beklaga att en så intressant karaktär skulle få ett så ömkligt slut.

Terroristen kände på sig att om hans egen framtid, hans egen ära och heder skulle stått i begrepp att bli så hopplöst krossade, skulle han gått av och an i det lilla rummet som ett djur, förtärd av självförebråelser och ånger, och brytt sin hjärna för att finna en utväg ur det fruktansvärda alternativ, som innebar vanära eller död.

Men denne man drack och sov.

— Kanske det är honom likgiltigt!

Och liksom till svar på Chauvelins förbryllade tankar ljöd en kraftig snarkning från den sovande äventyraren.

Chauvelin suckade, förvirrad och bekymrad. Han såg sig omkring i rummet och gick därpå fram till ett litet sidobord, som stod vid väggen, och på vilket ett bläckhorn och några gåspennor voro framställda.

Där lågo även några pappersblad kringströdda. Helt vårdslöst bläddrade han igenom dessa och fann därvid en sida, varpå följande ord voro skrivna:


»Medborgare Chauvelin!

Mot gengäld av en summa av ytterligare en million francs …»


[ 233 ]Det var begynnelsen på brevet! … Endast några få ord ännu med åtskilliga rättelser och felstavade ord — en begynnelse, skriven av den där druckne tokens ostadiga hand — endast ett försök ännu så länge.

Men icke desto mindre — en begynnelse.

Bredvid detta papper låg det av Chauvelin skrivna konceptet.

Han hade alltså fattat sitt beslut! Det var hans bestämda avsikt att med egen hand underteckna sin egen evärdeliga vanära — och med den avsikten i sinnet sov han!

Chauvelin kände papperet darra i sin hand. Han kände sig underligt upprörd och nervös nu, när slutet var så nära … så säkert …

— Det är väl inte så förbaskat bråttom med det där … säg … monsieur … hm … Chaubertin? kom det nu från den långsamt vaknande sir Percy med tämligen tjock, släpig stämma och åtföljt av en utdragen gäspning. Jag har inte fått det där fördömda skräpet riktigt färdigt än.

Chauvelin ryckte till så att han tappade papperet. Han böjde sig ned för att ta upp det.

— Nej, men varför blir ni så rädd, sir? fortsatte sir Percy lättjefullt. Trodde ni jag var berusad? Jag försäkrar er, sir, på min ära att jag inte är så berusad som ni tror.

— Jag betvivlar inte alls, sir Percy, svarade Chauvelin ironiskt, att ni är fullständigt herre över alla edra storartade själsförmögenheter. Jag måste be er om ursäkt för att jag har rört era papper, tillade han och lade det halvskrivna arket tillbaka på bordet. Jag tänkte att om brevet kanske var färdigt …

— Det skall bli, sir … det skall bli … för jag är inte berusad, det försäkrar jag er … och kan skriva med stadig hand … och göra min namnteckning heder …

— När tänker ni ha brevet färdigt, sir Percy?

[ 234 ]— »Drömmen» måste lämna hamnen vid flodtiden, sade sir Percy med grumlig röst. Det är förbaskat god tid till dess … eller hur, sir?

— Vid solnedgången måste det skrivas färdigt, sir Percy — icke senare.

— Vid solnedgången — icke senare, mumlade Blakeney i det han åter sträckte ut sina långa ben på den lilla bädden och gäspade högljutt. Jag skall inte låta er vänta, mumlade han. Det är böveln så god tid till dess. Brevet skall bli skrivet med min bästa sköns … skönskri … Jag är, Gud förlåte mig, inte alls så drucken, som ni tror, att jag är …

Men liksom för att bevisa osanningen av denna försäkran, hade han knappast hunnit uttala dessa ord, förrän hans jämna, snarkande andhämtning förkunnade, att han redan var djupt insomnad igen.

Med en ryckning på axlarna och en blick av obeskrivligt förakt på sin besegrade fiende vände Chauvelin sig ifrån honom och gick ut ur rummet.

Då han kommit ut i korridoren, kallade han till sig sin ordonnans och gav stränga befallningar om att mera vin eller brännvin på inga villkor finge serveras åt engelsmannen.

— Han har ännu två timmar på sig att sova bort verkningarna av alla starka drycker, han har förtärt, sade han för sig själv, och vid den tiden bör han vara i stånd att skriva med stadig hand.