Den röda nejlikan/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. IX
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

X. I operalogen.
Kap. XI  →


[ 75 ]

X.
I operalogen.

Det var en av galaföreställningarna på Covent Gardenteatern i London, den första under säsongen detta minnesvärda nådens år 1792.

Teatern var proppfull, både i de eleganta orkesterlogerna och på parterr, så väl som på de enklare platserna och på raderna högre upp. Glucks »Orfevs» utövade en stark dragningskraft på den mera finbildade delen av publiken, medan världsdamerna, en ly­sande och brokigt klädd församling, tilltalade deras ögon, som endast föga frågade efter »denna nyaste import från Tyskland».

Selina Storace hade efter sin stora aria blivit vederbörligen applåderad av sina talrika beundrare, och Benjamin Incledon, da­mernas förklarade gunstling, hade rönt särskilt nådigt erkännande från den kungliga logen. Nu gick ridån ned efter andra aktens praktfulla final, och publiken, vilken liksom förtrollad lyssnat till den store maëstrons tjusande toner, tycktes samfält draga en lång suck av tillfredsställelse, innan den släppte lös sina hundratals ystra och lättfärdiga tungor.

I de eleganta orkesterlogerna sågos många välbekanta ansik­ten. Herr Pitt, överhopad av statsomsorger, fann en kortvarig för­ströelse i aftonens musikunderhållning; prinsen av Wales, godmo­dig, fetlagd, en smula tarvlig och vardaglig till sitt yttre, gick om­kring från loge till loge och tillbragte några minuter här och där hos sina förtrognare vänner.

[ 76 ]I lord Grenvilles loge fanns det även en egendomlig, intres­sant personlighet, som ådrog sig allmän uppmärksamhet — en ma­ger, kortväxt gestalt med ett listigt, ironiskt ansikte och djuptliggande ögon, klädd i fläcklöst svart, med det mörka håret fritt från varje stänk av puder. Han lyssnade uppmärksamt till musiken, men tycktes även ha ett skarpt öga för publiken.

Lord Grenville — statssekreteraren för utrikes ärenden — ägnade honom en markerad, ehuru kylig uppmärksamhet.

Här och där, spridda bland avgjort engelska skönhetstyper, frambragte några främmande ansikten en egendomlig kontrastver­kan — det var de högdragna aristokratdragen hos de många franska emigranter, som, förföljda av den revolutionära rörelsen i sitt hemland, funnit en tryggad fristad i England.

På dessa anleten voro sorg och grämelse ristade i djupa drag. Särskilt damerna brydde sig föga om vare sig musiken eller den lysande teaterpubliken; deras tankar dvaldes helt säkert långt borta hos make, son eller broder, som måhända svävade i livsfara eller redan uppnåtts av sitt grymma öde.

Bland dessa utgjorde grevinnan de Tournay de Basserive, som helt nyligen anlänt från Frankrike, en särskilt frappant före­teelse. Klädd i tungt, djupsvart siden, med endast en vit spets­halsduk, som skulle mildra klädselns intryck av sorgdräkt, satt hon bredvid lady Portarles, som fåfängt sökte genom kvicka infall och stundom något vågade skämt framlocka ett leende på grevinnans sorgsna läppar.

Bakom henne sutto lilla Suzanne och hennes bror vicomten, båda tysta och en smula förlägna bland så många främlingar. Su­zannes ögon buro ett vemodigt uttryck; genast vid sitt inträde i den överfulla salongen hade hon ivrigt sett sig omkring, spejande betraktat varje ansikte, varje loge. Det ansikte hon önskade få se var tydligen icke där, ty hon satte sig stilla ned bakom modern, lyssnade med frånvarande min till musiken och brydde sig ej vi­dare om teaterpubliken.

— Ah, lord Grenville, sade lady Portarles.

Det hade ljudit en diskret knackning på logedörren, varefter statssekreterarens intelligenta och intressanta företeelse visade sig under det purpurröda sammetsförhänget.

[ 77 ]— Ni kommer just i en läglig stund. Här sitter madame la comtesse de Tournay och bokstavligen tynar bort av längtan att få höra det nyaste nytt från Frankrike.

Den distingerade diplomaten hade stigit fram och tryckte da­mernas händer.

— Ack, sade han sorgset, det är idel ledsamma underrättel­ser. Massakrerna fortfara, Paris bokstavligen sköljes av blod, och giljotinen kräver hundra offer om dagen.

Blek och med tårfyllda ögon lutade sig grevinnan tillbaka i sin fåtölj, lyssnande nästan förlamad av skräck till denna korta och summariska redogörelse för vad som föregick i hennes arma fos­terland.

— Ack, monsieur, sade hon på bruten engelska, det är rys­ligt att höra allt detta... Och min stackars man, som ännu är kvar i detta ohyggliga land! Det är förfärligt för mig att sitta här, på en teater, trygg och välbehållen, medan han svävar i så­dan fara...

— Min bästa madame la comtesse, sade den ärlige och rätt­framma lady Portarles, även om ni sutte i ett kloster, bleve inte er man mera räddad för det, och ni har era barn att tänka på. De äro alltför unga för att ständigt matas med ängslan och förti­diga farhågor.

Grevinnan log genom tårarna åt sin väninnas uppriktighet. Lady Portarles, vilkens röst och sätt ej skulle ha missklätt en jockey, hade ett hjärta av guld och gömde det varmaste deltagande och den ömmaste välmening under den något sträva yta, varpå vissa av den tidens damer lade an.

— Dessutom, madame, återtog lord Grenville, sade ni mig inte senast i går, att Röda nejlikans liga satt sin ära i pant på att den skulle föra herr greven välbehållen över Kanalen?

— Jo visst, svarade grevinnan, däri ligger också mitt enda hopp. Jag råkade lord Hastings i går — han lugnade mig ånyo...

— Då är jag säker på, att ni nu inte behöver hysa någon fruk­tan. Vad den ligans medlemmar ha svurit, det bringa de säkert i fullbordan. Ack, tillade den gamle diplomaten med en suck, om jag bara vore några år yngre...

[ 78 ]— Åh kära ni, avbröt den uppriktiga lady Portarles, ni är ännu ung nog för att vända ryggen åt den där franska fågel­skrämman, som sitter och gör sig bred i er loge i kväll.

— Jag önskar jag kunde det... Men hennes nåd måste ha i minnet, att när man är i statstjänst, får man lägga fördomarna på hyllan. Herr Chauvelin är sin regerings ackrediterade sände­bud...

— Nej, nu har jag väl aldrig hört på värre! avbröt lady Portarles. — Skall det här blodtörstiga packet i Paris ha namn och värdighet av regering?

— Ännu så länge har det inte ansetts rådligt, svarade mini­stern försiktigt, för England att avbryta sina diplomatiska förbin­delser med Frankrike, och vi kunna därför inte vägra att med till­börlig artighet taga emot det sändebud, som landet skickar oss.

— Jag vånne era diplomatiska förbindelser vore där peppa­ren växer, mylord! Den där listiga rävfysionomien är bara en spion, det vågar jag aldrig det på — och om jag inte alltför myc­ket misstager mig, så gör han en konst i diplomatien och söker bara komma åt att skada rojalistiska flyktingar och vår tappra Röda nejlika och hans käcka gossar.

— Jag är säker på, sade grevinnan och sköt ut sina tunna läppar, att om denne Chauvelin önska tillfoga oss någon skada, får han en trogen och driftig bundsförvant i lady Blakeney.

— Men min bästa madame, utbrast lady Portarles, jag tror ni rent ut sagt är lite vriden! Lord Grenville, ni som har talets gåva, vill ni vara så god och förklara för madame la comtesse, att hon talar som en toka.

Hon vände ett vredgat och beslutsamt ansikte mot den häpna fransyskan och fortfor:

— I er ställning här i England, madame, duger det sanner­ligen inte att komma med dessa högförnäma fasoner, som ni franska högdjur äro så förtjusta uti. Antingen nu lady Blakeney sympa­tiserat med dessa franska kanaljer eller ej, antingen hon haft nå­gonting att skaffa eller ej med arresteringen och dödandet av denne S:t Cyr eller vad karlen heter — här i landet hålles hon högt i heder; sir Percy Blakeney har mera pengar än ett halvt dussin andra matadorer tillsammans, han står på intim med fot med de [ 79 ]kungliga, och ska ni försöka sätta er på era höga hästar vis-à-vis lady Blakeney, så gör det henne aldrig ett dugg, men er själv skadar det. Säger jag inte sannt, mylord?

Men vad lord Orenville tänkte i saken eller vilka reflexioner lady Portarles’ ordentliga uppsträckning väckte hos grevinnan de Tournay, blev aldrig utrett, ty ridån hade just gått upp för tredje akten av »Orfevs», och hyssjningar ljödo från alla håll av sa­longen.

Lord Grenville tog ett hastigt farväl av damerna och gled tillbaka in i sin loge, där herr Chauvelin suttit ensam under hela mellanakten med sin eviga snusdosa i handen och sina skarpa ljusa ögon oavlåtligt fästa på en loge mitt emot.

Där hade nyss, under mycket frasande av sidenkjolar, mycket skratt och ett sakta sorl av nyfikenhet från salongen, Marguerite Blakeney gjort sitt inträde, beledsagad av sin man. Hon var bländande vacker med sin yppiga rikedom av rödbruna, guldskimrande lockar, lätt pudrade och bundna tillbaka över den behag­fulla nacken med en jättestor svart sidenrosett.

Alltid klädd efter modets sista nyck, var Marguerite i afton den enda dam, som förvisat den korslagda fichun och den med breda uppslag försedda dräkt, som varit på modet under de se­naste två, tre åren. Hon bar den kortlivade, efter klassisk modell tillskurna klänningen, som snart skulle omfattas med förtjusning i vartenda land i Europa. Den passade utmärkt hennes behagfulla, drottninglika gestalt och var sydd av ett skimrande tyg, som lik­nade en enda vävnad av dyrbart guldbroderi.

När hon trädde in, böjde hon sig ett ögonblick fram över logeranden och lät blicken sväva ut över alla de närvarande, som hon kände. Många bugade sig för henne, då hon gjorde detta, och även från kungliga logen kom en hastig och nådig hälsning.

Chauvelin iakttog henne uppmärksamt under hela början av tredje akten, då hon satt i stilla hänförelse över musiken. Hen­nes utsökt fina lilla hand lekte med en juvelbesatt solfjäder, och hennes drottninglika huvud, hennes hals, bröst och armar voro höljda med praktfulla diamanter och sällsamma smycken, gåvor av den förälskade äkta man, som lättjefullt sträckte sig vid hen­nes sida.

[ 80 ]Marguerite älskade lidelsefullt musik, och hon njöt med hela sin själ av »Orfevs» i afton. Levnadslust talade med det tydli­gaste språk ur det ljusa unga ansiktet, den tindrade ur de glada blå ögonen och gav glans åt leendet, som lekte kring läpparna.

Hon var ju dock endast tjugufem år, ännu i sin ungdoms fagraste blomma, en lysande vänkrets’ avgudade älskling, firad, uppvaktad, bortskämd. Och för två dagar sedan hade »Måsen» återvänt från Calais, medförande underrättelsen, att hennes älskade bror välbehållen kommit i land, att hans tankar voro hos henne och att han för hennes skull lovade vara försiktig.

Vad under då, att hon för ögonblicket lyssnade till Glucks lidelsefulla harmonier, glömde sina brustna illusioner, glömde sina svunna kärleksdrömmar, glömde till och med den tröga, godmo­diga nolla, som gottgjort sin brist på intelligens och esprit genom att överösa henne med rikedomens håvor.

Han hade suttit kvar hos henne i logen så länge etiketten så fordrade, görande les honneurs för hans kungliga höghet och den härskara av beundrare, som oavlåtligt strömmade till för att ägna modets drottning sin hyllning. Nu hade sir Percy avlägsnat sig, antagligen för att uppsöka några själsfränder. Marguerite und­rade ej ens, vart han gått — det rörde henne så föga.

Själv hade hon haft ett helt litet hov omkring sig, bestående av Londons jeunesse dorée, och hade just avfärdat dem alla, enär hon för en liten stund ämnade vara ensam med Gluck.

En låg knackning på dörren gjorde slut på hennes nöje.

— Kom in, sade hon med någon otålighet, utan att se på inkräktaren.

Chauvelin, som avvaktade sitt tillfälle, hade märkt, att hon var ensam, och nu, utan att invänta det otåliga »kom in!» trädde han sakta in i logen och stod i nästa ögonblick bakom Marguerites fåtölj.

— Ett ord med er, citoyenne, sade han lugnt.

Marguerite vände sig hastigt om med en oro, som ej var helt och hållet låtsad.

— Kors så ni skrämde mig, sade hon med ett tvunget litet skratt, er närvaro är allt annat än önskad. Jag vill lyssna till Gluck och har alls ingen lust att prata.

[ 81 ]— Men detta är mitt enda tillfälle, sade han med samma låga stämma.

Han drog en stol tätt bakom henne — så nära intill henne, att han kunde viska i hennes öra, utan att störa åhörarna i logerna runt omkring och utan att ses i logens mörka bakgrund.

— Detta är mitt enda tillfälle, upprepade han, då hon ej bevärdigade honom med något svar. — Lady Blakeney är alltid så omgiven så uppvaktad av sitt hov, att den, som ingenting annat är än en gammal vän, har mycket klena utsikter...

— Jag försäkrar er, återtog hon otåligt, då får ni vänta på något annat tillfälle. Jag skall gå på lord Grenvilles bal i afton efter operan. Det skall väl ni med. Då skall jag skänka er fem minuter...

— Tre minuter på tu man hand i den här logen är fullt tillräckligt för mig, svarade han saktmodigt, och jag tror, att ni skulle göra klokt uti att lyssna till mig, citoyenne S:t Just.

Marguerite ryste ofrivilligt till. Chauvelin hade ej höjt sin röst över en viskning, och han tog sig nu helt lugnt en pris snus. Men det fanns dock någonting i hans hållning, någonting i de ljusa, rävsluga ögonens uttryck, som tycktes isa blodet i hen­nes ådror, på samma sätt som åsynen av någon hittills ej anad fara skulle ha gjort.

— Skall det där vara en hotelse, citoyen? frågade hon slutligen.

— Visst inte, min nådigaste, bara en pil, skjuten rätt ut i luften.

Han bidade ett ögonblick, likt katten, som ser en råtta kila förbi — han sitter där på huk, färdig att taga språnget och dock väntande med grym förnöjelse, tills han tycker ögonblicket är inne att störta sig över offret.

Omsider sade Chauvelin lugnt.

— Er bror, S:t Just, är i fara.

Ej en muskel rörde sig i det vackra ansiktet framför honom. Han kunde endast se det i profil, ty Marguerite tycktes ha blicken oaflåtligt fästad på scenen, men Chauvelin var en skarp iakttagare; han märkte det plötsligt stirrande uttrycket i ögonen, hur linjerna hårdnade kring munnen och hur den vackra, behagfulla gestalten hastigt liksom stelnade till.

[ 82 ]— Ack, kommer ni bara för att underhålla mig med era fantasifoster, sade hon i konstlat skämtsam ton, så kan ni lika så gärna gå tillbaka till er egen plats och unna mig att njuta av musiken.

Hon började nervöst slå takten med ena handen mot en av logens sidenkuddar. Primadonnan på scenen sjöng »Che farò» för ett auditorium, som i andlös förtjusning lyssnade till hennes smältande toner. Chauvelin rörde sig ej från sin plats; han satt helt lugnt och gav akt på den lilla nervösa handen — det enda, som utvisade, att hans förgiftade pil träffat.

— Nå? återtog hon helt abrupt, med samma låtsade likgiltighet.

— Nå, citoyenne? frågade han lugnt tillbaka.

— Vad var det nu om min bror?

— Jag har underrättelser om honom åt er, som måhända torde intressera er... Men låt mig först få förklara... Ger ni mig lov?

Frågan var onödig. Han kände, ehuru Marguerite fortfa­rande höll ansiktet bortvänt från honom, att alla hennes nerver voro spända av begär att få veta, vad han hade att säga.

— Härom dagen, citoyenne, började han, bad jag om er hjälp... Frankrike behövde er, och jag trodde, att jag kunde lita på er, men ni gav mig ert svar... Sedan dess ha mina egna angelägenheters krav och era sociala skyldigheter kommit våra vägar att skiljas... ehuru det hänt många ting...

— Jag ber er, till saken, citoyen, sade hon i lätt ton. — Musiken är hänförande, och jag fruktar de andra åhörarna ta illa upp att ni talar...

— Ett ögonblick, citoyenne! Samma dag som jag hade nöjet råka er i Dover och mindre än en timme efter det jag fått ert slutliga svar, kom jag händelsevis i besittning av en del pap­per, vilka röjde ytterligare en av dessa smånätta planer, som gå ut på att rädda en skock franska aristokrater och samtliga ut­kläckas av denne ärkeskälm, som kallar sig Röda nejlikan. Den här gången var det särskilt fråga om den förrädaren de Tournay. Likaså har en del av trådarna till denna hemlighetsfulla intrig fallit i mina händer. Men jag vill ha dem alla samlade — och därmed måste ni hjälpa mig.

[ 83 ]Marguerite hade åhört honom med oförställd otålighet; hon ryckte nu på axlarna och sade:

— Ni tråkar ut mig. Har jag inte redan sagt er, att jag varken frågar efter era intriger eller efter Röda nejlikan. Och hade ni inte dragit in min brors namn...

— Bara en liten smula tålamod, citoyenne, fortfor han utan att låta sig bekomma. — Två herrar, lord Antony Dewhurst och sir Andrew Ffoulkes, befunno sig på »Fiskarens vila» samma afton.

— Det vet jag. Jag råkade dem där.

— För mina spioner voro de redan kända som medlemmar av denna fördärvliga liga. Det var sir Andrew Ffoulkes, som led­sagade grevinnan de Tournay och hennes barn över Kanalen. När de båda unga herrarna voro ensamma, beredde sig mina ut­skickade tillträde till värdshussalen, bundo de bägge riddersmännen och lade kavle i munnen på dem, togo från dem vad papper de hade och lämnade dessa senare åt mig.

Inom ett ögonblick hade hon anat faran. Papper?... Hade Armand varit oförsiktig...

Blotta tanken slog henne med namnlös fasa. Ändock ville hon ej låta denne man se, att han förmått injaga fruktan hos henne, och hon lät höra ett trotsigt skratt.

— Er tilltagsenhet övergår snart alla gränser, sade hon. — Överfall och rån — i England — i ett överfullt värdshus! Era karlar hade ju kunnat bli tagna på bar gärning!

— Än sedan? De äro barn av Frankrike och ha fostrats av er ödmjuke tjänare. Om de blivit tagna, skulle de ha gått till fängelset, till och med till galgen, utan att prata ett ord bred­vid munnen. Men försöket var väl värt risken. Ett överfullt värdshus är en tryggare plats för dylika manövrer än ni tror, och mitt folk har erfarenhet.

— Nå, de där papperen? frågade hon vårdslöst.

— De ha visserligen upplyst mig om vissa namn... vissa mått och steg... nog, tror jag, för att för ögonblicket avvända deras tilltänkta kupp. Men tyvärr endast för ögonblicket, och dessa papper ha ej gjort mig klokare på Röda nejlikans identitet.

— Nå, då äro vi ju alldeles där vi voro förut, genmälde [ 84 ]hon i samma spotska ton som hittills, och då kan ni väl låta mig njuta i fred av arians sista del. Jag försäkrar er, tillade hon, ostentativt kvävande en konstlad gäspning, hade ni inte talat om min bror...

— Jag kommer till honom nu, citoyenne. Bland papperen fanns också ett brev till sir Andrew Ffoulkes, skrivet av er bror, S:t Just.

— Än se’n då?

— Det brevet visar, inte bara att han sympatiserar med Frankrikes fiender, utan att han faktiskt är en medhjälpare, om också ännu ej en medlem av Röda nejlikans liga.

Slaget hade slutligen kommit. Marguerite hade hela tiden väntat det, men hon ville ej röja fruktan, hon var fast besluten att visa sig gäckande och obekymrad som förut. Hon önskade, när skräcken kom, vara beredd därpå — ej ett ögonblick ville hon mista besinningen eller känna sig rådlös. Hennes klara, aldrig svikande intelligens hade ju europeiskt rykte...

Hon föll ej heller till föga. Hon visste, att Chauvelin hade talat sanning; mannen var för allvarlig, för blint hängiven den missriktade sak, som han med hjärta och själ omfattade, för stolt över sina landsmän, revolutionens anstiftare, för att nedlåta sig till lumpna, ändamålslösa lögner.

Armands brev — den dåraktige, oförsiktige Armand — var i Chauvelins händer. Marguerite visste detta lika väl som om hon sett brevet med sina egna ögon, och Chauvelin skulle behålla detta brev för sina egna ändamål, ända tills det passade honom att antingen förstöra det eller använda det emot Armand. Allt detta visste hon, och ändock föll hon ej ett ögonblick ur den gäckande och klentrogna ton hon antagit.

— Vad var det jag sade? utbrast hon, talande över sin axel och seende honom rakt in i ansiktet. — Sade jag inte, att ni äm­nade regalera mig med något makalöst fantasifoster av er egen tillverkning? Jaså, Armand i förbund med denna famösa Röda nejlika!... Armand upptagen med att hjälpa dessa franska aristo­krater, som han föraktar!... I sanning, historien gör er uppfin­ningsförmåga oändlig heder!

— Låt mig få påpeka en sak, citoyenne, sade Chauvelin med [ 85 ]samma orubbliga jämnmod. — Jag kan försäkra er, att S:t Just är ohjälpligt komprometterad.

Inne i logen rådde under några ögonblick tystnad. Mar­guerite satt orörlig, stel och rak, försökande tänka, försökande se situationen klart... Vad borde hon göra?

På scenen hade primadonnan slutat sin aria och bugade sig nu i sin klassiska dräkt, moderniserad enligt adertonde seklets smak, för den hänförda publiken, som hälsade henne med bravorop.

— Chauvelin, sade slutligen Marguerite, helt lugnt och utan den tillsats av övermodig nonchalans, som hela tiden förut karak­teriserat hennes sätt; Chauvelin, min vän, skola vi försöka förstå varandra? Det ser ut, som om min intelligens en smula rostat i det här klimatet. Säg mig nu, ni är ju mycket angelägen om att uppdaga, vem den här Röda nejlikan egentligen är, säg?

— Frankrikes bittraste fiende, citoyenne... så mycket far­ligare, därför att han arbetar i det fördolda.

— Så mycket ädlare, menar ni... Gott, och nu skulle ni vilja tvinga mig till att utföra en del spioneringsarbete för er räk­ning i gengäld för att ingenting »händer» min bror Armand? Är det inte så?

— Fy, två så fula ord, min nådigaste, protesterade Chau­velin älskvärt. — Här kan inte vara något tal om »tvinga», och den tjänst jag skulle vilja bedja er om, i Frankrikes namn, kan aldrig benämnas med det vidriga ordet »spioneri».

— Så kallas åtminstone saken i fråga här i landet, genmälde hon torrt. — Det är ju er mening, inte sannt?

— Min mening är, att ni själv skall vinna förlåtelse åt Ar­mand S:t Just genom att göra mig en liten tjänst.

— Vad skulle det vara?

— Bara spana åt mig i afton, citoyenne S:t Just, svarade han ivrigt. — Lyssna: bland de papper, som anträffades hos sir Andrew Ffoulkes, fanns också den här lilla lappen. Se!

Han upptog en liten papperslapp ur sin annotationsbok och lämnade den åt henne.

Det var samma papperslapp, som för fyra dagar sedan de unga männen just hållit på att dechiffrera framför spiselglöden, då de överföllos av Chauvelins hantlangare.

[ 86 ]Marguerite tog mekaniskt emot den och böjde sig fram för att läsa den. Där funnos endast två rader, skrivna med tydligen förvänd handstil; hon läste dem halvhögt:

»Kom ihåg, att vi ej böra råkas oftare än strängt nödvän­digt. Du har alla instruktioner för den 2 d:s. Vill du ytterligare tala med mig, skall jag vara på G:s bal.»

— Vad betyder detta? frågade hon.

— Se närmare efter, citoyenne, så skall ni förstå.

— Det finnes ett tecken här nere i hörnet, en liten röd blomma...

— Ja.

— Den Röda nejlikan, sade hon ifrigt, och G:s bal betyder Grenvilles bal... Han skall alltså vara på Grenvilles bal i afton...

— Det är också så jag tolkar biljetten, citoyenne, sade Chauvelin med sitt blidaste tonfall. — Sedan lord Antony Dewhurst och sir Andrew Ffoulkes bundits och visiterats av mitt folk, för­des de enligt mina order till ett ensligt beläget hus vid Dover-vägen, som jag hyrt enkom för ändamålet; där sutto de kvar fångna till i morse.

Men sedan jag hittat den här lilla papperslappen, var min vilja den, att de skulle komma till London, i lagom tid för att bevista lord Grenvilles bal. Ni förstår, inte sannt, att de med sina senaste erfarenheter måste ha en hel hop att anförtro sin chef... Och således få de tillfälle att tala med honom i afton, just som han uppmanat dem att göra. Därför funno i morse våra båda unga ädlingar alla lås och regler i det ensliga huset vid Dover-vägen öppna och fångvaktarna försvunna, och i stället stodo två goda hästar sadlade och bundna ute på gården. Ännu har jag inte sett till dem, men jag tror, att vi kunna tryggt draga den slutsatsen, att de ej höllo in hästarna, förrän de voro i London. Nu ser ni ju, hur enkelt det är alltsammans, citoyenne!

— Det förefaller ju också mycket enkelt, inte sannt? sade hon med ett sista försök till bittert skämt, när ni vill döda en kyckling... Ni fattar tag i den... så vrider ni om nacken på den... det är bara kycklingen, som tycker, att saken är inte all­deles så enkel. Nu håller ni en kniv för strupen på mig, och [ 87 ]gisslan har ni också, om jag inte lyder... Ni tycker det är en­kelt — jag gör det inte.

— Men, citoyenne, jag erbjuder er ju ett tillfälle att rädda den bror, ni älskar, för följderna av hans egen dårskap.

Marguerites drag fingo ett blidare uttryck, och hennes ögon voro fuktiga, då hon slutligen viskade, halvt för sig själv:

— Den enda varelse i hela världen, som älskat mig upp­riktigt och troget... Men vad vill ni då jag skall göra, Chauvelin? sade hon, med den djupaste förtvivlan i sin tårdränkta röst. — I min nuvarande ställning är det ju nästan omöjligt.

— Jo, citoyenne, återtog han, just som lady Blakeney blir ni inte föremål för någon människas misstanke.

Hans stämma hade nu fått ett torrt och skoningslöst tonfall, och man såg, att han var otillgänglig gentemot denna ångestfulla, barnsliga vädjan, som skulle ha kunnat smälta ett hjärta av sten.

— Med er hjälp i afton, återtog han, kan jag — vem vet — äntligen lyckas fastställa Röda nejlikans identitet... Ni skall ju gå på den där balen... Hav ögonen med er där, citoyenne, se er om och lyssna... Ni kan underrätta, mig, om ni hör ett enda lösryckt ord eller en viskning... Ni kan ge akt på envar, som lord Antony Dewhurst eller sir Andrew Ffoulkes talar till. Ni är nu absolut höjd över misstanke. Röda nejlikan kommer att vara på lord Grenvilles bal i afton. Tag reda på vem det är, och jag ger er Frankrikes ord på, att intet ont skall vederfaras er bror.

Chauvelin satte kniven för hennes strupe. Marguerite kände sig insnärjd i ett nät, varur hon ej kunde hoppas undslippa. Det var en dyrbar pant man hade på hennes underkastelse och lydnad, ty hon visste, att denne man aldrig skulle nedlåta sig till en tom hotelse. Armand var utan tvivel redan angiven för allmänna väl­färdsutskottet som en av de misstänkta; han skulle ej få tillåtelse att lämna Frankrike ånyo, och Chauvelins oblidkeliga arm skulle ofelbart nå honom, om han vågade trotsa och systern vägrade lyda.

Ett ögonblick hoppades hon — på kvinnosätt — ännu kunna uppskjuta det slutliga avgörandet. Den som vinner tid, vinner allt!... Hon sträckte ut handen mot denne man, som hon nu fruktade och hatade.

[ 88 ]— Om jag lovar hjälpa er i den här saken, Chauvelin, sade hon i vänlig ton, vill ni då ge mig brevet från Armand?

— Om ni lämnar mig värdefullt biträde i afton, citoyenne, svarade han med ett sarkastiskt löje, skall jag ge er det där bre­vet — i morgon.

— Ni litar inte på mig?

— Jag litar obetingat på er, min nådiga, men Armands liv är förbrutet till hans land — er tillkommer det att återköpa det.

— Jag kanske blir alldeles oförmögen att hjälpa er, bönföll hon, även om jag vore aldrig så villig...

— Det skulle verkligen vara ledsamt, genmälde han lugnt. — För er skull — och för S:t Justs.

Marguerite ryste. Hon kände, att av denne man kunde hon ej vänta något förbarmande. Allsmäktig som han var, hade han den älskade broderns liv i sin hand. Hon kände honom alltför väl för att ej veta att han, om han förfelade sina egna syftemål, skulle vara utan förskoning.

Hon började frysa trots teatersalongens tryckande atmosfär. Musikens klangfagra harmonier tycktes nå henne som från ett fjär­ran land. Hon drog upp sin dyrbara spetsschal kring axlarna och satt tyst och som i en dröm med blicken stelt riktad på den strå­lande scenen.

Under några ögonblick svävade hennes tankar från den äls­kade brodern, som befann sig i fara, till den andre mannen, som även han hade anspråk på hennes förtroende och hennes tillgi­venhet. Hon kände sig ensam och rädd för Armands skull; hon längtade att få söka tröst och råd hos någon, som förstod att hjälpa och hugsvala.

Sir Percy Blakeney hade en gång älskat henne; han var ännu hennes make, varför skulle hon stå ensam i denna förfärliga prövning? Han hade mycket litet hjärna, det är sannt, men han hade så mycket mera muskler. Om hon använde sitt kloka för­stånd och han satte till sin manliga kraft och oförskräckthet — helt säkert skulle de kunna i förening överlista den sluge ränksmidaren och rädda Armand S:t Just undan hans hämdgiriga hän­der, utan att därför utsätta den ädle anföraren för den lilla tappra hjälteskaran för någon risk... Sir Percy kände S:t Just så väl, [ 89 ]han tycktes fästad vid svågern — hon var säker på, att hjälpen stod att finna hos honom.

Chauvelin lät henne sköta sig själv. Han hade förelagt henne sitt grymma »antingen — eller» och lämnat åt henne att avgöra. Han i sin tur tycktes nu vara hänsjunken i »Orfevs» mäktiga tonmassor och stödde kinden mot sin gulvita, beniga hand.

En låg knackning på dörren kom Marguerite att spritta upp ur sina djupa tankar. Det var sir Percy Blakeney, lång, sömnig, godmodig och med detta halvt förlägna, halvt intetsägande små­löje på läpparna, som just nu föreföll henne mera irriterande än någonsin.

— Hm... din bärstol väntar utanför... min söta vän, sade han med sin retsamt släpiga röst. — För du vill väl naturligtvis gå på den förbaskade balen... Ursäkta mig — hm — monsieur Chauvelin — jag gav inte akt på er...

Han räckte två smala, vita fingrar mot Chauvelin, som stigit upp, när sir Percy trädde in i logen.

— Kommer du min söta vän?

— Sch! Sch! ljödo vredgade hyssjningar från olika delar av salongen.

— Så’n oförskämdhet! muttrade sir Percy med sitt evinnerliga leende.

Marguerite suckade otåligt. Hennes sista förhoppning tyck­tes plötsligt ha slocknat. Hon svepte teaterkappan omkring sig, fattade mannens arm och sade, utan att se på honom:

— Jag är färdig att gå.

I logedörren vände hon sig om och såg på Chauvelin, som med sin chapeau-bas under armen och ett egendomligt leende kring sina tunna läppar beredde sig att följa det sällsamt omaka paret.

— Det är bara au revoir, Chauvelin, sade hon älskvärt. — Vi råkas ju om en stund på lord Grenvilles bal.

Den sluge fransmannen läste utan tvivel i hennes ögon nå­gonting, som gjorde honom högst belåten, ty med ett sarkastiskt leende tog han med yttersta nypan en liten pris snus, och sedan han knäppt bort kornen från sitt eleganta spetskrås, gnuggade han förnöjd sina magra, beniga händer.