Den siste chevalieren/Kapitel 07
| ← Kap 6: I Temple |
|
Kap 8: Geneviève → |
SJUNDE KAPITLET.
EN SPELARES ED.
Befrielseförsöket, hur tvivelaktigt det än varit i verkligheten, enär det misslyckats redan innan det börjat, uppväckle somligas vrede, andras intresse. Vad som gjorde detta försök till en sannolikhet, var det faktum att allmänna säkerhetskommittén uppdagade, att tre à fyra veckor tidigare en skara emigranter på olika vägar återvänt till Frankrike. Det var uppenbart, att de män, som sålunda riskerade sina huvuden, icke gjorde det utan att förut ha uppgjort sina planer och att dessa planer sannolikt utmynnade i ett samarbete att bortföra den kungliga familjen.
På förslag av ledamoten Osselin hade det redan blivit stadfäst ett beslut, som dömde till döden alla emigranter, alla de fransmän, som hade för avsikt att emigrera, varje person, som överbevisats om att ha medverkat vid deras flykt eller återkomst, vare sig det gällde man eller kvinna, och slutligen alla medborgare, som överbevisats om att ha lämnat skydd åt en emigrant. Denna förfärliga lag inaugurerade ”skräckväldet”. Nu erfordrades endast en lag för misstänkta personer.
Chevalier de Maison Rouge var en alltför dådkraftig och djärv fiende, för att icke hans återkomst till Paris och uppdykande vid Temple skulle föranleda de allvarligaste mått och steg. Strängare visiteringar än någonsin hade företagits i ett antal misstänkta hus, men med undantag av några kvinnliga emigranter, som läto sig infångas, och några gamla män, som icke satte nog högt värde på sina få återstående dagar att inlåta sig på diskussion med bödeln, hade dessa husvisitationer varit resultatlösa.
Såsom man kan tänka sig, voro sektionerna mycket upptagna de närmast följande dagarna efter denna tilldragelse, och till följd därav hade sekreteraren i sektion Lepelletier, en av de inflytelserikaste i Paris, föga tillfälle att tänka på den okända sköna. Till en början, då han lämnat gamla rue Saint Jacques, hade han föresatt sig att glömma henne helt och hållet, men, såsom hans vän Lorin sade:
”Söker man att glömma, kommer man tyvärr ännu mer ihåg!”
Maurice hade emellertid varken erkänt eller sagt något. Han hade inneslutit i sitt hjärta alla enskildheter av detta äventyr och lyckats dölja dem för sin vän. Men denne, som kände Maurice såsom en glad och munter fyr och nu ständigt såg honom sorgsen och tankfull och sökande ensamheten, betvivlade icke, att den skälmen Amor hade haft sina vägar åt det hållet.
Emellertid blev chevalieren icke infångad, och det talades icke mera om honom. Drottningen, änka efter sin gemål och grymt berövad sitt barn, åtnöjde sig med att gråta i sällskap med sin dotter och sin syster.
Unge dauphin, som anförtrotts åt Simon Skomakare, började nu det martyrskap, som inom två år skulle förena honom med hans far och mor. Där rådde för ögonblicket lugn.
”Bergets” vulkan vilade, innan den uppslukade girondisterna.
Maurice kände trycket av detta lugn, såsom man känner atmosfärens tryck före en storm, och som han icke visste, hur han skulle begagna sig av sin lediga tid, överlämnade han sig helt och hållet åt en känsla, som, om den icke var kärlek, i hög grad liknade det. Han läste gång på gång om brevet, kysste sin vackra safirring och beslöt trots sin ed, att göra ännu ett försök, ehuru han lovade sig själv, att det skulle bli det sista.
Den unge mannen hade till en början haft för avsikt att bege sig till sektionen Jardin des Plantes för att där begära upplysningar av sin kollega sekreteraren. Men han avhölls därifrån av sin största, och, kunna vi säga, enda tanke, att hans okända sköna kanske var inblandad i någon politisk intrig, och tanken att hans indiskretion kunde förorsaka, att denna charmanta kvinna skulle bli förd till Place de la Révolution och hennes huvud falla på schavotten, kom blodet att isas i Maurices ådror.
Han beslöt därför att ensam bege sig ut på äventyret, utan att ha inhämtat några upplysningar. För övrigt var hans plan mycket enkel. De förteckningar, som sutto uppslagna utanför varje hus, borde lämna honom de första antydningarna, och sedermera borde han kunna sprida ljus över denna hemlighet genom att utfråga portvakterna.
För övrigt var Maurice okunnig om den sköna okändas namn, men han borde kunna följa vissa slutledningar, ty det var omöjligt, att en sådan härlig varelse icke skulle ha ett namn, som var i överensstämmelse med hennes gestalt, något namn, tillhörande en sylfid, fe eller ängel, ty vid sin ankomst hit till jorden måtte hon ha blivit hälsad såsom en överlägsen och övernaturlig varelse. Detta namn borde bli honom den mest osvikliga vägledare.
Maurice iförde sig en rock av mörkbrunt kläde, satte på sitt huvud den röda mössa, som användes vid högtidliga tillfällen, och begav sig ensam ut på sitt äventyr. I sin hand höll han en av dessa knölpåkar, som kallades för constitution och, som svingad av hans kraftiga hand, var lika farlig som Herkules klubba, och stoppade i fickan sin utnämning till sekreterare i sektion Lepelletier — vilka tillsammans utgjorde hans fysiska styrka och moraliska garanti.
Han grep sig åter an med att genomforska rue Saint Victor och gamla rue Saint Jacques, i det han vid det allt mer och mer avtagande dagljuset läste igenom alla de namn som med mer eller mindre övad handstil stodo skrivna på portarna.
Maurice hade uppnått det hundrade huset och följaktligen läst hundra förteckningar, utan att det inträffat något, som kunde föranleda honom att tro, att han i allra minsta grad funnit ett spår efter den okända, enär han var fullt och fast övertygad om, att intet namn kunde vara hennes, utan att tillhöra den klass, han föreställt sig, då en godmodig skomakare, som lade märke till den unge mannens ängsliga och otåliga uppsyn, kom ut med sin spannrem och sin pryl, tittade på Maurice över sina glasögon och sade:
”Vill du ha några upplysningar om hyresgästerna här i huset? Tala i så fall, ty jag är redo att svara dig”.
”Tack, medborgare”, stammade Maurice. ”Men jag söker en väns namn”.
”Säg mig detta namn, medborgare. Jag känner varenda själ här i kvarteret. Var bodde denne vän?”
”Jag tror, att han bott vid gamla rue Saint Jacques, men jag fruktar, att han flyttat därifrån”.
”Men vad heter han? Jag måste naturligtvis veta hans namn”.
Sålunda överrumplad, tvekade Maurice ett ögonblick innan han uttalade det första namn, som föll honom in.
”René”, sade han.
”Och hans yrke?”
Maurice var omgiven av garverier.
”Han är garvargesäll”, sade han.
”I så fall”, sade en borgare, som stannade och såg på Maurice med en viss godmodighet, som dock icke var utan en bismak av misstroende, ”bör ni vända er till hans mästare”.
”Det är sant”, sade mannen vid porten. ”Det är mycket sant. Mästarna känna till sina arbetares namn, och här är medborgare Dixmer, som har ett stort garveri och mer än femtio arbetare i sin tjänst, så han kan måhända säga er det”.
Maurice vände sig om och såg en borgare med högväxt gestalt och välvillig uppsyn, vars klädsel antydde, att han var förmögen.
”Såsom medborgaren portvakten sade, måste man veta hans namn”, fortsatte borgaren.
”Jag har redan sagt det: René”.
”René är endast ett förnamn, och det är tillnamnet, jag frågar efter. Alla mina arbetare uppge endast sina tillnamn”.
”För katten”, sade Maurice, som började bli otålig vid detta förhör, ”jag känner inte till hans tillnamn”.
”Vad för slag?” sade borgaren med ett småleende, i vilket Maurice tyckte sig urskilja mera ironi, än han ville visa. ”Medborgare, känner du icke till din väns tillnamn?”
”Nej”.
”I så fall är det högst sannolikt, att du icke återfinner honom”.
Och efter att älskvärt ha hälsat på Maurice avlägsnade borgaren sig några steg och gick in i ett hus vid gamla rue Saint Jacques.
”Saken är den, att om du inte känner till hans tillnamn …”, började portvakten.
”Nej, jag känner icke till det”, sade Maurice, som icke hade varit ledsen över att finna ett tillfälle att ge utlopp åt sitt dåliga humör och som, för att säga sanningen, icke voro långt ifrån att söka ett sådant. ”Vad säger du om det?”
”Ingenting, medborgare, ingenting alls, men om du icke känner till din väns tillnamn, är det, såsom medborgare Dixmer sade, sannolikt, att du icke återfinner honom”.
Och med en axelryckning återvände portvakten in till sig.
Maurice kände god lust att smörja upp portvakten, men denne var en gammal man, så hans svaghet räddade honom därifrån. Om mannen varit tjugu år yngre, hade Maurice på ett skandalöst sätt illustrerat principen ”likhet inför lagen, olikhet inför styrkan”.
För övrigt började natten falla på, och Maurice hade endast några få minuter dagsljus kvar. Han begagnade sig av dem till att återvända till den första lilla gatan och sedan till den andra, där han undersökte varje port, letade i varenda vrå, under varenda palissad, klättrade upp på varje mur, kikade in genom varenda grind och till och med knackade på dörrarna till några oanvända upplagsmagasin så, att slutligen två timmar förflutit under hans gagnlösa letande.
Klockan slog nio. Natten var nära förestående. Ej ett ljud hördes i denna övergivna trakt, vars liv tycktes ha upphört samtidigt med dagens ljus. Maurice återvände, uppfylld av förtvivlan, då han helt plötsligt i slutet av en slingrande gränd urskilde ett ljus. Han vågade sig in i det mörka prånget utan att märka, att i samma ögonblick ett nyfiket huvud, som under den senaste kvartstimmen iakttagit honom från en träddunge, höjde sig och plötsligt försvann bakom muren. Strax efter det att detta huvud försvunnit, kommo tre män ut genom en liten port i samma mur, gingo in i gränden dit Maurice gått före dem, under det att en fjärde för säkerhetens skull låste porten till prånget. Vid slutet av denna gränd upptäckte Maurice en gård, men det var på andra sidan om denna gård, som ljuset brann. Han knackade på dörren till ett fattigt, ensamt stående hus, men vid första ljudet släcktes ljuset. Han fördubblade sina ansträngningar, men ingen svarade på hans rop.
Han förstod, att de voro beslutna att icke svara. Då insåg han, att det var ett gagnlöst förspillande av tiden, och gick tvärs över gården och tillbaka in i gränden. I samma ögonblick öppnades sakta dörren till huset, tre män kommo ut, och sedan bördes en vissling.
Maurice vände sig om och såg tre skuggor på kort avstånd. Sedan hans ögon blivit vana vid mörkret, urskilde han även tre glittrande svärd. Han skulle ha svängt sin påk, om icke gränden varit så trång att han stött den emot väggarna på ömse sidor. 1 samma ögonblick blev han bedövad av ett våldsamt slag bakifrån i huvudet. Detta var ett oförutsett anfall, som gjordes av de fyra män, vilka kommo genom dörren i muren. Sju män kastade sig samtidigt över Maurice, övermannade honom trots hans förtvivlade motstånd, lyckades binda hans händer och knyta en duk för hans ögon.
Maurice hade icke ens utstött ett skri. Styrka och verkligt mod lita på sig själva och blygas över att be om hjälp. För övrigt hade Maurice ofta hört, att ingen någonsin skulle komma till denna övergivna trakt.
Såsom vi redan omtalat, blev Maurice omkullkastad och bunden utan att ha uppgivit en klagan. Han hade förut beräknat vad som skulle följa — d. v. s. att eftersom de bundo för hans ögon, ämnade de icke döda honom med ens. Vid Maurices ålder är uppskov liktydigt med hopp. Han återvann sin sinnesnärvaro och lyssnade tåligt.
”Vem är du?” frågade en röst, som alltjämt var andfådd efter den utkämpade striden.
”Jag är en man, som de mörda”, svarade Maurice.
”Vad mera är, du är död om du talar högt eller ropar på hjälp eller ens ger det minsta ljud ifrån dig”.
”Om jag hade velat ropa, hade jag inte behövt vänta tills nu”.
”Är du villig att besvara mina frågor?”
”Låt mig höra dem först, så får jag se, huruvida jag bör besvara dem”.
”Vem har skickat dig hit?”
”Ingen”.
”Du kommer således av dig själv?”
”Ja”.
”Du ljuger!”
Maurice gjorde en förtvivlad ansträngning att frigöra sina händer men förgäves.
”Jag ljuger aldrig”, sade han.
”Vare sig du kom hit av dig själv eller var skickad, är du en spion”.
”Och ni äro fega stackare”.
”Vi fega!”
”Ni äro sju eller åtta mot en bunden man och ni förolämpa honom. Fega stackare! Fega stackare!”
Detta utbrott av ursinne från Maurices sida tycktes lugna hans motståndare i stället för att göra dem ursinniga. Det var just ett bevis på att han icke var vad de hade beskyllt honom för — en verklig spion skulle ha darrat av fruktan och tiggt om livet.
”Det ligger ingenting förolämpande däri”, sade en röst, mildare men fastare än den han förut hört. ”Under de tider i vilka vi nu leva, kan man vara spion utan att vara ohederlig, men man riskerar sitt liv”.
”Om det är er åsikt får ni gärna göra mig frågor och jag skall sanningsenligt svara er”.
”Vad gör du här i trakten?”
”Letar efter en kvinna”.
Denna ursäkt mottogs med ett mummel av klentro. Mumlet tilltog och övergick till storm.
”Du ljuger!” svarade samma röst. ”Det finns ingen kvinna i den bär angelägenheten, och vi veta vad vi mena med ordet kvinna. Erkänn din plan eller dö!”
”Se så”, sade Maurice. ”Ni vilja väl icke döda mig för nöjes skull, såvida ni icke äro riktiga skurkar”.
Maurice gjorde ett andra försök, våldsammare och mera oväntat än det första, att frigöra sina händer från det rep, varmed de voro bundna, då han plötsligt erfor en kall svidande känsla i bröstet.
Mot sin vilja ryggade Maurice ett steg tillbaka.
”Aha! Du känner det där”, sade en av männen. ”Gott, det finns åtta tum, likadana som den du redan gjort bekantskap med”.
”Avsluta i så fall ert verk”, sade Maurice resignerat. ”Då är det åtminstone snart överståndet”.
”Se så, vem är du?” frågade den på en gång milda och befallande rösten.
”Är det mitt namn ni vilja veta?” frågade Maurice.
”Ja, ditt namn”.
”Maurice Lindey”.
”Vad för slag!” utbrast en röst. ”Maurice Lindey, revolutio … patrioten? Maurice Lindey, sekreterare i sektionen Lepelletier?”
Dessa ord uttalades med en sådan hetta, att Maurice tydligt insåg, att de voro avgörande. Svaret skulle oåterkalleligen avgöra hans öde.
Maurice var oförmögen till feghet. Han sträckte på sig som en spartan och sade med fast röst:
”Ja, Maurice Lindey — Maurice Lindey, sekreterare i sektionen Lepellelier — revolutionären, patrioten, jakobinen — korteligen: Maurice Lindey, vars sällaste dag på jorden kommer att bli den, då han dör för friheten”.
Dödstystnad följde på detta svar.
Maurice spände ut bröstet, ty han väntade i vart ögonblick, att den dolk, vars spets han redan känt, skulle genomborra hans hjärta.
”Är det verkligen sant?” frågade efter några sekunder en röst, som förrådde en viss sinnesrörelse. ”Seså, unge man, ljug icke”.
”Känn efter i min ficka”, sade Maurice, ”och ni skola där finna min fullmakt. Betrakta mitt skjortbröst, och om mitt blod icke utplånat dem, skola ni där se mina initialer M. L.”
Maurice kände sig plötsligt upplyftad av starka armar, som buro honom en kort sträcka. Han hörde en dörr öppnas, så ännu en, men den andra var smalare än den första ty de som buro honom kunde icke passera genom den med honom.
Mumlandet och viskningarna fortsatte.
”Jag är förlorad”, tänkte Maurice. ”De ämna binda en sten om min hals och kasta mig i Bièvre”.
Men ögonblicket efteråt kände han, att männen gingo upp för en trappa, där luften var varmare, och att de lade ned honom på en bänk. Han hörde en dubbeldörr stängas och steg avlägsna sig. Han trodde, att han var lämnad ensam. Han lyssnade så intensivt som endast en människa kan göra då hennes liv beror av ett ord, och han tyckte sig höra samma röst, vars tonfall redan gjort intryck på honom genom sin mildhet och sitt befallande uttryck, säga till de andra:
”Låt oss överlägga”.