Den siste chevalieren/Kapitel 26
| ← Kap 25: Biljetten |
|
Kap 27: Sprätthöken → |
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
BLACK.
Municipalen lämnade rummet för att tillkalla sina kolleger och läsa den rapport, som lämnats kvar av de avlösta municipalerna.
Drottningen stannade ensam kvar hos sin syster och dotter.
Alla tre sågo på varandra.
Madame royale kastade sig i drottningens armar och höll henne omfamnad.
Madame Elisabeth gick fram till sin syster och räckte henne handen.
”Låt oss uppsända våra böner till Gud”, sade drottningen. ”Men låt oss bedja under tystnad, så att ingen ser, att vi bedja”.
Det gives ödesdigra tider, då bönen, denna naturliga lovsång, som Gud nedlagt i våra hjärtan, blir något misstänkt i människornas ögon, ty bönen är en handling av hopp eller tacksamhet. Men i deras vaktares ögon gåvo hopp och tacksamhet anledning till ängslan och oro, eftersom drottningen ju endast kunde hoppas på en sak, nämligen att fly, och icke kunde tacka Gud för mer än en sak, nämligen en möjlighet därtill.
Då dessa stumma böner voro avslutade, sutto alla tre tysta. — Klockan slog elva och sedan tolv.
I samma ögonblick, som det sista klockslaget klingade från bronsklockan, hördes vapenslammer och steg i spiraltrappan, som ledde upp till drottningens rum.
”Det är vaktposterna, som avlösas”, sade hon. ”Man kommer upp och hämtar oss”.
Hon såg, att hennes syster och dotter bleknade.
”Mod!” sade hon, ehuru hon själv bleknade.
”Klockan är tolv!” ropade en röst därnerifrån. ”Låt fångarna komma ned”.
”Här äro vi, messieurs”, sade drottningen, som med en känsla nära nog av saknad kastade en sista blick omkring sig på de svarta väggar och de grova möbler, som varit hennes kamrater i fångenskapen.
Den första gallerdörren öppnades. Den ledde ut till korridoren. Det var mörkt i korridoren, och i detta mörker kunde de tre fångarna dölja sin sinnesrörelse. Lilla Black sprang före dem, men då man anlände till den andra gallerdörren, d. v. s. till den dörr, vid vilken Marie Antoinette försökte vända bort blicken, började det trofasta lilla djuret först nosa utefter golvet, lade sedan sitt huvud på tassarna och gnällde klagande för att till sist uppgiva ett utdraget tjut.
Drottningen gick hastigt vidare, ty hon hade icke tillräcklig själsstyrka att ropa på hunden, och stödde sig mot väggen.
Då hon gått några steg, vägrade benen att bära henne, och hon kände sig nödsakad att stanna. Hennes syster och dotter gingo fram till henne, och ett ögonblick stodo de tre kvinnorna orörliga och bildade en dyster grupp.
Så slöt lilla Black sig till dem.
”Nå”, ropade rösten. ”Nå? Kommer hon ned eller kommer hon inte ned?”
”Vi komma nu”, svarade municipalen, som stannat av aktning för drottningens sorg, så djup och okonstlad.
”Kom nu”, sade drottningen och fortsatte vidare ned för trappan.
Då fångarna befunno sig i slutet av spiraltrappan mitt emot den sista grinden, genom vilken solen kastade sina klara strålar, hördes trumvirvlarna, som kallade ut vakten. Så följde en djup tystnad, resultatet av nyfikenhet, och den massiva dörren svängde långsamt upp på sina gnisslande gångjärn.
En kvinna satt på marken eller, rättare sagt, i ett hörn av porten. Det var kvinnan Tison, som drottningen icke hade sett på tjugufyra timmar och vars frånvaro såväl vid kvällsvarden föregående kväll som frukosten samma morgon hade framkallat hennes förvåning.
Drottningen såg redan dagsljuset, träden, trädgården och innanför muren, som omslöt trädgården, sökte hennes blick ivrigt det lilla marketenteriet, där hennes vänner otvivelaktigt väntade på henne. Men vid ljudet av steg lät kvinnan Tison händerna sjunka ned, och drottningen såg ett blekt, förvridet ansikte under en massa grå toviga lockar.
Den förändring, som dessa få timmar åstadkommit, var så stor, att drottningen stod där överväldigad av förvåning.
Med de lugna, avmätta rörelser som är så kännetecknande för dem som förlorat förståndet, föll kvinnan Tison på knä alldeles framför porten och hindrade Marie Antoinette från att komma fram.
”Vad vill ni, min goda kvinna?” frågade drottningen.
”Han sade att det var nödvändigt, att ni skulle förlåta mig”.
”Vem sade det?” frågade drottningen.
”Mannen i kappan”, svarade kvinnan Tison.
Drottningen såg med förvånad min på madame Elisabeth och sin dotter.
”Gå vidare, gå vidare”, sade municipalen. ”Låt änkan Capet komma fram. Hon har tillåtelse att promenera i trädgården”.
”Det vet jag mycket väl”, sade den gamla kvinan. ”Det är därför jag kommit hit för att vänta här, ty man har icke tillåtit mig att gå upp och jag måste be henne om förlåtelse”.
”Men varför har man icke velat låta er gå upp?” frågade drottningen.
Kvinnan Tison brast i skratt.
”Därför att de säga att jag är galen”, sade hon.
Drottningen tittade på henne och såg, att den stackars varelsens vilda ögon lyste på ett sällsamt sätt med denna glans, som förråder sinnesförvirring.
”O, min Gud!” sade hon. ”Stackars kvinna! Vad har då hänt er?”
”Det har hänt mig … vet ni således icke det?” sade kvinnan. ”Men ni vet det mycket väl, därför att det var för er skull som hon blev dömd”.
”Vem?”
”Heloise”.
"Er dotter?”
”Ja, hon … min stackars flicka!”
”Dömd? … Men varför? Varför?”
”Därför att hon sålde buketten …”
”Vilken bukett?”
”Buketten med nejlikor … fast hon inte är blomsterförsäljerska”, svarade kvinnan Tison, som om hon försökte samla sina tankar. ”Hur kunde hon då sälja denna bukett?”
Drottningen ryste. En osynlig länk förenade denna scen med hennes närvarande belägenhet. Hon förstod att hon icke fick förspilla någon tid på ett gagnlöst samtal.
”Min goda kvinna”, sade hon, ”låt mig komma fram, jag ber er. Ni kan sedermera omtala allt det här för mig”.
”Nej, nu med ens! Ni måste förlåta mig och jag måste hjälpa er att fly, på det att han måtte rädda min dotter”.
Drottningen blev likblek.
”Min Gud!” mumlade hon i det hon höjde sim blick mot himmelen.
Så såg hon på municipalen.
”Monsieur”, sade hon, ”hav godheten att avlägsna denna kvinna. Som ni ser, är hon galen”.
”Gå härifrån, gå härifrån, mor”, sade municipalen. ”Ge er i väg”.
Men kvinnan Tison klängde sig fast vid muren i det hon alltjämt upprepade: ”Nej, hon måste förlåta mig för att han skall rädda min dotter”.
”Men vem är han?”
”Mannen i kappan”.
”Min syster”, sade madame Elisabeth, ”säg henne några tröstande ord”.
”O, så gärna!” sade drottningen. ”Jag tror faktiskt, att det blir det bästa sättet!”
Så vände hon sig om till den galna kvinnan.
”Min goda kvinna, vad önskar ni?”
”Jag önskar, att ni måtte förlåta mig allt det, jag låtit er lida genom de förolämpningar, jag tillfogat er, genom de angivelser jag framlagt mot er, och att ni, när ni träffar mannen i kappan, befaller honom att rädda min dotter, därför att han gör allt vad ni vill”.
”Jag vet icke vem ni menar med mannen i kappan”, svarade drottningen, ”men om det är nödvändigt för er sinnesfrid att få min förlåtelse för de oförrätter, ni tror er ha tillfogat mig, förlåter jag er gärna, min stackars kvinna, av hela mitt hjärta och hoppas endast att var och en, som jag kränkt, måtte förlåta mig lika uppriktigt”.
”O!” utbrast kvinnan Tison i en ton av obeskrivlig glädje. ”Han kommer att rädda mitt barn, eftersom ni har förlåtit mig. Er hand, madame, er hand”.
Förvånad och utan att förstå något, sträckte drottningen fram sin hand, som kvinnan Tison grep med största iver och mot vilken hon tryckte sina läppar.
I samma ögonblick hördes en offentlig utropares hesa röst ute på rue du Temple.
”Hören”, ropade han. ”Domstolsutslaget som dömer flickan Heloise Tison till döden för sammansvärjning!”
Dessa ord hade knappast nått kvinnan Tisons öron, förrän hon med beslutsam min reste sig upp från sin knäböjande ställning och bredde ut armarna för att hindra drottningen från att komma fram.
”O, min Gud!” utbrast drottningen, som hade hört varje ord av utroparens ohyggliga tillkännagivande.
”Dömd till döden!” ropade modern. ”Min flicka dömd — min Heloise förlorad! Han har således icke räddat henne och nu kan han icke rädda henne. För sent! För sent!”
”Stackars kvinna”, sade drottningen. ”Tro mig, jag känner för er”.
”Du?” sade kvinnan, vars ögon voro blodsprängda. ”Beklagar du mig? Aldrig! Aldrig!”
”Ni misstager er, jag beklagar er av hela mitt hjärta, men låt mig nu komma fram”.
Kvinnan Tison brast i skratt.
”Nej, nej! Jag låter dig icke fly, därför att han sade till mig, att om jag bad dig om förlåtelse och läte dig fly, skulle min dotter vara räddad. Men eftersom min dotter nu skall dö, skall du icke fly”.
”Messieurs, kom till min hjälp”, ropade drottningen. ”Min Gud, min Gud! Ni se ju mycket väl, att denna kvinna är galen”.
”Nej, lag är icke galen, visst icke! Jag vet vad jag säger”. utbrast kvinnan Tison. ”Förstår ni, det är sant, det är sant — det var en sammansvärjning, och Simon uppdagade allt. Det var min stackars dotter, som sålde buketten. Hon erkände det inför revolutionsdomstolen — en nejlikebukett. De hade papperen gömda i blommorna”.
”Madame”, sade drottningen, ”i himmelens namn!”
Man hörde åter utroparens röst som upprepade: ”Hören! Domstolsutslaget, som dömer flickan Heloise Tison till döden för sammansvärjning”.
”Hör du?” röt den galna, omkring vilken en massa nationalgardister skockat sig. ”Hör du? Dömd till döden? Det är för din skull, för din skull, som man tänker döda min dotter. För din skull, förstår du, österrikiska?”
”Messieurs”, sade drottningen, ”i himmelens namn! Om ni icke vilja befria mig från denna stackars galning, så låt mig åtminstone åter gå upp. Jag kan icke uthärda denna kvinnas förebråelser. Hur orättvisa de än äro, så komma de mitt hjärta att brista”.
Och drottningen vände sig om med en djup snyftning.
”Ja, ja, gråt du, hycklerska!” skrek galningen. ”Din bukett kostar henne dyrt. Det borde hon ha förstått. För resten går det likadant med alla, som tjäna dig. Du drar överallt med dig olycka, österrikiska! Dina vänner äro döda — din man och dina försvarare ha alla dukat under — och nu vill man offra mitt stackars barn. När kommer din tur, på det att inga fler skola dö för din skull?” Och den stackars kvinnan röt fram dessa ord, som åtföljdes av en hotande åtbörd.
”Olyckliga kvinna!” vågade madame Elisabeth säga, ”glömmer du, att det är till drottningen, du talar?”
”Drottningen — hon? Hon? … drottningen?” utropade kvinnan Tison, vars vansinne tilltog för vart ögonblick. ”Om hon är drottningen, varför förbjuder hon då icke bödlarna att döda min Heloise … Konungarna bevilja nåd … se så, återgiv mig mitt barn, och jag skall erkänna dig som drottning … Hitintills är du icke något annat än en kvinna och därtill en kvinna som för med sig olycka, en kvinna som dödar! Ah!”
”Ah! Ha medlidande, madame”, utbrast Marie Antoinette. ”Se min förtvivlan! Se mina tårar!”
Och Marie Antoinette gjorde åter ett försök att komma fram, nu icke längre i förhoppning att kunna fly, utan i förhoppning att bli fri från detta grymma anfall.
”Du får icke komma fram!” röt den gamla kvinnan. ”Du tänker fly, madame Veto, jag vet allt, mannen i kappan talade om det för mig. Du vill ge dig i väg och sluta dig till preussarna. Men du skall icke undkomma”, fortsatte hon, i det hon grep tag i drottningens klänning. ”Jag skall hindra dig. A la Lanterne, madame Veto! Till vapen, medborgare! Låt oss marschera”.
Och med svängande armar, det oordnade gråa håret hängande ned över det likbleka ansiktet och de blodsprängda ögonen föll den olyckliga varelsen till marken, varvid hon i fallet rev sönder klänningen, som hon alltjämt höll fast.
Förfärad men äntligen befriad från galningen, flydde drottningen mot ena sidan av trädgården, då där helt plötslig hördes gälla skri, uppblandade med högljutt skall och åtföljt av en sällsam uppståndelse, som ryckte upp nationalgardisterna ur deras bedövning.
”Till vapen! Till vapen! Förräderi!” skrek en man som drottningen pä rösten kände igen såsom skomakaren Simon.
I närheten av denne man, som med svärd i handen vaktade ingången till marketenteriet, stod lilla Black och skällde ursinnigt.
”Till vapen! Varje man på sin post”, ropade Simon. ”Vi äro förrådda. Tvinga österrikiskan att återvända in. Till vapen! Till vapen!”
En officer kom springande, och Simon talade till honom, i det han med ursinniga åtbörder antydde det inre av marketenteriet.
Sedan ropade officeren i sin tur: ”Till vapen!”
”Black! Black!” ropade drottningen, i det hon gick några steg åt det hållet.
Men hunden fortsatte endast att skälla ännu ursinnigare.
Nationalgardisterna grepo sina vapen och rusade fram till den lilla stugan, under det att municipalerna tvingade drottningen, hennes dotter och syster att åter träda in genom gallergrinden, som de stängde efter henne.
”Gör era vapen klara!” ropade municipalerna till vaktposterna. Och man kunde höra ljudet av eldvapen som gjordes klara till aktion.
”De äro där! De äro där!” ropade Simon. ”Under källardörren. Jag såg den röra sig, det är jag säker på, och förresten — österrikiskans hund, det präktiga lilla djuret, som icke var med i komplotten, skällde på konspiratörerna, som otvivelaktigt alltjämt äro kvar i källaren. Titta! Han skäller åter”.
Och faktum var, att Black, som eggades av Simons skrik och rop, åter började skälla ännu ivrigare än förr.
Officeren grep tag i ringen på källardörren, men när de sågo, att han icke kunde lyfta upp den, skyndade två nationalgardister till hans bistånd, ehuru utan minsta resultat.
”Som ni se, som ni se, hålla de fast dörren nedifrån. Skjut genom dörren. Skjut!” sade Simon.
”O”, utbrast madame Plumeau. ”Ni har sönder mina buteljer”.
”Skjut!” upprepade Simon. ”Skjut!”
”Tig, skrävlare”, sade officeren. ”Spring efter några yxor och hugg sönder dörren. En pluton skall hålla sig redo att skjuta genom källardörren, så fort en öppning gjorts i den”.
Knakandet av plankor och plötsliga knyckar upplyste nationalgardisterna om att det försiggick någonting i källaren. Ögonblicket efteråt hörde de ett buller under jorden, som om ett fällgaller släppts ned.
”Mod!” ropade officeren till sappörerna, som arbetade med outtröttlig iver. Plankorna lossnade under yxhuggen. Tjugu gevär riktades mot öppningen som för vart ögonblick blev allt större och större. Officeren tände en fackla och kastade ned den i källaren.
Denna var tom.
Då öppnade de källardörren som nu icke gjorde minsta motstånd.
”Följ efter mig!” sade officeren och sprang modigt ned för trappan.
”Framåt! Framåt!” ropade nationalgardisterna, i det de följde sin officers exempel.
”Ah, änka Plumeau”, sade Simon, ”du lånar ut din grotta åt aristokrater?”
Väggen var nedbruten. Den mjuka myllan var upptrampad av många fötter och en gång, tre fot bred och fem fot hög, sträckte sig i riktning mot rue de la Corderie. Officeren vågade sig in i denna gång, ty han var fast besluten att följa dessa aristokrater ned i jordens innandömen, men när han tillryggalagt tre eller fyra steg, hindrades han av ett järngaller att komma vidare.
”Halt!” ropade han till dem som följde tätt i hälarna på honom. ”Vi kunna icke komma längre, förrän detta fällgaller är avlägsnat”.
”Nå?” sade municipalerna, som efter att ha placerat fångarna i säkert förvar, ängsligt inväntade underrättelser. ”Nå, vad är det? Låt höra”.
”För tusan”, sade officeren, i det han åter blev synlig. ”Det var otvivelaktigt en sammansvärjning. Aristokraterna ville föra bort drottningen under hennes promenad, och hon var förmodligen invigd i deras planer”.
”Fördömelse!” utbrast municipalen. ”Skicka någon till medborgare Santerre och underrätta kommunen”.
”Soldater”, sade officeren. ”Stanna kvar här i källaren och om någon visar sig, döda ni honom”.
Och efter att ha givit denna order gick officeren upp för trappan för att avlägga rapport.
”Ah! Ah!” sade Simon i det han belåtet gnuggade händerna. ”Komma de fortfarande att säga, att jag är en idiot? Präktiga Black! Black är en famos patriot. Black har räddat republiken. Kom hit, Black, kom hit!”
Och efter att ha lockat till sig den stackars lilla hunden, lyfte det odjuret foten och sparkade den så att den flög flera fot genom luften.
”Jag tycker om dig, Black”, sade Simon. ”Ah, du kommer att kosta din matmor halsen! Kom hit, Black, kom hit!”
Men i stället för att lyda sprang Black tjutande tillbaka till tornet.