Den siste chevalieren/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 26: Black
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 27: Sprätthöken
Kap 28: Chevalier de Maison Rouge  →


[ 203 ]

ANDRA DELEN



TJUGUSJUNDE KAPITLET.
SPRÄTTHÖKEN.

Det hade förflutit ungefär två timmar sedan de händelser, vi nyss omtalat.

Lorin promenerade av och an i Maurices rum, under det att Agesilaus borstade sin husbondes skor ute i tamburen. För större bekvämlighets skull stod dörren öppen, och under sin promenad stannade Lorin ofta och gjorde tjänaren frågor.

”Och du säger, medborgare Agesilaus, att din husbonde gick hemifrån i morse?”

”Min Gud, ja”.

”Vid den vanliga tiden?”

”Kanske tio minuter tidigare, kanske tio minuter senare jag kan inte säga så noga”.

”Och du har icke återsett honom sedan dess?”

”Nej, medborgare”.

Lorin återupptog sin promenad och gick under tystnad tre eller fyra varv. Så stannade han åter och frågade:

”Hade han sin sabel med sig?”

”Ja, det har han alltid när han går till sektionen”.

”Och du är säker på att det var till sektionen han gick?”

”Åtminstone sade han det”.

”I så fall skall jag uppsöka honom där”, sade Lorin. ”Men för den händelse att vi gå om varandra på vägen, skall du säga honom att jag varit här, och att jag kommer tillbaka”.

”Vänta”, sade Agesilaus.

”Varför det?”

”Jag hör hans steg i trappan”.

”Tror du det?”

”Jag är säker på det”.

I själva verket öppnades i samma ögonblick dörren, och Maurice kom in.

Lorin kastade en hastig blick på honom men märkte ingenting ovanligt i hans utseende.

[ 204 ]”Ah, där är du äntligen”, sade Lorin. ”Jag har väntat på dig i två timmar”.

”Så mycket bättre”, sade Maurice leende. ”Då har du haft tid på dig att göra några verser”.

”Ah, min käre Maurice”, sade improvisatören, ”jag gör inga numera”.

”Inga verser?”

”Nej”.

”Ba! Då måste världens undergång stå för dörren”.

”Maurice, min vän, jag är olycklig”.

”Du olycklig?”

”Ja. Vad vill du? Jag känner ånger”.

”Ånger?”

”Ja, min Gud. Du eller henne, min käre vän, det fanns ingenting annat att välja på. Du vet mycket väl, att jag icke tvekat, men förstår du, Arthémise är förtvivlad ty det var hennes väninna”.

”Stackars flicka!”

”Och eftersom det var hon som gav mig hennes adress …”

”Det hade varit mycket förståndigare av dig att låta saken ha sin gång”.

”Ja visst! Och då hade du vid det här laget varit dömd i hennes ställe. Utmärkt resonerat, käre vän. Och jag som kommer för att be dig om råd! Jag trodde, att du var förståndigare än så”.

”Det gör detsamma. Sätt i gång”.

”Gott! Jo, förstår du? Jag ville göra ett försök att rädda henne, den stackars flickan! Om jag kunde ge eller få några slag, medan jag försvarar henne, tror jag, att det skulle göra mig gott”.

”Du är galen, Lorin”, sade Maurice och ryckte på axlarna.

”Hur skulle det vara om jag framställde en vädjan till revolutionsdomstolen?”

”Det är för sent. Hon är redan dömd”.

”Det är verkligen ohyggligt att se den stackars flickan offras på detta sätt”.

”Det är så mycket ohyggligare, som det var för att rädda mig, som hon blev dömd till döden. Men när allt kommer omkring, Lorin, så ha vi dock den trösten, att hon var en konspiratör”.

”Min Gud, konspirerar inte var och en nu för tiden mer eller mindre? Hon hade icke gjort mer, stackars flicka, än vad hela världen gör”.

[ 205 ]”Sörj henne icke alltför mycket eller alltför högljutt”, sade Maurice, ”ty vi ha vår del av dessa tråkigheter att bära. Tro mig, vi äro icke så fullkomligt rentvådda från anklagelsen att vara hennes medbrottslingar, att icke någon fläck stannar kvar på oss. I dag på klubben blev jag kallad ’girondist’ av en kapten vid Saint-Leu-jägarna, och samtidigt fann jag det nödvändigt att ge honom ett sabelhugg för att visa honom, att han tog fel”.

”Är det således med anledning därav som du kommer hem så sent?”

”Alldeles”.

”Men varför har du icke underrättat mig därom?”

”Därför att du i dylika angelägenheter icke kan lägga band på dig. Det var nödvändigt att saken gjordes upp med ens, för att det icke skulle göras något väsen därav”.

”Och den där slusken kallade dig ’girondist’, Maurice, en fullblodsrepublikan?”

”Ja, Guds död, det är just det, som bör bevisa för dig, min vän, att vi efter ännu en dylik affär äro impopulära. Och du vet, Lorin, hur det är nu för tiden — ordet impopulär är liktydigt med misstänkt”.

”Det vet jag mycket väl”, sade Lorin, ”och det ordet kommer det modigaste hjärta att känna fruktan. Men icke desto mindre är det mig i hög grad motbjudande att låta den stackars Heloise vandra till giljotinen utan att först ha bett henne om förlåtelse”.

”Vad vill du således göra?”

”Jag önskar att du stannar här. Du har ingenting att förebrå dig, så vitt henne angår. Som du vet, är det helt annorlunda med mig. Eftersom jag icke kan göra någonting för henne, vill jag möta henne på hennes väg. Jag önskar gå dit. Förstår du mig, Maurice? Om hon också endast skulle vinka åt mig med handen”.

”I så fall följer jag med dig”, sade Maurice.

”Omöjligt, min vän. Du är municipal, sekreterare i en sektion, och du har just stått inför rätta, under det att jag endast varit din försvarare. De komma att anse dig skyldig, stanna därför kvar här. Vad mig beträffar, är det en helt annan sak. Jag riskerar ingenting och därför går jag”.

”Gå då, men var förståndig”, sade Maurice.

Lorin smålog, skakade Maurices hand och avlägsnade sig.

Maurice öppnade fönstret och vinkade sorgset farväl, men [ 206 ]innan Lorin hade vikit om hörnet, kunde Maurice icke underlåta att betrakta honom mer än en gång, och för var gång vände Lorin sig om, liksom dragen av magnetiskt inflytande och medkänsla, såg på honom och smålog.

När slutligen Lorin försvunnit om hörnet vid kajen, stängde Maurice fönstret, kastade sig i en fåtölj och försjönk i ett dystert grubbel, som mången gång är en förebådare av olycka.

Han väcktes sakta ur sina drömmerier eller, rättare sagt, sin bedövning av sin tjänare, som varit ute och uträttat några ärenden och nu återvände hem med den förtjusta uppsynen hos en tjänare som är angelägen om att berätta de nyheter, han just hört. När han såg sin husbonde försänkt i tankar, vågade han icke störa honom, utan åtnöjde sig med att gå förbi honom gång på gång, utan att ha någon anledning därtill.

”Vad är det?” sade Maurice till sist. ”Tala, om du har någonting att omtala”.

”Ah, medborgare, ännu en förtvivlad sammansvärjning”.

Maurice endast ryckte på axlarna.

”En sammansvärjning som kan komma håret att resa sig på ens huvud”, fortsatte Agesilaus.

”Verkligen?” sade Maurice med uppsynen hos den, som är van att dagligen höra talas om trettio nya sammansvärjningar.

”Ja, medborgare”, fortsatte Agesilaus, ”den kan komma en att rysa. Blotta tanken därpå kommer en god patriot att känna frossbrytningar”.

”Låt mig således höra denna sammansvärjning”, sade Maurice.

”Österrikiskan hade så när undkommit”.

”Ba!” sade Maurice, som började höra på med större intresse.

”Det tycks”, fortsatte Agesilaus, ”som om änkan Capet stått i förbindelse med flickan Tison, som skall giljotineras i dag. Hon har icke undgått detta öde, stackars varelse”.

”Och hur har drottningen stått i förbindelse med denna flicka?” frågade Maurice, som kände hur svetten trängde fram på hans panna.

”Genom en nejlika. Kan ni tänka er, medborgare, att man har tillställt henne planen, gömd i en nejlika”.

”I en nejlika? Vem gjorde det?”

”En viss chevalier de … vänta litet … det är ändå ett namn som är mycket bekant, men jag glömmer alltid dessa [ 207 ]namn … en chevalier de Château … vad jag är dum, det finns icke längre några slott … en chevalier de Maison …”

”Maison Rouge?”

”Så var det!”

”Omöjligt”.

”Varför omöjligt, när jag säger er, att man funnit en fallucka, en underjordisk gång och vagnar?”

”Tvärtom, du har inte sagt mig någonting alls om allt det där”.

”Gott! Då skall jag berätta alltsammans för er”.

”Sätt i gång då. Om det är en historia, hoppas jag att den åtminstone är bra”.

”Nej, medborgare, det är inte någon historia, långt därifrån, och till bevis därpå har jag hört den av medborgaren portvakten. Aristokraterna hade grävt en mina. Denna mina utgick från rue de la Carderie och sträckte sig fram till grottan under medborgarinnan Plumeaus marketenteri, och hon har med knapp nöd undgått att bli häktad såsom medbrottsling. Ni känner henne, hoppas jag”.

”Ja”, sade Maurice, ”men sedan?”

”Nåväl, änkan Capet skulle fly genom den underjordiska gången. Hon hade redan satt foten på första trappsteget, då Simon högg tag i hennes klänning … det slås alarm ute i staden och alla kallas till sektionerna. Hör ni trumman där? Det påstås, att preussarna stå vid Dammartine och redan rekognoscerat ända fram till gränsen”.

Mitt i denna labyrint av ord, av sanning och lögn, sannolikheter och omöjligheter fann Maurice den ledande tråden. Allt härledde sig från den där nejlikan, som inför hans ögon givits drottningen och som han själv köpt av den stackars blomsterflickan. Denna nejlika innehöll planen till den komplott, som just uppdagats och vars detaljer Agesilaus skildrade mer eller mindre sanningsenligt.

Samtidigt kommo trumvirvlarna närmare, och Maurice hörde den offentlige utroparen skrika nere på gatan:

”Stor sammansvärjning uppdagad i Temple av medborgaren Simon! Stor aristokratkomplott till förmån för änkan Capet upptäckt i Temple!”

”Ja, ja”, sade Maurice. ”Det är alldeles så, som jag tänkte. Det ligger en viss sanning i allt det där. Och nu har Lorin mitt i denna allmänna upphetsning gått för att räcka sin hand till denna flicka och kanske bli sliten i bitar …”

[ 208 ]Maurice grep sin hatt, spände på sig sin sabel och var med några språng nere på gatan.

”Var kan han vara?” frågade Maurice sig. ”Otvivelakligt på väg till Conciergeriet”.

Och han skyndade bort mot kajen.

Vid bortersta ändan av Quay de la Mégisserie ådrogo sig några pikar och bajonetter, som stucko upp mitt i trängseln, hans uppmärksamhet. Han tyckte sig mitt i gruppen urskilja en nationalgardesuniform och i samma grupp tecken till fientliga rörelser. Med betryckt hjärta sprang han fram till folksamlingen alldeles nere vid floden

Nationalgardisten, som ansattes av en skara marseljäsare, var Lorin, blek, med hoppressade läppar, hotfull blick, handen på sabelfästet, sökande en plats, där han kunde utdela ett hugg.

Två steg från Lorin stod Simon. Den sistnämnde skrattade hånfullt, i det han utpekade Lorin för marseljäsarne och pöbeln och sade:

”Titta riktigt på den där! Han är en av dem, som jag i går fördrev från Temple såsom en aristokrat! Han är en av dem, som underlättade korrespondensen i nejlikorna. Han är en medbrottsling till flickan Tison, som strax kommer att passera förbi. Titta, så makligt han promenerar här på kajen, under det att hans medbrottsling går till giljotinen. Hon var kanske ännu mer än hans medbrottsling — hon var kanske hans älskarinna, så han har måhända kommit hit för att taga avsked av henne, ja, kanske till och med för att försöka rädda henne”.

Lorin var icke mannen att uthärda mer. Han drog sin sabel ur slidan.

I samma ögonblick öppnades en väg i trängseln för en man, som rusade in bland pöbeln och vars breda axlar redan knuffat omkull tre à fyra åskådare, som gjorde sig redo att bli medagerande i denna scen.

”Känn dig lycklig, Simon”, sade Maurice. ”Du var nog ledsen över att jag icke var i sällskap med min vän, så att du kunde ägna dig riktigt åt ditt kall som angivare. Seså, Simon, ange mig nu!”

”För tusan”, sade Simon med sitt gemena hångrin, ”du kommer just i rätta ögonblicket. Den där, han är den vackra Maurice Lindey, som var anklagad samtidigt med flickan Tison och som slapp undan, därför att han är rik”.

”Till lyktstolpen med honom! Till lyktstolpen med honom!” skreko marseljäsarne.

[ 209 ]”Ja, gör ett försök med det”, sade Maurice.

Han tog ett steg framåt och stack till en av de ivrigaste strupavskärarne mellan ögonen, så att denne förblindades av blodet, som rann ur hans sår.

”Hugg in på mördaren!” skrek mannen.

Marseljäsarne sänkte sina pikar, höjde sina yxor och laddade sina gevär, under det att den skrämda hopen skingrades och lämnade de två vännerna ensamma utsatta för denna storm av slag.

Dessa sågo på varandra med ett sista, sublimt småleende, i det de lugnt inväntade sin tillintetgörelse från denna virvelvind av järn och eld, som hotade dem, då helt plötsligt porten till det hus, mot vilket de stodo med ryggarna vända, öppnades och en skara unga män, klädda såsom muscadiner (sprätthökar) och var och en beväpnad med en sabel och ett par pistoler i bältet, kastade sig över marseljäsarne och ögonblickligen voro inbegripna i ett fruktansvärt handgemäng med dessa.

”Hurra!” skreko samtidigt Maurice och Lorin, uppiggade av denna oväntade hjälp, utan att betänka, att de genom att strida i nykomlingarnas led bekräftade Simons anklagelser. ”Hurra!”

Men om de själva icke tänkte på sin räddning, så tänkte någon annan för dem. En liten ung man på tjugufem à tjugusex år med blåa ögon, som med största skicklighet och uthållighet slogs med en sappörsabel, som var och en skulle ha trott, att hans späda, kvinnliga händer icke varit i stånd att lyfta, såg, att Maurice och Lorin i stället för att fly genom den port, som han tycktes ha lämnat öppen i denna avsikt, stredo vid hans sida, vände sig om mot dem och sade med dämpad röst:

”Fly genom porten här, och ägna ingen uppmärksamhet åt vad vi göra, på det att ni icke måtte bli komprometterade i onödan”.

När han så såg, att de två vännerna tvekade, ropade han till Maurice:

”Tillbaka! Inga patrioter bland oss, municipal Lindey! Vi äro aristokrater här!”

Vid dessa ord i förening med djärvheten hos mannen att öppet anklaga sig för något, som vid denna tid var liktydigt med en dödsdom, höjdes gälla tjut bland pöbeln.

Men utan att låta skrämma sig av dessa tjut trängde den blonde unge mannen och tre eller fyra av hans vänner Maurice och Lorin in genom porten bakom dem, som de [ 210 ]stängde, varpå de åter kastade sig in i handgemänget, som nu ytterligare tilltog till följd därav att bödelskärran närmade sig.

Maurice och Lorin, som räddats på detta underbara sätt, stirrade med häpna miner på varandra.

Denna utgång tycktes vara anordnad särskilt för deras räkning. De gingo in på en gård, och på andra sidan om denna gård funno de en privat utgång till rue Saint Germain-l'Auxerrois.

I samma ögonblick ryckte ett detachement gendarmer fram från Pont au Change och hade snart utrymt kajen, ehuru de två vännerna från en tvärgata, där de höllo sig gömda, hörde larmet av en häftig strid.

Gendarmerna redo före kärran, som förde den olyckliga Heloise till schavotten.

En röst kommenderade: ”Galopp! Galopp!”

Kärran körde förbi i galopp, och Lorin såg den stackars flickan stå upprätt i den med ett småleende på läpparna och ett uttryck av lugn förtröstan i blicken, men han var ur stånd att växla ens en åtbörd med henne, enär hon passerade förbi honom, utan att se på honom, i ett sannskyldigt hav av människor, som skreko: ”Till schavotten med aristokraten! Till schavotten!”

Larmet dog bort på avstånd.

Samtidigt öppnades den lilla porten, genom vilka Maurice och Lorin undkommit, och tre à fyra muscadiner, blodiga och med sönderrivna kläder, kommo ut.

Den blonde unge mannen kom sist.

”Ack!” sade han. ”Är då denna sak dömd till undergång?”

Så kastade han ifrån sig sin blodiga och sönderhackade sabel och sprang fram mot rue des Lavandiéres.