Den siste chevalieren/Kapitel 31
← Kap 30: "Nejlika och underjordisk gång" |
|
Kap 32: Eldsvådan → |
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
EFTERSPANINGAR.
Maurice hade återvänt till sin post i trädgården mitt emot Genevièves fönster, men detta fönster var nu mörkt, enär Geneviève lämnat rummet och gått in till chevalier de Maison Rouge.
Det var på tiden att Maurice lämnade rummet ty han hade knappast uppnått hörnet av drivhuset, förrän trädgärdsporten öppnades och den gråklädde mannen blev synlig, åtföljd av Lorin och fem eller sex grenadjärer.
”Som ni se, är jag på min post”, sade Maurice.
”Har ingen försökt tränga sig förbi dig?” sade Lorin.
”Ingen”, svarade Maurice, glad åt att slippa säga en lögn, tack vare det sätt varpå frågan framställts till honom. ”Ingen. Och vad ha ni gjort?”
”Vi ha förskaffat oss visshet om att chevalier de Maison Rouge har gått in i huset för en timme sedan och att han icke gått ut igen”, svarade polismannen.
”Vet ni, vilket som är hans rum?” frågade Lorin.
”Hans rum skiljes av en korridor från medborgarinnan Dixmers”.
”Aha!” sade Lorin.
”För tusan, rummen hade icke alls behövt vara skilda åt, ty det ser ut som om den här chevalier de Maison Rouge vore en stor don Juan”.
Maurice kände, hur blodet strömmade upp i hans huvud. Han slöt ögonen och såg tusen stjärnor för dem.
”Nå, men medborgare Dixmer, vad sade han om det?” frågade Lorin.
”Han tyckte, att det var en stor ära för honom”.
”Se så”, sade Maurice med halvkvävd röst, ”vad ha ni beslutat er för?”
”Vi ha beslutat”, sade polismannen, ”att vi skola gå till hans rum och hugga honom och kanske till och med taga honom på sängen”.
”Han misstänker således ingenting?”
”Absolut ingenting”.
”Hur ligga rummen?”
”Vi ha en absolut exakt plankarta”, sade den gråklädde mannen. ”En paviljong, belägen i ett hörn av trädgården, därborta är den där. Man stiger upp för fyra trappsteg — se ni dem härifrån — och befinner sig i en liten förstuga. Till höger ligger medborgarinnan Dixmers rum. Det är otvivelaktigt det, vars fönster vi nu se. Mitt emot fönstret leder en dörr ut i korridoren, och i denna korridor ha vi dörren till förrädarens rum”.
”En så utförlig plankarta skulle man kunna följa med förbundna ögon, och så mycket lättare då, när man har ögonen öppna. Framåt marsch, alltså!”
”Äro gatorna vaktade?” frågade Maurice med ett intresse, som hans medhjälpare naturligt nog tillskrevo fruktan för att chevalieren skulle kunna undkomma.
”Ja, alla gator, till och med prången”, sade den gråklädde. ”Jag trotsar, att någon skall komma förbi, utan att uppge lösen”.
Maurice ryste. Så många försiktighetsmått kommo honom att frukta, att hans förräderi varit utan minsta gagn för hans lycka.
”Och nu”, sade den gråklädde, ”hur många män behöva ni för att häkta chevalieren?”
”Huru många män?” sade Lorin. ”Jag hoppas, att Maurice och jag skola räcka till, icke sant, Maurice?” ”Jo”, stammade denne. ”Vi räcka säkert till”.
”Hör på”, sade polismannen, ”inga gagnlösa barnsligheter. Är del er avsikt att taga honom?”
”Det tror jag det”, utbrast Lorin, ”icke sant, Maurice, vi måste taga honom?”
Lorin betonade särskilt dessa ord. Han hade sagt att man börjat misstänka dem båda, och det var icke förståndigt att låta dessa misstankar tilltaga, ty då för tiden marscherade de med snabba steg för att bliva ännu större. Lorin förstod, att ingen skulle våga betvivla fosterlandskärleken hos de två män, som tillfångatogo chevalier de Maison Rouge.
”Gott!” sade polismannen. ”Om det verkligen är er avsikt att göra det, så är det bättre att taga med er tre män än två och fyra än tre. Chevaliern sover alltid med sabeln vid sin sida och två pistoler på nattduksbordet”.
”För tusan”, sade en av grenadjärerna i Lorins kompani, ”låt oss stiga på utan att krusa för varandra. Om han ger sig, spara vi honom åt giljotinen. Om han gör motstånd, hugga vi honom i bitar”.
”Bra talat”, sade Lorin. ”Framåt! Skola vi gå in genom dörren eller genom fönstret?”
”Genom dörren”, sade polismannen. ”Det kan av en slump hända, ait nyckeln sitter kvar i den, under det att om vi gå in genom fönstret, måste vi först slå sönder några rutor, och det skulle göra buller”.
”Framåt till dörren, alltså”, sade Lorin. ”Under förutsättning att vi komma in, betyder det ingenting, huru vi göra det. Framåt! Sabeln i handen, Maurice!”
Maurice drog mekaniskt sin sabel.
Den lilla truppen ryckte fram mot paviljongen. Såsom den gråklädde mannen sagt, att det skulle vara, stötte de först på de fyra trappstegen, så kommo de upp i förstugan.
”Ah!" utbrast Lorin glatt. ”Nyckeln sitter i dörren”.
Han hade faktiskt sträckt ut sin hand i mörkret och, såsom han sagt, känt den kalla nyckeln mellan sina fingrar.
”Öppna då, medborgare löjtnant”, sade den gråklädde mannen.
Lorin vred försiktigt om nyckeln i låset och dörren gick upp.
Maurice torkade svetten ur pannan.
”Och här äro vi nu”, sade Lorin.
”Inte ännu”, svarade den gråklädde mannen. ”Om min plankarta är exakt, befinna vi oss i medborgarinnan Dixmers rum”.
”Det kunna vi snart förvissa oss om”, sade Lorin. ”Låt oss tända ett vaxljus, ty det finns ännu litet glöd kvar i eldstaden efter en brasa”.
”Låt oss i stället tända facklor”, sade den gråklädde, ”de slockna icke så lätt som ett vaxljus”.
Och han tog två facklor från en grenadjär och tände dem vid glöden i brasan. Han räckte Lorin den ena och Maurice den andra.
”Som ni se, misstog jag mig icke. Där är dörren till medborgarinnan Dixmers sängkammare och där är den som leder ut i korridoren?”.
”Framåt, ut i korridoren!” sade Lorin.
De öppnade dörren i bortre ändan, som icke var mera stängd än den första, och befunno sig framför dörren till chevalierens rum. Maurice hade sett denna dörr minst tjugu gånger och hade aldrig frågat, vart den ledde. För honom koncentrerade sig världen i det rum där Geneviève tog emot honom.
”Ah! Oh!” sade Lorin med dämpad röst. ”Här måste vi byta om taktik. Inga fler nycklar och dörren är låst”.
”Men”, sade Maurice, som knappast förmådde att tala, ”äro ni riktigt säkra på att han är där?”
”Om plankartan är exakt, bör han vara där”, svarade polismannen. ”Och för övrigt få vi snart se det. Grenadjärer, spräng dörren. Och ni, medborgare, håll er redo att rusa in i rummet, så fort dörren är sprängd”.
Fyra män, utvalda av polismannen, höjde sina muskötkolvar på ett tecken av denne och stötte alla till på en gång, varvid dörren sprang i bitar.
”Ge dig, eller du är död!” ropade Lorin, i det han rusade in i rummet.
Ingen svarade. Sänggardinerna voro fördragna.
”Sängen! Vakta sängen!” sade polismannen, ”och skjut så fort gardinerna röra sig”.
”Vänta”, sade Maurice. ”Jag skall draga ifrån dem”.
Och utan tvivel i förhoppning att Maison Rouge var gömd bakom dessa gardiner och att det första dolkstynget eller den första pistolkulan skulle träffa honom själv, drog Maurice hastigt isär gardinerna, som gnisslande gledo fram över järnstången.
Sängen var tom.
”Guds död!” sade Lorin! ”Ingen där!”
”Han måtte ha undkommit”, stammade Maurice.
”Omöjligt, medborgare, omöjligt”, utbrast den gråklädde mannen. ”Jag säger er, att man sett honom komma in här för en timme sedan men att ingen sett honom gå ut och att alla utgångar äro vaktade”.
Lorin öppnade skåp och garderobsdörrar och letade överallt, till och med där det varit absolut omöjligt för en människa att gömma sig.
”Ingen! Som ni se, finns det ingen här?”
”Ingen!” upprepade Maurice med en sinnesrörelse, som var lätt att förstå. ”Som ni se, finns det ingen här”.
”I medborgarinnan Dixmers rum kanske”, sade polismannen.
”O!” sade Maurice, ”respektera en kvinnas rum”.
”Ja visst”, sade Lorin, ”visst skola vi respektera det och medborgarinnan Dixmer också, men vi skola leta igenom det”.
”Låt i så fall”, sade Maurice, ”mig gå in först”.
”Stig på”, sade Lorin. ”Du är kapten. Ära den, som äras bör”.
De lämnade kvar två man på vakt i det rum, som de skulle lämna, sedan gingo de tillbaka in i det rum, där de tänt facklorna.
Maurice gick fram till dörren, som ledde till Genevièves sängkammare.
Det var första gången, som han steg in där.
Hans hjärta klappade häftigt.
Nyckeln satt i låset.
Maurice förde handen till nycklen, men han tvekade.
”Nå, öppna då!” sade Lorin.
”Men”, sade Maurice, ”om medborgarinnan Dixmer gått till sängs?”
”Vi skola titta i hennes säng, under hennes säng, i hennes kakelugn och i hennes skåp”, sade Lorin. ”När vi sedan förvissat oss om att där icke finns någon annan än hon, skola vi önska henne god natt”.
”Visst inte”, sade polismannen. ”Vi skola häkta henne. Medborgarinnan Geneviève Dixmer är en aristokrat som har blivit igenkänd såsom flickan Tisons och chevalier de Maison Rouges medbrottsling”.
”Öppna i så fall själv”, sade Maurice, i det han lät handen falla ned från nyckeln. ”Jag häktar icke kvinnor”.
Polismannen betraktade Maurice från sidan, och grenadjärerna mumlade sinsemellan.
”Jaså?” sade Lorin, ”mumla ni? Mumla på då, ty ni ha två att mumla om. Jag är av samma åsikt som Maurice”.
Och han tog ett steg tillbaka.
Den gråklädde mannen grep tag i nyckeln, vred häftigt om den, och dörren gick upp. Soldaterna rusade in i rummet. Två vaxljus brunno på ett litet bord, men Genevièves rum liksom chevalier de Maison Rouges var tomt.
”Tomt”, utbrast polismannen.
”Tomt!” upprepade Maurice bleknande.. ”Var är hon således?”
Lorin såg med förvåning på Maurice.
”Låt oss leta”, sade polismannen.
Och åtföljd av militären, började han leta igenom hela huset från källrarna fram till fabriksrummen. De hade knappast vänt ryggen till, förrän Maurice, som otåligt följt dem med blicken, i sin tur rusade in i rummet, där han öppnade skåpen som redan varit öppnade och ropade med ängslig röst: ”Geneviève! Geneviève!”
Men Geneviève svarade ej; rummet var verkligen tomt.
Då började Maurice i sin tur att i ett slags frenesi leta igenom huset. Drivhus, skjul, uthus — han letade överallt men gagnlöst.
Helt plötsligt hördes larm. En skara beväpnade män kom in genom porten, växlade lösen med skyltvakten, trädde in i trädgården och spred sig över hela huset.
I spetsen för dessa förstärkningar lyste Santerres röda plym.
”Nå”, sade han till Lorin, ”var är konspiratören?”
”Vad för något? Var är konspiratören?”
”Ja, jag frågar, var ni ha gjort av honom”.
”Det skulle jag själv vilja fråga er. Om er avdelning vaktat utgångarna noga, bör den ha häktat honom, ty han fanns icke längre kvar i huset, när vi kommo in”.
”Vad säger du?” utbrast generalen i ursinnig ton. ”Ni ha således låtit honom komma undan?”
”Vi ha icke låtit honom komma undan, eftersom vi aldrig ha haft honom fast”.
”I så fall förstår jag ingenting”, sade Santerre.
”Av vad?”
”Av det ni lät er budbärare säga mig”.
”Ha vi skickat någon budbärare till er?”
”Ja, otvivelaktigt. Det var en brunklädd man med svart hår, gröna glasögon, som kom för att meddela oss från er, att ni höllo på att tillfångataga Maison Rouge men att han försvarade sig som ett lejon. Då skyndade jag hit”.
”En brunklädd man, med svart hår, gröna glasögon?” upprepade Lorin.
”Ja visst! Och en kvinna höll honom under armen”.
”Ung och vacker?” utbrast Maurice, i det han rusade fram till generalen.
”Ja, ung och vacker”.
”Det var han och medborgarinnan Dixmer”.
”Vilken han?”
”Maison Rouge … O, en sådan fårskalle jag var, som icke dödade dem båda två!”
”Å seså, medborgare Lindey”, sade Santerre. ”Man kommer att åter infånga dem”.
”Men hur tusan kunde ni låta dem passera?” frågade Lorin.
”För tusan, jag lät dem passera, därför att de uppgåvo lösen”, sade Santerre.
”Uppgåvo lösen!” utbrast Lorin. ”Finns det således en förrädare bland oss?”
”Nej, nej, medborgare Lorin”, sade Santerre, ”man känner er och vet, att det icke finns några förrädare bland er”.
Lorin såg sig omkring, liksom för att uppdaga denne förrädare och offentligt brännmärka honom.
Han mötte Maurices dystra uppsyn och irrande blick.
”O”, mumlade han, ”vad vill detta säga?”
”Den där mannen kan icke ha hunnit långt bort”, sade Santerre. ”Leta igenom omgivningarna. Kanske han stött ihop med någon patrull, som var litet fintligare än vi och som icke låtit honom komma undan”.
”Ja, ja, låt oss leta”, sade Lorin.
Han grep Maurice i armen och drog honom med sig ut ur trädgården, under förevändning av att leta.
”Ja, ja, låt oss leta”, sade soldaterna, ”men innan vi leta …”
Och en av dem slängde sin alltjämt brinnande fackla in i ett skjul, som var fullproppat med bränsle och halm.
”Kom med”, sade Lorin, ”kom med!”
Maurice gjorde icke något motstånd. Han följde som ett barn med Lorin. De sprungo fram till bron, utan att säga något. Där stannade de, och Maurice vände sig om. Himlen var röd vid horisonten, och man såg, hur ett regn av gnistor steg upp över husen.