Den siste mohikanen/Kap 21

←  En hjälte och en feg stackare

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Unkas får sin dom

Björnen  →

XXI.
UNKAS FÅR SIN DOM.

Ett enda ögonblick var tillräckligt att övertyga Heyward om att han hade misstagit sig. En hand lades med en kraftig tryckning på hans arm, och därpå viskade Unkas i hans öra:

»Huronerna äro hundar. Anblicken av en feg uslings blod kan aldrig komma en krigare att darra. Gråhuvudet och sagamoren äro i säkerhet, och Falkögas bössa sover ej. Gå! Unkas och Öppna Handen äro nu främlingar för varandra. Det är nog.»

Heyward skulle gärna ha velat höra mer, men hans vän trängde honom med milt våld mot dörren och påminde honom om den fara, som upptäckten av att de meddelat sig med varandra kunde medföra. Långsamt och motvilligt gav han därför vika för tvånget och gick ut och blandade sig med hopen, som strök omkring i närheten.

En skara krigare trädde snart åter in i hyddan och visade sig strax igen bärande den livlösa kroppen till den närbelägna skogen. Därpå började hopen skingra sig, och Heyward begagnade nu tillfället att söka några spår av henne, för vars skull han hade kommit. Han strövade från hydda till hydda och kastade en blick i var och en men lyckades icke upptäcka någonting. Då beslöt han att återvända till rådshyddan för att träffa David och möjligen erhålla några upplysningar av honom.

När han kom fram till den byggnad, som nyss hade tjänstgjort både som domstol och avrättningsplats, fann han, att den upprörda stämningen redan hade lagt sig. Krigarna hade åter samlat sig och sutto nu helt lugnt och rökte under allvarligt samtal om de viktigaste tilldragelserna under deras tåg nyligen till Horicans södra ända. Fastän Heywards återkomst sannolikt måste påminna dem om hans föregivna yrke och om de misstänkta omständigheterna vid hans besök, tycktes man icke vidare fästa sig vid saken, Så till vida hade det nyss inträffade förfärliga uppträdet visat sig gynnsamt för hans planer, och han beslöt att begagna sig av en så oväntad fördel.

Utan någon synbar tvekan steg han in i hyddan och tog plats med ett allvar, som förträffligt överensstämde med hans värdars hållning. En hastig men forskande blick var tillräcklig för att övertyga honom om, att Unkas ännu var kvar, där han hade lämnat honom, men att David icke fanns där. Unkas underkastades intet annat tvång, än att en ung huron med vaksam blick höll sig i närheten av honom, varjämte en berömd krigare stod och lutade sig mot den stolpe, som bildade ena sidan av den trånga dörren. För övrigt tycktes fången ha sin fulla frihet, fastän han naturligtvis icke fick deltaga i samtalet och föreföll snarare som en väl gjuten bildstod än som en med liv och fri vilja begåvad människa.

Heyward hade alltför nyligen sett ett förfärligt exempel på snabb bestraffning hos det folk, bland vilket han hade vågat sig in, för att våga blottställa sig genom någon påflugen djärvhet. Han skulle mycket ha föredragit att tiga och tänka framför att tala, då ju upptäckten av hans verkliga karaktär skulle ögonblickligen kunna visa sig så ödesdiger. Men olyckligt nog för hans kloka beslut tycktes hans värdar på annat sätt hågade. Han hade icke länge suttit på den plats han visligen valt något i skuggan, förrän en annan av de äldre krigarna, som talade franska språket, vände sig till honom.

»Min fader i Kanada glömmer inte sina barn», sade Hövdingen. »Jag tackar honom. En ond ande bor hos hustrun till en av mina unga män. Kan den kloke främlingen skrämma bort honom?»

Heyward ägde någon kunskap om det gyckelspel som bedrevs hos indianerna, när någon ansågs vara besatt av en ond ande. Han insåg ögonblickligen, att denna omständighet möjligen skulle kunna begagnas för att befordra hans egna syften. Men som han väl förstod nödvändigheten av att bevara den värdighet, som tillkom hans föregivna yrke, svarade han med tillbörlig hemlighetsfullhet:

»Andarna äro av olika slag; somliga vika för visdomens makt, under det att andra äro för starka.»

»Min broder är en stor medicinman», sade den sluga vilden; »han vill väl försöka?»

Heyward gjorde en jakande åtbörd. Huronen var belåten därmed och började åter röka under väntan på det lämpliga ögonblicket att bryta upp och bege sig till den sjuka, som var en nära anhörig till hövdingen. Minuterna gingo långsamt, och vår äventyrare, som nu skulle uppträda som kvacksalvare, tyckte, att dröjsmålet hade varat en hel timme, då huronen äntligen lade ifrån sig pipan och drog sin mantel över bröstet, liksom om han nu var beredd att visa vägen till den sjukas hydda. I samma ögonblick skymdes dörröppningen av en kraftigt byggd krigare, som tyst gick fram genom den uppmärksamma skaran och satte sig på andra ändan av den långa rishög, på vilken Heyward hade tagit plats. Denne kastade en blick på sin nya granne och genomilades av en rysning, då han fann sig sittande bredvid — Magua.

Denna sluga och fruktade hövdings plötsliga återkomst förmådde huronen att uppskjuta besöket hos den sjuka. Flera pipor, som redan hade fått slockna, tändes på nytt, medan nykomlingen utan att säga ett ord drog tomahåken ur gördeln, fyllde en fördjupning i yxhammaren med tobak och började insupa röken, genom det ihåliga skaftet med en likgiltighet, som alls icke tydde på, att han hade varit borta två hela dagar på en lång och mödosam jakt. Tio minuter, som föreföllo Heyward som en hel evighet, kunde väl ha gått på detta sätt, och krigarna voro formligen inhöljda i ett moln av vit rök, innan någon talade.

»Välkommen!» sade slutligen en av dem. »Har min broder funnit några älgar?»

»De unga männen digna under sin börda», svarade Magua »Låt Böjliga Vassröret gå ut på jaktstigen, så skall han möta dem.»

En djup och hemsk tystnad följde på uttalandet av det förbjudna namnet. Var och en tog pipan ur munnen, liksom om alla i samma ögonblick hade insupit någonting orent. De flesta krigarna höllo sina ögon oavlåtligt fästa på golvet, men några av de yngre och av naturen mindre begåvade i sällskapet läto sina vilda, lågande ögon sväva bort mot en vithårig gammal man, som satt mellan två av stammens mest vördade hövdingar. Det fanns ingenting i denna indians utseende eller dräkt, som syntes berättiga honom till en sådan utmärkelse. Hans uppsyn var snarare nedtryckt än utmärkande sig för infödingarnas stolta uttryck, klädseln var lik den, som vanligen bars av gemene man bland hans folk. I likhet med de flesta omkring honom höll han sina blickar under mer än en minut fästa på marken, men slutligen kastade han en förstulen sidoblick och fann, att han hade blivit ett föremål för allmän uppmärksamhet. Då steg han upp och höjde sin röst i den allmänna tystnaden.

»Det var en lögn», sade han, »jag hade ingen son. Han, som nämndes med det namnet, är glömd, hans blod var blekt och kom inte från en hurons ådror; de ondskefulla chippewaerna bedrogo min squaw. Den store Anden har sagt, att Wiss-en-tushes familj skulle utslockna; den mannen är lycklig som vet, att det onda i hans ätt kommer att dö med honom själv. Jag har talat.»

Därpå såg sig fadern omkring som om han i sina åhörares ögon sökte beröm för sin orubbliga ståndaktighet. Men hans folks oblidkeliga sedvänjor hade ställt en allt för sträng fordran på den gamla svaga mannen. Uttrycket i hans ögon motsade hans bildrika och skrytsamma språk, på samma gång som varje muskel i hans rynkiga gamla ansikte ryckte i ångest. Då han hade stått en minut på detta sätt för att njuta av sin bittra triumf, vände han sig bort, liksom om han kände vämjelse vid anblicken av människor, svepte in ansiktet i sin filt och gick ut ur hyddan med en indians ljudlösa steg för att i sin egen bostads enslighet söka deltagande hos en, som i likhet med honom själv var nedtyngd av år, övergiven och barnlös.

Indianerna, som tro på den ärftliga fortplantningen av dygder och brister i karaktären, läto honom avlägsna sig under tystnad. Med en taktfullhet, som mången i ett mera bildat samhällsskick med fördel kunde söka efterlikna, skyndade en av hövdingarna att avleda de unga männens uppmärksamhet från den svaghet, de nyss hade bevittnat, genom att artigt vända sig till Magua såsom den sistkomne och säga i glättig ton:

»Delawarerna ha strövat omkring min by liksom björnar efter honungsburkar. Men vem har någonsin funnit en huron sovande?»

»Delawarerna från sjöarna?»

»Ingalunda, utan de, som bära kvinnokjolar vid sin egen flod. En av dem har sprungit genom stammen.»

»Togo mina unga män hans skalp?»

»Hans ben voro goda, fastän hans arm passar bättre för hackan än för tomahåken:, svarade den andre, i det han pekade på Unkas' orörliga gestalt.

I stället för att förråda någon kvinnlig nyfikenhet och iver att låta sina ögon frossa på anblicken av en fånge, om man visste honom ha så stora skäl att hata, fortfor Magua att röka med den eftertänksamma min han vanligen antog, när han icke hade någon särskild anledning att anlita sin list eller vältalighet. Fastän han kände sig på det högsta förvånad över de förhållanden, på vilka den åldriga faderns ord syftade, tillät han sig icke att göra några frågor, utan uppsköt dem till ett lämpligare ögonblick. Först efter ett passande dröjsmål, knackade han askan ur sin pipa, satte tomahåken tillbaka på dess plats, spände åter till gördeln, steg upp och kastade en blick åt fången till, som stod ett stycke bakom honom. Den vaksamma ehuru som det tycktes i tankar fördjupade Unkas uppfångade en skymt av denna rörelse och vände sig plötsligt mot ljuset, varvid deras ögon möttes. En vild glädje avspeglades i Maguas ansikte, och han utropade högt det skräckinjagande namnet:

»Le Cerf agile!»

Varenda krigare sprang upp när han hörde detta välkända namn, och för en kort stund vann överraskningen fullkomligt överhand över infödingarnas lugna självbehärskning. Det på samma gång hatade och aktade namnet upprepades liksom av en enda röst, så att ljudet därav till och med trängde utom hyddans väggar. Men snart återvunno männen fattningen, envar satte sig igen, liksom om han blygdes över sitt förhastande; likväl dröjde det många minuter, innan deras meningsfulla blickar upphörde att sväva bort mot fången under nyfiken granskning av en krigare, som så ofta hade bevisat sitt djärva mod, på de bästa och stoltaste bland deras folk.

Unkas njöt av sin seger, men nöjde sig med att endast visa sin triumf genom ett lugnt och överlägset småleende — ett tecken till förakt, som tillhör alla tider och varje folk. Magua, som märkte detta minspel, lyfte sin arm och knöt handen mot fången, varvid de lätta silverprydnaderna, som voro fästa vid huronens armring, skramlade vid armens darrning, då han på engelska utropade i hämndfull ton:

»Mohikan, du dö!»

»Hälsovattnet skall aldrig bringa de döda huronerna till liv», svarade Unkas på delawarernas välklingande språk. »Den brusande floden sköljer deras ben. Deras män äro kvinnor, deras kvinnor äro ugglor. Gå och kalla tillsammans huronerna, de hundarna, att de må få se en krigare. Mina näsborrar plågas, de vädra blodet av en feg usling.»

Den sista anspelningen träffade djupt, och såret sved. Många av huronerna förstodo det främmande språk, varpå fången talade, och Magua var en av dem. Denna sluga vilde insåg sin fördel och begagnade sig ögonblickligen av den. Han lät sin lätta skinnmantel falla från axeln, sträckte fram armen och släppte lös en flod av sin farliga och svekfulla vältalighet.

Han redogjorde åter för tilldragelserna vid anfallet på ön i Glenno vattenfall, sina kamraters död och huru deras fruktansvärdaste fiender hade undkommit. Därpå beskrev han beskaffenheten och läget av det berg, dit han hade fört de fångar, som fallit i hans händer. Om sina egna blodtörstiga avsikter mot de två flickorna och huru hans ondskefulla planer hade gäckats, därom nämnde han ej ett ord, utan övergick hastigt till berättelsen om hur hans skara hade överrumplats av La longue Carabine och den olycksdigra utgången därav.

Därpå sänkte Magua sin röst, som dittills hade varit klar, stark och hög och började orda om de dödas förtjänster. Ingen egenskap, som borde kunna väcka en indians deltagande, underlät han att framhålla. En hade aldrig förgäves gått på jakt, en annan hade varit outtröttlig i att följa deras fienders spår. Den ene var tapper, den andre var ädelmodig. Kort sagt han gjorde sina häntydningar så, att de inom ett av så få familjer bestående folk kunde anslå varje sträng och möjligtvis i sin ordning väcka genklang i något bröst.

»Ligga mina unga mäns ben på huronernas begravningsplats?» slutade han. »I veten, att de ej göra det. Deras andar ha vandrat mot den nedgående solen och hålla redan på att gå över de stora vattnen på väg tili de sälla jaktmarkerna. Men de begåvo sig av utan föda, utan bössor och knivar, utan mockasiner, nakna och fattiga som de föddes. Skall det vara så? Måste deras själar träda in i de rättrådiges land liksom hungrande irokeser eller omanliga delawarer, eller skola de möta sina vänner med vapen i händerna och kläder på kroppen? Vad skola våra fäder tro, att det har blivit av wyandoternas stammar? De skola se på sina barn med mörk blick och säga: ’Gån! En chippewa har kommit hit under en hurons namn.’ Bröder, vi få ej glömma de döda; ett rödskinn upphör aldrig att minnas. Vi skola lägga bördor på denne mohikans rygg, till dess han stapplar under tyngden av våra gåvor, och skicka honom efter mina unga män. De anropa oss om hjälp, ehuru våra öron icke äro öppna; de säga: ’Glömmen oss ej!’ När de se denna mohikans ande sträva efter dem med sin börda skola de veta, huru vi äro sinnade. Då skola de känna sig lyckliga, under det de vandra vidare, och våra barn skola säga: ’Så gjorde våra fäder åt sina vänner, och så måste vi göra åt dem.’ Vad är en yengee? Vi ha dödat många, men jorden är ännu blek. En fläck på på en hurons namn kan endast döljas av det blod, som kommer från en indians ådror. Må därför denne delaware dö!»

Ett sådant tal, framfört på en hurontalares kraftiga språk och uttrycksfulla sätt, kunde icke förfela sin verkan. Magua hade så skickligt sammanblandat sina åhörares naturliga böjelser med deras vidskepliga religiösa föreställningar, att deras sinnen, som redan voro beredda att enligt gammal plägsed bringa ett offer åt deras landsmäns vålnader, förlorade varje spår av mänsklighet i deras begär efter hand. En krigare i synnerhet, en man med ett vilt och grymt yttre hade gjort sig bemärkt för den uppmärksamhet han skänkte talarens ord. Hans anletsdrag hade förvandlats allt efter hans växlande sinnesrörelser, till dess de fingo ett stående uttryck av dödligt hat. I detsamma som Magua slutade, steg vilden upp och utstötte ett avgrundslikt tjut, på samma gång hans lilla blankpolerade yxa sågs blänka i fackelskenet, i det han svängde den över sitt huvud. Rörelsen och ropet voro för plötsliga, för att ord skulle ha kunnat förebygga hans blodiga avsikt. Det föreföll som om en klar ljusstrimma sköt ut från hans hand och i samma ögonblick korsades av en mörk och kraftig linje. Den förra var tomahåken i dess flykt, den senare Maguas arm, som sträcktes ut för att avvända den från målet. Hövdingens snabba och raska åtgärd kom icke helt och hållet för sent. Det skarpa vapnet skar av krigsfjädern från Unkas' skalplock och gick igenom hyddans bräckliga vägg, liksom om den hade slungats av någon fruktansvärd kastmaskin.

Heyward, som hade bevittnat den hotande handlingen, sprang upp förskräckt men på samma gång med det ädlaste beslut att ingripa till förmån för sin vän. Men en enda blick sade honom, att kastet icke hade träffat, och förskräckelsen förbyttes nu till beundran. Unkas stod stilla och såg sin fiende i ögat med anletsdrag, som syntes höjda över varje häftig sinnesrörelse. Marmor kunde icke vara kallare, lugnare och stadigare än det ansikte, varmed han mötte detta plötsliga, av hämndlystnad förestavade angrepp. Därpå smålog han, liksom för att uttrycka sin medömkan över en bristande skicklighet, som hade visat sig så lycklig för honom själv, och yttrade med låg röst några ord på sitt eget språk.

»Nej», sade Magua efter att ha förvissat sig om, att fången var oskadd, »solen måste skina på hans skam, kvinnorna måste se hans kött skälva, eller vår hämnd blir en barnlek. Gån, fören honom till ett ställe, där tystnad råder, och låtom oss se, om en delaware kan sova i natt och dö i morgon.»

De unga krigare, vilkas plikt det var att bevaka fången, slogo ögonblickligen sina bastrep om hans armar och förde honom under en djup och olycksbådande tystnad bort från hyddan. Först då Unkas stod i dörröppningen märktes någon tvekan i hans förut så stadiga steg. Därpå vände han sig om, och under det han med stolt blick överfor sina fienders krets, uppfångade Heyward ett ögonkast, som han var glad att kunna tyda som ett uttryck, för att fången ej helt hade uppgivit hoppet.

Den upphetsning, som talet hade framkallat, lade sig småningom. Magua själv gick sin väg, till icke ringa lättnad för Heyward, de övriga krigarna intogo åter sina platser och rökmoln fyllde ånyo hyddan. Under nära en halvtimme yttrades ej ett ord, ja knappast en blick kastades åt sidan, då en allvarlig och tankfull tystnad vanligen följde på varje utbrott av våldsammare sinnesrörelse bland dessa varelser, som utmärkte sig lika mycket för sin häftighet som för självbehärskning.

När hövdingen, som hade anmodat Heyward om hjälp, hade rökt ut sin pipa, gjorde han äntligen allvar av sitt tillämnade uppbrott. En vink med fingret var den uppmaning han gav den förmenta läkaren att följa med, och Heyward var av mer än ett skäl glad att från tobaksröken komma ut och inandas en sval och uppfriskande sommaraftons rena luft.

I stället för att fortsätta sin väg bland de hyddor, där Heyward redan hade företagit sitt fruktlösa sökande, vek hans följeslagare av och gick rakt mot foten av ett närliggande berg, som sköt ut över den tillfälliga byn. En gördel av busksnår omgav bergets fot, och det blev nödvändigt att gå fram på en krokig och smal stil. Gossarna hade återtagit sina lekar på den öppna platsen och utförde nu sins emellan en låtsad förföljelse till pålen. För att göra leken så lik verkligheten som möjligt hade en av de djärvaste i hopen stuckit ett par eldbränder i några rishögar, som dittills hade undsluppit branden. Lågorna från en av dessa eldar belyste hövdingens och Heywards väg och gåvo ett ytterligare drag av vildhet åt den dystra skådeplatsen. På kort avstånd från en naken klippa och alldeles mitt för den kommo de in på en gräsbeväxt glänta och beredde sig att gå över den. Just då lades nytt bränsle på elden, och ett starkt ljussken trängde fram ända till detta avlägsna ställe. Det föll på bergets vita vägg och återkastades därifrån ned på en mörk och hemlighetsfull varelse, som helt oväntat reste sig i deras väg.

Indianen stannade, liksom tveksam om han borde gå vidare, och lät sin följeslagare hinna upp sig. Ett stort svart klot, som först syntes orörligt, började nu röra sig på ett sätt, som var Heyward oförklarligt. Åter lågade elden upp, och dess sken föll tydligare på föremålet. Då såg till och med Heyward, att det var en björn, på de oupphörliga sidorörelserna, som höllo framkroppen i ständig vaggning, fastän bakkroppen tycktes sitta. Ehuru djuret brummade högljutt och argt och emellanåt visade sina gnistrande ögon, gav det inga andra tecken till fientlighet. Huronen syntes åtminstone förvissad om, att den sällsamma inkräktarens avsikter voro fredliga, ty sedan han uppmärksamt hade betraktat björnen, fortsatte han helt lugnt sin väg.

Heyward, som visste, att björnar ofta träffades tama bland indianerna, följde med, men vände sig försiktigtvis om ett par gånger och såg ej utan oro, att björnen kom luffande efter i deras spår. Han tänkte fästa indianens uppmärksamhet därpå, men denne sköt i detsamma undan en dörr av bark och trädde in i en grotta i bergets inre.

Heyward, som gick sist, skulle just draga den lätta dörren efter sig, då han kände björnen fatta i den och därpå med sin lurviga kropp förmörka ingången. De befunno sig nu i en rak och lång gång i bergsklyftan, där det var omöjligt att vända om utan att möta djuret. Tagande saken så lugnt han kunde gick Heyward på och höll sig så nära sin vägvisare, som möjligt. Björnen brummade ofta i hälarna på honom, och ett par gånger lade den sina ofantliga ramar på hans person, liksom ville den hindra honom att tränga längre in i hålan.

Hur länge Heywards nerver skulle ha kunnat hålla ut i ett så utomordentligt läge, torde vara svårt att avgöra, men lyckligtvis erfor han snart lättnad. Ett ljusskimmer hade hela tiden visat sig framför dem, och de kommo nu till det ställe, varifrån det utgick.

En större ihålighet i klippan hade konstlöst inrättats så, att den tjänade till flera särskilda rum. Avskrankningarna voro enkelt men sinnrikt sammanfogade av sten, riskvistar och bark. Öppningar ovantill släppte in ljuset om dagen, om natten ersatte eldar och facklor solskenet. Hit hade huronerna fört största delen av sina värdeföremål, särskilt dem, som företrädesvis tillhörde nationen; och hit hade, som det nu visade sig, den sjuka kvinnan, som ansågs vara hemsökt av någon övernaturlig makt likaledes blivit förflyttad under förutsättning, att hennes plågoande skulle finna det svårare att företaga sina angrepp gerom stenmurar än genom hyddornas betäckning av löv. Det rum, i vilket Heyward och hans vägvisare först trädde in, hade uteslutande ägnats åt hennes bekvämlighet. Heyward gick fram till hennes bädd, som omgavs av kvinnor, och mitt ibland dem återfann han med förvåning sin saknade vän David.

En enda blick var tillräcklig att övertyga den föregivna läkaren, att den sjukas botande vida översteg hans krafter. Hon låg i ett slags förlamning, likgiltig för sin omgivning och lyckligtvis känslolös för sina plågor. Heyward stod just och tänkte på, hur han bäst skulle spela sin roll, då David, som ville pröva på musikens makt på den sjuka, förekom honom. Lockande några toner ur sin pipa, började han därpå en hymn, som borde ha kunnat göra underverk, om tron på dess makt hade haft synnerligt att betyda. Han fick fortsätta till slut, då indianerna hyste aktning för hans förmenta sinnessvaghet och Heyward var allt för glad över uppskovet att tillåta sig minsta avbrott. Då de sista bortdöende tonfallen av melodien träffade Heywards öron, for han upp häpen över att höra dem upprepas bakom sig med halvt mänsklig, halvt gravlik röst. Då han såg sig om, varsnade han det lurviga odjuret, som satt upprätt i ett mörkt hörn av grottan och där, under det att den aldrig vilande kroppen svängde fram och tillbaka på det oroliga sätt, som är utmärkande för detta djur, med ett slags lågt brummande upprepade, om icke ord, så åtminstone toner, som ägde någon likhet med sångarens melodi.

Den verkan, som ett så sällsamt eko gjorde på David, kan lättare tänkas än beskrivas. Hars ögon spärrades upp, som om han misstrodde deras vittnesbörd, och hans röst förstummades ögonblickligen i övermåttet av förvåning. En djuptänkt plan att göra Heyward ett viktigt meddelande glömdes nu av David på grund av en sinnesrörelse, som mycket liknade rädsla, om än Heyward måste anse den för förundran; och påverkad av den, utropade David högt: »Han väntar er och är i närheten!» varpå han hals över huvud lämnade grottan.