Den siste mohikanen/Kap 22

←  Unkas får sin dom

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Björnen

Ombytta roller  →

XXII.
BJÖRNEN.

Det låg en egendomlig blandning av löjlighet och högtidlighet över denna scen. Odjuret fortsatte sina rullande och, som det tycktes, outtröttliga rörelser, om än dess lustiga försök att efterhärma Davids melodier upphörde i samma ögonblick som denna rymde fältet. David hade uttalat de nyssnämnda orden på sitt modersmål, och det föreföll Heyward som om någon dunkel mening låg under dem, om han än icke kunde finna någon ledtråd till upptäckande av det, varpå de syftade. Emellertid gjorde hövdingen ett hastigt slut på alla gissningar om denna sak, i det han steg fram till den sjukes säng och gav hela hopen av kvinnliga besökande, som hade skockat sig där för att få bevittna främlingens skicklighet, en vink att avlägsna sig. När de hade gått sin väg, pekade han på sin medvetslösa dotter och sade:

»Må nu min broder visa sin makt.»

Då Heyward fick en så otvetydig uppmaning att verkställa de förrättningar, som tillhörde hans föregivna yrke, befarade han, att minsta dröjsmål kunde medföra fara. Han försökte därför samla sina tankar och beredde sig att företaga de egendomliga besvärjelser och otympliga ceremonier, bakom vilka de indianska trollkarlarne dölja sin verkliga okunnighet och vanmakt. Det är emellertid mer än sannolikt, att han i det förvirrade tillstånd, vari hans tankar befunno sig, snart skulle ha begått något misstänkt om ej rent av olycksdigert misstag, såvida inte hans försök redan i början hade avbrutits genom ett argt brummande av fyrfotingen. Tre särskilda gånger förnyade han sina försök att fortsätta och lika ofta möttes han av samma oförklarliga motstånd, i det varje avbrott föreföll häftigare och hotfullare än det föregående.

»De kloka männen äro måna om sin makt; jag går», sade huronen. »Broder, denna kvinna är hustru till en av mina tappraste unga män; handla därför rättrådigt mot henne. Stilla, jag går», tillade han med en vink åt den missnöjda björnen att vara lugn.

Hövdingen gjorde genast som han sade, och Heyward befann sig nu ensam, i den vilda och ödsliga bostaden med den hjälplösa sjuka och det ondsinta, farliga odjuret. Detta lyssnade till indianens rörelser med det sluga uttryck, som är egendomligt för björnen, till dess ett eko i gången utanför gav tillkänna, att han hade lämnat grottan, varpå björnen kom vaggande fram till Heyward och satte sig framför honom i sin naturliga upprätta ställning som en människa. Heyward såg sig ängsligt om efter något vapen, varmed han kunde försvara sig mot det anfall han nu på fullt allvar fruktade.

Men det syntes som om djurets lynne plötsligt hade ändrats. I stället för att fortsätta med sitt missnöjda brummande eller visa några vidare tecken till vrede skakade det häftigt i hela sin lurviga kropp, liksom om den hade satts i rörelse av någon besynnerlig inre krampryckning. De väldiga, otympliga ramarna trevade på ett tafatt sätt omkring den grinande nosen, och under det att Heyward med spänd vaksamhet höll sina ögon fästa på björnens rörelser, föll det grymma huvudet åt ena sidan och i dess ställe visade sig de hederliga, sträva dragen hos kunskaparen, som av hela sin själ hängav sig åt sitt egendomliga utbrott av munterhet,

»Tyst!» sade den försiktiga skogsmannen och avbröt därmed Heywards utrop av förvåning. »De kanaljerna uppehålla sig kring platsen, och varje ljud, som inte vore naturligt för trolleri, skulle bringa dem över oss igen i massa.»

»Säg mig meningen med denna förklädnad och varför ni vågat er på ett så förtvivlat äventyr?»

»Ack, slumpen åstadkommer ofta större saker än förnuft och beräkning», svarade kunskaparen. »Men som en historia alltid bör börja från början, skall jag tala om alltsammans i tur och ordning. Sedan vi skilts åt, förde jag kommendanten och sagamoren till ett gammalt bäverhus, där de äro säkrare för huronerna än de skulle vara på Fort Edward; ty som indianerna högt upp i nordväst ännu inte fått påhälsning av handelsmännen, fortfara de att hålla bävern i vördnad. Därpå gingo Unkas och jag till det andra lägret, såsom överenskommet var. Har ni sett gossen?»

»Ja, till min sorg. Han är fången och dömd att dö vid solens uppgång.»

»Jag hade mina misstankar, att han skulle ha råkat ut för ett sådant öde», återtog kunskaparen i mindre tillitsfull och munter ton; men hans röst blev snart igen lika stadig som vanligt, och han fortfor: »Hans missöde är rätta skälet att jag är här, ty det går aldrig an att överlämna en sådan gosse i huronernas händer. Nog skulle det bli en riktig högtid för de kanaljerna, om de finge binda Hoppande Hjorten och Långa Karbinen, som de kalla mig, vid samma påle. Varför de givit mig det namnet, har jag aldrig fått klart för mig, alldenstund det är lika liten likhet mellan Hjortbanes egenskaper och en verklig kanadakarbin som mellan ett stycke piplera och en flinta.»

»Fortsätt er berättelse», inföll Heyward otåligt. »Huronerna kunna komma tillbaka vilket ögonblick som helst.»

»Ingen fara för dem. En besvärjare måste ha tid på sig liksom en kringvandrande präst i nybyggena. Vi äro lika säkra för avbrott som en missionär skulle vara vid början av en två timmars predikan. Nåväl, Unkas och jag stötte på en återvändande avdelning av de kanaljerna. Gossen var allt för långt i förväg för en kunskapare, något som han för resten inte bör klandras så mycket för, då han har ett varmt blod; och när allt kom omkring, visade en av huronerna sig vara en feg stackare, som flydde och under flykten förde honom till ett bakhåll.»

»Och dyrt har han fått betala för sin svaghet», sade Heyward.

Kunskaparen förde på ett betecknande sätt handen tvärs över sin strupe och nickade som om han ville säga: ’Jag förstår er mening.’ Därpå fortsatte han:

»Sedan gossen blivit tagen, vände jag mig mot huronerna, som ni lätt kan förstå. Det har förekommit skärmytslingar mellan ett par av deras uteliggare och mig, men det hör inte hit. Så snart jag hade skjutit de avgrundsandarna, begav jag mig utan vidare oväsen tämligen nära hyddorna. Och vilken tjänst gjorde mig inte då slumpen om inte att föra mig just till det ställe, där en av stammens mest berömde besvärjare höll på att kläda sig till någon stor sammandrabbning med satan, såsom jag väl förstod — men varför skulle jag kalla det för slump, som nu visar sig ha varit en särskild försynens skickelse? Ett försvarligt nyp över skallen gjorde den lögnaktiga bedragaren lam för en stund, och när jag stoppat en valnöt i munnen på honom till kvällsvard för att hindra honom att göra oväsen och bundit honom mellan två ungträd, lade jag mig till med hans grannlåt och åtog mig att spela björn, för att förrättningen i alla fall skulle gå sin gilla gång.»

»Och förträffligt utförde ni rollen. Djuret självt kunde ha lurats av föreställningen.»

»Herre Gud, major», svarade skogsmannen smickrad, »jag skulle ha varit en bra trög lärjunge, så länge som jag studerat i vildmarken, om jag inte förstod mig på att återge ett sådant djurs rörelser och natur. Hade det varit fråga om en vildkatt eller till och med en fullväxt panter, skulle jag ha givit er en vacker föreställning, som varit värd att se. Men inte är det någon så särdeles märkvärdig bedrift att framställa ett så trögt djurs fasoner, fast vad den saken anbelangar man nog också kan spela björn på ett överdrivet sätt. Jo jo men, det är inte varje efterhärmare som vet, att det är lättare att överträffa än likna naturen. Men ännu ha vi allt vårt arbete ogjort. Var är den söta flickan?»

»Det vete Gud! Jag har undersökt varje hydda i byn utan att upptäcka minsta spår av hennes närvaro i stammen.»

»Ni hörde, vad sångaren sade, då han lämnade oss: ’Hon är i närheten och väntar er.’»

»Jag kunde inte tänka annat, än att han menade den stackars olyckliga flickan.»

»Den enfaldiga stackarn var skrämd och förplumpade sig med sitt budskap men hans ord hade en djupare mening. Här finnas väggar nog att avdela rum åt hela byn. Det anstår ena björn att klättra, därför har jag lust att ta en överblick av rummen. Det skulle ju kunna hända, att det finns honungskrukor gömda i de här klipporna, och jag är, som ni vet, ett djur med stark längtan efter sötsaker.»

»Kunskaparen såg sig om och skrattade åt sitt eget infall, under det att han klättrade upp för skiljeväggen och därvid härmande de klumpiga rörelserna hos det djur han föreställde. Men i samma ögonblick som han kommit upp på skiljeväggens övre kant, gav han Heyward ett tecken att vara tyst och gled ned i största hast.

»Hon är här», viskade han, »och genom den där dörren skall ni komma till henne. Jag skulle gärna ha talat ett tröstens ord till den bedrövade själen, men åsynen av ett sådant odjur kunde ha gjort henne vettskrämd. Fast, vad den saken anbelangar, hör ni med er målning just inte heller till de mest intagande, major.»

Heyward, som redan ivrigt hade sprungit fram, drog sig ögonblickligen tillbaka, då han hörde dessa föga uppmuntrande ord.

»Ser jag då så avskräckande ut?» frågade han med förtrytsam min.

»Inte skulle ni väl skrämma en varg eller hejda det kungliga amerikanska regementet under ett anfall, men nog har jag varit med vid tillfällen, då ni haft ett fördelaktigare utseende, major. Indiankvinnor tycka inte illa om strimmiga ansikte, men unga kvinnor med vitt blod ge sin egen färg företrädet. Se här», tillade han och pekade på ett ställe, där vattnet sipprade fram ur klippan och bildade en liten kristallklar källa, innan det fann avlopp genom rämnorna i närheten, »här kan ni lätt befria er från sagamorens kludd, och när ni kommer tillbaka, skall jag försöka att försköna er på nytt. Det är lika vanligt för en besvärjare att ändra sin målning som för en sprätthök i byarna att byta om sin grannlåt.»

Den omtänksamma skogsmannen behövde icke leta efter skäl för att bestyrka sitt råd, ty medan han ännu talade, hade Heyward redan börjat begagna sig av vattnet. På ett ögonblick hade varje avskräckande eller stötande märke utplånats, och den unga mannen stod där åter med de vackra och rena drag, som naturen hade skänkt honom. Efter att sålunda ha förberett sig till att möta den älskade, tog han hastigt avsked av sin kamrat och försvann genom den anvisade gången. Kunskaparen följde honom med en vänlig blick och en nick och frammumlade sina välönskningar, varpå han helt lugnt började undersöka, hur det stod till i huronernas visthus; ty grottan användes bland annat även till förvaringsrum för deras jaktbyten.

Heyward hade ingen annan vägvisare än ett på avstånd glimmande ljus, vilket likväl gjorde den älskande samma tjänst som en polstjärna. Med dess hjälp lyckades han lotsa sig in i sina förhoppningars hamn, vilken helt enkelt utgjorde ett annat av grottans rum, som särskilt hade inrättats för att säkert förvara en så viktig fånge som dottern till kommendanten på William Henry. Bytena från det olyckliga fästet lågo där kringspridda huller om buller. Mitt ibland all denna oreda påträffade han flickan, blek, ängslig och förskrämd, men alltjämt lika älsklig. David hade förberett henne på detta besök.

»Duncan!» utropade hon med en röst, som tycktes bäva vid sitt eget ljud.

»Alice!» svarade han, i det han utan betänkande sprang fram bland kistor, lådor, vapen och husgerådssaker, till dess han befann sig vid hennes sida.

»Jag visste, att ni aldrig skulle överge mig», sade hon och såg upp med en glimt av glädje i sitt bedrövade ansikte. »Men är ni ensam. Hur tacksam jag än är att vara ihågkommen, skulle jag likväl önskat, att ni inte kommit så alldeles ensam.»

Då Heyward på hennes darrning märkte, att hon hade svårt att hålla sig upprätt, förmådde han henne att sätta sig, under det att han redogjorde för de viktigaste av de tilldragelser vi berättat. Alice hörde på med andlös spänning, och fastän Heyward endast lätt vidrörde hennes fars djupa sorg, runno tårarna utför hennes kinder så ymnigt som om hon aldrig hade gråtit förr. Men hans ömma deltagande stillade snart hennes första häftiga känsloutbrott, och därför hörde hon på honom till slut med odelad uppmärksamhet, om också inte med lugnt sinne.

»Och nu, Alice», tillade han, »inser ni, vilka stora fordringar ännu komma att ställas på er. Med hjälp av vår erfarna och ovärderliga vän kunskaparen kanske vi kunna komma bort från detta vilda folk, men ni måste därvid uppbjuda allt ert mod och alla era krafter. Kom ihåg, att ni flyr till er vördnadsvärda fars famn och i huru hög grad hans lycka lika väl som er egen är beroende av dessa ansträngningar.»

»Kan jag väl handla på annat sätt för en far, som gjort så mycket för mig?»

»Och för mig också», sade den unga mannen, i det han milt tryckte den hand han höll i båda sina.

Den oskuldsfulla och förvånade blick Heyward fick till svar övertygade honom om nödvändigheten att uttrycka sig tydligare.

»Detta är varken rätta stället eller tillfället att uppehålla er med själviska önskningar», fortfor han, »men hur skulle väl ett så överfullt hjärta som mitt kunna annat än önska att få utgjuta sig? Det påstås, att olyckan innerligast knyter människor vid varandra, våra gemensamma lidanden för er skull ha gjort att föga finnes oförklarat mellan er far och mig. Jag har hans tillstånd att försöka att för er bli något annat och mera än en vän.»

Flickan darrade häftigt och vände för ett ögonblick bort ansiktet men återvann snart fattningen.

»Heyward», sade hon, i det hon såg honom fullt i ansiktet med ett rörande uttryck av oskuld och hängivenhet, »ge mig min far tillbaka och skänk mig hans heliga bekräftelse, innan ni yrkar på något vidare svar av mig.»

»Fastän jag inte bör säga mer, kunde jag dock inte underlåta att säga detta», ämnade just den unga mannen svara, då han avbröts av ett lätt slag på axeln. Han sprang upp, vände sig om, och då han stod ansikte mot ansikte med inkräktaren, föllo hans blickar på Maguas mörka gestalt och ondskefulla ansikte. Det djupa strupljud, som betecknade vildens skratt, lät i detta ögonblick för Heyward som en avgrundsandes djävulska hån. Hade han lytt ögonblickets första häftiga ingivelse, skulle han ha kastat sig över huronen och låtit deras öde avgöras genom en kamp på liv och död. Men då han var utan alla slags vapen och inte visste, vilken hjälp hans sluga fiende kunde ha att påräkna, samt dessutom hade att sörja för en kvinnas säkerhet, som just nu var hans hjärta dyrbarare än någonsin, övergav han denna förtvivlade tanke lika hastigt som den hade kommit.

»Vad är er mening?» sade Alice fogligt, i det hon lade armarna i kors över bröstet och kämpade för att dölja sin kvalfulla oro för Heywards skull under det kyliga och avvisande sätt, varpå hon brukade mottaga sin fångvaktares besök.

Den triumferande indianen hade återtagit sitt stränga ansiktsuttryck, fastän han försiktigt ryggade tillbaka för den hotfulla blicken i den unga mannens blixtrande ögon. Han betraktade en sekund båda sina fångar med stadig blick, varpå han steg åt sidan och släppte ned en stock framför en annan dörr, än den, genom vilken Heyward hade kommit in. Denne begrep nu, på vad sätt han hade blivit överrumplad, och då han såg sig räddningslöst förlorad, drog han Alice till sitt bröst och stod beredd att möte ett öde, som han knappast beklagade, då han skulle undergå det i sådant sällskap. Men Magua tänkte ej på att omedelbart skrida till våldsamheter. Hans första åtgärder gingo synbarligen ut på att försäkra sig om sin nya fånge, och icke en enda blick mera bestod han sina orörliga offer i grottans mitt, förrän han hade förtagit dem varje hopp om att kunna fly genom den enskilda utgång han själv hade begagnat. När Magua var färdig, gick han fram till sina fångar och sade på engelska:

»Blekansiktena sätta fällor för de sluga bävrarna, men rödskinnen förstå att fånga en yengee.»

»Gör ditt värsta, huron!» utropade den upphetsade Heyward, som glömde, att en dubbel insats stod på spel med hans liv. »Jag föraktar både dig och din hämnd.»

»Skall den vita mannen säga dessa ord vid pålen?» frågade Magua och visade genom sitt hånleende, hur föga han trodde på den andres ståndaktighet.

»Ja, här, ensam inför dig eller i närvaro av hela ditt folk.»

»Le Renrard subtil är en stor hövding», genmälde indianen. Han skall gå ut och hämta sina unga män, så att de må få se, hur modigt blekansiktet kan skratta åt plågorna.»

Har stod just i begrepp att lämna rummet genom den gång, genom vilken Heyward hade kommit, då en låg, hotfull brumning nådde hans öron och kom honom att tveka. I dörren visade sig en björn, där den satt och vaggade av och an på sitt vanliga oroliga sätt. I likhet med den sjuka kvinnans far betraktade Magua den ett ögonblick skarpt liksom för att förvissa sig om dess beskaffenhet. Men han stod högt över sin stams simplare vidskepliga föreställningar, och så snart han kände igen besvärjarens välbekanta utstyrsel, beredde han sig med kallt förakt att gå förbi honom. En högljuddare och ännu mera hotfull brumning kom honom att åter stanna; men så tycktes han hastigt bli ense med sig själv om att inte vidare låta uppehålla sig och gick på beslutsamt. Djuret, som hade gått fram ett par steg, drog sig långsamt tillbaka för honom, tills det åter hann utgången, då det reste sig på bakbenen och piskade luften med framramarna, såsom dess vilda urbild brukar göra.

»Narr», utropade hövdingen på huronspråket, »gå och lek med barn och kvinnor, men lämna männen åt deras större visdom!»

Ännu en gång försökte han att gå förbi den förmodade gyckelmakaren, varvid han försmådde att ens för syns skull hota med kniven eller tomahåken, som hängde vid hans bälte. Plötsligen sträckte djuret ut sina armar eller, rättare sagt, sina ramar och omslöt honom med ett grepp, som i kraft skulle ha kunnat tävla med björnens beryktade famntag. Heyward hade med andlös spänning följt varenda rörelse å björnens, det vill här säga Falkögas sida. Först av allt släppte Heyward Alice, därpå tog han upp en bockskinnsrem, som hade begagnats omkring någon packe, och då han såg, att kunskaparen med sina järnmuskler höll fiendens båda armar fängslade vid sidorna, rusade han på denne och band honom ordentligt på stället. Armar, ben och fötter surrades väl tjugu varv med remmen på kortare tid än vi behövt för att omtala det. När den fruktansvärda huronen var fullkomligt fängslad, släppte kunskaparen sitt tag, och Heyward lade ned den ytterligt hjälplösa fången på rygg.

Under hela denna plötsliga och oväntade åtgärd hade visserligen Magua kämpat emot våldsamt, till dess han blev övertygad om att han hade råkat i händerna på en man med vida starkare muskler än han själv, men han hade inte låtit höra minsta utrop. Men när Falköga för att utan omsvep förklara sitt handlingssätt tog bort odjurets lurviga käftar och visade sina egna kärva och allvarsamma drag för huronens blick, svek självbehärskningen denne så pass, att han tillät sig yttra det sedvanliga:

»Hugh!»

»Jo jo, nu har du återvunnit din tungas bruk», sade hans orubbliga besegrare, »men för att du inte må begagna den till vårt fördärv, måste jag ta mig friheten täppa till munnen på dig.»

Då ingen tid var att förlora, vidtog kunskaparen genast detta nödvändiga försiktighetsmått och när han försett indianen med munkavle, kunde hans fiende väl anses försatt ur stridbart skick.

»Vilken väg kom den avgrundsanden in?» frågade Falköga. »Inte en själ har gått förbi mig, sedan ni lämnade mig.»

Heyward pekade på den dörr, genom vilken Magua hade kommit in men som nu erbjöd för många hinder för en hastig flykt.

»Tag då med den unga kvinnan» sade kunskaparen; »vi måste skynda till skogen genom den andra utgången.»

»Det är omöjligt», sade Heyward, »hon är överväldigad av fruktan, hon är hjälplös. Alice, min egen älskade Alice, försök att behärska dig, nu är ögonblicket inne att fly! Nej, det är fåfängt; hon hör mig, men är inte i stånd att följa med. Gå, min hederliga, ädla vän, rädda er och lämna mig åt mitt öde!»

»Varje spår har sitt slut och varje olycka sin lärdom», svarade kunskaparen. »Se där, svep in henne i de här indiankläderna, hölj hennes lilla person. Nej, den där foten har inte sin like i vildmarken, den skulle förråda henne. Allt, varenda smula. Tag henne nu i era armar och följ med. Lämna resten åt mig.»

Heyward tog Alices lätta kropp på sina armar och följde tätt efter kunskaparen. När de kommo till den lilla dörren av bark, förkunnade ett sorl av röster utanför, att den sjukas anhöriga och vänner stodo samlade kring stället och tåligt väntade på att få komma in igen.

»Om jag öppnar munnen för att tala», viskade Falköga, »kommer min engelska, som är en vit mans äkta språk, att upplysa de kanaljerna om att en fiende befinner sig ibland dem. Ni måste ge dem er rotvälska till livs, major, och säga, att vi ha stängt in den onda anden i grottan och nu ta kvinnan med oss till skogen för att söka stärkande rötter. Anlita all er list, ty det här är ett lovligt företag.»

Dörren öppnades nu på glänt, som om någon utanför lyssnade till vad som försiggick därinne, varför kunskaparen måste upphöra med sina råd till Heyward. Ett argt brummande drev ögonblickligen lyssnaren tillbaka, varpå kunskaparen djärvt kastade upp barkstängslet och gick ut, i det han fortfor att spela björn. Heyward följde honom tätt i hälarna och befann sig snart mitt i en klunga av omkring tjugu oroliga anhöriga och vänner till den sjuka.

Hopen drog sig tillbaka litet och tillät fadern och en annan indian, som tycktes vara kvinnans man, att närma sig.

»Har min broder drivit bort den onde anden?» frågade den förre. »Vad har han i sina armar?»

»Ditt barn», svarade Heyward allvarligt. »Sjukdomen har gått ut ur henne och är instängd i klippan. Jag tar nu kvinnan med mig bort för att stärka henne mot vidare anfall. Hon skall åter vara i den unga mannens hydda, när solen kommer tillbaka.»

När fadern på huronspråket återgivit meningen med främlingens ord, tillkännagav ett undertryckt sorl den belåtenhet, varmed denna underrättelse mottogs. Hövdingen själv gav Heyward en vink att fortsätta, varpå han högt med stadig röst och stolt hållning sade:

»Gå! Jag är en man och skall gå in i klippan för att bekämpa den onde.»

Heyward hade med glädje efterkommit vinken och redan tagit ett par steg, då dessa oroväckande ord hejdade honom.

»Är min broder vansinnig, är han grym?» utropade han. »Han skall möta sjukdomen, och den skall tränga in i horom, eller också skall han driva ut sjukdomen, och den skall jaga efter hans dotter till skogen. Nej, mina barn, vänten utanför och slån ned anden med klubbor, om han visar sig. Han är slug och skall därför begrava sig i berget, när han ser hur många som äro beredda att bekämpa honom.»

Denna egendomliga varning hade åsyftad verkan. I stället för att gå in i grottan drogo fadern och mannen sina tomahåker och intogo sina platser för att vara beredda på att utkräva hämnd på den sjukas inbillade plågoande, medan kvinnorna och barnen i liknande avsikt bröto grenar av buskarna eller togo upp stenflisor från klippan. I detta gynnsamma ögonblick försvunno de föregivna besvärjarna.

På samma gång Falköga hade satt sin lit till indianernas vidskepliga föreställningar, var han likväl icke okunnig om, att de klokaste bland hövdingarna snarare fördrogo än själva delade dem. Han insåg mycket väl, hur dyrbar tiden var under för handen varande omständigheter och att minsta anledning till misstanke skulle kunna bli olycksdiger för flyktingarna. Han valde därför den stig, som han ansåg minst uppmärksammad, och snarare strök förbi byns utkanter än gick in i den. Nattens tystnad började redan sänka sig över en så händelserik och betydelsefull aftons larm och oro.

Alice upplivades av den friska luftens inverkan, och då hon snarare hade varit kroppsligt än själsligt försvagad, behövde hon ingen förklaring över det som hade försiggått. När de hade hunnit in i skogen, bad hon att få gå själv, och Heyward efterkom hennes begäran, hur gärna han än skulle ha velat fortfara att bära sin ljuva börda.

När kunskaparen ansåg, att man hade kommit på tillräckligt avstånd från hyddorna, sade han:

»Den här stigen för er till älven. Följ dess norra strand, tills ni komma till ett fall; gå sedan uppför kullen på höger hand, så få ni se det andra folkets eldar. Dit måste ni bege er och begära skydd; äro de äkta delawarer, så äro ni i säkerhet. Att just nu företaga någon längre flykt med det unga fruntimret är omöjligt, ty huronerna skulle följa våra spår och ta våra skalper, innan vi hunnit ett dussin mil. Gå nu, och försynen vare med er!»

»Och ni?» frågade Heyward förvånad. »Inte skiljas vi väl här?»

»Huronerna hålla delawarernas stolthet fången, den siste av mohikanernas ädla blod är i deras våld», svarade kunskaparen. »Jag går för att se till vad som kan göras för honom. Hade de tagit er skalp, major, skulle en av de skälmarna ha fallit för varje hårstrå den innehöll, såsom jag lovade; men skall den unge sagamoren ledas till pinopålen, så skola indianerna också få se, hur en man utan någon korsning kan dö.»

Utan att på minsta sätt känna sig sårad av det företräde, som den kärva skogsmannen skänkte en ung man, som ju på visst sätt kunde kallas hans fosterson, kunde Heyward för Falkögas egen skull icke undgå att draga fram alla skäl, som talade mot ett så förtvivlat företag. Han understöddes av Alice, som förenade sina böner med Heywards, att han skulle avstå från ett beslut, som måste leda till så stora faror och innebar gå föga hopp om framgång. Men deras vältalighet och iver voro förgäves. Kunskaparen hörde på dem uppmärksamt men otåligt och gjorde äntligen slut på ordbytet genom att svara i en ton, som ögonblickligen tystade Alice, på samma gång den sade Heyward, huru fåfänga alla vidare föreställningar måste vara.

»Jag har hört», sade han, »att hos de unga finns en känsla, som binder mannen vid kvinnan innerligare, än fadern är bunden vid sonen. Det torde vara så, jag har sällan vistats där kvinnor av min färg uppehållit sig, men sådant torde höra till de naturliga anlagen i byarna. Ni har vågat ert liv och allt vad som är er dyrbart för att rädda detta hulda barn, och jag förmodar, att det är en sådan böjelse, som ligger till grund därför. Vad mig beträffar, så har jag lärt gossen vad en bössa duger till, och väl har han återgäldat mig det. Jag har kämpat vid hans sida i mången blodig fäktning, och så länge jag kunde höra knallen av hans bössa med ena örat och av sagamorens med det andra, visste jag, att ingen fiende var i min rygg. Vintrar och somrar, nätter och dagar ha vi strövat omkring i vildmarken tillsammans, vi ha ätit av samma fat, den ene har sovit, medan den andre har vakat, och förrän det skall sägas, att Unkas fördes bort att pinas, medan jag var tillstädes… Det finns bara en enda styresman över oss alla, hurudan än färgen på vårt skinn må vara, och honom tar jag till vittne, att förrän den mohikanska gossen skall omkomma, därför att han inte hade någon vän, förr skall tro och heder försvinna från jorden och Hjortbane bli lika oskadlig som sångmästarens tutvapen.»

Heyward släppte sitt tag om kunskaparens arm, varpå denne vände sig om och med stadiga steg begav sig tillbaka till hyddorna. Efter att ett ögonblick ha stått och med blicken följt hans försvinnande gestalt fortsatte den oaktat sin lyckade flykt sorgsne Heyward med sin följeslagerska vägen mot delawarernas avlägsna by.