Det går an/Kapitel 5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 4
Det går an
av Carl Jonas Love Almqvist

Femte kapitlet.
Kap. 6  →


[ 86-87 ]

FEMTE KAPITLET.


Mycket, mycket blir nog öfrigt ändå, som vi få
tacka hvarann hjertligt före, menar jag: och som
inga pengar kunna gälda.


Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin stol: äfven en liten rörelse förmärktes der borta på täcket. Den i låset utanföre qvarglömda nyckeln vreds helt vackert om, dörren gick upp och in trädde Annette med en kaffebricka.

»Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet!» sade hon, talför och beskäftig, såsom det stundom händer uppasserskor i småstäder att vara. »Herrn är redan uppe, ser jag? förlåt! jag vet, att annars resande helst dricka på sängen: men Gud vet huru det kom sig i dag, klockan är redan half sju; de myckna baronerna höllo oss länge i sväng i går afse, innan allt vardt skräpadt till lags som de ville hafva det. Gud låte det nu smaka och vara klart!»

Sara höjde hufvudet och satte sig emot kudden. Annette gick fram till sängen, neg och bjöd, och vände den sidan af skorpkorgen, der den skönaste skorpan låg och lyste, fram åt »s'ta frun» att taga.

Albert hade emellertid dragit på sig stöflorna. En knappt märkbar nick ifrån Saras hufvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrån hennes nyvaknade glada ansigte var för honom en uppfriskande morgonrodnad. Han tyckte sig blifva varse, att hon vinkade honom; han gick fram och satte sig på den breda sängkanten, hvarigenom den under natten obegagnade delen af bädden nedtöjdes. Annette bjöd nu honom sitt kaffe. Han tog och det smakade.

»Befaller herrskapet mer?» frågade hon heställsamt i dörren. Hvarför icke, sade Albert. Hon gick ut.

Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: »bästa Sara, jag inser huru du med rätta förargas öfver de falska titlar, folket ger dig och mig; men under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och dumheter, om detta får hafva sig så som det en gång tagit sig före att begynna — eller —»

Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas icke. Jag skulle för ingen del hafva velat utsprida en osanning, men då den gjort sig sjelf, så — och — Albert, jag är mycket glad, att du nyss icke missförstod mig, eller misstyckte, då jag vinkade dig att komma hit och sitta ned den der delen af sängen — det är en förskräckligt bred och rar säng det här, jag har sofvit som en drottning — men jag vill icke flickan skulle märka, att den der delen varit [ 88-89 ]obrukad: hon skulle derigenom fått underliga tankar om oss.

Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: »jag skall gå ned och se efter, att de spänna före.»

Han gjorde så. De beställda hästarne hade ankommit; också en parvagn, hö och halm hela bottnen full, samt två sittser, bestående af vanliga hårda bondstolar. »Hon tycker ej om de här bondsakerna, hon, det har jag hört: gästgifvaren måste låna mig en sitts med dyna,» sade han för sig sjelf.

Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den bands med nya grimskaft fast öfver framvagnen. »Men,» tänkte Albert åter, »här midt öfver axeln emellan framhjulen skakar det förbannadt. Det är bättre, att bonden sjelf sitter der och kör, och vi sätta oss i eftersittsen midt emellan axlarne, der. Annars är jag sjelf mest road af att köra och sitta längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att hafva hästsvansarne så nära sig: nästan ända in på fötterna. I synnerhet då det bär utföre och hästarne hålla igen, har man dem ända upp i knäet på sig. Sådant roar mig; men hon, tror jag säkert, muntras icke af så landtliga upptåg: jag skall gå upp och fråga hvar hon vill sitta.»

Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet. Emellertid hade han opp elastisk och glad uppför trappan, var vid dörren, läste upp och gick in. Sara stod redan på golfvet, påklädd och färdig från topp till tå. Hatten var likväl ej ännu anlagd, och den sex qvarter långa hårflätan icke hopvirflad i sina ringar, för att ligga ofvanpå nacken till kamfäste.

»Nu riktigt god morgon!» sade hon. »Vi hafva icke ännu helsat på hvarann? jag har genom fönstret sett, att vagnen der på gården allt är framme. Men — tillade hon med en mild, helt sakta och litet sväfvande röst — du har farit bra illa för min skull i natt?»

I hennes gestalt, der hon stod på golfvet, låg härvid ett uttryck af stor tacksamhet, förenad med nöjet af ett obegränsadt förtroende till hans person: och till på köpet låg ändå i det uttrycket en ej så liten blandning af qvinlig skämtsamhet.

Albert svarade intet. Men det var omöjligt för honom, att i detta ögonblick icke göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne helt hastigt.

Sara Videbeck gick straxt derefter bort till deras packning, att öfverse och betänka huru allt skulle läggas i vagnen för att fara väl. Då Albert stod i dörren för att gå efter bonden, hvilken skulle nedbära sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:

[ 90-91 ]»Jag har öfverlagt något. Det är bäst att du ensam skrifver i dagboken under resan och liqviderar skjutsen, ty skjutspojkarne kunna sällan addera, och de förarga mig så när jag skall räkna med dem, att jag mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad härifrån och till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15½ mil, gör 7 Rdr 36 sk.; vagnpengarne 46½ sk.; ökad skjuts ifrån städerna Arboga och Örebro (flere städer få vi icke), och nattqvarter, alltihop tillsammans 11 Rdr 6 sk. Se här: jag tror icke jag räknat rasande, ty jag är van och kan det. Räkna ändå öfver sjelf.»

Förödmjukad och med sänkt hufvud svarade sergeanten intet, men höjde icke heller upp handen att emottaga de ur börsen framrullande silfverpengarne.

»Bästa Albert,» inföll hon sorgset, »kanske har jag misstagit mig, och du reser icke med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någongång, att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt, så säg mig —»

Icke derpå grubblade jag, svarade han. Men jag nekar icke till, att det skulle hafva roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam af mitt så länge, ty jag är icke precist gäldstufärdig; och när jag till sluts icke längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid då hafva liqviderat oss emellan sedan — och —

Sara såg på honom med stora ögon. »Jaså?» sade hon till sluts och slog blicken åt sidan. »Nej, Albert, var icke en sådan der pratmakare. Alla liqvider efteråt bli svåra för folk, som tycka om hvarann. Du skulle bli lika förlägen då, som nu, att taga emot min andel ; och jag skulle vara ännu förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att till sluts kanske ej få gifva den. Att stå i sådan der tacksamhet är olidligt.»

Min Gud, Sara, äro då ömsesidiga tjenster — är — ja — tacksamhet, menniskohjertan emellan, en så olidlig känsla?

»Tacksamhet — Albert! (hennes ögon höjdes underbart härvid) det fins saker, som man aldrig kan afbörda: ljuf är tacksamheten då, och att stå i evig skuld till någon är ljuft då. Men skjutspengar, och pengar för mat, och för hyra, och slarf, det må hvem som vill stå i tacksamhet för, men icke jag. Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så fick jag hålla till godo och taga emot; skämmas, blygas och tacka: gråta och tacka. Men för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala icke derom, tag pengarne här i handen, Albert! och var en karl — Ack, mycket, mycket blir nog öfrigt ändå, som [ 92-93 ]vi få tacka hvarann hjertligt före, menar jag, och som inga pengar kunna gälda.»

Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta af hennes långa, mörka ögonhår, föll likväl icke ned; den drog sig småningom åter in i ögat. Således, utan att det vardt gråt utaf, ökades blott blickens sken, och den glimmade öfverjordiskt.

Albert började fatta, att det alls icke var lågt gjordt, att emottaga de der pengarne. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han helt noggrannt, likasom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: »du har räknat rätt, Sara.»

Hon förstod den seger, han vann öfver sig, och belönade honom med en egen slags nick: det viste jag, sade hon, men det skadar icke att två addera; det blir då alltid dess bättre gjordt. Härmed tog hon sin långa fläta, ring-lade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på och nalkades dörren.

Sergeanten glömde fråga om sittsernas läge. De kommo ned på gården och tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med det ena efter det andra, hvilket allt Sara ordnade i den långa vagnen, under det att Albert gick in till gästgifvaren, betalade och skref i dagboken.

»Pass skulle väl också ses,» yttrade värden, »men för herrskapet kan det icke behöfvas.»

Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon.

Han läste. »Ser — Serg — ja, det är mycket bra. Frun står väl icke nämnd här, men det gör ingenting. Det är alltför bra.»

Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag icke ville besvära polisen med att skrifva nytt pass.

»Nå, det begrips; hvad gör det också? Ordentligt folk, som reser anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjdt med hästarna. Det är mina egna.»

Jaså, herr gästgifvare. Nå kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen till Fellingsbro, så är det gjordt.

»Nej, det behöfs icke; men det kan också gå an; drängen är supig.»

Se här — fem fjerdingsväg — och se här litet öfver till — hvart gick Annette? var så god och tag detta för hennes räkning.

»Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om jag får bjuda! så här på morgonqvisten skadar det icke. Säg, skulle det ej gå [ 94-95 ]an, att jag fick bjuda frun derute ett glas? jag har fin malaga.»

Jag räds att Sara icke vill ha, så här tidigt.

»Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad att frun är ifrån Vestergötland? ett förträffligt val, som herr sergeanten gjort: jag vill nu önska, att bondvagnen är till lags och ej skakar för mycket; men när man ej har eget åkdon, får man nöjas. Jag är sjelf gift ifrån Vestergötland, der fins det bästa folket. Jag är skam till sägandes slägt med en, som är slägt med sjelfva Hörstadius. Jag har förr en gång sett herr sergeanten: lång, vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att ännu en gång få — på uppresan — mjuka tjenare — mjuka tje — »

Sergeanten kunde icke neka att dricka; men gästgifvarens nästan faderliga huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom tydligt om hans egenskap af underofficer.

Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom efter med sitt glas på brickan. »Tillåt! tillåt!» myste han.

Men Sara vände bort hufvudet och yttrade förtretligt, halfhögt: med sådant upptager jag icke tiden, i synnerhet icke om mornarne.

Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarne jemte piskan, och satte sig upp. Han körde ut genom gästgifvargårdsporten, och höll i sin tankspriddhet på att köra fast.

»Åh då! se nu, se nu — det här går icke an!» ropade hon.

Sergeanten förargades, emedan han berömde sig af att köra ganska väl. Han ryckte till hästarne med tömmarne, gaf dem en pisksläng, och for af ut genom porten och sedan bort öfver Arbogagatorna fram till vestra tullen, så att det rök om gatstenarne. Att vagnen härunder skakade och hoppade, kan man föreställa sig. Kör vackert, herre! erinrade drängen, som satt i stolen bakföre och reste sig till hälften. »Hut, lymmel, sitt ner och håll käften!» röt sergeanten.

Man var nu kommen på landsvägen, hvilken jemn och ypperlig tillät en ganska hastig fart, utan att någon deraf kunde finna sig stött. Drängen teg också och inslumrade, i synnerhet som det icke var hans egna hästar. Sara hade sutit småhäpen allt sedan porten, och en eller annan fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning efter om Albert månne vore riktigt ond?

När sergeanten körde hästar, var han gerna så upptagen af detta nöje, att han icke såg eller hörde på annat. En halftimme, eller hel, yttrades intet, svenskt ord.

[ 96-97 ] Sara sade en gång: »det dammar!» Denna sanning var ovederlägglig och således icke vidare att behandla.

Sara sade efter en stund igen: »det dammar förbålt! jag tror jag tar af mig hatten?»

Sergeanten hade emellertid temligen återkommit till lynne, så att han väl icke svarade på det som sades, men dock frågade: vill du hellre sitta i efterstolen? jag ser på blacken der, att han ständigt slår dig med sin långa, oklippta svans på kängorna.

»Det har jag intet emot, han dammar af dem.»

Nå, det är godt. Då bryr du dig kanske icke heller om att sitta i eftersittsen?

»Bredvid drängen? har du då här i framstolen icke rum att köra, nu som det är?»

Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att köra, och vi satte oss begge i efterstolen: der skulle det skaka mindre för dig, Sara.

»Jag kan icke säga, att det skakar just. Värre skakade det på Arboga gator.»

Men om du skulle taga af dig hatten för dammet, som du säger, hvartill tjenade det? Icke komme det att damma mindre för det?

»Nej, men en hvit kambrickshatt, som dammas ned, måste genast tvättas: och det är besvär, ty han måste tvättas i sjelfva sjön med borste. Deremot en silkes-schalett far dammet straxt af, bara man slår honom ett par slag öfver handen.»

Ja, om du vill byta om på hufvudet, så skall jag genast stanna och vi stiga ur.

»Eller om jag skulle taga upp paraplyn och hålla emot dammet?»

Dammet bär sig icke åt som regn — afbröt sergeanten — hvilket blott faller ofvanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en dessvärre kring hufvudet; jag tycker ej om paraply i vackert väder.

Sara teg. Man åkte åter en qvart utan samtal. Men vid denna tidepunkt vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre delen af vagnen.

»Hvad ämnar han företaga sig med våra saker!» skrek Sara och vände om hufvudet. Albert saktade hästarne och såg sig om: det var dock ej farligare, än att drängen vridit sig om på den venstra sidan, för att försöka en lur på den.

Men härigenom kom Albert tillbakas ifrån sin förstämning, skrattade åt den groteska ställning, Arboga-sofvaren intagit under sin inböjda hatt, och sade: »vet du, Sara Videbeck, efter vi nu en gång stannat, så håller jag en smula: hästarne kunna flåsa ut, vi [ 98-99 ]hafva kört raskt: och då får du emellertid byta om för dammet allt hvad du behagar.»

Han hoppade af, gick omkring åkdonet och gaf sin reskamrat handen för att hjelpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnafvet föreföll henne tjärigt att stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för länge, hvarföre han släppte hennes hand och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till marken och sade: »nu skall du få se, att du genom åkningen blifvit ovan att stå?»

Åh, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du rätt fort, Albert, i synnerhet på — vet du, magistraten i Lidköping har gjort ett förbud för resande, att fara på fyren genom gatorna.

»Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa till Lidköping. Men uppriktigt, är du icke törstig i detta hundsvotts-dam? Jag vet en liten källa här uppe i backen. Tycker du icke, att denna nejd är ganska vacker?»

Kallas det här en nejd? hafva vi långt till Fellingsbro?

»Men har du då icke kärlek för vackra landskapsstycken?»

Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjdt omkring. De äro så sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken hängande der hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden; men jag har låtit bära dem upp i vinden.

»Jaså. Men finner du då icke, att här är en utsigt? Se ditåt — dit längst bort vesterut ligger det sköna Frötuna: Dalsons förr, nu grefve Hermanssons egendom.»

Utsigter hafva vi åt alla håll, hvart jag vänder mig, tycker jag. Men säg, är det här då icke en socken? I Vestergötland hafva vi alltid socknar, så fort vi komma utom staden. Och hvarje socken håller sin embetsmästare i skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men icke gesäll. Men det gläder mig, ännu hafva socknarne ej kommit så långt, att de hålla egen glasmästare, mig vetterligt åtminstone icke socknarne vid Lidköping; ty det vet jag, att jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka, Göslunda, Säfvared, Linderfva, Hofby, Trassberg, ja ända till Skallmeja, och låtit sätta uti åt dem.

Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarne och småtalade med dem, då det syntes honom omöjligt, att bringa den vackra flickan till något förnuftigt samtal öfver landsbygdens behag. Torde likväl till hennes ursäkt böra anföras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro icke är öfverdrifvet skön. [ 100-101 ]»Hvad väg for du upp till Stockholm, Sara?» frågade han efter en stund, sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i stället satt en ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk öfver hufvudet.

For upp? sade hon.

»Ja, Sara, for du icke samma väg upp till Stockholm, som vi nu resa? Jag tycker du är något liknöjd för vägen och föremålen här?»

Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på honom utanför Kållandsö, då han passerade ifrån Venersborg; och sedan seglade han och for med mig härs och tvärs, ända tills han kom till Stockholms Riddarholme.

»Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på gästgifvargårdar och städer, som vi nu på denna väg hafva att färdas förbi och igenom?»

Det förstås, att jag skulle hafva reda på dem, då jag ämnade taga den här vägen på återfarten, och det gjorde jag för att jag har uträttningar i Örebro och Hofva. (Jag skall sälja litet spegelgods der åt Selin, det kan betala resan). Och det är ingen konst att veta besked på gästgifvargårdarne: se här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista på alla ställena, med miltalen, som jag skref upp i Warodells bod i Stockholm, efter en uppgift, jag fick. Och den listan läste jag öfver utantill i går aftons, innan jag somnade.

Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig fruntimmersstil. Och detta låg hon och inpreglade i sitt minne innan hon somnade i går aftons, just då jag — ! (förkrossande tanke, som genomfor Albert). »Du sysselsatte dig sannerligen icke med intressanta ämnen innan du somnade,» sade han högt och med en syrlig blick.

Jag läste öfver alltihop, fjerdingstal och namn; det var icke ledsamt. Och så räknade jag i hufvudet ut min andel i skjutsen, för att veta huru mycket jag borde lemna dig på morgonen före afresan: det var roligt: jag tänkte på dig derunder — och somnade hastigt och godt.

»Jaja, det sista var just ett ämne att genast insomna af,» anmärkte Albert. Nu hade hästarne pustat tillräckligt, och sergeanten, ej i bästa lynne, förargad åtminstone öfver menniskors sömnförmåga, gick bort till drängen och väckte honom med en dugtig stöt. »Hans, Mickel eller Fähund, hvad du heter, är det att sofva så, när man skall köra resande? upp fort och ned ur sittsen med dig!»

Drängen, yrvaken och häpen af den grofva, stränga rösten, skuttade lydig och slafvisk, såsom tjenare i staden ofta äro, ur vagnen. »Hva falls?» sade han.

Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarne. Sätt din bondstol der främst, och sätt dig [ 102-103 ]sjelf i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är nu så jemn och god, att det största nöt kan köra honom. Jag är endast road af att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort; säger jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen bakföre, midt öfver vagnen, så sätta vi oss i den.

Drängen blef småningom galant, och uträttade prompt herr of'serns ordres. Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men smålog då och då åt vissa pikar, som hon begrep.

Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blef genom denna syssla snart alldeles redig. Han ville visa sin hurtighet, smällde och körde, »så det bar af som sjelfvaste fan», enligt skaldens uttryck.

I rappet kom man till Fellingsbro. »Se, hvilka stora, vackra, rödbruna hus!» var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarne, som vända gaflarne åt landsvägen, stå så symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården emellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder och lass genom sitt staket utmed vägen.

Albert svarade intet på hennes utrop om husen, steg af, uppgjorde hastigt affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jemte en lika bra vagn och stolar. Ånyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg gubbe, fick köra sina hästar sjelf; och derpå förlorade man icke, ty han durkade af på den goda vägen ganska flinkt. Efter en stund vände sig vägen åt venster, söder, och man kom in i skogar. Gubben talade oupphörligt ett dofgroft och muttrande språk till sina hästar, hvilket, utan att vara svenska, dock begreps af dem; här kan det likväl icke återgifvas. Glad att ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben ingenting annat än vägen och dem.