Det går an/Kapitel 4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 3
Det går an
av Carl Jonas Love Almqvist

Fjerde kapitlet.
Kap. 5  →


[ 62-63 ]

FJERDE KAPITLET.


Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och
lade hufvudet emot karmen. »Du är utan diamant,
Albert! blunda och sof, och fäll ihop dina anspråk.»


Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, äfven på fördäcket. En lär hon isynnerhet hafva varit rädd om. Ty vid ett tillfälle, då ingen annan person stod der längst framme, passade hon på, klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: »du tycker ju om, Albert, att jag ber dig om en liten tjenst? jag har här en kappsäck, den der med messingsbokstäfveraa S. V. på: laga, att ingen sätter sig på honom! jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; men under det der sista rumsturet drogo de fram både ett och annat, seglet är uppe, och min kappsäck blott och bar.»

Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: är kappsäcken så öm, att icke en gång en så lätt kropp, som du, får sitta på den? annars kunde den lättast vaktas på det sättet.

«Nenej vasserra, hvarken jag eller du, och allraminst någon annan.»

Har du fullt med diamanter deri?

»Åh då!»

[ 64-65 ]Nå men hvad? fast förlåt mig, det angår mig icke; var trygg och glad, och gå sjelf hvart du behagar. Jag skall bevaka din kappsäck.

Sara tackade honom med en blick, såsom om kappsäcken varit hennes eget hjerta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon satt afsides på däck.

»Hvad kan flickan hafva i kappsäcken?» tänkte Albert, der han stod, tittade ned på de blanka, gula S. V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren. »Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig felt. Fast det bryr jag mig icke om; pengar får jag nog ifrån (här mumlade han ett hemlighetsfullt familjenamn), och af egendomarne i Wadsbo har jag min gifna intendentsprocent. Bokstäfverna äro rätt väl gjorda; de hafva messingsslagare i Lidköping, som duga. Skall jag följa henne så långt som ända dit? jag borde annars vid Mariestad taga af ifrån stora vägen och åka inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru der med brickan! langa mig upp en ny cigarr: jag vill ej gå från stället. Djefvulen, hon hörde mig icke! hur skall detta aflöpa? jag vill då ännu röka litet närmare in på stumpen, men det, smakar hett och röken går mig i näsan, fy tusan djeflar. Kappsäcken är just icke stor; lång temligen, men icke bred; hon har säkert glasskrin deruti, efter ingen far sätta sig på honom. Men hvem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? det öfriga däckpatrasket här har jag aldrig märkt sätta sig på annat än tågverket, och på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsadt och beskedligt folk; de äro så litet djerfva mot andras saker, att par exemple dalkullorna satte sig allenast på sig sjelfva, hic est, de lade benen under sig. Hvilken oförskämd persedel kan då Sara hafva fruktat skulle understa sig — aha — du skall få se, Albert, att hon menade dig sjelf, och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta kappsäcken — baj millioner så han smakar!» sade han och kastade yttersta stumpen i sjön: »det här går öfver tålamodet.»

Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, hvad tycks? stack en ny cigarr i hans hand. Eld har jag icke med mig, sade hon, och jag ville icke låta jungfrun, som jag beställde cigarren af, tända på honom åt dig dernere, ty — och dessutom kan hon icke röka. Men huru skall du få eld, Albe?

»Jo se här,» inföll han, »kommer ångkaptenen spatserande med sin ypperliga trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten… var så god och träd ett par steg närmare, så får jag tända; denna vackra flicka har satt mig på en post, hvilken jag såsom god militär ej kan lemna.»

Straxt! straxt! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde ej afhålla sig ifrån ett [ 66-67 ]högt skratt, då de begge karlarne satte cigarrändarne mot hvarann, med spända allvarsamma ögon observerade spetsarne, och ifrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det lyckades; och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck af sällhet tog sergeanten begge kindbenen pinfulla af ny, frisk rök — ty man vet, att det är den första röken, som smakar bäst — och blåste ut den högst långsamt: men blåste den i sin tankspriddhet midt i ansigtet på Sara.

»Åh då!» ropade hon och sprang ånyo sin väg till den andra delen af fördäcket, der hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr.

Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck, — d. v. s. hennes — och betraktade den sjunkande milda, täcka vestersolen. Man var nu kommen in på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och såg på solen, såsom sagdt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken. Han rökte långsammare nu; ty han tänkte, »om den här cigarren blir slut i ett rapp, så tör det icke falla sig lika behändigt som nyss, att få en till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag tycker mera om det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller hela hjertat deraf. Det var en dum tanke af mig — puh! — men jag skall icke blåsa ut för mycken rök i sender — puh! — Låt vara, att hennes själ är af glas något litet: kan icke jag hafva en diamant såväl som någon? och skära? men djupt vill jag icke skära, det näns icke fan på så vacker kristall — puh! — jag skall bara rita in ett A på hennes minnes emalj; det må jag väl få? det är väl ej för mycket? — puh! Vacker är hon när hon är allvarsam, men än vackrare när hon ler, så der; och allra vackrast var hon, när hon gret öfver sin mor: det är besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plär annars bli ful när man grinar — puh! — men hennes ögonvrår blefvo icke röda, utan stodo klara som — nånå, gråten räckte icke heller länge.»

Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke pricken, din attan? Jaja, det börjar skymma, tillade kaptenen godmodigt; det är nu, bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit sjelf. Inloppet i Arboga å är icke såsom andra lappris-inlopp. Ror i lä! i lä! stopp machin, för sju tunnor tusan! gå ned härifrån; jag ställer mig hit sjelf. Säg till att klyfvarn tas in!

»Stopp machin! stopp!» hördes till återsvar. Fartyget saktade farten, och den skicklige kaptenen, som nu sjelf stod vid styret, fick tid att åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omfors.

Mälarens innersta vatten, eller dess vestligaste begynnelse utanför Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt af små grund, blindskär och [ 68-69 ]landtliga äfventyr, som man alltid har ondt af till sjös. Dessa små landspetsar, närmast Arboga å, äro en fortsättning af de låga Kungsörs-ängarne, hvilka, likt en grön matta ytterst i vester, tyckas hafva för afsigt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om qvällarne, icke se gränsen bestämdt emellan sjelfva gräsvallen och Mälarvågen. Seglaren tar då sigte på taket af Kungsörs slott, som ej ligger långt ifrån å-munnen. Det gick denna gång, såsom alltid, lyckligt för Yngve Frey.

Just som man inkommit i ån, hördes en grof, torr röst uppe på ångbåts-aktern tala till sin granne: »Huru långt hafva vi nu till staden?» Sex fjerdingsväg circa, genmälde till återsvar en annan stämma, med uttryck af högsta beskedlighet, tjenstvillighet och ifver; ljudet var en sopran, likt en kärrings, dock utan att vara det, ty det var en karls. »Godt!» återtog basen och såg på klockan, »hon är sju: vi äro framme åtta, åtminstone nio, och kunna hoppas på ett ordentligt bord och riktiga sängar.» Orden vexlades emellan två familjefäder. Om min baron befaller, sade sopranen (äfven baron), så går det lätt an, ganska lätt, ganska lätt, om vi passa på här vid Kungsör och skicka en stafett, en kurir, landvägen till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöta mycket resande ihop.

»Kan det ske, kapten?» frågade basen förnämt, men liknöjdt. Det går positivt an, ja visst, visst, inföll sopranen ifrigt, innan ångbåtskaptenen vid styret ännu sjelf hunnit svara.

»Det kan ske,» sade denne, »ehuru icke utan sitt lilla besvär.»

På hvad sätt? frågade basen, trött af så mycket talande.

»Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt!» hoppade sopranen efter med de snabbaste ord i verlden. Den hederlige kaptenen vid styret såg sig om betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i land och vid gästgifvargården deruppe tinga en karl, som rider till staden, om det nödvändigt skall vara. Men jag hoppas vi skola vara lika hastigt der som han.

»Åja, åja, aja,» sade sopranen, »vi hinna väl lika hastigt till bron, med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan försinkas, bortsinkas, borttages mycken tid med komningen i land, så att det är alltid godt — vill icke min baron det? — vi skicka en stafett, som beställer, och tar upp alla rummen?»

Må gjordt! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under rocken. Sopranen spratt upp som en glad vindthund, men spratt dock icke längre än fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. »Beställ, bästa kapten, beställ, beställ!»

Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad af detta fjäsk, men ville likväl ej göra baronerne [ 70-71 ]emot, utan ropade på en af sitt folk. Gör jullen klar och far i land, och — han sade mannen ärendet. Du får ro efter oss sedan.

»Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås! muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en half pekning på den i sin rock nedhukade basen.

Något är det värdt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan och såg bort åt de begge stränderna, mellan hvilka han styrde. Anblicken på högra sidan var vidsträckt och intagande. Ängarne, i en omätlig vidd norr och nordvest ut, lågo öfversållade med millioner vålmar, likasom de små oafklippta knutarne på afvigan af en stor grön tapisserisömnad.

Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig sjelf. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i skriften: allt hö är kött; ty af dessa ängar, för så godt arrende, har han groft. Kammarkollegiet eller Krigs — jag vet icke rätt — har varit beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig egendomar i alla landsorter: ej blott här vid Kungsör, utan ock i Sörmland: ja, i hela riket. Har han icke arrenden ända bort för fan i våld på skarpa Upland, i Sollentuna? det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så pinar han sin arma kropp med att på bondkärra åka och flacka allt sitt lif mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara ett förbannadt efterseende, att sköta hemman i alla landsorter. Och när han skraltar så der omkring, är han dock så tvär emot sin egen lekamen, att han endast njuter vatten. Hörstadius är vestgöte, deri ligger knuten; det är då en egen nation till folk! Men hvad jag berömmer hos honom, är, att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina tusen rättare, drängar och spektorer; så att han till sluts lär plåga ingen mer än sig sjelf. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr är man som förare af en ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu är ån ända fram till Arboga klar och lätt att handtera sig uti.

Styrmannen kom på befallning, kaptenen lemnade honom rodret, gick sjelf derifrån bort öfver däcket och kom så trappan utföre till de undre hemvisterna, der toddy som bäst stod och rykte. Äfven punsch egde rum.

Det var afton. Solens fé hade redan vesterut sjunkit ned i famnen på Kungsörs ängar, men ett mörkrödt purpurskimmer hängde ännu qvar på skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat af sig, innan hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gingo ut ifrån skimret; [ 72-73 ]många af dem randade vattnet, och äfven några lågo stänkta på ångbåtens artiklar.

En mjuk hand rörde Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda strålarne, som han en lång stund stått och betraktat, huru de gungade och flydde ofvanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade hviskande: »gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina saker ända tills vi komma i land med dem. Gå ned och drick ditt glas punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då upp i staden hastigt och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarne taga bort karlarne för oss.»

De stodo händelsevis alldeles ensamne der i fören, så att Sara kunde väl icke hafva behöft hviska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra, och hennes täcka ansigte var honom härvid så nära, att han, utan att sjelf veta deraf, kysste henne, och gick bort, som hon sagt.

Sara Videbeck — likasom ingenting händt — började framme i fören verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina egna kappsäckar, skrin och öfverplagg tillsammans. Hon bar äfven till samma hög sergeantens icke särdeles vingbreda rensel, koffert och reskappa. Huru hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka hvilka persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek fästat sig vid, stundom lyft på, makat, jemkat o. s. v., hvilket en bra karl aldrig gör med annat än egna tillhörigheter.

Albert gick sannerligen utföre och tog sig ett glas punsch. »Mamsell, låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan; jag skall bära dem sjelf, så besväras ingen.» Skänkmamsellen, glad öfver en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befaldt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. »Ar det carolina?» frågade hon. »Jag dricker ej punsch.»

Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i qväll. Han är fin och god.

»Bra!» sade hon, sedan glaset var tömdt. »Albert, det här är bättre än carolina.»

Det är just hvad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det bredvid stående.

Nu smällde kanonen salut från Arboga stad, och ångbåten lade till vid högra stranden, såsom öfligt var, nedanför Lundborgs gård.

Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste, som hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, träffade han tvenne sysslolösa Arbogamenniskor, med hvilka han snart kom [ 74-75 ]öfverens. De följde honom ned till ångbåten med en bår, som de i granskapet togo. Nedkommen till fartyget, höll Albert på att icke träffa den han sökte. Med en liten häpenhet såg han sig om i skymningen efter det chaira hufvudet — det fans ej. Till sluts upptäckte han likväl framme på däcket — Sara Videbeck i hatt. Ehuru de begge karlarne med båren väntade på ordres, kunde han likväl ej hindra sig ifrån att några ögonblick stå och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag på morgonen haft en anblick af samma person för sig, några minuter: men han hade då sett henne utan intresse. Nu — är det hon? tänkte han. Mamsell ville han, förr en gång varnad, icke alls anse henne för. Men den nätta, hvita kambrickshatten satt ganska behagligt på det täcka, fria hufvudet; och några smakfulla mörka lockar hängde också på hvardera sidan vid tinningarne, alldeles som rätt och billigt var. Albert pekade åt karlarne, hvartåt de hade att gå. Sara sade med tonvigt på fjerde ordet: »det här är våra saker; var rädd om dem, att de ej skafvas på båren.»

Ingen fara, söta fru, sade den ena bäraren.

»Säg sjelf, anmärkte den andra, hvilket frun är ömmast om, så skola vi lägga det på båren öfverst.»

Albert smålog för sig sjelf, men såg en ganska syrlig och sträf mine i Saras anlete. De kommo i land. Hvartåt befaller herrskapet att vi gå? frågade främsta bäraren.

»Till gästgifvargården.»

Jaså, herrskapet är icke hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda sig få nattqvarter på gästgifvargården, ty här har kommit mycket resande.

»Jag följer med sakerna,» inföll Sara, »skynda förut, Albert! vi hitta nog efter till gästgifvargården.»

Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna och kom efter en stund fram till gästgifvargården.

»Fins inga! fins inga!» var värdens svar på Alberts begäran om rum.

Men jag kommer ifrån ångbåten och måste hafva rum.

»Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån sjelfva blåkulla, så blef här icke flera rum för det. Här komma baron** och baron ** och baron**, som för sig och familjer redan upptingat alla rummen. Och i Arboga för öfrigt — ja, hör sig om, min bästa herre — jag tviflar storligen, ty marknaden i — hmhm — har gjort ett fasligt sammanlopp.»

Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag sjelf kan sofva på någon skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan gerna få vara litet. Var så god; lika mycket hvad det kostar.

[ 76-77 ]»Har frun något enstaka rum öfver, Annette?» sade värden och såg åt sidan in i en sidokammare. »Det är några förbannadt vidlyftiga friherrar, som okaperat oss helt och hållet, vi ha annars lokaler nog; men de höra till ortens noblesseri, och derföre ser herrn —»

Nej, svarade Annette, fins icke.

»Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum,» sade sergeanten beslutsamt och gick sjelf dit in. »Behöfs blott en säng. Det är omöjligt att icke sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och vackert hôtel, som här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en lång gång utmed gården leder till tusentals rum härinne.»

Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna. Gå, Annette, längst bort in i gången, och se om min egen kammare kan skräpas i ordning. I nödens stund får jag väl lemna min egen ro i sticket.

Annette och sergeanten gingo. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gaf sitt bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han Sara och bärarne. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde till den långa gången, belagd med bräder, och hvilken, lik ett loft eller arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom gåendet blifvit munter igen och fått den friskaste färg; men hvilken åter snabbt öfverdrogs af en harmsen sky vid bärarens artiga anmaning:

»Gå förut, söta fru!»

Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och åtföljd af Albert och Annette inträdde hon i den anvisade kammaren, den hon fann förträfflig. Flinkt och gladt ordnade hon deras saker derinne mot ena väggen. Bärarne betalades och affärdades. Efter en af Annette gifven anvisning på ett nyss för spisning ledigt blifvet smårum der nere, gingo de begge dit och njöto en tarflig aftonmåltid, som i synnerhet Sara Videbeck väl kunde behöfva.

En halftimme förfor. De följdes derefter åt upp ifrån spisrummet, och Annette gick förut att öppna dörren till nattlogiet.

»Gud låte herrskapet bli nöjda!» sade Annette. »Vi hafva ej bättre, för de många resande skull; jag skall straxt komma upp med ljus.» Derpå neg hon, steg ut och lemnade dem tillsammans.

Den breda, skönt uppbäddade sängen gaf tillkänna, hvad den beskedliga Annette höll dem före. Albert, för att genast i ögonblicket afskära all förlägenhet, sade: »bästa Sara, jag sitter i ett åkdon der nere, eller tager min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din benämning förargar mig lika mycket som dig; men man rår icke för, att vingbreda baroner så upptagit alla rum, att [ 78-79 ]jag allenast kunnat bekomma ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du här skall må bra, förblifva ostörd och sofva godt.»

Sara hade under tiden aftagit sin hatt, lagt den på en stol, kom fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: »gör som du vill, och sitt derute hvar du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du skall göra väsen af det här ena, hyggliga, vackra rummet, och tycka det är dumt för att det är allenast ett. Hade du, såsom jag, varit både född, uppfödd och sedan tillbragt hela lifvet i blott ett enda rum, som om dagen var arbetsverkstad och om natten sofrum för oss alla samtlige (ty de rum, som i huset hemma voro öfver, måste vi för nöd hyra ut), då skulle du icke tala stort om detta lappri. Men ehuru du väl icke riktigt är som många andra, kan jag ändock förstå, alt du blifvit uppfödd med flere narraktiga tankar. Derföre, goda Albert — ja, gör som du behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för att sitta i rusket derute öfver natten, så skall jag hålla det för alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse det likaså, ty just då betyder det minst.»

Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som ett echo genom sergeantens själ, och något så krossande för hans sjelfkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum.

»Albert!» — fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand — »misstag dig icke på mig, och undra ej. Om jag undantar de nätter hemma för länge sedan, då pappa ännu lefde, mest uteblef, men stundom likväl hemkom och med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för öfrigt alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, der vi sofvo, att ej det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gerna ut, bästa Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan icke ändra dig.»

Nu måste han le, det kunde icke hjelpas. Han släppte hennes hand. Lika godt, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa hästar för morgondagen.

»Det förstås, att du nu skall gå! ja,» inföll Sara hastigt, »i morgon är det för sent att få allt i ordning: vi måste vara tillreds tidigt. Och du blir hvar du vill i natt, men tag ur kammarnyckeln med dig, när du går ut, att ingen annan i misstag kommer in och säg åt jungfrun dernere, att hon inga ljus behöfver taga upp, jag ser nog lägga mig.»

Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon midt på golfvet och neg: »god natt, Albert, vi se hvarann i morgon!»

[ 80-81 ]Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. »Obegripliga!» lät det emellan hans tänder. God natt! vi se hvarann först i morgon! är det en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allraförsta omnämningar luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.»

Han fullgjorde der nere affären med hästbeställningen och tillsade Annette att inga ljus behöfdes, men att kaffe skulle inbäras klockan precist sex på morgonen. Så spånslog han på gården för att träffa vagnar till sofställe. Men inga sågos. Af några uppstående tistelstänger, som han genom springor varseblef i lider, fann han väl tillgång på diverse herrskapsvagnar, men de voro inlästa. Han gick ned åt den sluttande gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade på dörren. Derinifrån röt en rusig stalldräng: ryk åt helsingland[1]!

»Det var en hundsvott till gästgifvare så ordentlig, som så tidigt stänger alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, här får du roligt, och är afbiten från hela menskligheten. Jag går på en minut upp igen, för att se huru Sara håller god mine och tar emot mig, och sedan går jag åter hit ned att skaffa mig gehör hos en så'n sakramenskad helsinglands stalldräng.»

Till detta förslag drefs han af nyfikenheten. Men han gick likväl först många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlagda gården, hvarunder han ofta stötte fötterna och talade till sig sjelf. »God natt! sade hon, det är sant; men hennes röst darrade litet dervid, det märkte jag: ljuft, outgrundligt, såsom ifrån innersta hjertat. Det kan förklaras, som man behagar, och behöfver icke betyda en fullkomlig likgiltighet eller ett bestämdt godnatt, såsom afsked. Det kan vara tvertom. Jag har lust att sätta henne på prof, plåga henne, och icke gå upp. »Vi se hvarann i morgon!» alltså icke i qväll? Förut hade det likväl öfverlemnats åt milt eget val att bestämma hvilketdera jag ville? Jag skall pröfva henne: jag går upp på en minut; en half minut.»

Han steg sakta trappan uppföre, gick den långa gången fram, satte nyckeln varsamt i låset, läste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i halfmörkret, Saras kläder lågo ordentligt på en stol aflagda och hopvikta. Hon sjelf? Han sträckte fram hufvudet att se. Hon sof redan, med ansigtet vändt emot väggen.

Alberts första känsla var en sval hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt af en så enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Hon — utan att veta om [ 82-83 ]han icke ändå skulle återkomma, såsom han nu ock i sanning gjorde — hade lagt sig tryggt och friskt, och genast insomnat, utan inre uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.

Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat huru det skulle bekomma henne »alldeles ingenting», om han stannade derinne. Hvad betydde han således för henne? detsamma som en stol — ett bord — en dörrpost — ett likamycket.

Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan svårighet vara närvarande vid sin toilette? Alltför smickrande att njuta samma ynnest!

Albert drog af sig stöflorna; gick tyst och sammansjunken ett hvarf öfver golfvet; tog af sig rocken, och, efter han nyss fantaiserat om stolar, uppsökte han sig en sådan och fann en med sidokarmar och ett ofantligt ryggstöd: en af dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet återfinnas i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom auktionens verlds-kringspridande välde.

Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den, tittade ut genom rutorna, såg på himlahvalfvet och ämnade somna. Men han kunde icke en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring honom. Han såg framåt sängen. Den sken hvit, till följe af värdinnans rena, nymanglade örngodtsvar. För öfrigt tyckte han, att den var död och meningslös.

Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men icke dessmindre såg han. Hvad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans inre syn. Der framkommo alla de små särskilda händelserna under den förflutna dagen, och Saras bild förnyade sig ständigt, men så mild, så glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strengnäs, då de blefvo du; så, när hon kom med cigarren; så etc. etc. etc. Kan det vara möjligt, efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.

»Dumma sergeant!» ropade han halfhögt och stirrade upp emot taklisten: »hatar mig? Det gör hon visst icke. Hatar man en stol? hatar man ett bord? hatar man en möbel? en likgiltig — en ingenting — en mig!»

Han lyddes, för att upptäcka om hon dock icke på något vis skulle sofva oroligt. Men det spordes ej. »Sara Videbeck är icke af dem som drömma,» suckade han och slöt igen sina ögon. Till sluts har hon väl ändå ett glashjerta, hårdt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann hvarken efter att hata eller älska. Men hvad är hon då sjelf för en? [ 84-85 ]Hon är sjelf en stol, känslolös: likasom hon hållit mig för en stol, och sagt mig det öppenhjertigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är ingenting alls åt det hållet, som jag menar; hvarken god eller ond. Huru kan jag kalla ett ingenting Dygd? eller ens Last? Men förlåt, sergeant, du har orätt (fortfor han litet derefter): hon är ej, som du säger, ett ingenting åt det hållet; mins du par exemple de der lifliga ögonkasten? den varma munnen? — då och då — nej, nog har hon sinne, var viss på det: men om jag är den rätte, se det är en annan fråga... Hvad är hon då för en? Liderlig? hut åt helsingland! det kan icke falla mig in. Men ett mellanting är hon, som jag icke begriper, om jag bråkar sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott tjugufem år?»

»Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra.» Oaktadt denna önskan, såg han dock nu som allrabäst ut genom fönstret och upp emot himlahvalfvet igen, hvilket blifvit klarare och började visa några stjernor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att få bort all imme. »Hvad är sjelfva denna ruta?» började han monologisera. »Hvad är här i verlden en glasruta? Det är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan inne och ute; underbart nog; ty sjelf synes rutan icke, och skiljer likväl så bestämdt emellan den lilla menniskoverlden Inne och det omätliga stora Ute? Jag kan i rutan sjelf se intet, men genom henne ser jag likväl nu himmelens stjernor? Rutan är obetydlig, kanske föraktlig; icke just en låg varelse ändå, tycker jag; men ej heller mycket hög i värde; ja, just som jag par exemple jag sjelf! Ack, jag ville så gerna rista in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i vestfickan, jag har lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att dermed kunde glas icke skäras.»

Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller han icke tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett ord, han kunde intet märke rista. Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade hufvudet mot karmen. »Du är utan diamant, Albert! blunda och sof — och fäll ihop dina anspråk!» Allt dimmigare vardt det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna derinne. Pulsarne slogo utan hetta: helt långsamt och doft klappade hjertat. Universum var ganska ledsamt. Han insomnade.


  1. Helsingland, begagnadt till svordom, kan ju få lof att skrifvas med litet h?