Det går an/Kapitel 6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 5
Det går an
av Carl Jonas Love Almqvist

Sjette kapitlet.
Kap. 7  →


[ 104-105 ]

SJETTE KAPITLET.


Hvad? är hon i stånd att rysa?
tänkte Albert, nä Gud ske lof! då är
hon likväl — — »Hvad ryser du för,
Sara?» sade han högt.


»Hvad jag tycker om den här skogen, Albert!» sade resesällskapet, under det de fortforo att åka ifrån Fellingsbro och kommo in på skogen Käglan. Orden yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte förmodligen det var ledsamt att på så länge sakna samqväm. Sergeanten såg åt hennes sida och tänkte: hon har dock ett sinne för det sköna landet? Till hälften blidkad sade han derföre — nej, han sade ingenting, men han hade väl i faggorna att tala.

Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par minuter: »ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man dammet!»

Så — intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.

Sara Videbeck drog af sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om fingrarne. Hon veckade ihop dem och stoppade innanför kapotten.

Derpå började hon vifta med de begge hvita, knubbiga, genom sina gropar skalkaktiga händerna upp och ned i luften, för att svala dem.

Efter en stund sade Albert mildt, men underligt, likasom om han uppvaknade ur någonting: säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om nätterna, att du drömmer?

»Jojo, hvad det händer.»

Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan du var ett litet barn?

»Jag? jag drömde i Arboga i natt.»

Ah! — nå, det kan jag icke få veta?

Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knäet, och de sågo der ut likasom sammanknäppta. »Min dröm kan jag icke tala om,» sade hon med låg röst; »men det var en ganska vacker dröm.»

Albert inföll: jag, för min del, drömde icke sedan jag somnat i natt, men väl förut.

»Åh — det kan jag aldrig tro? Fast, afbröt hon sig sjelf, hvar och en drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa »

Sergeanten tog en af hennes händer. När du drömde i natt, hade du äfven då dina begge händer så här sammanknäppta?

»Jag mins icke hvar jag hade händerna. Fast [ 106-107 ]det mins jag väl ändå,» tillade hon tyst och nästan innerligt.

Icke drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå vad, och icke att du var på landet heller —

»Och icke heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde krita—»

Pah —

»Och — lika mycket, Albert! — jag kan väl tala om det (fortfor hon i samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig derunder.»

Och jag malde väl också krita?

Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det, likasom träffad af en dimma. Hon sväljde omärkbart en begynnande gråt, hemtade sig dock och sade: »det är just det jag mycket väl begriper, Albert, ty du är officer : jag hoppades ändå, att du skulle vara mera underofficer, än du verkligen är.»

Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick, han gaf flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter. Hon drog sin hand tillbaka ur hans.

»Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig sjelf), och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Derföre är det bäst, att hvar och en lefver fri för sig sjelf, på sitt vis, och icke bråkar sönder'et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst så. Det är allraljufvast, när det är bra, och man icke gör sin nästa förtret.»

Albert runkade på hufvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. Emellertid fortfor hon:

»Och Gud vet väl bäst, huru han vill hafva menniskorna, men icke begriper jag'et. Det är ändå bäst, att man lefver som Gud har skapt'en.»

Dessa breda ord föllo sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på vägen att gifva till ett gapskratt. Men af vördnad för uttrycket i flickans ansigte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka och försökte att inkomma i hennes egna tankegångar.

En upplysning måste Sara Videbeck gifva mig, inföll han. Din mor har fört ett olyckligt lif med din far, det hörde jag af dina berättelser i går; men tro icke derföre, att allt ondt kommer ifrån karlarne —

»Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju svarfvarålderman Stenbergs? hans hustru är en så svår ragata, att karlen kan förlora hela lefvernet för hennes skull. Och bättre är det icke hos Sederboms, der frun är småpjollrig, Och karlen går fånig af sorg. Än hos Spolanders då? och Zakrissons? Det [ 108-109 ]är likadant öfver allt, bara en kommer dem så när, att en får skåda dem i buren. Och de sluta icke förr än de gjort hvarann till riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig gilla.«

Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot din mor?

»Gud vete det. Jag var icke född då och såg dem icke straxt. Men min mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan jag förstå, oaktadt hon arbetade med sig; hon var nog från början allt ordentlig, tror jag säkert; men tillika ändå slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig för rart eller just rätt trefligt, kan jag tycka. Så att far, hvilken återigen också var på sitt vis, blef småningom sådan der — och slutligen ond och alldeles befängd — usch!»

Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara som det är, vi hafva icke kunnit dit än. Vet du hvad den här skogen heter?

»Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig. Nemligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag skall pina en annan ända innerst i helvete, eller att en annan skall köra mig ditin, det är onödigt. Hvad skogen heter, Albert? det bryr jag mig icke om. Men det vet jag, att Gud har gjort stjernorna och hela himmelens här; och allt hvad täckt och godt står på jorden, det har Gud gjort, och Christus har kommit till vår frälsning. Fast jag icke är en läserska, kan jag väl förstå, att Christus icke har emot det menniskorna hålla af hvarann på vackert sätt och fylla det första Guds budet; men att det tillgår så, att de göra hvarann till djeflar eller fånar, det måste han sjelf icke gilla. Men folk har hittat på mycket dumt tyg till hvarsannars elände; och det allravärsta är, när de fått i hufvudet på sig, att det skall tjena dem till gagns. Hvad dig anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än jag som qvinna; ehuruväl du kan vara ett år, eller par, äldre än jag, såsom menniska beräknad. Derföre är du ock oklokare än jag, och jag vet mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare är. Du skall ändå icke tro, att jag är ledsam af mig; jag är lätt och frimodig som en fågel; och det må du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina vingar. Kan också du flyga, så är det väl; men är du bara en pratmakare, så säg så gerna ifrån straxt.»

Stor och grandios paus.

»Att du kan bli ond och stött,» fortfor glasmästardottern, »det har jag sett, och det må gerna vara. Bara du ville bli rasande öfver reela saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i förskott, eller föreskrifva: det har jag nog tillräckligt märkt och erfarit: hvad som allenast rispar nageln på den ena, går in i hjertblomstret på den andra, och bränner upp'en som gift. Gud vet [ 110-111 ]väle bäst, huru han vill hafva menniskorna; men jag begriper'et icke.»

Sergeanten tyckte sig i hast tjugu år äldre än för en stund sedan, och han yttrade: Sara skall få höra huru det varit beskaffadt med mig. Icke är jag en embetsmästare, och det lärer du i afseende på husliga förhållanden icke stort värdera, om jag skall döma efter dina utsagor både om din far och om de öfriga åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller icke, som enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är hvarken dagdrifvare eller pratmakare, åtminstone ej i stor skala. Jag är således underofficer, jemt och rätt. Hvad som gjorde, att jag tyckte så mycket om dig i går, kan jag nu icke påminna mig; och jag är rädd, att berättelsen derom för dig skulle låta alltför litet reelt. Du — hvad ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och ditt myckna undervisande — så är du så riktigt ifrån Vestgötakanten, som någon flicka kan vara; men jag sjelf är så besynnerlig, att jag håller icke mindre af dig för det. Utan tvifvel borde du då fråga mig, hvad jag är för en, och hvar jag är född? Du har icke frågat det, och jag bekänner, att denna likgiltighet har litet sårat mig. Men om små sår är nu oss emellan längesedan förbi att tala. Jag vill derföre rätt och slätt säga dig, att stora vingar har jag icke att flyga med, men saknar icke dun helt och hållet. Min tjenst för kronans räkning är obetydlig; emellertid eger jag derigenom rättighet till uniform och har under exerciserna fått pli på kroppen. Det är hvad en karl mest behöfver, och — såvida han icke inalles är en dum, ohjelplig hund — kommer han dermed så långt han vill i verlden. Ty att lära sig kunskaper, det är en lätt sak för den som vill. Men pli och skick är svårare: och jag vill icke gå längre efter exempel härpå, än till dig sjelf, Sara; du lär icke stort fått lära i verlden, om jag undantar att du gått i läran på verkstaden; men icke dessmindre är det ej prat af mig, då jag säger, att vackrare pli på kroppen har ingen flicka än du. Jag har sett många och varit mångenstans, så du kan lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna utsigter: jag reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända så långt ned som till Gräfsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör årligen ett slags handelsresa — uppköp och inspektion tillika — ja, jag kan icke förklara det närmare — till vissa gods och egendomar, som tillhöra familjen S * * , med hvilken jag på afstånd — mycket afstånd, Sara — är beslägtad. Jag drager häraf inkomster i viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig gjort någon menniska orätt, och ämnar i all min dar låta bli det. Längre sträcker sig icke mina vingars flygt. Dock kan det hända, att om jag efter några år lagt ihop en summa, så köper jag mig en liten egen gård i [ 112-113 ]Timmelhed, bort åt Ulricehamn till, der jag har bekanta. Dit vill jag likväl ej locka dig, du, som kanske skyr landet, likasom jag ej särdeles älskar småstäder, annars än som resande, och gerna åker ut ur dem så hastigt jag kan. Du — för din del — är glad och välvillig när det bär åt: och det är således åtminstone en punkt, hvari vi sammanträffa: det torde finnas flere, bara vi hitta på dem. Antingen du brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i begge fallen. Du skrifver, som jag sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycken smak för att vår och sommar plantera blommor —

»I kruka?»

Nej, för sju tusan djeflar, på öppen mark, eller på sin höjd i drifbänk, om blommorna äro af det slag, att de icke tåla kall jord. Dock hvarföre icke i kruka äfven, för att ha i sitt fönster —

»Hvita levkojor?»

Alldeles, det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste likväl —

»Ja, man måste då i fönsterna hafva rutor af rent, fullkomligen hvitt glas, Albert! ty grönaktigt, groft glas, som somliga stackars borgare nödgas nöja sig med, sticker så af emot vackra blommor, att då är det bättre inga hafva i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en gråblå färg och går bättre ihop med rum, der en bor med mindre förmögenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare — jag har levkojor! Fast, det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag far åka ensam sedan på den kala, sandiga kusten emellan Mariestad och Lidköping — ack det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig, när jag tänker på den färd, jag der skall föra.»

Hvarföre skulle jag bryta af vid Mariestad? det är icke bestämdt ännu. Och icke heller börjar, som du säger, den fula vägen genast på andra sidan om Mariestad: man har, utom mycket annat, den herrliga Kinnekulle att fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.

»Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans, men flackt är det der i socknarna, så mycket mins jag; ty till Mariestad har jag en gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen der vore flackt eller icke, men jag ryser vid tanken på att — »

Hvad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lof! då är hon likväl — — hvad ryser du för, Sara? sade han högt.

»Ja, det kan jag väl säga, ehuru det låter barnsligt. Jag tycker det är tråkigt, att åka på bondkärra och hafva en drös vid sidan. Derföre har jag också sällan sjelf åkit ut på beställningarne i kringliggande härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller [ 114-115 ]någon af de pålitligare pojkarne: fast derpå har jag lidit stora förluster, men en kan icke stå ut med allt.»

Hvad i Guds namn, har du lidit stora förluster?

»Jojo men. Det fins väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar slagit sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit isättas. Men den förtreten kan smältas, det går ej till hjertat. Nu får jag se huru min stackars mor mår, när jag kommer ned.»

Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du sagt, för henne det bästa. Då blir du ensam i huset. Men för att återkomma till vår resa, hvad ger du mig om jag följer med, icke blott till Mariestad, utan ända till Lidköping?

»Ah!»

Detta lilla utrop af glädje var ovilkorligt; likväl hemtade Sara sig genast, såg på sin reskamrat och sade: »du skall få, först och främst min andel i skjutsen — »

Det förstås.

»Och.. ifall du icke misstycker, skall du få en levkojqvist, inlagd i ett nytt skrin, som jag sjelf skurit glaset till, lagt guldpapper under och limmat ihop sidorna på.»

Dermed är jag ändå icke fullt nöjd. Nånå, vi fundera väl ut något på vägen, vi hafva ännu många mil dessförinnan, sade han.

»Och kanske, afbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du allvarsamt ond på mig redan innan vi komma så långt som till Mariestad, så skiljas vi.. redan der.»

Paret af de begge nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på sergeantens öfverläpp, hvaraf det är högst troligt, att han ämnade höja sjelfva läppen, öppna munnen och tala: kanske nämna närmare om sin ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt slutat de sista orden, då hästarne skyggde till, Gud vet för hvilken ruska vid vägen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika flitig i samspråket med fålarne, som de två resande sinsemellan^ hade släppt tömmarne allt för slaka, så att han icke i hast kunde hålla in dem, utan springarne togo till galopp och började skena. Nerikes hästar äro af en förträfflig race och födas väl; eld, mod, ifver att löpa utmärker dem. Sjelfva Albert måste således snabbt resa sig upp och stå i sittsen; han ryckte tömmarne ur hand på gubben och drog in tyglarne barskt, så att de begge rödblacka skymlarne måste kröka sina halsar likt höga sprättbågar, fnysa och sätta nosarne i bringorna. Skena blef således icke af; men gick gjorde det, så att hjulbössorna kunde hafva tagit eld, om de haft lust.

[ 116-117 ]Sergeantens lockar flögo kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter vara minst sina tjugu år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan: Sara såg icke alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade Albert mera och högre, än historieskrifvaren är i stånd att beskrifva. Albert tänkte: här är dock nu ånyo en punkt, hvari hon och jag sammanträffa. Kanske råkar jag någon gång ännu en.

Men verkligen är det icke omöjligt för en historieskrifvare att följa med alla händelser; och icke går det an för honom att tala om allting, smått och stort? både hvad som sades och icke sades? hände och icke hände? huru ofta hatten ombyttes för schaletten och tvertom? Korteligen: de kommo till Glanshammar, kommo till Örebro, kommo till Kumla, och kommo än längre.

Men ehuruväl åkdonet var på vägen att skena på Glanshammarsvägen, gick dock resan sedan på det hela ej så fort, som efter första uträkningen. Ty nog måtte väl det vara bra mycket, att hafva fyra nattläger emellan Arboga och Mariestad? Och att det blef så, måste slutas deraf, att de körde in i Mariestad först tisdagen; de hade dock lemnat Stockholm thorsdagen, såsom i början vid handen gafs: alltså sex dagar inalles, hvaraf en på Mälaren och de öfriga fem till lands.

Till en del kom väl dröjsmålet deraf, att när de vid Bodarne, der en natt öfverhvilades, om morgonen stego upp, var Sara icke fullkomligt väl. Hon hade icke förr varit utsatt för så mycken rörelse, och hennes ögon, ehuru nu nästan klarare än alltid annars, glimmande och fulla af högsta innerlighet då hon såg på Albert, visade likväl spår af att knappt hafva sofvit halfva natten. Flickan, som kom in med kaffet klockan half sju, var således högst välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle, som morgonen! Men det är väl åter för enskildt att nämna?

Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjelpa, att resan dragit ut sina sex dagar.

Mariestad njuter förtjent det ryktet, att vara en af Sveriges skönast belägna småstäder. Hvem påminner sig icke den öppna, vidsträckta utsigten öfver Venern, tagen i synnerhet ifrån kyrkvallen? den stora, högt liggande kyrkan sjelf, som, redan innan man hunnit in i staden, bemäktigar sig ögats uppmärksamhet och drager den bort åt höger ifrån den lummiga alleen, hvari man (ifrån Stockholmssidan räknadt) åker? slutligen, när man inkommit i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den långa flottbron, idylliskt simmande på Tida-åns breda, klara vatten? och nu på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshöfdingens residens, ej just prunkande med [ 118-119 ]synnerlig höjd, men desto mera intagande genom den omgifvande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen ifrån förträffliga styresmän öfver länet sitta liksom inflätade emellan de mjuka, för aftonvinden svigtande lönn-, björk- och hassel-grenarne, med deras vajande löf.

Hvem minnes icke detta allt? Minnet beror likväl på om man varit i Mariestad; ty att blott höra talas derom, tjenar föga; man måste med egna ögon se Tidans milda, inbjudande utlopp.

Albert och hans följeslagarinna kommo dit en himmelskt vacker juliiafton. Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina ställen. Ursäktas skall och bör derföre, att hvad som följer berättas.

Sedan de vid inresan nått torget, körde de icke rakt fram ned åt Marieholmsbron till, utan veko af en liten gata åt höger, som icke slutar förr än i sjelfva Venern. Ungefär midt på denna gata låg huset, som emottog trötta resande.

De stego ur här, besörjde om sakernas inbärande, och allt gick bra. Men sedermera föreslog Albert, att, medan qvällen ännu var så ljus och vacker, göra en lustvandring i staden.

Sara hade på den sista tiden, allt sedan Bodarne, blifvit tystare, icke just högtidlig — det ordet passar ej — men mera högstämd, och hon språkade icke så ofta om skråets affärer. Utom denna förändring märktes hos henne ingen annan, än den, att hennes vanliga skalkaktighet i blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för nästan allt hvad Albert ville.

Utan att säga ett ord emot, lät hon honom taga sig under armen, och hon följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan med sin promenad. Således föll det sig naturligast och af sig sjelf, att de gingo bort öfver torget ned till flottbron, stannade midt på den och besågo Tidan.

Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös utsigt öfver Venerns aftonklara, vattrade duk. De kunde icke se hvar och huru sjön sammanflöt med firmamentet sjelf: det syntes allt såsom ett. »Och det här heter Tidan?» anmärkte hon med en liten runkning på hufvudet; »alldeles så flyter också Lidan ut genom vår stad, och ifrån dess bro har man äfven en lika stor — stor — stor utsigt öfver Venern norrut, och uppåt ända till skyarne, när det är qväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag påminner mig just här den stund, då jag och min mor stodo på bron öfver Lidan — och hon kastade — kastade ringen bort — långt — långt ut — »

Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, ehuru hon knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tida-bron. Komna upp i staden igen, vände de sig åt trakten, der kyrkan står. [ 120-121 ]Kyrkogården, omgifven af en låg stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger så nära Venern, att man tycker sig hafva sjön inunder sig. Och den gråa, höga, vördnadsbjudande kyrkan sjelf har man bredvid sig.

Sara bad att få sätta sig på en grafsten. Albert satte sig bredvid. »Du är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött?» Hon svarade ej en gång på dessa hans ord; men han följde hennes ögonkast och märkte, att hon länge och nästan svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr) betraktade ett par små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i gräset: de rasade hurtigt och slogo hvarann i ansigtet med levkojor.

Barnen sågo hvarken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kommo barhufvade och långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men klappade dem kring hufvud och hals. Albert sade:

»Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar?»

Far och mor kunna de icke hafva varit utan, efter de äro till.

»Men om deras far och mor —»

Dött? ja, då beskyddas de af Gud ändå, och af goda menniskor, som alltid finnas. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, men hvars nöje bestått uti att af sina medel uppkläda och hjelpa flere små barn, hvilkas föräldrar — Albert —

»Dött?»

Nej, väl sämre! slogos och förskingrade hvarann till själ och kropp, och läto barnen gå der.

»Ett sådant slags barn har du sjelf en gång varit, Sara?»

Och en barmhertig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass folk som jag är. När pappa dog, vardt del väl något lugnare och bättre hemma, fast mamma då redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet, och icke mer kunde repa sig, ehuru det då annars kunde hafva varit en möjlighet för henne att bli menniska igen. Sedan har jag växt upp och tagit tömmarne hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag gifva mig sjelf, att jag vill förtreta och förderfva ingen; minst dig, Albert. Hiskeligt är och blir det alltid, att en menniska skall kunna få en rättighet, hvarigenom hon sättes i ställning att in i döden förgöra en annan. Dermed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden. Aldrig vill jag hafva den makten öfver en annan, och åt ingen tänker jag gifva den öfver mig.

[ 122-123 ] Albert teg: han klappade barnen på hjessan.

»Ack, du tycker om små barn!» utropade hon.

Utan att svara henne, sade han likväl: om nu dessa barns föräldrar, Sara, vore ogif —

»Barnen se goda och vackra ut; det tyckes, som Gud och menniskor älska dem.»

Men om föräldrarne icke äro gif — icke se om dem — — Vi kunde ju i stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, öfvergifna.

»Äro föräldrarne goda och förnuftiga menniskor, — inföll hon mildt — så se de nog om sina barn, så länge de lefva; det vet jag så visst, som att ingen rifver hjertat ur bröstet på sig sjelf.»

Men om föräldrarne äro elaka och oförnuftiga?

»Ja, i det fallet äro de elaka och oförnuftiga, antingen gifta eller icke; och de handla derefter, både emot barnen, sig sjelfva och mot annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och skådat, Albert»

Men en skillnad är det —

»Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nemligen sett vara, att om menniskor börja med att vara goda och kloka, så kunna de väl fortfara dermed och äfven tillväxa deri, om de få lefva i sitt lif, som Gud skapat dem; eller ock beskedligt rättas af menniskor, derest de fela, som ofta händer. Men bringas de att vara natt och dag i ondt sällskap, så smittas de till själ och kropp: och om de afsky det sällskapet, men ändock nödgas dermed umgås, så händer det som oftast, att de förbittras, retas och blifva liksom djeflar.»

Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så fort han icke sjelf brukade det i svordom. Han hviskade något vid sig sjelf om läsare.

»Tänk hvad du vill, Albert, men visst icke är jag en läsare, det kan du fråga dem sjelf efter; ty jag lemnar dig i din fulla frihet. När jag på grafstenen här talar om djeflar, så menar jag förderfvade, hiskliga menniskor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror jag.»

På det sättet pröfvas menniskorna, Sara.

»Pröfvas? Jag tänker, att ingen, som vill menniskor rätt väl, tillställer en sådan pröfning, der största delen går under uti och rent i qväf. Och hvilken är det väl tillständigt och anständigt, att med menniskor anställa en så helvetes pröfning, att den slutas med helvetet sjelf? Det kallar jag icke pröfning, men raseri.»

Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete, raseri och djeflar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, hvarmed han umgicks, utom, som sagdt är, då han svor. Och i sällskap med Sara hade han aldrig gjort en enda ed, [ 124-125 ]åtminstone ingen ställd till henne sjelf, hvarken god eller ond.

För att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter det andra i sin famn, kysste dem varmt och såg litet skygg ned emot henne, som satt på grafstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom sjelf och på barnen, och det tycktes, som hon till hälften ämnade sträcka armarne efter dem. Han fastades underbart af denna tafla. Han var hvarken målare, musikus eller skald; han kunde således hvarken teckna, sjunga eller säga sig hvad som så intog honom i den sittande, uppåt skådande qvinnans bild. Och äfven hon var icke poetisk. Bilden af det rent och himmelskt okonstlade är likafullt någonting.

»Nu — nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag ville icke för tusen verldar att du skulle förkyla dig.» Han gaf barnen åter flere kyssar och små silfverpengar; de sprungo sjungande sin väg, och han tog Sara Videbeck under armen.

Förkyla mig? Det hoppas jag ej skall hända. Jag är ganska varm, Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner mina kinder glöda.

Innan de stego ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om en gång, såg på det majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig böjning, likasom neg hon till afsked derifrån… eller kanske till tacksamhet för det nöje, som hon af de små njutit på kyrkogården.

Alberts hjerta blef lätt igen, när han kom på gatan. Hon gick ock så lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De började språka om resan och hvarjehanda förnödenheter. Innan de viste ordet af, voro de komna vid gästhuset, der deras saker redan befunno sig i en rymlig, vacker, glad kammare.

Likväl blef det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, rullade ned gardinerna och frågade hvad herrskapet befallde till afton? och om de ville spisa der nere i allmänna rummet, eller uppe för sig sjelfva?

»Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så skola vi sedan bestämma det andra.»

Flickan gick. Är du road af att vara bland folket der nere? frågade Albert.

»Icke — och alldeles icke i afton! sade hon. Vi äro nu i Mariestad, och hafva litet att samtala och öfverräkna med hvarann, i fall vi här skiljas och du far söderut, men jag åt vester. Låt oss äta häruppe.»

Flickan återkom mèd matsedeln. Albert bestämde sina rätter, hvilka öfverensstämde med Saras, utom deri, att hon tog salad till köttet, han deremot sin lieblingsrätt gurkor. »Och duka häruppe åt oss,» [ 126-127 ]sade han. Jungfrun gick och kom åter; allt blef i i ordning. Efter den lilla, glada och förtroliga måltidens slut dukades af igen, och de blefvo ensamna.