Det går an/Kapitel 7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 6
Det går an
av Carl Jonas Love Almqvist

Sjunde kapitlet.
Kap. 8  →


[ 126-127 ]

SJUNDE KAPITLET.


Men det säger jag, att om du
sedan far omkring något, det har jag
intet emot. Och jag vill inrätta mig
hemma alldeles ensam. — Glömma?
Om du sprang upp nu, och sprang
ut, och reste till Sollebrunn i natt,
skulle du glömma mig för det?


När de blifvit ensamna, såsom i slutet af förra kapitlet omtalades, gick Sara fram till deras kappsäckar och började afskilja de saker, som tillhörde Albert. »Reser du genast i qväll, eller först i morgon bittida?» sade hon, likväl med en half röst.

Hvart, menar du?

»Jag vet icke hvart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att ifrån Mariestad vika af söderut till de stora egendomarne?»

Vadsbo härad, der jag hade åtskilligt att uträtta, hafva vi nu redan till det mesta kommit igenom och lemnat. Jag får taga igen det på återfarten. Nu skall jag visst till Odensåker, Sköfde, ja ända ned åt Marka och Grolanda, så att vigaste vägen väl vore att här utanföre vid Lexberg vika af åt Kekestad, och ej följa vestra vägen genom Björsäter och så till Lidköping. Men jag har äfven göromål vid Gräfsnäs, [ 128-129 ]åt Sollebrunns-trakten, och vägen dit går ganska beqvämt och rätt genom Lidköping. Hvarföre kunde jag icke då så gerna nu genast få taga den sednare turen?

»Hvarföre säger du? du har ju din frihet att taga hvilkendera du vill?»

Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill —

»Är då något annat hinder? Hvilketdera vill du sjelf?»

Du frågar mig, Sara? och du vet lika så väl som jag, att jag vill följa dig till Lidköping. Får jag icke se ditt lilla hus? dina små rum en trappa upp, som kunna hyras ut par exemple åt resande? och det der större rummet nere på botten, der du en gång tänker hålla handelsbod, och det måhända snart nog, i fall din mor —

»Allt detta vill du verkligen se?»

Goda, älskade Sara — du ler? det är mitt fulla allvar. Jag har många resor att göra här i Vestergötland, fram och åter, om sommaren och kanske hela året, i fall min plan lyckas att få transport på Vestgötadals regimente, och det beror på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla dessa färder hafva mitt hem — för mina sakers skull — kunde jag icke få hyra af dig de der smårummen en trappa upp?

»I Lidköping? Men du har icke sett de rummen ännu. Spar till dess. Aldrig köpa, aldrig hyra hvad man änn ej sett och skådat!»

Denna gyldne regel gick på meter, och var det första af det slaget, som sergeanten hörde ifrån Saras mun. Men orden föllo sig så bra och beledsagades af en ljuf, nästan smekande tonvigt. De stodo begge vid ett af fönstren i rummet, hade ånyo upprullat gardinen och släckt ljusen, för att en stund njuta aftonhimmelens intagande anblick innan de lade sig.

»I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga tapeter? det slår icke felt, och derinne har du säkert fordom vid sina tillfällen malit krita?» — Han höll henne i sina armar, hon såg frågande upp i hans ansigte, att finna om han gjorde narr af hennes dröm — den hon berättat — den der drömmen i Arboga. Men hon fann nu ingen ironi, ingen satir på hans läppar.

Fordom? inföll hon. Det kan ske många gånger ännu. Jag ärnar ej aflägga mitt yrke.

»Men om jag hyr rummen?»

Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos mig sjelf.

»Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?»

Blir du der något boendes, Albert, så skall du väl ock hafva mycket att uträtta för egen räkning, [ 130-131 ]och behöfver hafva dig i ordning, så som du kan tarfva. En god matinrättning finnes i granskapet, och billig städning är lätt att få, äfven tvätt och strykning hos beskedliga menniskor, som deraf hafva en liten skärf för sin bergning, Albert. De skulle kunna förtjena mer, om icke skråna vore. Men det säger jag, att ofta önskar jag ändå få bjuda dig ned på en liten enkel risp, om det faller sig: kanske bjuder du mig ock någon gång upp? Men aldrig, aldrig vill jag taga af det ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende — blott svara dig, ifall du frågar mig till råds, det du sedan kan följa eller ej, huru du vill — och allraminst skall jag nånsin hindra dig i ditt arbete. Jag förstår mig icke på dina sysselsättningar: det måtte väl vara en hop skrifven och räkenskaper, kanske, efter du har att göra med inspek — ja, lika mycket — Hörstadius och Selander och Silfver— kanske på Koberg — men aldrig vill jag störa dig deri.

»Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men fins det ingenting, som kan vara gemensamt, sådana menniskor emellan, som — »

Det är rätt mycket, ja ganska mycket öfver ändå att hafva gemensamt, utom sådant der, Albert. Får jag säga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har tänkt på detta — under dessa dagar —

»Också jag har tänkt derpå mycket, mycket, må du tro: det måste bli vår högsta angelägenhet.»

Likväl få vi akta, att det icke må gå sönder för oss af alltför mycket nit. Det är hälften vunnet, att taga sakerna lätt och klokt, vet du; rätt och slätt, Albert. Och det är just så man kan taga dem, när man riktigt håller af hvarann.

Sergeanten förstod henne icke alldeles, men smekte det vackra hårfästet vid hennes panna. Fortfar, Sara! du skall tala först.

Hon upplyfte sitt hufvud ifrån hans bröst, hvaremot det hvilat litet, betänkte sig en smula, men sade dock: »Efter det så är, att du håller af mig och jag dig, så hafva vi ju det gemensamt? Det är mycket det, Albert. Och det är mer än många hafva. Men taga vi oss före, att äfven hafva en hop annat onödigtvis gemensamt, så skall jag berätta dig hvad deraf följer. Skulle du taga mitt lilla hus, min näring mitt bohag och penningar — obetydligt, men som jag kan hafva eller få — ja, jag vill icke neka för dig, att jag kunde börja bli förtretlig. Ty kanske förstår du icke att sköta sådant? Jag gissar du vet icke det sjelf ännu, efter du ej försökt hafva hus och yrke: åtminstone vet jag icke det. Och det är mycket möjligt, att min oro vore orättvis, och att du skötte allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert — ja, jag skall tala om för dig, att så fort du märkte dylikt hos mig, så blef du rasande. Då gick jag för mig sjelf och gnagde på mina hemliga tankar; [ 132-133 ]ena stunden skulle jag tycka, att jag gjorde dig orätt; andra stunden skulle jag finna, att jag väl kunde ha rätt ändå, åtminstone i ett och annat. Af dessa strider och plågor i sinne och själ skulle tiden förnötas, som kunde användas till nytta och förvärf. Och att tiden förstördes, vore ändock det minsta. Men, Albert, jag skulle bli stingslig af mig. Du skulle finna mig retsam, först någon gång, sedan oftare. Deraf skulle du sjelf bli stingslig. Eller om vi begge undertryckte obehagligheterna, ginge för oss sjelfva och »sväljde», som de kalla det, så skulle misstycket i stället krypa invärtes in i merg och ben, tära helsan, och vi skulle aftaga till själ och kropp. Då finge vi väl börja på att dricka Lunds brunn, eller kanske förstöra pengar på gyttja, som jag har hört omtalas vid Porla eller Loka: sådant, som föga uträttar, när man har det illa stäldt. Så en annan sak, Albert, som jag äfven vill att du skall märka väl. Af plågorna skulle min hy snart aftaga, ögonen blekna, och jag bli fulare än jag är. Det skulle du aldrig hafva hjerta att säga mig, men du skulle ofta tycka det. Jag skulle nog vara så klok att finna det sjelf, och gå afsides i mina mörka grubbel öfver hvad du tyckte om mig: och hvad du allrig sade mig, det skulle jag dock upptänka och gissa för egen räkning. Deraf blefve min sömn nog dålig, och sedan skulle jag häraf bli ännu skrumpnare dag från dag, Albert ja, det har ingen gräns med fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett på folk. Och huru ginge det med dig? Du skulle, om du vore så god som den bästa man kan finna, söka trösta mig med milda, ord; men huru än du dermed menade, skulle det låta litet tomt i mina öron, efter jag kunde märka, att du ljög åtskilligt för att ställa mig tillfreds. Det komme att göra saken värre, men icke bättre. Och du skulle nog också ledsna, ty du är i alla fall menniska, Albert, du som jag. Du torde väl ändå mindre ledas vid mig för mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen; kanske blef ock jag af lidande till sluts oförnuftig och dolsk, så vardt jag dig ännu olidligare. Och det man brukar yttra om löften och eder, blir bara tomma ord, då ingen menniska ändå håller det, som ingen menniska kan hålla: jag talar om den inre hjertats kärlek till en person, som är det enda härvid att skatta, men som utan hjelp går bort, om personen till sin andes tycke blir olidlig för en. Jag har nu nämt om huru jag kunde bli odräglig för dig: detsamma skulle väl kunna inträffa, att du kanske vardt outhärdlig för mig äfven. Hvad är det då för tröst i de gifna orden? Man sitter olycklig för sig sjelf och har ett namn. Det är som en titel utan embete. Det är som en skylt utanför en bod, och när man kommer in i boden och frågar [ 134-135 ]på varan, så fins icke varan, som skylten talar om. Hur gör man då? jo, man går ut förargad och spottar åt skylten. Är icke det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst åse hos andra, och jag likar det icke. Jag önskar icke att du eller jag må hafva det så. Älskar du mig — då är jag glad och har nog hvad det vidkommer, och skall sköta mig för hela resten sjelf, lustig och nöjd och flitig; sofva godt om natten och vara vacker om dagen; det vet jag, och det skall du få se. Men älskar du mig icke — hvad hjelper då allt annat, och hvad skall jag med det öfriga? Det gagneligaste och bästa för oss är blott, att kärleken må räcka. Och den kan nog taga slut ändå kanske: men åtminstone bör sådant undvikas, som man kan förutse gör förtret, eller kan göra förtret, och stjelpa kärleken, men icke hjelpa honom.»

Men, Sara, om vi äro goda och förnuftiga menniskor, som jag tycker vi äro begge två, så böra vi väl straxt från början kunna — och sedan fortfara — och jag tycker vi borde icke räkna oss till de olyckliga exempel du anfört?

»Om vi äro goda och förnuftiga menniskor, som jag hoppas vi med Guds hjelp kanske äro — så, Albert, fordras det ju icke mer? Vi behöfva ju då intet vidare, än utöfva hvad af godhet och förnuftighet följer emot hvarann och mot alla andra, så vidt vi sträcka oss. Hvem kan hindra det? Betänk väl — om vi nu äro goda och förnuftiga, är icke då det allra angelägnaste, att vi dermed fortfara, och älska hvarandra? Och det måste vara saken. Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan förderfva, göra en elak, fånig och dum. Det står alltid till Gud huru en menniska fortfar att vara, och mången kan falla. Men åtminstone böra vi icke med hvarann tillställa sådant, som en liklig trolighet är uti, att det kan fylla hjertat med etter och hjernan med en dimmig sky. Det må andra kalla prof; men jag kallar det onda och okloka företag, som folk icke med rätta borde göra hvarann. Ty om Gud sjelf ger någon en plåga, som icke kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prof. Men menniskor kunna låta bli usla tillställningar: sådana äro undvikliga och böra undvikas, och äro icke att kalla prof, helst som de oftast föra till helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde vilja draga sina underlydande. Men tänker du icke som jag, Albert, så har du din fulla frihet med dig, och —»

I alla fall, afbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att förderf och olycka finnas i alla hus.

»I alla?» frågade hon. »Nej, jag har sett ett eller par hus, der de lefva bra, rätt bra. Men det kommer visst icke deraf, att de blifvit hoplästa, hvilket icke annorstädes hjelpt, utan deraf, att de i själ och [ 136-137 ]och hjerta draga öfverens, åtminstone så pass mycket som behöfves, hvilket alltid hjelper der det fins.»

Hoplästa? hvad menar du med det?

»Att man läst öfver dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjena till intet. Man måste en gång komma derhän, att i denna sak, som i alla andra, söka hvad som verkligen tjenar, och ej bygga på det odugliga. Deraf blir icke blott olycka, utan, hvad värre är, riktiga laster. Ty, så fort man icke älskar hvarann, så är det en riktigt ful last att —»

Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön — sådan par exemple, som brukas när två —

Sara såg upp med ett underbart uttryck. »Gud är mitt vittne,» yttrade hon, knappt hörbart, men med den renaste stämma, »Gud känner, att jag älskar böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, icke nyttjar jag böner till sådant, som de icke tjena till; ty det är signeri och tomma ljud, om icke ännu värre, nemligen hädelse. Böner? O min store Gud? Ej den vackraste bön förvandlar hvitt till svart, eller svart till hvitt. Om två stå bredvid hvarann och ljuga redan då ett tycke för hvarandra, som de icke hafva, icke gör bönen lögnen dervid till sanning. Eller om de icke då stå och ljuga, men likväl lofva sådant, som det händer att det sedan alls icke står i deras makt att hålla icke afböjes det genom någon läsning öfver dem? Och det som oftast inträffar, nemligen, att de sedermera icke hålla hvad som blir dem omöjligt att göra, men likväl med skenet låtsa så, till ökad plåga och lögn, hvad uträttade väl då den arma bönen på förhand? icke hindrade den att så går? Och när de så ändå fortfara med hvarann, blifva de allt mera grofva till själ och kropp — ja, riktigt liderliga, det måste man tillstå — och till sluts sådana, att de icke mer alls kunna fatta hvad vackert och rent i verlden är, eller förstå något i grunden klokt om menniskan, ehuru man läst öfver dem. Det ser man ju jemt, och det kallar jag oseder. Albert! icke är det värdt att heta god, ädel eller lycklig, om man icke är det. Och aldrig är det värdt att till vinnande af en sak bruka annat, än det man vinner honom med; så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt, icke ställer jag mig då och läser öfver kritan; utan jag går ut och skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjelper. Jag brukar aldrig signerier, Albert; fast flere i Lidköping kasta saltkorn i ugnen, när de hafva tandvärk, och stöpa bly öfver sjukt folk, och sätta stickor i trän: och ibland säga de, att de blifva friska, som väl kan hända, fast det icke sker af stickorna, tänker jag. Så, Albert, träffas ock hoplästa, som äro rätt sediga och lefva väl; men det kommer icke i sjelfva grunden af läsningen.»

[ 138-139 ] Nå, men så skadar den åtminstone ej.

»Jojo men. Ty när man en gång har läst öfver tvenne sådana, som icke duga för hvarann till annat än förderf och elände, så vill och påstår man ändå, att de ytterligare skola vara ihop och bråka sönder hvarandra, bara för den läsningen skull, som en gång skedde i onödan. Det menar jag är ganska skadligt. Sålunda är det väl illa gjordt, att bruka böner så, att de icke tjena, men i de flesta fall ganska rysligt skada. Ack min Gud — och att göra bön, som är så heligt och ljuft, när det kommer på sitt rätta ställe! Det vet jag bäst.»

Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?

»I Arboga — Albert.» Hon hviskade detta så tyst, och det lät nästan som ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var för mycket magiskt att kunna fasthållas, ehuru sekunden deraf var för djupt intagande, att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon tillade straxt derefter högt: »Jag säger det ännu en gång, Albert; tänker icke du som jag, så har du din fulla frihet med dig och med ditt. Säg då ifrån det, ty jag ville i det fallet, att du fore i qväll så gerna, eller i morgon, och icke komme med till Lidköping: ehuru Gud vet, huru gerna jag hade dig hos mig på den sandiga stygga vägen.»

Blott på vägen?

Deras varma ögonkast möttes; men de sågo ej länge in i hvarann, förr än de blickade ut genom rutan och på himmelen, hvilken förekom dem icke hafva mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända bortom Bodarne den skumma qväll i Arboga, då han äfven satt vid en ruta, med fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Huru mycket hade icke sedan dess förändrats? Hvilket nytt tidehvarf? Med hvilka andra ögon såg han på henne? och hon tycktes sjelf hafva kommit i en annan verld. Allt det förut ej sällan påkommande barska, qvicka, slyngelaktiga var borta; hon bar nu anblicken af medborgarinna; samma förnuft i allt, som förr, men ett förnuft, sänkt i doftet af den innerligaste hängifvenhet, den renaste ljufhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, hvaråt han oaktadt allt af henne lemnades, att resa bort ifrån henne om han ville och när han ville, långt ifrån att locka honom till öfvergifvande, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans ögon. »Och älskvärdhet är det enda — det enda — som drar till äkta kärlek. Denna kan uteblifva ändå kanske; men skall något verka, så är det allenast älskvärdhet,» tänkte han.

Hvad ser du på deruppe i himlahvalfvet, Sara?

»Jag undrar, om det kan vara långt dit?»

[ 140-141 ] Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi äro på vägen.

»Blott på vägen?»

Nej framme — om —

»Albert!»

Berätta mig, Sara, oförstäldt — du talade nyss om huru menniskan af inre bekymmer och själens plågor kan blifva ful; och det hade du visst rätt uti. Vi skola låta bli sådant. Men Sara, säg — du kan ej någonsin bli ful? Det syns mig omöjligt —

Till själen, Albert, behöfva du och jag aldrig blifva fula: och det tycker jag gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då man blir gammal, så — äfven utan att plågorna tära.»

Hvad betyda åldrade drag, då en god och sann ande speglar sig rent i ögon och alla lineamenters uttryck. Det är af denna himmel jag drags och hänrycks.

»Så tycker äfven jag. Gudskelof, du är icke en narr, Albert.»

Och äfven kroppens drag förfalla sent, först ganska sent, så framt en god, liflig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, Sara.

»Det har jag sett på moster Gustava,» inföll hon.

Låt oss då hafva det så, Sara, att hvar och en af oss styr för sitt. Jag skall icke låta dig hafva hand öfver mitt, likasom du icke gifva mig makt öfver ditt. Vi skola endast hafva vår kärlek gemensam. Men tänk, om endera af oss kom i behof, så att det egna icke förslog till lif och uppehälle?

»Vill då icke kärleken gifva bistånd?» frågade hon och spratt upp. »Komme du i nöd, Albert, skulle icke jag skänka dig af mina medel, så länge jag hade, och jag fann att du ej vore en förskingrare, en usel en. Och blef jag mycket fattig, så kan det ju äfven hända, att du — att du skulle vilja skänka mig något?«

Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så oss emellan på begge sidor, hafva vi icke redan då våra medel gemensamma?

Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en gåfva, i penningar eller annat, så gör du sedan dermed och handterar det allt som du vill. Deraf kan ingen förargelse uppstå; det blir ditt, likasom det du hade förut; och frågar du mig till råds om handteringen dermed, så skall jag svara dig, och du gör sedan ock med rådet efter som det synes dig bäst. På det sättet är du, oaktadt skänken, lika fri, oförryckt och oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, så måste du gifva mig det på samma villkor, som en ren och älskvärd skänk, till glädje och gagn, den jag får vända och nyttja som jag behagar och behöfver. Sådana gåfvor och gengåfvor äro då en hjelp åt menniskan, men icke ett ömsesidigt [ 142-143 ]förderf, sådant som det dagliga trassel, folk annars mycket bruka med hvarann.»

Kunna då aldrig menniskor hushålla ihop?

»De kunna ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortfara med den, likasom man fortfar med mycket annat, som går bra. Går han åter rasande, så är det ju välbetänkt att upphöra med den, likasom med annat rasande. Men kärleken emellan två, den bör främst af allt hållas fredad och i ro för sådant; den bör allrig göras lidande eller beroende af en sammanboning eller hushållning, och huru den kan slå sig ut. Jag tycker det är bäst att de aldrig flytta ihop, det får jag säga; emedan folk, som älska hvarann, mycket snarare reta, förarga och slutligen förderfva hvarann, än andra, som icke räkna på hvarann och derföre se mycket med kallsinnighet. Men vilja de då ändtligen försöka det onödiga nöjet, att låta två hufvuden regera jordiska saker, som skötas allrabäst och blifva redigast, när de icke blandas, utan hafvas af hvardera personen för sig, hvilken styr sitt bäst efter sitt hufvud — så må de åtminstone vara så kloka och sluta upp dermed innan deras kärlek förgår, som lätt kan hända; ty intet glas är vackrare än hjertats tycke, men ingen emalj skörare. Det kan jag förstå.»

På det sättet vore ju allrabäst, att vi icke allenast läte bli alt bo ihop, utan äfven icke såge hvarann alltför ofta?

»Du tänker ju också göra många resor, Albert?» yttrade hon med en blick, långt ifrån smärtsam.

Det måste jag. Jag kan ej undvika det.

»Huru glad skall jag tänka på dig medan du är borta? Och så vacker, som jag då har dig i min själ, skulle du hafva svårt att vara, Albert, om du stannade hemma. Men du skall återkomma! och hvarje gång dubbelt välkommen!»

Men herre min Gud —

»På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa se mig i alla dumma, ledsammma, stygga — ja, i stunder, då det är alldeles onödigt att se hvarann. Och om äfven du har sådana stunder, ty du är menniska, Albert, så skall jag också slippa se dig då.»

Men, lefvande Gud — Sara, jag begriper icke — hvart tar detta vägen? man kan hitta på att glömma hvarann?

»De, som med olidlighet nöta sig emot hvarandra stundligen, de glömma hvarann snarast, Albert; eller om de minnas hvarann, så är det med plågans minne, såsom man kommer ihåg fulslag.»

Hu då!

»Det är nära kroppar med aflägsna själar. Såsom det står i Skriften: de lofva mig med läpparne, men deras hjerta är långt ifrån mig.»

[ 144-145 ] Du är dock en läserska!

»Nära själar med aflägsna kroppar tycker jag då, om så skall vara, mera om.»

Men kunna ej beggedera vara nära?

»Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men... Och till Lidköping vill jag du skall följa. Men det säger jag, att om du sedan far omkring något, det har jag intet emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles ensam. — Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?»

Sara, du skulle stå framför mig jemt!

»Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res för ro skull!»

Tillåt mig att dröja litet.

»Glömma? När likgiltighet kommer emellan menniskor, då är det som glömskan halkar med i sällskap. Men resor och afstånd, hvad betyda de? Landsvägar äro icke det, som gör afstånd emellan själar. Nå, icke vill jag du skall vara borta öfver halfva året, det tillstår jag.»

Du andas så ljuft!

»Glömma?» sade hon åter efter en liten stunds tystnad. »Kanske, om det händer att kärleken slutar emellan några, att glömska också då kan komma: men åtminstone är det visst, och det vet jag, att icke uppehålles hjertats glada minne af sådant, som öder ut kärleken sjelf. Derföre —«

Ja, jag skall icke sè dig, icke påhelsa dig alltför ofta, Sara. Men om jag får hyra dina smårum och der sitta för mig i mitt eget arbete, så skall intet i verlden, ej du sjelf, kunna hindra mig ifrån att måla din bild framför mig, nemligen icke med pensel, det kan jag icke — ack om jag kunde! — Och skulle du blifva sjuk, då vill jag gå ned och sitta vid din säng.

»Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig, hon förstår det bättre.»

Men — min Gud — om — jag tänker blott — om par exemple jag sjelf blef sjuk?

»Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och sitter hos dig natt och dag, om det behöfs, vid din säng. Jag sluter igen boden och skrifver utanpå: »bortrest». Du skall veta, det är den skillnaden, att om en karl är sjuk — riktigt, så att det icke är prat, utan han ligger till sängs med allvar — det är icke en obehaglighet, ledsamt eller fult att vara närvarande vid; det kan jag med. Men ett sängliggande, sjukt fruntimmer, med lungsot eller så, det är allrabäst för sig sjelf, Albert. Likväl, om något skulle hända mig, har jag icke emot, att du dröjer i staden — i huset — i öfre våningen. Skulle — — —

[ 146-147 ]Gud! hvad menar din underfulla uppsyn?

»Skulle jag dervid komma nära döden, då ville jag, Albert, att du gick ned i mitt rum — näst innan jag dör — till mig! — och — — ty denna hand ville jag kyssa sist af allt i verlden.........................................