Det går an/Kapitel 8

←  Kap. 7

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist Åttonde kapitlet.

ÅTTONDE KAPITLET.

Se dig omkring och var glad i
uppsynen! Jag ville hafva den
hemliga glädjen, att när du åker fram
på gatan, hvarannan flicka må stanna
och tänka: »Kors, en så vacker officer
der far!»

Historien och geografien, som alltid räcka hvarandra handen, måste äfven här hjelpa hvarann; så att när den förra sist drog sig hastigt undan och viker tillbaka, börjar den sednare tala, och talar på följande sätt: Vägen emellan Mariestad och Lidköping räcker ända ifrån Mariestad till Lidköping. Denna väg började de begge resande straxt befara morgonen derpå, så fort de doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.

Vestergötlands geografi må säga allt hvad hon vill och behagar om södra Venerstranden; det vissa är, att om man icke ser på vägen, som stryker fram här, så förekommer den ögat alls icke obehaglig. När de begge resande hunnit till Bresäter, sade Albert: »Nu beror det på, om vi framåt Forshem skola taga den gudomliga vägen öfver Kinnekulle, som går genom norra delen af Österplana, så Medelplana och och Källby: på hvilken väg vi komma förbi Hönsäter, Hellekis och Råbäck —»

Råbäck? jag har hört omtalas Råbäck? jag har icke varit der förr, fortfor Sara, men hvarföre skulle jag nu dit, då hon icke mera bor der?

»Hvilken hon?»

Der har en engel bott, men som nu flyttat till Vettern.

»Fru — jag vet — jag mins icke rätt namnet.»

Jag har icke heller sett henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu qvar på Råbäck, så skulle jag önska taga den vägen. Goda, förträffliga böcker har hon lånat moster Gustava i Lidköping, och dem hafva vi begge läst tillsammans på mellanstunder.

»Dem vill också jag läsa!» utropade sergeanten.

Du skall — men —

»Ja, den andra vägen vi kunna välja, fortfor han, går deremot ned åt Enebacken, öster och söder om Kullen, genom Skälfvum, förbi Husby, och så. Hvilkendera skola vi taga?»

Huru skall jag kunna afgöra det? det förstår jag mig icke på.

»Men du skall veta, Sara, att Hellekis hör till de utmärktaste ställen i Vestergötland; det förtjenade väl att fara den vägen.»

Om du vill. Och är der stora hus och byggnader, så förtjenade det nog att göra sig bekant på stället; det kunde en gång löna sig.

Litet förstämd refvade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han hade icke nu på några dagar hört yrkets angelägenheter omtalas, men märkte genast, att de voro i antågande. Och huru kunde han vara ledsen på henne för det? Likväl ville han ej, att så gudomliga platser, som Hönsäter, Hellekis och Råbäck, skulle uppoffras till mål för blotta glasmästar-önskningar: han beslöt således att taga den prosaiska stråten öfver Enebacken, lemnande Kullen till höger.

»Hon har dock varit högre stämd,» fortfor sergeanten för sig; »ja, ett par dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika hvad klokheten beträffar, hafva dock ej ständigt haft smak af en gesäll i fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka!» tillade han med en knappt återhållen tår; »goda, älskade! huru orätt bedömer jag dig? är det icke rätt väl, att du är så förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt kunna sköta dig och de di —»

Han ryckte till hästarne, likasom en hastig skrämsel påkommit, och han fruktade de skulle fara af någonstans; men han hemtade sig och fortfor inom sig: Allt hvad jag kan spara och aflägga, skall jag gifva dem, och det såsom en fullkomlig, en ren gåfva, så der som hon vill hafva det, utan all inblandning från min sida (om icke medelst fria råd), huru hon dermed må hushålla. Men, gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det måste, det vill jag bestämdt!

«Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig säga så.» — Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttaladt ord. Hade han glömt sig i sin svärmiska utsigt ända derhän, att han talat högt och förrådt sina innersta tankar?

»Räds icke, Albert; dina hviskningar, dina allratystaste hviskningar till dig sjelf, hör jag; ty jag är så, att jag hör.»

Store Gud! hvem är du då? kan du mera än andra?

»Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig.»

Du älskar mig, men du svarar mig icke?

»På hvad skall jag svara?»

Huru kunde du höra nyss, hvad blott min själ darrande tänkte?

»Jag älskar din själ, derföre hör jag din själs ord.»

Hvad?

»Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar: till och med hvad du grubblade på nyss förut —»

Hvad? om yrket?

»Jaja — Albert — ett fönsterglas är icke så föraktligt, som du tror, Albert. Det skyddar dig om vintern emot kölden ute, och gifver dig likväl ljus med detsamma. Det mesta i lifvet är annars så, att om det värmer, sker sådant icke utan med mörker, eller om det lyser, så sker detta sällan utan med köld. Ett fönster allena — märk väl, min Albert — ger ljus utan att låta köld inströmma; och det håller värmen inne, med bibehållande likväl af ljus tillika. Så är ett fönster beskaffadt, och det betyder mera, än mången fattar. Derföre skall du icke förakta fönster, och icke förakta Saras yrke, hvarmed hon har födt sig och alla i Lidköping, dem hon kan hafva haft att bistå — och skall så hädanefter — och äfven dig, Albert, om du kommer i nöd.»

Nej, Sara, det skall du aldrig behöfva. Flit! en stor flit i mitt yrke — ty också jag har ett yrke! — älskade, goda flicka, nu känner jag, likt en himmel, hvad det är att vara flitig — jag skall och vill förtjena! — detta ord, som förr lät så lumpet i mina öron? Förtjena vill jag! arbeta och dermed hjelpa ej blott mig, men — alla i Lidköping, dem jag kan hafva att bistå. Yrke och flit — du, Sara, har lärt mig de rätta orden! Han tog hennes hand.

---

Geografien är en stackare, som ständigt låter öfverrumpla sig af Historien. Hvar var det nu, som den sednare tog sitt nya öfvertag igen? Jo, på vägen åt Enebacken. Så tag då vid der och håll sedan uti dig, geografi!

Enebacken — och så får man Holmestads, Göteneds, Skälfvums kyrkor, och till och med Vettlösa på litet afstånd åt venster: förlåt, Vättlösa heter det. Sedermera kommer man så, att man ser Husby och till och med Klefva kyrkor uppåt Kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka, Källby kyrka, Skeby kyrka — det var obegripeligen så mycket kyrkor!

Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den åkandes blick med en tjusande förfäran: han fruktar få bela Venern öfver sig, åtminstone inpå hjulnafven, och tviflar icke att den sanka, gula sandstrand, han åker på, legat under böljan en gång. Venern är en fé, som dragit sig litet undan: hvem vet, om hon icke hastigt och oförtänkt kommer på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet vid nordanstorm är detta fruktansvärdt.

I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i hvarje ögonblick anande att få se sitt Lidköping. Hon kände de ljufvaste inre minnen.

För en sak måste dock Historien tillåtas att redogöra: det är för den besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn. Ty eljest pläga kärror hota de flesta resande, som icke komma på egna hjul eller stå på egen botten i vagnarne. Kärror äro stundom stygga att åka på. Det var således en mild skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmaste förklaringen i det, som medici sjelfva — hvilke annars aldrig befatta sig med ödet — påstå om naturen, nemligen att hon har en utmärkt och enskild omvårdnad om qvinnan; att hon nästan är skygg att skada henne; är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig tanke. Måtte derföre också menniskan vika lika vördnadsfullt undan: må vi knäböja för en himmel, som okänd — misskänd — står omkring oss, så nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig.

Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta deraf, att när Albert såg hästarne vara goda, brydde han sig icke om att fordra skjutsbonde, utan körde ensam; hvilket bönderne, när de se sig få ordentliga åkande, gerna gå in på och tacka för. Så hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela tiden.

Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra; men litet ojemnt stenlagd. »Bästa Albert, låt mig stiga af här, detta är mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra; jag går ensam.»

Nej, jag stiger också af, går bredvid och kör.

»Icke! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus: jag vill komma dit ensam först. Jag vill se huru det är med min stackars mor.»

Äfven jag vill se henne.

»Nej, Albert, Om hon ännu lefver, skulle hon känna en fasa vid din anblick. Det vill jag icke.»

Min Gud! hvad säger du?

»Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du skulle uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle skälfva vid föreställningen att i dig se sin dotters blifvande man. Jag skulle få svårt att öfvertyga henne om, det du aldrig i verlden skall bli —»

Ha!

»Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och du skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag låter kalla dig. Kör nu gatan rätt fram: det är icke svårt att hitta här i Lidköping. Utan afvikningar kommer du rätt så bort till den der bron, som vi talat, om, öfver Lidan — den der, du.»

Ha!

»Den åker du öfver; men betrakta utsigterna till höger och venster, ty skönare flod än Lidan rinner ej genom en stad. Litet längre fram, samma väg, kommer du till torget. Ett större torg fins icke i verlden: kör rakt fram öfver det till mynningen af gatan längst bort åt venster. Den gatan går åt en annan tull, hvarifrån vägen löper till Göteborg. När du nu kommer på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, så ligger källaren der i hörnet. Tag in på den, låt bära upp alla våra saker; tag en kammare för din räkning öfver natten, eller tills jag låter kalla dig. Jag skall hemifrån skicka en af lärpojkarne efter mina saker: du känner väl dem åtskils?»

Det står väl icke S. V. på alla: men jag skall försöka.

»Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk dig, och tänk icke så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker åtminstone? Allt hvad som icke är ditt, det är mitt — och låt pojken hemta det.»

Hvad som icke är ditt, det är mitt!

»Men — var icke förstämd, icke blek! Du är i en hygglig stad, skall du veta. Se på menniskorna, när du far genom gatorna: du skall märka, att nästan hvar flicka här är behaglig — det är Lidköping utmärkt för — jag är ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen. Jag ville hafva den hemliga glädjen, att när du åker fram på gatan, hvarannan flicka må stanna och tänka: »kors en så vacker officer der far!»

Sergeanten nickade ett temligen muntert afsked åt Sara, som stigit af. Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt gående resesällskap.

»Du kör för simpelt,» sade hon vinkande. »Det går icke an för en karl.» Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarne foro af. Sara Videbeck gick ensam.

Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till hennes boning. Det var icke sent på qvällen, dock redan afton; flere skyar i långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drogo här och der fram öfver hvalfvet; till regn liknade det sig. likväl icke. Solen skämtade nere ur vestern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna skygestalterna.

Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, och hon sökte i dem igenkänna bekanta. I småstäder veta nästan alla menniskor till hvarandra. Sara märkte äfven hvilka dessa voro; men, inbegripne i djupt samtal och på temligt afstånd ifrån henne, varseblefvo de henne icke. Hon undrade på deras åtbörder, pekningar och hufvudvändningar. Men då de gingo förbi, steg också hon framåt vidare och närmade sig till nästa hörn. Här stannade, hon åter tvert, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant hade alltid hållit henne tillbaka; huru mycket mera nu, då hon med häpnad och bestörtning i denna procession igenkände sin egen verkgesäll, gående svartklädd: några af de äldre lärpojkarne jemte andra bekanta buro en likkista. Det var hennes mors! derpå kunde hon icke tvifla.

Bröstets förfärliga rörelse, andedrägtens uppror bjöd hon till att dämpa ; ty ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Resklädd och utan allt svart i sin drägt ville hon ej visa sig. »Min mor? min mor! får jag aldrig mer se ditt ansigte?» utropade hon, vred sina händer och drog sig ännu närmare in i det hörn, der hon stod, för att låta det sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra klockaren till sin granne i processionen doft mumla orden: »förlidne söndagsnatt».

De allvarsamme vandrarne märkte henne icke. Men när kistan hunnit om den tyst gråtande, fördolda dottren, blef det omöjligt för henne att fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att processionen vände sig fram åt kyrkan till. Om det var begrafning eller blott bisättning, kunde hon icke veta; men hon drogs oemotståndligt att på afstånd följa. Allt var henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt öfverraskande: att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med sin mun, innan hon nedsänktes, det var en nödvändighet.

»Förlidne söndagsnatt?» stafvade hon tillsammans i sina tankar. »Hvar var jag då? I thorsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan icke fördröjts — hade icke — om — så kunde vi — så kunde jag redan i söndagsaftons hafva varit hemma. Nu är det onsdag! Hvar voro vi söndagsnatten? Hvar? På Bodarne,» svarade hon sig sjelf.

Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads deruti, att då den sednare ligger särdeles högt, beherrskande hela staden och är synlig öfverallt, så står deremot Lidköpings i ett hörn af sin stad, visserligen så, att hon på afstånd märkes — ty hon är likväl en ansenlig byggnad — men icke så, att hon genast och öfver allt tar ögat i anspråk. Hon har icke fått sitt läge utmed sjelfva. Venern, såsom Mariesstads kyrka, men är omgifven af en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogård.

Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig gå med i sådana; och de, som höra till sorgen, visa sig i synnerhet icke ute, och minst på kyrkogården, vid det afgörande tillfället. Men Sara måste till kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka ned i jorden den älskades stoft, så måste hennes syn, skärpt så mycket som möjligt, söka följa denna färd till dess sista märkbara ögonblick.

Hon fann med rörelse, att stadens ringaste prest blifvit den, som man ombetrott och kallat till utförande af förrättningen. Kistan gick omhvärfd af de menniskor, som varit glasmästarenkans arbetare på verkstaden, och hvilka, sällan vane att gå i svart, nu syntes dåligt utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder. Men allas ansigten hade, då Sara såg dem träda förbi, burit spår af blekhet, insjunkenhet: »hafva de farit så illa under de tre veckor jag varit hemifrån? nej! det måste betyda sorg eller andakt», hoppades hon. Kistan befann sig redan långt inne på kyrkogården, då dottren med vacklande steg äfven försökte att våga sig ditin.

Hon blickade rundt omkring derinne. Ingen menniskohop fans samlad, i hvilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga nalkas närmare till den uppkastade jordhög, hvarpå hennes stirrande ögon stodo. Hon drog sig således afsides bort till en hög grafsten, under ett träd. Bakom den skymd sjelf, kunde hon ändå få åse sin mors sista — enda — heder. En matt ringning börjades med kyrkans minsta klocka, presten uppslog handboken, klockaren tog upp sin psalmvers.

Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den aflägsna grafstenen; tårar kommo i strida svall, hennes hufvud darrade ända ned emot blomstervallen och hennes händer emottogo den fallande pannan. »Min mor! min mor!» utropade, hon högt, ty hon viste, att ingen dödlig hörde henne här. Ett saligt minne genomströmmade hennes hjerta dock dervid: »jag har uppfyllt din önskan, min mor!, din oaflåtliga förmaning till mig har jag lydt. O, hvarest du nu är, gif mig din välsignelse!»

Om den aflidnas ande nu blickade omkring på hvad här föregick, så skulle den der borta vid sjelfva griften hafva kunnat skåda de svartklädde, som med omsorg och aktning (dock ej med många ord, ty glasmästarenkans lefnad var ju ej att berömma?) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här under trädet, till mera glädje för himmelen och lifvet, knäböjde i en skön bild framtid och efterverld: denna bild kunde vara för anden att med mera, att med oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann pligt äro ofta ett okändt, misskändt, icke sedt. Dold stod dottren, tyst i sin bön: menniskor sågo henne icke. En svalkande vind gick öfver blommorna.

Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prestens ord icke flere än handbokens. Allt aflopp således fullkomligen som det skulle: intet fattades, men också intet var tillagdt. Under verkgesällens insjunkna ögon syntes litet blått öfverst på kinderna. Lärpojkarne, af frisk hy, fattade de i beredskap stående skoflarne och började nedstörta mullen.

Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet; tagit en kammare en trappa upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, nyfiken och väntande på bud; än förstämd, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan, hon var sju på qvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och så snart resa åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan åtta fann han det vara just det rätta. Först måste han väl ändå taga afsked af — och när borde hans återkomst likligen inträffa? Allt detta kunde väl icke vara öfverläggningar af allramest invecklade art; men han hade redan vant sig att med en öfverlägga om så mycket; han ville göra så äfven nu, och han fann sig ensam.

Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt: han satt tyst, stel och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han hörde en uppasserska slå i några dörrar till rum utanföre. Han ropade henne med dundrande stämma. Hon anlände i flygande. «Gif mig en kopp the!» sade han och såg vild ut.

Van vid ovanliga resande, gick hon sin väg beskedligt, tigande och utan undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. »Hörde du hvad jag begärde?» röt han. — Ja, herre. — «Så låt det gå fort, medan jag sitter här och väntar!» — Icke har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon stött och gick ut med en liten fnurr.

»Ack, hvad jag väntar på dig!» utbrast han suckande inom sig, utan att hafva hört på den utgångna flickan.

Theet kom, hett och starkt. Sjelfva hon, som bar det, såg förargad ut; ty tålamodet kan förgå på hvem som helst; och när sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så »fördjefladt», att han ropade: det var fan!

Kunde du då icke hafva väntat litet med det? utbröt han; jag är icke skapt att skollas.

»Icke jag heller,» svarade Lidköpingsflickan vigt.

Är du rasande?

»Nej, det behöfs icke mer än en sådan.»

Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det af, anmärkte sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Hvad är klockan?

»Det rör mig icke »

Du är dock fan gifven.

»Skall det vara en kopp till?»

Jag ser klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i rappet, jag vill lägga mig, så har jag något att göra. Ja, slå i en kopp till.

»Skall den drickas på sängen?»

Slå i och låt den stå der, så far jag se. Jag går ut på gatan, att se mig om; men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda emellertid.

»En konstig offsér!» sade flickan, sedan han gått ut; »men han väntar bud, och jag bryr mig icke om honom.» Hon bäddade hastigt och raskt: hon var ond: kuddar och lakan foro som kanaljer fram och åter under hennes händer. I rappet — som han begärt — vardt sängen färdig.

Verkligen melankolisk, hufvudet sänkt emot bröstet och blek återkom sergeanten. »Har intet bud hörts af?» frågade han med den allrabeskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan.

Nej; men allt är i ordning deruppe. Hon försvann i de undre regionerna. Han gick trappan upp.

Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom fönstret på gatan, för att erfara om icke — Men ingen syntes.

Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blef allt gråare omkring honom. »Jag lägger mig!» sade han slutligen högt, men långsamt och likasom i lethargi. Emot detta hans påstående hördes ingen invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allraminsta.

Lethargiskt klädde han af sig, lade sig och somnade, svept i källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig sjelf, men utan värde för sergeanten.

Morgonen derpå — som var en thorsdag igen, för att döma efter aftonen förut, hvilken varit en onsdagsqväll — morgonen derpå inträffade, att sergeanten vaknade. Ingen helsade på honom, ingen steg upp vid hans sida, ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han aftonen förut i bedröfvelsen alls icke beställt. Dock var han så pass karl för sig, att han steg upp och ställde sig på golfvet.

»Obegripligt!» tänkte han.

Han tvättade hufvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som uniformens snitt medgaf, och steg slutligen fram för en stor väggspegel att ordna det öfriga. De genom sin blekhet finhylta kinderna, de stora, mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret: hela den bilden i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik. Förargelse vaknade härvid, emedan han på en tid fått ett afgjordt och outgrundligt begär att stanna på underofficersgraden. »Hut vekling!» mumlade han: mörka blixtar uppstodo i ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför glaset vreda, morska blickar, som den der i spegeln af begripliga skäl genast återgaf. Så uppmuntrade dessa begge herrar hvarann, och inom en stund såg sergeanten ut som en svensk Achilles.

Någon kom trippandes, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med anmälan, »att bud i går aftons afhemtat sakerna, och att de der rummen, som skulle hyras —»

Bud? och jag har icke förr än nu fått höra deraf! Åskor hotade i dessa ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hemtade sig och förklarade, att budet så sent inträffat, att herr majoren då redan längesedan insomnat, och att hon visst icke vågat —

»Hvarifrån var budet?»

Från Videbeckskan.

»Videbe — — (åter en åskblick: dock kunde han icke neka sig, att så just kunde rätta termen låta för det der mellantinget, som han så mycket grubblat öfver. Sjelf nändes han likväl icke tala ut namnet så.)

Ja, eller ifrån det huset, rättare sagdt, fortfor flickan; ty Videbeckskan sjelf hon är då ändtligen borta. Men lärpojkarne kände riktigt igen sakerna och buro dem till sin döda matmors hus.

»Döda! hvad säger du? himmel och fasa? död? nej — och jag fick ej veta något i går?»

Flickan svarade häpen: budet sade, att de der rummen, som ville hyras, de kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag skulle de beses. Derföre tyckte jag det icke var värdt att störa herr majoren förr än nu på morgonen klockan sju.

»Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är åtta om en qvart. Men — evige Gud! Död? Det är omöjligt! omöjligt! omöjligt!»

Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset. Uppasserskan berättade och tecknade det, så godt hans otålighet och hennes bestörtning tilläto. Han skyndade bort.

Denna morgon var undransvärdt vacker. Sergeanten kom ned till en af gatorna vid Lidan: dagens friska, nya sol, jemte det blåa, det gröna, det hvita, i luft, på trän, på — ack, nog borde väl sergeanten haft sinne att se och glädjas åt så mycket? nog borde han af berättelserna under föregående dagar nu kunnat finna, att det var Videbeckskan, modren, och alls icke Videbeckskan, dottren, som dött. Men han var så tankfull, att han gick utan all eftertanke.

Slutligen såg han ett litet rödt trädhus med Strengnäs-tycke, dock välbehållet. En lång rad strödt granris på gatan mötte honom: det klack i bröstet: han hade nu dödsspåret att gå efter.

Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han steg upp på en låg, men bred farstutrappa. Sjelfva farstudörren, temligen stor, var sirad med lönn- och björkruskor. Körfvel och färskt elggräs doftade ifrån farstugolfvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men hans knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för ändamål att dölja ångan af det förskräckliga.

En åldrig qvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst tarfligt klädd, en blandning af bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i hans hjerta. »Detta är säkert gamla Maja!» tänkte han. Hvad skulle han säga? huru skulle han begynna? Slutligen stammade han:

»Jag har fått höra, att här skulle finnas rum—»

Att hyra? ja, en trappa upp, om jag får lof att visa herrn.

Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, hvad i herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snafva öfver första trappsteget, han vände sig om till den gamla tjenarinnan, han ville fråga något, men tungan vägrade att lyda. För att dock något göra, sade han: »innan jag går upp, låt mig veta hyran?»

Tjugu riksdaler riksgälds på år, men tolf på halfår, min herre. Var så god —

Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att icke gå upp, då jag hitkommit, tänkte han. Han flög uppför trappan.

Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. »Var så god och sitt ned och bese dem emellertid,» sade hon, gick ut och läste dörren.

Sitta ner? nej minsann. Store Gud, hvad skall jag här och göra? Hvilka rum likväl? trefliga! himmelskt trefliga! Här är nyss skuradt, som om det skett i natt? ordnadt, fejadt, och springfärska gardiner uppsatta. En gäst har väntats, det synes. Och levkojor i fönstren? Se, hvilka speglar med ramar? ramarne också af glas med underlagdt guldpapper. Alldeles så. Och det inre rummet? Äfven der rosiga tapeter? men på annat sätt. Ack, den som här finge bo, och — om, det vill säga, om — gode Gud! — Om dessa små rum var det ganska säkert hon drömde den natten i Arboga, då —»

Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid anblicken af en svart flicka: en flicka i ratine med Saras hufvud, mildt leende då hon märkte hans häpnad: en bred, hvit, finstärkt lenons-krage öfver bröstet.

»Jag har sorg, som du ser,» sade hon.

Hvad jag är glad, du lefver? du ler? utropade han.

Den sorg, hvarom hon talade, satt som en fin skymning omkring det öfversta af hennes ögon. Men hvitögats emalj sken blåhvitt, såsom alltid förr, och pupillerna glänste. »Albert!» sade hon.

Han svarade intet: blott såg.

Hvad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan icke känna dem mycket ännu. Får jag icke nu bjuda dig ned i mitt, så skall du få se huru jag har det: frukosten väntar. Och börjar du icke dina resor straxt i dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt detta an, Albert?

Han sade ändå intet. Men i hela uttrycket af hans ansigte låg detta svar: Det går an!

---