Det sista problemet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Det stulna dokumentet
Sherlock Holmes äventyr – Fjärde samlingen
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

Det sista problemet
Förlagsreklam  →
På Wikipedia finns en artikel om Det sista problemet.


[ 76 ]

DET SISTA PROBLEMET

Med tungt hjärta fattar jag pennan för att nedskriva dessa rader — sista berättelsen om och sista beviset på den egenartade begåvning, som gjort min vän Sherlock Holmes' namn så känt och berömt. På ett ej alltid följdriktigt och — jag erkänner det med smärta — ofta högst ofullständigt sätt har jag försökt redogöra för de sällsamma äventyr jag i hans sällskap upplevat, ända från det ögonblick, då slumpen förde oss tillsammans vid tiden för slutakten i En studie i rött, till den stund, då han med det lyckligaste resultat ingrep i affären om Det stulna dokumentet, ett ingripande, som tvivelsutan avvärjde allvarsamma internationella förvecklingar. Min avsikt var att låta den skissen bli den sista och att ej säga något om den händelse, som gjort ett stort tomrum i mitt liv och vållat mig en sorg, vilken tiden ej ännu efter två års förlopp förmått läka. Jag har emellertid sett mig tvungen att bryta min tystnad; de nyligen utgivna brev, i vilka överste James Moriarty försvarar sin brors minne, lämna mig ej något val: jag måste för allmänheten framställa saken i dess verkliga ljus. Ingen mer än jag känner de sanna förhållandena, och den tid tycks ha kommit, då jag ej gör någon en tjänst genom att hemlighålla dem. Så vitt jag vet ha ej mer än tre redogörelser för de egendomliga omständigheterna [ 77 ]synts i pressen: den, som lästes i Journal de Geneve för den 6:te maj 1891, Reuters telegram i de engelsk tidningarna den 7:de maj, och slutligen de ovan antydda nyss utgivna breven. Av dessa redogörelser utgåvos de båda förstnämnda i mycket sammanträngd form; den sista är, som jag snart skall bevisa, en absolut förvrängning av sanningen. Mig tillkommer det att för första gången upplysa allmänheten om vad som verkligen tilldrog sig mellan professor Moriarty och mr Sherlock Holmes.

Som jag redan förut tror mig ha nämnt, hade det intima vänskapsförhållande, som existerade mellan mig och Sherlock Holmes i viss mån blivit modifierat genom mitt giftermål och kanske än mer genom mitt strax därefter fattade beslut att skaffa mig enskild praktik. Han vände sig visserligen ännu till mig i de fall, när han ansåg sig behöva en förtrogen till hjälp i sina efterforskningar; men detta hände mer och mer sällan; under år 1890 deltog jag endast i tre av hans »äventyr». Under hela vintern det året såväl som under den därpå följande våren såg jag i tidningarna, att han för franska regeringens räkning varit invecklad i en mycket viktig affär; jag fick från honom ett par helt kortfattade brev, avsända från Narbonne och Nimes, och slöt därav, att hans vistelse i Frankrike troligen skulle bli långvarig. Jag blev därför ej litet förvånad, när jag om kvällen den 24:de april fick se honom stiga in i mitt mottagningsrum. Till min stora ledsnad märkte jag, att han var magrare och blekare än vanligt.

»Ja, jag har arbetat och slitit ut mig, mer än jag egentligen bort», sade han som svar på min frågande blick; »jag har på sista tiden haft väl mycket att gör, Har du något emot, om jag stänger fönsterluckorna?»

Rummet upplystes endast av en på mitt skrivbord stående lampa. Holmes smög sig långsamt fram längs väggen; slog hastigt igen luckorna och fastgjorde dem ordentligt.

»Är du rädd för något?» frågade jag.

»Ja, det är jag.»

»För vad då?»

»För luftbössor.»

»Min käre vän, vad menar du?»

»Jag tror du känner mig tillräckligt, Watson, för att veta, att jag vanligtvis ej är nervös och lättskrämd. Men det är snarare bevis på dumhet än på mod, om man låtsas förakta en fara, som tränger sig alldeles inpå en. Får jag be dig om en tändsticka?»

Han blossade med välbehag på sin cigarrett, som tycktes ha en lugnande inverkan på honom.

»Jag hoppas du ursäktar, att jag kommer så här sent», sade han, »och du får också vara snäll förlåta om jag, när jag efter en stund lämnar ditt hem, tar en genväg och klättrar över trädgårasmuren.»

»Men vad betyder allt detta?» utbrast jag.

Han sträckte ut sin ena hand, och i lampskenet såg jag, att skinnet på knogarna var avskavt och blodigt.

»Det är inte bara luft, ser du», sade han småleende. Tvärtom — det är så fast och massivt, att det fördärvar ens händer, när man kommer i kollision med det. Är mrs Watson hemma?»

»Nej, hon är på besök hos goda vänner.»

»Jaså. Du är alldeles ensam då?»

»Ja.»

»I så fall generar jag mig inte för att be dig följa med mig till kontinenten på en åtta dar.»

»Varthän där?»

»Vart som helst — det gör mig precis detsamma.»

Det låg något under allt detta. Holmes hade ej för [ 78 ]vana att alldeles oförberett ta sig ferier, och något i hans bleka, utmärglade ansikte sade mig, att hans nerver voro i högsta grad överansträngda. Han läste frågan i mina ögon, pressade fingertopparna hårt tillsammans, stödde armbågarna mot knäna och beredde sig att sätta mig in i situationen.

»Du har troligen aldrig hört talas om professor Moriarty?» började han.

»Nej, aldrig.»

»Däri ligger just det underbara och geniala i saken!» utbrast Holmes. »Karlen är så gott som allestädes närvarande i London, och likväl har ingen hört honom omtalas. Det är det, som i brottets annaler skaffat honom en så framskjuten plats. Jag säger dig på fullt allvar, Watson, att om jag kunde överlista den skurken, kunde befria samhället från honom, skulle jag känna, att min karriär nått sin höjdpunkt och med tillfredsställelse slå in på en annan och fridfullare bana. Oss emellan sagt, så ha de 'affärer', i vilka jag nyss lyckats vara av nytta för den kungliga familjen i Skandinavien och för franska republiken försatt mig i den ställning, att jag mycket väl kunde fortsätta det lugna liv, jag bäst tycker om, och ägna mina krafter åt kemiska undersökningar. Men jag skulle ej kunna, ha någon ro, ej sitta stilla i min stol, om jag trodde, att en sådan man som professor Moriarty ostraffad vandrade omkring på Londons gator.»

»Vad har han gjort då?»

»Han har haft en högst märkvärdig karriär. Han är av god familj och har åtnjutit en utmärkt uppfostran; och av naturen är han begåvad med en fenomenal lätthet för matematik. Vid tjuguett års ålder skrev han en avhandling om det binomiala teoremet och förvärvade därmed europeisk ryktbarhet. På grund härav blev han utnämnd till professor i matematik vid ett av de mindre universiteten och hade efter allt att döma den mest lysande levnadsbana framför sig. Men karlen har fäderneärvda böjelser av det mest diaboliska slag. Han stammar från en släkt, för vilken brott ej varit främmande, och hans ovanliga förståndsgåvor gjorde hans brottsliga tendenser än farligare. Allehanda rykten om honom kommo i omlopp i universitetsstaden, och slutligen blev han tvungen att begära avsked; han flyttade då hit till London och ger nu privatlektioner i matematik åt sådana, som vilja in vid krigsskolan. Detta är vad världen har sig bekant om honom; det jag nu ämnar berätta, har jag själv upptäckt.

»Du vet nog, Watson, att ingen känner bättre till den högre förbrytarevärlden i London än jag. I åratal har jag varit medveten om, att bakom ogärningsmännen stod en makt, en hemlig, väl organiserad institution, som ständigt ställde sig i lagens väg och skyddade missdådaren. Gång på gång har jag i de mest olikartade fall — förfalskning, inbrott, mord och rån — känt närvaron av denna makt, och jag har spårat dess inflytande i många av de oupptäckta brott, i och för vilka man ej vänt sig till mig personligen. I åratal har jag sökt lyfta den slöja, bakom vilken denna hemlighetsfulla organisation döljer sig, och slutligen slog den timme, då jag fick tråden i min hand och följde den, tills den efter tusentals skickligt uppfunna krokar och svängningar förde mig till den framstående matematikern, f. d. professor Moriarty.

»Han är brottets Napoleon, Watson. Det är han, som planlägger och organiserar allt det onda, som sker i denna stora stad, och det är honom man kan anklaga för, att så många ogärningar förbli oupptäckta. Han är ett snille, en filosof, en abstrakt tänkare av främsta slag. Han har en underbart konstruerad hjärna. Han [ 79 ]sitter orörlig, lik spindeln i sitt näts medelpunkt; nätet har tusende och åter tusende radier och han förnimmer den minsta darrning i var och en av dessa. Han gör ingenting själv, han endast utkastar planer och uppgör förslag. Men hans agenter äro talrika och ytterst väl organiserade. Om ett brott är i görningen — om ett viktigt papper skall undansnillas, ett hus plundras, en man röjas ur vägen — så underrättar man professorn: saken blir planerad och utförd. Brottslingen blir kanske tillfångatagen. I så fall anskaffas pengar: han blir ställd fri mot borgen, och hans talan föres av en skicklig advokat. Men den, som begagnat sig av missdådarens arm blir aldrig fast — ej ens misstänkt. Det var denna organisation, jag upptäckte, Watson, och jag har använt hela min energi och alla medel, som stodo mig till buds, för att avslöja och tillintetgöra den.

»Men professorn har iakttagit så skickligt uttänkta försiktighetsmått, att det tycktes hart när omöjligt att anskaffa några inför lagen gällande bevis. Du känner min förmåga, min käre Watson, och likväl måste jag efter loppet av tre månader bekänna, att jag slutligen fått en antagonist, som i intellektuellt avseende var mig jämbördig. Min förfäran över hans brott minskades genom min beundran för hans överlägsna skicklighet. Äntligen begick han ett missgrepp — bara ett litet, litet misstag — men det var mer än han hade råd till, när jag var så tätt i hälarna på honom. Jag lät ej tillfället gå mig ur händerna, som du nog kan förstå, och utgående från den punkten har jag kring mitt offer spunnit ett nät, som nu är alldeles färdigt. Om tre dar, det vill säga nästa måndag, skall professorn och hans förnämsta medbrottslingar vara i polisens händer. Så börjar århundradets största rättegång; mer än fyrtio hemlighetsfulla brott skola finna sin förklaring, och repet blir missdådarnas lott; men om vi begå någon oförsiktig rörelse, ser du, kunna de till och med i sista ögonblicket glida oss ur händerna.

»I fall jag hade kunnat ta mina mått och steg utan professor Moriartys vetskap, hade allt varit gott och väl. Men han är alldeles för listig och förslagen. Han hade reda på varje åtgärd jag vidtog för att draga snaran tätare kring honom. Gång på gång försökte han komma undan, och lika ofta motade jag honom. Jag säger dig, min vän, att om man kunde skriva en detaljerad berättelse om vår tysta strid, skulle den i detektivkonstens annaler fylla sin plats som bevis på vad två skickliga fäktare kunna uträtta, när de få tillfälle att utveckla hela sin färdighet. Aldrig förr har min begåvning på ett så lysande sätt bestått provet — aldrig har jag varit så hårt ansatt av någon motståndare. Hans hugg voro skarpa, men mina gåvo ej efter. I morse blevo de sista åtgärderna vidtagna — om tre dar skulle allt vara färdigt. Jag satt i lugn och ro hemma hos mig och övertänkte saken, då dörren öppnades och professor Moriarty steg in i rummet.

»Mina nerver höra inte till det ömtåliga slaget, Watson, men jag erkänner, att jag formligen 'hajade till', när jag såg den man, som nu en tid oupphörligt varit i mina tankar, stå framför mig. Hans utseende är mig välbekant; han är mycket lång och mager, pannan är ovanligt hög och bred, ögonen ligga djupt i sina hålor. Han är slätrakad, blek, med insjunkna kinder och något i min och hållning, som påminner om hans forna sysselsättning. Ryggen är böjd, av mycket stillasittande vid skrivbordet; han håller ansiktet en smula framskjutet och vaggar beständigt med kroppen på ett högst obehagligt, ormliknande sätt. Han stirrade nyfiket på mig med lätt hopknipna ögon.

»'Främre delen av er huvudskål är mindre väl utvecklad, än jag trott', sade han slutligen. 'Det är en [ 80 ]farlig vana att ha laddade eldvapen i fickan på sin nattrock.'

»Faktum är, att jag vid hans inträde ögonblickligen insåg den stora personliga fara, i vilken jag svävade. Hans enda möjliga utväg till räddning låg ju i mitt försvinnande ur denna värld.

»Jag tog därför revolvern ur min skrivbordslåda, stoppade den i fickan och höll min blick stadigt riktad mot honom. Vid hans lilla utfall tog jag fram vapnet och lade det med spänd hane bredvid mig på bordet. Han fortfor att småle och blinka, men i hans ögon låg ett uttryck, som kom mig att känna en viss belåtenhet över att ej vara obeväpnad.

»'Ni känner mig tydligen inte', sade han.

»'Tvärtom', svarade jag; 'jag känner er alltför väl. Var så god och sitt ner! Jag kan skänka er fem minuter, om ni har något att säga.'

»'Allt vad jag ville säga, är ni redan fullt på det klara med', sade han.

»'Ni vet kanske lika gott besked om mitt svar' genmälte jag.

»'Ni står således fast vid ert beslut?'

»'Oryggligt.'

»Han stack handen i fickan, och jag lyfte revolvern från bordet. Men han tog endast fram en liten anteckningsbok, i vilken han nedskrivit några data.

»'Första gången ni ställde er i min väg var den 4:de januari', sade han. 'Den 23:dje började ni falla mig besvärlig; omkring medlet av februari märkte jag, att ni på allvar tog er för att oroa mig; i slutet av mars såg jag mig hindrad i alla mina planer, och nu de sista dagarna i denna månad befinner jag mig genom er ständiga förföljelse i en sådan ställning, att jag när som helst kan mista friheten. Det här börjar bli odrägligt.'

»'Har ni något förslag att göra?' frågade jag.

»'Ni måste sluta upp med att förfölja mig, mr Holmes', sade han, alltjämt vaggande med kroppen. 'Ni måste lämna mig i fred, hör ni!'

»'Efter nästa måndag', svarade jag.

»'Å seså!' sade han. 'En så intelligent människa som ni inser med all säkerhet, att den här affären inte kan sluta på mer än ett sätt. Det är alldeles nödvändigt, att ni drar er tillbaka. Ni har bedrivit saken på ett så sinnrikt sätt, att vi ej ha mer än en utväg kvar. Men ert tillvägagående, er skicklighet, att övervinna alla svårigheter har berett mig stort nöje, och det skulle göra mig ont, om jag nödgades tillgripa utomordentliga åtgärder. Ni småler, mr Holmes, men jag försäkrar er, att det riktigt skulle gräma mig.'

»'Det tillhör mitt yrke att utsätta mig för fara', anmärkte jag.

»'Här är det inte bara fråga om fara', sade han, 'här gäller det komplett undergång. Ni står i vägen ej endast för en individ utan för en mäktig organisation, vars hela utsträckning ni, trots all er intelligens, ej ens tillnärmelsevis kan föreställa er. Ni måste draga er ur spelet, mr Holmes, eller bereda er på att bli trampad under fötterna.'

»'Jag fruktar', sade jag och steg upp, 'att vår intressanta konversation kommer mig att försumma en del viktiga göromål, som jag på annat håll måste uträtta.'

»Han reste sig ock, såg under tystnad på mig och skakade sorgset sitt huvud.

»'Nå ja', sade han slutligen, 'det är riktigt skada, men jag har gjort, vad jag kunnat. Jag känner till vartenda ett av edra schackdrag. Före måndag kan ni ingenting göra. Det här har varit en duell mellan er och mig, mr Holmes. Ni hoppas få se mig på de [ 81 ]anklagades bänk. Jag säger er, att dit kommer jag aldrig. Ni hoppas kunna slå och tillintetgöra mig, och jag säger er, att det skall aldrig lyckas er. Om ni är skicklig nog, att enligt er vilja dra mig i fördärvet, så var viss på, att samma öde skall drabba er.'

»'Ni har i kväll sagt mig en hel massa artigheter, mr Moriarty', sade jag. 'Låt mig till gengäld säga er, att om jag vore fullt säker på den förra eventualiteten skulle jag i allmänhetens intresse med glatt mod underkasta mig den senare.'

»'Jag kan lova er, att åtminstone den ena skall gå i fullbordan', brummade han, vände mig ryggen och gick blinkande och plirande sin väg.»

»Sådan var min egendomliga intervju med professor Moriarty. Jag medger, att den hade en obehaglig verkan på mig. Hans lugna, precisa sätt att tala lämnar intet tvivel om uppriktigheten av hans ord. Nu säger du naturligtvis: 'varför anropar du inte polisens skydd mot honom?' Jag gör det ej därför, ser du, att det är från hans agenter och hantlangare slaget då skulle drabba mig — jag har säkra bevis på, att så skulle bli händelsen.»

»Har du redan blivit anfallen?»

»Min käre Watson, professor Moriarty är ej den, som låter gräset gro under fötterna på sig. I dag vid tolvtiden måste jag för ett par affärers skull gå till Oxford Street. När jag gick tvärs över gatan från Bentinck Street till Welbeck Street, susade en med två hästar förspänd lastvagn i full fart alldeles tätt förbi mig. Jag hoppade upp på trottoaren just i tid att ej bli överkörd. Efter den betan höll jag mig på trottoarerna, Watson, men när jag gick ner för Vere Street föll en tegelsten från ett av hustaken och slogs i bitar rätt framför fötterna på mig. Jag tillkallade polis, och huset undersöktes. Uppe på taket låg en massa skiffer och tegel, som skulle användas till reparationer, och man sökte övertyga mig om, att blåsten slagit ner en av stenarna. Naturligtvis förhöll det sig ej så, men jag kunde ingenting bevisa. Jag tog en droska och begav mig till min brors rum vid Pall Mall, där jag tillbragte resten av dagen. På väg hit till dig anfölls jag av en gatstrykare, beväpnad med en stor knölpåk. Jag fällde honom till marken, och polisen burade in honom; men jag kan med all säkerhet säga dig, att ingen kommer att finna spår av minsta förbindelse mellan den stackars uslingen, mot vars framtänder jag har skrapat mina knogar, och den hygglige, tillbakadragne privatläraren, som tio mil härifrån i denna stund kanske låter sina elever lösa problem på svarta tavlan. Undra inte på, Watson, om det första jag gjorde, när jag kom in hit, var att stänga fönsterluckorna och inte heller, om jag ber dig få lämna ditt hus på en mindre i ögonen fallande väg än just genom förstugudörren.»

Jag hade mången gång beundrat min väns mod och kallblodighet, men aldrig mer än nu, när han med största lugn satt och räknade upp hela den serie av olyckstillbud, vilka tvivelsutan gjort hans dag allt annat än angenäm.

»Du stannar naturligtvis här över natten?» sade jag.

»Nej tack, min vän; du skulle kanske finna, att jag är en farlig gäst att ha i huset; mina planer äro redan fullfärdiga — allt skall nog gå bra. Saken är så långt framskriden, att man utan min hjälp kan företaga arresteringarna, fast min närvaro är nödvändig för brottslingarnas fällande. Det är därför bäst, att jag reser bort under de få dagar, som återstå, innan polisen äger frihet att handla, och det skulle vara särdeles roligt, om du ville göra mig sällskap till kontinenten.»

»För tillfället har jag inte några patienter», sade jag, [ 82 ]»och dessutom är min granne mycket hjälpsam. Jag skulle ingenting ha emot att följa med.»

»Kan du bli färdig till i morgon bittida?»

»Ja, om det är nödvändigt, att du ger dig av då.»

»Det är alldeles oundgängligen nödvändigt. Låt mig nu ge dig dina förhållningsorder, min käre vän, och på samma gång be dig att följa dem till punkt och pricka. Kom ihåg, att vi två, du och jag, gemensamt spela mot den mest begåvade skurk och det mäktigaste syndikat av missdådare, som finnas i Europa. Hör nu noga på! Du skall redan i kväll skicka en pålitlig karl ner till Victoriastationen med det resgods, du ämnar ta med dig. Sätt varken namn eller adress på dina effekter. I morgon bittida skall du skicka efter en droska, men säg till den, som hämtar den, att ta varken den första eller andra, som far förbi. Hoppa kvickt in i droskan och kör till den del av Lowther Arcade, som vetter åt The Strand; skriv upp adressen åt kusken på en bit papper och bed honom ej kasta bort den. Håll pengarna i beredskap, hoppa ur, så snart droskan stannat, och gå så fort du kan genom Arkaden; laga att du når dess andra sida klockan en kvart över nio. Alldeles invid hörnet håller en liten täckvagn; kusken har en lång, svart kappa, vars krage är kantad med rött. Stig in i vagnen, och du skall komma fram till Victoria i tid för snälltåget till Dover.»

»Var skall jag träffa dig?»

»Vid stationen. Förstaklasskupén nr 2, från lokomotivet räknat, är reserverad åt oss.»

»Vagnen är således vårt mötesställe?»

»Ja.»

Förgäves yrkade jag på, att Holmes skulle stanna över natten. Det framgick tydligt av hans sätt, att han trodde sig möjligen bli orsak till bråk eller besvär, och därför gick han sin väg. Med ännu ett par ord angående morgondagens planer följde han med mig ut i trädgården, klättrade över muren ner på Mortimer Street, visslade genast på en droska och åkte bort.

Om morgonen lydde jag Holmes' förhållningsorder punkt för punkt. En droska anskaffades med sådana försiktighetsmått, att den på intet sätt kunde vara en, som man möjligen hållit i beredskap åt oss, och strax efter frukosten for jag till Lowther Arcade genom vilken jag ilade, så fort benen ville bära mig. En täckvagn väntade vid trottoarkanten; kusken var insvept i en mörk kappa, och i samma ögonblick som jag steg in, snärtade han till hästen och körde med ursinnig fart till Victoriabangården. Jag hade ej väl kommit ur vägen, förrän han vände om och åkte bort utan att ens se efter vart jag tog vägen. Hittills hade allt gått bra. Mitt »gepäck» var på stationen, och jag hade ingen svårighet att finna den av Holmes omnämnda kupén, i synnerhet som i hela tåget ej fanns mer än denna, som var reserverad. Det enda, som nu oroade mig, var, att Holmes ej syntes till. Stationsklockan felade ej mer än sju minuter i den för tågets avgång bestämda tiden. Förgäves letade jag bland grupper av resande och avskedstagande efter min väns smärta gestalt — han fanns ingenstädes att skåda. Jag tillbragte ett par minuter med att hjälpa en gammal vördnadsvärd italiensk präst, som på sin brutna engelska sökte göra begripligt för en bärare, att hans resgods skulle poletteras direkt till Paris. Sedan jag därefter än en gång gått ett slag fram och tillbaka på perrongen, återvände jag till min vagn, där jag fann, att bäraren, trots att kupén var reserverad, givit mig den gamle italienske prästmannen till reskamrat. Det lönade ej mödan att söka klargöra sakens läge för denne — min italienska var om möjligt ännu sämre än hans engelska — jag ryckte i förtvivlan på axlarna och [ 83 ]ställde mig att se efter min vän. En onämnbar fasa bemäktigade sig mig; tänk om hans frånvaro betydde, att han under nattens lopp drabbats av någon olycka! Kupédörrarna voro redan stängda, och visselpipan ljöd, då någon alldeles i min närhet helt lugnt sade:

»Min käre Watson, hur kommer det sig, att du ej ens täcks hälsa på mig på morgonkvisten?»

Jag vände mig helt förbluffad om. Den gamle prästen satt med ansiktet vänt mot mig. Under en sekund blevo rynkorna utjämnade, näsan lyftad upp från hakan, underläppen återtog sitt naturliga läge, munnen upphörde att mumla, de matta ögonen fingo tillbaka sin glans, den lutande gestalten rätade upp sig. I nästa ögonblick föll figuren åter ihop — Holmes hade försvunnit lika fort som han kommit.

»Gud i himlen!» utropade jag. »Så häpen jag blev!»

»Alla försiktighetsmått äro ännu av nöden», viskade han. »Jag har anledning tro, att de äro i hack och häl efter oss. Aha! Där ha vi Moriarty i egen hög person!»

Under det Holmes talade, hade tåget börjat sätta sig i rörelse. Jag tittade ut och varseblev en stor, lång karl, som armbågade sig fram genom de samlade grupperna och vinkade för att få tåget att stanna. Det var emellertid för sent; vi hade redan börjat skjuta fart, och inom ett ögonblick ångade vi ut ur stationen.

»Du ser, att vi, trots alla försiktighetsmått med knapp nöd hunnit undan», sade Holmes skrattande. Han steg upp, tog av sig den svarta kaftan och den bredskyggiga hatt, som utgjort hans förklädnad, och packade in dem i sin resväska.

»Har du läst någon morgontidning, Watson?»

»Nej.»

»Du har således inte reda på vad som hänt vid Baker Street?»

»Baker Street?» »De ställde till eldsvåda i våra rum förra natten. Emellertid skedde ingen nämnvärd skada.»

»Men, Herre Gud, Holmes! Det är ju rent outhärdligt!»

»De måste komplett ha förlorat mina spår sedan deras knölpåkförsedde vän blivit arresterad. Hur kundede eljest ha inbillat sig, att jag återvänt hem. De ha likväl tagit sig före att bevaka dig, Watson, och följden var, att Moriarty själv begav sig ner till Victoria. Du gjorde väl inte något misstag på vägen ner till stationen?»

»Jag gjorde precis så, som du sagt mig.»

»Fann du den lilla täckvagnen?»

»Ja, den väntade på mig.»

»Kände du igen kusken?»

»Nej.»

»Det var min bror Mycroft. I sådant fall som detta är det en stor fördel att slippa inviga någon tjänsteande i sitt förtroende. Men nu måste vi rådgöra om vad som bör företagas med Moriarty.»

»Eftersom det här är ett snälltåg och står i direkt förbindelse med kanalbåten, antar jag, att vi på ett ganska effektivt sätt blivit honom kvitt.»

»Min käre Watson, du fattade tydligen ej hela betydelsen av mina ord, när jag sade dig, att den man, om vilken det är fråga, står på samma intellektuella plan som jag. Du tror väl inte att jag, i händelse jag vore den förföljande, skulle låta ett så obetydligt hinder stå mig i vägen. Varför har du då så låga tankar om honom?»

»Vad tror du han ämnar göra då?»

»Detsamma som jag skulle ha gjort.»

»Och vad skulle du ha tagit dig till?»

»Jag skulle ha tagit ett extratåg.»

[ 84 ]»Det är nog för sent.»

»Visst inte. Det här tåget stannar i Canterbury, och det är vanligen minst en kvarts timmes väntan, innan båten går. Han hinner säkert upp oss i Dover.»

»Man skulle kunna tro, att det är vi, som äro de brottsliga. Låt oss ställa om, att han blir arresterad vid framkomsten.»

»Då vore dessa tre månadernas arbete förgäves. Vi skulle nog fånga den största fisken, men alla de små skulle slingra sig ur nätet. Om måndag ha vi dem allihop i vårt våld. Nej — vi få ej tänka på arrestering.»

»Vad ska' vi då göra?»

»Stiga ur i Canterbury.»

»Och sedan?»

»Sedan resa vi ner till Newhaven och därifrån över till Dieppe. Moriarty kommer än en gång att göra detsamma, som jag skulle ha gjort. Han fortsätter till Paris, tar märke på vårt gepäck och passar i två dar på vid utlänningsbyrån. Under tiden ska' vi skall oss ett par nattsäckar, uppmuntra industrin i de länder, genom vilka vi färdas, och i lugn och ro bege os till Schweiz över Luxemburg och Basel.»

Jag är alltför van vid resor för att känna mig misslynt, om mitt resgods råkar på avvägar, men jag medger, att jag var förargad över att nödgas leka »kurra gömma» med en karl, vars liv var en kedja av de skamligaste förbrytelser. Det var emellertid tydligt, att Holmes förstod situationen bättre än jag. Vi stego följaktligen av i Canterbury, och fingo där veta, att vi måste vänta en timme, innan tåg avgick till Newhaven.

Jag stod ännu och tittade litet modstulet efter den bortilande resgodsvagnen, i vilken min garderob låg förvarad, då Holmes drog mig i armen och pekade upp åt linjen.

»Det dröjde inte länge, som du ser», sade han.

Långt bort bland de Kentiska skogsdungarna steg en liten svag rökpelare mot höjden. En minut senare sågos ett lokomotiv och en enda järnvägsvagn i full fart ila fram mot stationen. Vi hade knappt tid att gömma oss bakom en stapel resgods, förrän extratåget med buller och bång rusade förbi oss, insvepande oss i ett moln av rök och ånga.

»Där for han i väg», sade Holmes och kastade en blick efter vagnen, som under häftiga skakningar rusade fram över de varandra korsande skenorna. »Vår väns begåvning har likväl gränser. Det skulle ha varit en mästerkupp, om han dragit samma slutsatser som jag och handlat därefter.»

»Och vad tror du han skulle gjort, om han hunnit upp oss?»

»Tvivelsutan hade han han fallit mig i avsikt att bringa mig om livet. Men den saken ska' vi väl bli två om! Frågan är nu, om vi litet i förtid ska' äta vår lunch här, eller utsätta oss för att svälta, tills vi komma till Newhaven.»




Sent på natten anlände vi till Brüssel, där vi stannade två dagar, varefter vi fortsatte till Strassburg. Tidigt måndag morgon hade Holmes telegraferat till polisen i London, och om kvällen funno vi svaret väntande på oss, när vi kommo till hotellet. Holmes slet ivrigt upp kuvertet och slungade det så med en svordom in i kakelugnen.

»Jag borde ha vetat det», utbrast han harmset. »Han har kommit undan!»

»Moriarty!»

»Ja visst. De ha tagit fast hela ligan, varenda en, utom honom. Han har glidit dem ur händerna. Sedan jag rest min väg, fanns det naturligtvis ingen som [ 85 ]kunde mäta sig med honom. Men jag trodde, att jag fullkomligt satt dem in i spelet. Nu är det kanske bäst, att du beger dig hem till England igen, Watson.»

»Varför det?»

»Troligen blir det hädanefter farligt att vara i mitt sällskap. Den här karlen är nu utan sysselsättning. Om han reser tillbaka till London, är han förlorad. Känner jag honom rätt, ägnar han från denna stund alla sina krafter, all sin begåvning åt ett enda mål: att utkräva hämnd på mig. Han gav mig under vår intervju en tydlig vink härom, och jag tror nog, att han menade, vad han sade. Jag råder dig verkligen på fullt allvar att återvända till din praktik.»

Hans uppmaning möttes ej av gillande, det förstås av sig själv: jag var gammal, krigserfaren soldat lika väl som gammal trogen vän. Vi tillbragte en god halvtimme med att från alla sidor dryfta saken, och fö den var, att vi samma kväll begåvo oss på väg till Genève.

En hel vecka strövade vi omkring i Rhônedalen, varefter vi från Lenk över Gemmi-passet, som ännu var täckt av djup snö, och Interlaken, begåvo oss till Meiringen. Det var en härlig färd; den friska vårgrönskan i dalarna kontrasterade behagligt mot bergens glänsande vita snöhölje; men hur mycket vi än njöto av den för kropp och själ uppfriskande utflykten, märkte jag tydligt, att Holmes ej ens för ett ögonblick glömde den skugga, som låg över hans levnadsstig. Såväl i Alpernas lugna, hemtrevliga byar som i de ensliga, otillgängliga bergpassen sade mig de forskande blickar, han kastade kring sig, och den uppmärksamhet, med vilken han betraktade varje mötande vandrare, att han visste sitt liv hotat och att vi, varthän vi än ställde våra steg, ej skulle kunna undgå faran.

En gång, minns jag, då vi färdades över Gemmi och vandrade längs den melankoliska Daubensee, att ett stort klippblock med brak och dån störtade ner i sjön bakom oss. Holmes rusade ögonblickligen upp på en närbelägen bergkam och sträckte sig spejande åt alla håll. Förgäves försäkrade vår vägvisare honom, att det i vårbrytningen och just på det stället var mycket vanligt, att stenar lossnade. Han sade ingenting, men såg på mig med en min, som visade en helt annan uppfattning av saken. Och likväl var han ej, trots all sin vaksamhet och försiktighet, nedstämd till lynnet. Tvärtom kan jag aldrig minnas honom vid gladare och muntrare sinnesstämning. Gång efter annan försäkrade han mig, att han med glädje skulle offra sitt liv, om han kunde befria samhället från professor Moriarty.

»Jag tror mig tryggt våga påstå, Watson, att jag ej levt förgäves», anmärkte han. »Om jag visste, att min levnadssaga i afton toge slut, skulle jag med jämnmod och sinneslugn se tillbaka på den tillryggalagda vägen. Luften i London är mildare, renare och bättre att inandas nu, än för några år sedan. Jag vet, att jag i de tusentals 'fall', 'affärer' eller 'äventyr', som du kallar dem, i vilka jag varit inblandad, aldrig stått på våldets, brottets och orättrådighetens sida. På sista tiden har jag känt mig frestad att söka lösa de problem, naturen uppställer, hellre än dem, för vilka vårt artificiella samhällsskick är ansvarigt. Du skriver sista kapitlet av dina 'memoarer' den dag, Watson, då jag sätter kronan på mitt livsverk och tar tillfånga eller dödar Europas skickligaste och farligaste missdådare.»

Jag skall nu i korthet, men så noggrant som möjligt berätta det lilla, som återstår att förtälja. Det är ej ett ämne, vid vilket jag gärna uppehåller mig, men plikten bjuder mig, att ej utelämna någon detalj.

Den 3:dje maj kommo vi fram till den lilla byn [ 86 ]Meiringen och togo in på Englischer Hof, som då ägdes av Peter Steiler den äldre. Vår värd var en intelligent karl; han talade engelska utmärkt bra, enär han i tre år varit uppassare på Grosvenor Hotel i London. På hans inrådan beslöto vi den 4:de på e. m. att gå tvärs över bergen och tillbringa natten i Rosenlani. Emellertid tillsade han oss allvarligt, att på inga villkor gå rakt förbi fallen vid Reichenbach, som ligga halvvägs upp mot den lilla byn, utan göra en liten avstickare för att se dem.

Platsen är också mer än vanligt hemsk och skräckinjagande. Vattenmassan, som av den smältande snön förvandlats till en vilt framstormande flod, störtar dånande ner i en djup avgrund, ur vilken det yrande skummet uppstiger lik röken från ett brinnande hus. Den oerhört vida och som det tycks bottenlösa klyftan kantas av svartglänsande klippblock, över vilka de i grönt skiftande vattenmassorna med rasande fart ila ner i djupet. En stund stodo vi helt nära randen, följde med intresserad blick vågorna på deras ilande färd och lyssnade till det bedövande larm, som ur avgrunden trängde sig upp till oss.

För att ge de resande tillfälle att få en fullständig överblick av det storartade fallet har man kring klyftans kant banat en smal stig; den tar emellertid helt tvärt slut, och man måste gå tillbaka samma väg man kommit. Vi hade just vänt om för att anträda återfärden, då en yngling kom springande och lämnade oss ett brev. Det var ställt till mig, undertecknat av värden på det hotell, vi bebodde och försett med dettas stämpel. Av innehållet framgick, att en engelsk dam, som befann sig i sista stadiet av lungsot, strax efter vår avresa anlänt till hotellet. Hon hade tillbragt vintern i Davos och var på väg till sina vänner i Luzern, då hon plötsligt fått en häftig lungblödning. Hon antogs kunna leva endast ett par timmar till, men det skulle vara en stor tröst för henne, om hon kunde få tala med en engelsk läkare. I fall jag därför ville ha godheten komma tillbaka etc. etc. Den hederlige Steiler försäkrade mig i ett postskriptum, att han skulle anse det som ett stort ynnestbevis mot honom själv, om jag ville uppfylla hans begäran. Damen vägrade bestämt att skicka efter en schweizisk doktor, och han kände, att allt ansvar nu vilade på honom ensam.

En dylik vädjan måste efterkommas; man kunde ju ej avslå en döende landsmaninnas bön. Men likväl drog jag i betänkande att lämna Holmes. Slutligen kommo vi överens om, att han skulle behålla den unge schweizaren som kamrat och vägvisare, under det jag ensam återvände till Meiringen. Min vän skulle, sade han, tillbringa än en liten stund vid fallet, varefter han långsamt skulle fortsätta till Rosenlani, där jag senare på dagen skulle stöta till honom. I det jag gick, vände jag mig om, och såg Holmes, stödd mot en klippa och med korslagda armar, stirra ner i det avgrundslika djupet. Det var sista gången jag här i världen fäste min blick på honom.

När jag uppnått kullens fot, såg jag mig än en gång tillbaka. Från den plats, där jag stod, var det omöjligt att se vattenfallet, men jag uppfångade en skymt av den slingrande stig, som över kullens topp leder fram till detsamma. Längs stigen gick en man med snabba steg. Hans mörka gestalt avtecknade sig klart mot den friska grönskan bakom honom. Jag minns, att jag lade märke till hans fasta, energiska gång; men snart förjagade tanken på det ärende, i vilket jag var stadd, den okände vandraren ur mitt sinne. Inom något mer än en timme var jag åter i Meiringen. Gamle Steiler stod framför ingången till sitt hotell.

[ 87 ]»Hur är det?» sade jag, så snart jag fick se honom. »Jag hoppas, att hon ej är sämre?»

Ett uttryck av högsta förvåning visade sig på hans ansikte, och vid hans frågande blick fylldes mitt hjärta av en onämnbar ängslan.

»Har ni inte skrivit det här?» sade jag. »Finns det inte en sjuk engelsk dam på hotellet?»

»Nej, det gör det inte», svarade han. »Men brevet tycks likväl vara avsänt härifrån. Aha — nu vet jag! Det är troligen engelsmannen, han, som kom hit strax efter er avfärd, som skrivit det. Han sade — — —»

Jag gav mig naturligtvis ej tid att lyssna till värdshusvärdens vidlyftiga förklaringar. Gripen av häftig ångest rusade jag genom byn och uppför den branta sluttning, från vilken jag nyss kommit. Jag hade behövt en timme att hinna ner; trots alla ansträngningar tog det två, innan jag åter befann mig vid vattenfallet. Holmes' alpstav stod ännu lutad mot den klippa, där han några timmar förut ställt den. Men av min vän själv fanns intet spår, och förgäves ropade jag hans namn. Det enda svar, jag erhöll, var ekot av min egen röst, som återkastades från de höga klippväggarna runt omkring mig.

Det var åsynen av alpstaven, som fyllde mitt hjärta med sorg och ängslan. Holmes hade således ej gått till Rosenlani; han hade stannat kvar på den smala, knappt tre fot breda stigen, med en lodrät klippmur på ena sidan och en gapande avgrund på den andra, och där hade hans fiende överraskat honom. Den unge schweizaren var försvunnen även han. Troligen hade han stått i Moriartys sold och på dennes befallning lämnat de bägge herrarna ensamma. Och vad hade sedan tilldragit sig? Fanns väl någon, som kunde upplysa mig om, vad som sedan skett?

Alldeles tillintetgjord av det slag, som drabbat mig, blev jag en stund stående och samlade mina tankar. Så började jag begagna Holmes' metoder; jag ville försöka att om möjligt komma den hemska tragedien på spåren. Detta var, tyvärr, ej svårt. Under vårt livliga samspråk hade vi gått ända fram till den punkt, där stigen slutade; alpstaven utvisade stället, där vi stannat. Den svartbruna, mjuka är alltid fuktig av det ständigt yrande skummet, och en fågels lätta fot skulle lämna spår efter sig på densamma. Längs stigen urskildes mycket tydligt två rader fotspår; de ledde bort från mig; i riktning mot mig syntes inga. Ett par meter från stigens slut var marken uppriven, liksom uppsparkad, och de törnbuskar och ormbunkar, som kantade klyftans rand, voro sönderbrutna och nedtrampade. Jag lade mig framstupa och spejade ivrigt ner i avgrunden, under det skummet yrde kring mig. Det hade börjat mörkna, och följaktligen kunde jag ej urskilja annat än vattendropparnas glitter på de svarta, kala bergväggarna och långt nere i djupet en glimt av vitskummiga vågor. Jag ropade — men förnam ej annat svar än det ur ravinens innandöme uppstigande bedövande sorlet.

Dock stod det skrivet i Ödets bok, att jag skulle få en sista hälsning från min gamle vän och kamrat. Jag har redan sagt, att hans alpstav stod lutad mot ett över den smala stigen utskjutande klippblock. Från en fördjupning ett stycke upp i klippan såg jag något glänsa; jag sträckte ut handen och fann, att det lilla lysande föremålet var ett cigarrettfodral av silver, som Holmes alltid brukade bära på sig. När jag tog ner det, fladdrade ett litet hopviket papper till marken. Jag vek upp det — det var tre blad, rivna ur min väns anteckningsbok och adresserade till mig. Och hur karaktäristiskt var det ej för Holmes, att utanskriften var lika [ 88 ]ordentlig och stilen lika jämn, som om biljetten blivit skriven vid hans arbetsbord. Brevet lydde så:

»Min käre Watson!

»Jag skriver dessa rader, under det mr Moriarty godhetsfullt väntar på mig; vi skola nämligen sedan sluta diskussionen om de frågor, som nu en längre tid avhandlats oss emellan. Han har nyss beskrivit för mig de metoder, genom vilka han lyckats undkomma Londonpolisens efterspaningar och skaffa sig underrättelser om våra förehavanden. Jag gläder mig åt utsikten till att kunna befria samhället från vidare resultat av hans arbete, och det fastän jag fruktar, att min handling kommer att orsaka mina vänner och dig isynnerhet, min käre Watson, oro och sorg. Jag har emellertid redan förklarat för dig, att min levnadsbana nått sin kulmen och att ingen annan avslutning på densamma skulle kunnat vara mig kärare än denna.

»Om jag får vara fullt uppriktig mot dig, så vill jag bekänna, att jag från första stund trodde brevet från Meiringen vara en mystifikation och lät dig gå, emedan jag förutsåg, att saken på ett eller annat sätt nu skulle taga slut.

»Säg till inspektör Patterson, att de papper, som behövas för att få hela ligan fälld, ligga i ett blått kuvert och med påskriften 'Moriarty' i skrivbordsfacket 'M'. Innan jag lämnade England gjorde jag alla nödiga bestämmelser angående min kvarlåtenskap och deponerade dokumenten hos min bror Mycroft. Glöm inte att på det hjärtligaste hälsa din hustru från mig.

Din gamle tillgivne vän
Sherlock Holmes


Ett par ord äro tillräckliga för vad som återstår att berätta. Den av sakkunniga personer ledda undersökningen gav vid handen, att en häftig strid utkämpats mellan de bägge motståndarna och slutat så, som ju på ett sådant ställe var att vänta: fast omslutna av varandras armar hade de tillsammans störtat ner i bråddjupet. Varje försök att finna deras lik visade sig fruktlöst; på ravinens botten, under glittrande vågsvall och yrande skum vila sida vid sida de jordiska lämningarna av sin tids farligaste missdådare och den man, som varit laglydnadens ivrigaste förkämpe.

Den schweiziske budbäraren blev aldrig funnen; tvivelsutan var han en av Moriartys talrika agenter. Vad alla de andra brottslingarna angå, har allmänheten troligen ännu i friskt minne, hur fullkomligt det bevismateriel, Holmes samlat, räckte till för deras fällande och hur tungt den dödes hand tryckte dem. Under rättegången fick man tyvärr ej veta mycket om deras fruktade chef, och om jag nu sett mig tvingad att ge en klar och koncis framställning av dennes levnadslopp, ligger skulden därtill hos hans okloka försvarare, de där försökt rentvå hans minne genom anfall på den man, vilken för mig alltid skall framstå som den ädlaste och visaste människa jag någonsin lärt känna.

SLUT.