Diana (1904)/Del 2/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kung Henri nämner den blifvande chefens namn
Diana
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Mathilda Drangel

Bröder emellan
Nyttan af att gräfva i tomma skåp  →


[ 67 ]

IX.
BRÖDER EMELLAN.

Den stora Ligadagen slutade lika festligt och stojande, som den hade begynt.

Kungens vänner jublade högt. Ligans predikanter beredde sig att kanonisera broder Henri. Gunstlingarna sade: Ändtligen har lejonet vaknat! — Och Ligans medlemmar hviskade till hvarandra: Räfven vädrade snaran!

Och då egenkärleken är det mest framstående draget i det franska nationallynnet och fransmännen ej gärna vilja se enfaldigt folk vid styret, var det icke utan att till och med konspiratörerna gladde sig öfver det puts, som kungen hade spelat dem.

De förnämsta af dem hade likväl skyndat att gömma sig undan.

De tre lothringska prinsarna hade, som vi veta, lämnat Paris i raskt traf, och deras förnämste agent, herr de Monsoreau, stod just i begrepp att aflägsna sig från Louvren, för att vidtaga sina förberedelser till att upphinna hertigen af Anjou.

Men då han satte foten på tröskeln, kom Chicot i hans väg.

Alla Ligans medlemmar hade lämnat palatset; narren behöfde icke längre vara orolig för sin kung.

— Hvarthän så brådt, herr öfverhofjägmästare? frågade Chicot.

— Till hans höghet, svarade grefven lakoniskt. — Jag är orolig för honom. Vi lefva i en tid då det inte är lämpligt för prinsar att färdas på vägarna utan pålitligt sällskap.

[ 68 ]— Å, men hertig François är så djärf, att han ibland till och med blir dumdristig, sade Chicot.

Öfverhofjägmästaren gaf honom en genomträngande blick.

— Och i alla händelser är jag troligen lika orolig för honom jag som ni, tillade narren.

— Hvarför det?

— Vet ni inte hvad man påstår?

— Det påstås ju att han är bortrest, sade grefven.

— Man säger att han är död! hviskade Chicot i Monsoreaus öra.

— Prat! utbrast Monsoreau med en ton af öfverraskning, som ej var särdeles sorgsen. — Ni sade ju att han var ute och reste?

— Ja, så har jag hört förut. Jag är så förskräckligt godtrogen och låter lura i mig hvad som helst, Men vet ni, nu har jag alla skäl att tro, att om den stackars hertigen är på väg någonstädes, så är det till en annan värld.

— Hvar har ni fått dessa dystra tankar?

— Han begaf sig ju till Louvren i går kväll, eller hur?

— Det gjorde han — jag följde honom hit.

— Men ingen har sett honom gå härifrån.

— Och hvar är Aurilly?

— Försvunnen!

— Och hertigens folk?

— Allesammans försvunna — totalt försvunna!

— Ni skämtar naturligtvis, herr Chicot? sade öfverhofjägmästaren.

— Fråga kungen, så får ni höra!

— Man frågar inte hans majestät.

— Hur skall man eljest bära sig åt, om man vill veta något af honom?

— Jag kan i alla händelser inte uthärda denna ovisshet, förklarade grefven,

Han lämnade Chicot, som likväl följde efter honom, och begaf sig direkt till kungens kabinett.

Hans majestät hade nyss gått ut.

— Hvart har kungen gått? frågade öfverhofjägmästaren. Jag måste aflägga rapport angående en del befallningar, som han har gifvit mig.

— Hans majestät är hos hertigen af Anjou, svarade den tillfrågade.

— Hos hertigen af Anjou! sade grefven till Chicot. — Hertigen är således inte död.

— Hm! Det hade kanske varit bättre! — mumlade gaskognaren.

[ 69 ]Det surrade rundt i öfverhofjägmästarens hjärna. Nu visste han emellertid, att hertigen ej hade lämnat slottet.

Men då han var okunnig om det verkliga skälet till hertigens frånvaro vid detta viktiga tillfälle, kände hans förvåning inga gränser.

Kungen hade verkligen begifvit sig till hertigen af Anjou. Men som öfverhofjägmästaren, oaktadt sin lifliga önskan att få veta, hvad som tilldrog sig i hertigens rum, ej kunde tränga sig in till honom, måste han vänta utanför i korridoren,

Under mötet i slottssalen hade de fyra unga ädlingarna, som höllo vakt hos hertigen, varit aflösta af schweizergardister. Men så snart mötet var slut skyndade kungens favoriter, oaktadt deras vaktgöring hos hertigen föreföll dem förskräckligt ledsam, att göra sig angenäma för hans höghet genom att berätta för honom om hans majestäts triumf. De hade därför återvändt till sina poster — Schomberg och d'Epernon i salongen och Maugiron och Quélus inne i hans höghets eget rum.

Hertigen hade äfven å sin sida dödligt tråkigt, på samma gång som han pinades af en ytterlig oro, och man måste medge, att de unga herrarnas konversation ingalunda var ägnad att uppmuntra honom.

— Vet du hvad, Maugiron? — ropade Quélus till sin kamrat tvärs öfver rummet, alldeles som om hertigen alls icke existerade, — sedan en timme tillbaka har jag fått riktig aktning för vår vän Valois! Han är egentligen en framstående politiker.

— Du måste förklara dig närmare! gaf Maugiron till svar där han låg och sträckte sig på en chäslong.

— Konungen har talat öppet om sammansvärjningen och det bevisar, dels att han känner till den, och dels att han inte fruktar den.

— Och fruktar han den inte, så skall han nog straffa de sammansvurna, Du känner Valois! Han har en massa lysande egenskaper, men i fråga om mildhet råder det total förmörkelse hos honom.

— Du har återigen rätt!

— Det blir naturligtvis process och dom och ett uppbyggligt drama till afslutning.

— Det skall verkligen bli intressant att se!

— Ja! Såvida man inte med afseende fäst vid de brottsligas höga ställning låter alltsammans afgöras i hemlighet, det är inte alldeles omöjligt, — sade Quélus betänksamt.

— Det håller jag rycket troligt, förklarade Maugiron. — På det sättet brukar man ju i allmänhet behandla familjeaffärer, och så kan ju denna konspiration med skäl benämnas.

Aurilly kastade en förskrämd blick på sin herre.

— Och en sak skall jag säga dig, fortsatte Maugiron, i kungens ställe skulle jag alls inte spara vissa höga hufvud! Sådana [ 70 ]konspiratörer äro i själfva verket dubbelt så brottsliga som andra. Jag skulle alltid nacka en eller två — en i all synnerhet — och sedan skulle jag dränka hela det öfriga rasket. Seine är tillräckligt djup framför Nesle, och vore jag i kungens ställe, så kunde jag aldrig motstå frestelsen att göra mig af med dem.

— Då borde man begagna sig af den famösa uppfinningen med säckarna, sade Quélus.

— Hvad var det för uppfinning! frågade Maugiron.

“Du måste förklara dig närmare!” sade Maugiron.

— Ett kungligt infall, som daterar sig från 1350, vill jag minnas. Det gick så till, att man knöt in den lifdömde i en säck tillsammans med tre eller fyra kattor, och sedan kastades säcken i vattnet. Nu kunna kattor alls inte tåla väta, och när Seines vatten trängde in till dem, läto de naturligtvis sitt missnöje gå ut öfver kamraten i säcken. Skada att ingen kunde se de löjliga scener, som måste ha utspelats vid sådana tillfällen!

— Du är då verkligen jämförlig med själfva vishetens källa, Quélus, — sade Maugiron, och din konversation är den intressantaste man kan tänka sig.

[ 71 ]— Den lustiga uppfinningen kan emellertid aldrig komma till användning i fråga om sammansvärjningens ledare, fortsatte Quélus, — ty de ha ju medfödd rättighet att mista hufvudet på offentlig plats eller också lönnmördas i någon vrå. Men åt rasket, som du nyss sade, kunde det vara alldeles lagom! Och dit räknar jag favoriter, stallknektar, hofmästare, lutspelare …

— Mina herrar! — utbrast Aurilly bleknande.

— Säg ingenting, Aurilly! varnade hertigen. — Detta kan aldrig tillämpas på mig eller på någon tillhörande mitt hus. Så förgriper man sig inte mot Frankrikes prinsar af blodet.

— Nej, dem hugger man bara hufvudet af, sade Quélus. — Tänk på Louis XI och hertigen af Nemours.

Så långt hade de båda gunstlingarna hunnit i sitt uppmuntrande samtal, då buller plötsligt hördes ute i salongen, hvarefter dörren öppnades och kungen inträdde.

Hertigen reste sig.

— Sire! sade han, — jag vädjar till er rättvisa gent emot den ovärdiga behandling, som edra kavaljerer låta mig undergå!

Men Henri II tycktes hvarken se eller höra sin bror.

— Goddag, Quélus, — sade han och kysste sin favorit på båda kinderna. — Goddag, mitt barn, din åsyn fröjdar mitt hjärta. Och du, min stackars Maugiron, hur är det med er?

— Jag leds ihjäl, sire! svarade Maugiron, — När jag åtog mig att vakta er bror, trodde jag att han skulle vara mera underhållande än så. Usch! Kan den tråkiga människan verkligen vara edra föräldrars son?

— Ni hör nu själf, sire! sade hertigen. — Kan det vara er kungliga vilja, att er bror förfördelas på ett sådant sätt?

— Tyst, Monsieur! — sade Henri utan att vända sig till honom. — Jag tycker inte om, att mina fångar beklaga sig.

— Jag må vara fånge hur mycket som helst, men jag är i alla fall er …

— Det anspråk ni därmed uttalar gör endast er sak så mycket sämre i mina ögon. Förbrytelse mot en bror är dubbelt syndig.

— Men om jag inte har gjort mig skyldig till något brott?

— Det har ni i alla händelser.

— Hvilket då?

— Ni har väckt mitt misshag, Monsieur.

— Sire, skola vi verkligen afhandla våra familjeangelägenheter inför främmande öron? — frågade hertigen förödmjukad.

— Ni kan ha rätt, Monsieur. Gå mina vänner, jag vill tala enskildt med min bror.

[ 72 ]— Sire, — sade Quélus med sänkt röst, det är långt ifrån klokt, att ers majestät blir ensam med två fiender!

— Jag tar Aurilly med oss, hviskade Maugiron i kungens andra öra.

De båda adelsmännen togo Aurilly med sig ut, ehuru han var färdig att dö af nyfikenhet och oro.

— Och nu äro vi ensamma, sade Henri.

— Jag har otåligt afvaktat detta ögonblick, sire!

— Det har äfven jag. Jaså, min värde herr bror — ni ville således åt min krona? Ni ville använda Ligan som ett medel att nå min tron? Och ni lät smörja er till kung i en aflägsen kyrka här i Paris, för att när som helst kunna framträda för folket glänsande af den heliga oljan!

— Ack! suckade hertig François, som mer och mer kände sig tyngd af kungens vrede, — ers majestät låter mig ju inte få säga ett ord.

— Hvad skulle det tjäna till? sade Henri. — För att ni skulle komma med lögner eller säga mig saker, som jag vet förut? Naturligtvis skulle vi ljuga — ty att erkänna hvad ni har gjort vore ju detsamma som att erkänna, att ni har förtjänat döden. Ni skulle således ljuga — och den skammen vill jag bespara er.

— Min bror, sade François förkrossad, — kommer ni endast för att öfverhopa mig med skymford?

— Såå? Det skulle således vara jag som ljuger — nåväl, jag begär inte bättre än att bli öfverbevisad därom. Tala! Tala! Bevisa, att ni inte är landsförrädare och på samma gång en oskicklig fåne.

— Jag förstår inte hvad ers majestät menar! Ni talar i gåtor, sire.

— Nå, så vill jag ge förklaring på mina ord! utbrast kungen med hånfull, vibrerande stämma, — Ni har konspirerat mot mig, såsom ni förr i tiden konspirerade mot min bror Charles. hade ni kungen af Navarra till hjälp, nu har ni haft hertigen af Guise. Jag beundrar edra vackra planer, de ge er en framstående plats bland historiens usurpatörer. Förra gången krälade ni mot målet som en orm, den här gången ville ni bitas som ett lejon. Ni har således gått framåt! Efter smygande trolöshet kommer öppet våld — efter giftet kommer värjan!

— Giftet! Hvad menar ni, sire? utbrast hertig François blek af vrede och med flammande ögon. — Hvilket gift?

— Det gift, med hvilket du mördade vår bror Charles! dundrade kungen. — Det gift, som du också hade bestämt åt din bundsförvant Henri af Navarra! Jag känner till det giftet, vår mor har ju användt det så många gånger! Och detta är troligen anledningen [ 73 ]hvarför du ej har vågat ge det åt mig — därför ville du i stället sätta dig i spetsen för Ligan! Men se mig i ansiktet, François! tillade kung Henri och tog med hotande min ett steg mot sin bror, — öfvertyga dig om, att en man af din kaliber aldrig skall kunna segra i kampen mot en man som jag!

Hertigen tycktes vara färdig att sjunka till golfvet inför sin brors förkrossande utfall. Men Henri III fortfor utan någon misskund med sin fånge:

“Se mig i ansiktet, François!”

— Värjan, sade jag — värjan! Jag skulle just vilja se dig ensam mot mig härinne i en sådan strid! I fråga om intriger är jag också din öfverman, François, ty äfven jag har på slingrande vägar nått Frankrikes tron. Vill du vara en skurk, så gärna för mig! Vill du efterapa mig, så var så god! Men akta dig för att försöka ställa mig i skuggan! I fråga om list blir du öfverträffad, och i ärlig strid skulle du bli dödad. Tänk inte på att kämpa mot mig längre, hvarken på ett eller annat sätt, ty från och med denna stund vill jag handla som herre och kung- — ja, som despot! Jag skall öfvervaka alla dina tilltag, äfven det minsta och oviktigaste, jag skall förfölja dig ända in i de fördoldaste gömslen, och får jag den ringaste anledning till misstanke mot dig, så lägger jag min hand tungt på din axel och slänger dig utan barmhärtighet under bödelns yxa. Det var hvad jag ville säga dig mellan fyra ögon, François! Och nu skall jag tillsäga mina vänner att lämna dig ensam i natt, för att du må ha tillfälle att begrunda mina ord. Det påstås ju, att natten ger goda råd, och detta bör väl först och främst kunna tillämpas på fångar.

— Jag har således fallit i onåd endast på grund af en nyck eller en misstanke, som har den allra största likhet med en elak dröm? mumlade hertigen.

— Det är värre än så, François! Du har fallit i min kungliga rättvisas hand. —

[ 74 ]— För himlens skull, sire! Fastställ åtminstone en gräns för min fångenskap, så att jag vet, hvad jag har att hålla mig till!

— Det får ni veta när er dom läses upp för er.

— Och min mor! Kan jag inte få träffa henne?

— Hvad skulle det tjäna till? Det fanns ju inte mer än tre exemplar af den beryktade jaktboken, som tog lifvet af bror Charles, medan han slukade dess innehåll — och de båda andra äro i Firenze och i London. För öfrigt är jag inte en sådan Nimrod som stackars Charles. Adjö, François!

Hertigen sjönk tillintetgjord ned på en stol.

— Mina herrar! sade kungen i det han öppnade dörren, — hertigen af Anjou har utbedt sig att få ostörd reflektera i natt öfver ett svar som han måste ge mig i morgon bittida. Ni lämna honom således ensam i hans rum, utom att ni emellanåt se till huru han har det. Antagligen kommer han att förefalla en smula upprörd efter vårt samtal, men ni få komma ihåg, att hertigen af Anjou genom att konspirera mot mig har förverkat alla anspråk på att bemötas som min bror. Han är fånge och ni bevaka honom, det är alltsammans. Inga konsiderationer! Blir han obehaglig, så underrätta ni mig genast därom! Jag har ju Bastiljen till mitt förfogande, och där finns en fångvaktare, som är den lämpligaste i världen att kufva upproriska sinnen.

— Sire! utbrast hertigen med ett sista förtvifladt försök att röra kungens hjärta, — kom ihåg att jag är er …

— Ni var också bror till Charles IX, skulle jag tro, sade kungen.

— Låt mig åtminstone få ha mina tjänare och mina vänner hos mig!

— Ni har ingenting att beklaga er öfver! Jag försakar ju mina vänners sällskap, för att ni skall få ha dem hos er.

Henri III stängde dörren midt för hertigens näsa, och François återvände med vacklande steg till sin fåtölj, där han sjönk ned fullkomligt tillintetgjord.